Utmanande, händelserikt och fullt av kreativa lösningar; är nog det bästa sättet jag kan beskriva 2020 på, och att det definitivt är ett år som inte har varit likt något annat. När jag skall sortera året och reflektera över vad som har varit, vad som har hänt, är det så mycket och så olika saker att det tar tid att få ordning på tankar och händelser. Här kommer ett axplock från mitt 2020: – Parkinson SM i Bordtennis – den här helgen var så speciell, full av möten med intressanta personer, namn och inlägg på Facebook som jag träffade IR, en härlig hotellhelg tillsammans med vänner från Parkinsongänget i Göteborg med restaurangbesök, spelkväll och inte minst pingisspel, och SM:et som var helt fantastiskt att få delta i, avslutningen på Hard Rock tillsammans med gamla och nya vänner. – Framtidens Vårdinformationsmiljö (VGR) – Jag har haft möjlighet att delta med patientperspektivet (Patient som medskapare), det har varit och är stort att regionen och vårdprofessionen lyssnar och beaktar patienternas reflektioner, upplevelser, önskemål m.m. i arbetet med det nya systemet. En ära att få delta. – Digitala möten – oj vad jag har lärt mig mycket om hur man kan använda och arbeta med digitala möten, kreativt och lärorikt. – Isolering, har gett mig tid och möjlighet att lära mig nya saker, använda min kreativitet på olika sätt, ifrågasätta nödvändigheten av en hel del ”vanliga” saker som inte går att göra. – Parkinson, den här är klurig; å ena sidan har jag kämpat hela året med biverkningar som har påverkat höger knä som i sin tur lett till olika kompensationsskador i vänster ben. Pga isoleringen har jag valt att rehabträna hemma och vid enstaka tillfällen vara i kontakt med fysioterapeut för rådgivning. Det har blivit bra för att sedan bli sämre igen och min kreativitet och min uthållighet har satts på prov. Just nu hoppas jag att det kommer att utvecklas positivt i lite raskare tempo tack vare stödet av min nya käpp! – Vänner, isoleringen har gjort att vi har hittat nya sätt att ha kontakt. Längtar just nu efter att träffas IR.
Jag ser med tillförsikt fram emot vad som kommer att hända 2021. Oavsett vad som sker är jag övertygad om att alla lärdomar från 2020 har visat oss att vi är starkare och kan hantera mycket mer än vad vi tror. Och vi hittar lösningar, utvecklar nya sätt, möts och samarbetar för att nå gemensamma mål och framförallt för att kunna träffas och umgås utan risk. Jag önskar er alla Gott Nytt År 2021!
Det hände igen, jag ville mer, njöt i fulla drag av att kroppen hängde med och jag kunde röra på mig med energi och styrka. Den känslan går inte att beskriva, den måste upplevas! När känslan av energi och styrka fyller kroppen kommer glädjen, lyckan och stressen minskar. Jag klandrar inte mig själv för att jag njöt i fulla drag och tog i, lite för mycket skulle det visa sig. Bakslag, igen, och den här gången i form av en rejäl överansträngning i ett ben. Såklart i det benet som inte bråkar och överböjer. Absolut inte på något sätt bra och definitivt inte i coronatider. Under normala omständigheter hade det blivit rehabträning i bassäng men inte nu. Det blev telefonkontakt och rehabträning hemma – men det går sakta, frustrerande sakta och i ärlighetens namn finns det inget jag tycker är så tråkigt som rehabträning. Men det får gå, varje dag är det rehab för ett ben + att jag har lagt till några styrkeövningar som motivation.
Överansträngningen beror givetvis på att jag kompenserar det andra benet som trots knästödet bråkar med mig och det är förmodligen orsaken till den långsamma förbättringen. Jag kom på att det kanske kan bli bättre om jag kan avlasta det sämre benet när jag går, en käpp låter väl som en god idé? Tack och lov höll min arbetsterapeut med och from idag har jag utrustats med käpp och det känns redan bättre! Ett suveränt stöd som gör att jag kan avlasta och förhoppningsvis kommer benet att återhämta sig snabbare nu.
Nu funderar jag på hur käppen skall pimpas 🙂 Kanske skall den ha ett namn?
På julafton damp det ner ett nyhetsbrev från Sviktfas i min mejlkorg som tog upp ämnet ”Hur skall man i framtiden veta vilken behandling som passar mig bäst?” Det var intressant läsning, inte minst de avslutande funderingarna, och jag vill gärna dela med mig av innehållet:
Texten är skriven av Jack Spira.” Jack Spira har arbetat inom läkemedelsindustrin i över 25 år, främst i Pharmacia men även i ledande positioner i flera globala läkemedelsföretag. Dr Spira har även erfarenhet av att arbeta som konsult för många både svenska och internationella nystartade företag. Han har MD, PhD examen från Karolinska Institutet i Stockholm.”
”I min framtidsspaning utgår jag ifrån en artikel av Gupta och medarbetare i USA där de diskuterar kring de olika mediciner/beredningsformer som finns och de nya som är under utveckling för Parkinsons sjukdom. Det handlar inte om nya mediciner utan om olika nya beredningar av ”gamla” kända mediciner, som t.ex. levodopa. Man kan inte annat än fascineras av den mängd alternativ som står till buds eller som är under utveckling. Här är ett principiellt smakprov:
1. Levodopa/karbidopa
Oralt (standardtabletter och med kontrollerad långsamt upptag, godkänt)
Oralt (vattenlösliga ”mikrotabletter” doserade med en dispenser, godkänt)
Inhalation (genom lungorna godkänt men tillhandahålls ej i Sverige)
”Dragspelstablett” (oralt, under utveckling)
Intrajejunalt (genom tunntarmen, godkänt)
Intravenöst (genom blodkärl, underutveckling)
Subkutant (under huden, under utveckling)
2. Apomorfin
Intranasalt (genom näsan, under utveckling)
Transdermalt (genom huden, under utveckling)
Rektalt (analt, under utveckling)
Inhalation (genom lungorna under utveckling)
Sublingualt (under tungan godkänt i USA)
Subkutant (under huden, godkänt)
”Patchpump” (genom huden, under utveckling)
3. Dopaminagonist Rotigone
Transdermalt (genom huden, godkänt)
Subkutant (under huden, under utveckling)
Intranasalt (genom näsan, under utveckling)
Denna lista ovan är inte fullständig, det finns ytterligare ett stort antal ”övriga”!
Om vi leker med tanken att alla ovan blir godkända och finns tillgängliga, hur skall man veta vad man skall använda?? Eftersom behandlingen ofta är kombinationsbehandling blir dessutom mängden alternativ om inte oändliga så i alla fall väldigt många. Förefaller omöjligt att fatta beslut.
Varje beredningsform har sina fördelar och nackdelar. Det är uppenbart att vi går mot individualiserad behandling, där behandlingen är specifikt anpassad för just denna person. Utan tvekan kommer vi behöva hjälp från olika prover, genetiska tester, inte minst läkare och sannolikt även AI (Artificiell Intelligens) för att kunna välja rätt väg. Detta kan faktiskt redan behövas idag eftersom det redan nu finns många alternativ att välja emellan!! Som i allt annat nuförtiden verkar AI vara en möjlig och kanske även nödvändig lösning. Med varje ny lösning skapas dock nya problem – så man skall inte tro det blir en enkel väg fram!! Min gissning är dock att vi kommer att ha AI inom Parkinson inom en inte all avlägsen framtid. Tiden får visa.” (Hämtat från: sviktfas.se/framtiden-behandling-parkinson/.)
Vissa dagar blir man påmind om hur bra man har det, idag är definitivt en de dagarna. Vinden viner runt huset, med storm i byarna, det regnar och fram på dagen är det mindre sjöar på vägen utanför. När regnet börjar blandas med snö, då är det extra skönt att kunna vara inomhus, tända ljus och fika tillsammans med familjen – varmt och ombonat, småprat och skratt, i motsats till blåsten, regnet och kylan utomhus. Jag känner mig lyckligt lottad.
Här hos oss har vi haft en sån där dag då man bara är, en avslappnad dag då man kan göra sådant som man mår bra av; inga krav, inga måsten, ingen stress och allt bara flyter på. Trots stormen eller kanske tack vare. Ett fridfullt lugn.
Katterna? Jo de känner av stormen och håller sig inomhus, myser och är nöjda. Fast, vår lille storkatt han var allt tvungen att gå ut och kolla läget. Han var snart tillbaka inne igen, blöt och burrig. En handduk, lite mat och strax låg han i soffan och mös.
Själv känner jag ingen större längtan ut till regn och blåst, jag håller mig inomhus idag och mår bra.
Nu har jag kommit till det sista inlägget i min blogmas, och det är min avrundning och personliga reflektion. Här vill jag börja med att berätta att Blogmasen har varit både rolig och utmanande att genomföra. Utmanande, eftersom det har krävts en hel del arbete och planering med de olika inläggen. Ett arbete som jag började i november och som sedan har pågått fram till idag och som kommer att fortsätta några dagar till. Roligt eftersom jag både har haft ett stimulerande tema att utgå ifrån och, har kunnat vara kreativ. Jag känner också stor tacksamhet för allt positivt bemötande från sponsorer och gästbloggare, alla som stöttat och peppat mig i arbetet och, viktigast av allt; de positiva kommentarer som jag har fått av er som läser! Stort tack till er! – ingen nämnd och ingen glömd.
Slutligen vill jag lyfta fram det positiva gensvaret som jag fick av er gästbloggare som jag bjöd in, det gjorde mig väldigt glad, och värmde ända in i själen. Era fantastiska berättelser som genomsyras av livsglädje, tillsammans med känslan av att leva i nuet och hur man kan se möjligheter i tuffa livssituationer. Att läsa de här inläggen har inspirerat och motiverat mig, och stärkt mig både i hur jag ser på livet just nu och inför framtiden.
STORT TACK till gästbloggarna, och jag hoppas att ni vill göra fler gästspel hos mig och ”Mitt liv med Parkinson”.
Till er läsare
Jag hoppas att ni som har följt med på resan i december har haft behållning av de dagliga inläggen och att de har varit en inspirerande blandning av berättelser, tankar och tips. Med det här inlägget avslutar jag blogmas 2020, men kom ihåg att alla publicerade inlägg finns kvar och kan läsas igen.
Idag skall jag fira min son som fyller 24 år! Imorgon är en ny dag, kanske kommer ett nytt inlägg.
Den första december skrev jag om de förväntningar vi har inför jul, advent, lusse och allt som brukar hända i december. Jag frågade mig hur det skulle bli i år, om mina förväntningar var annorlunda, och om det var negativt eller om något skulle kunna vara positivt. Min inställning var att december även i år skulle vara en positiv månad, och att det innebar att jag tänkte nytt. För att hjälpa mig själv att nå målet med en positiv december i en annorlunda och i många fall tuff period skrev jag ner mina förväntningar. När jag skrev funderade jag igenom vilka mina förväntningar var och om det dök upp en tanke som oroade mig (=förväntansoro), analyserade jag den och funderade igenom vad det var som skapade oron. När jag kom fram till ett svar, var nästa steg att hitta en lösning.
Nu på juldagen när jag sitter här med mitt öppna paket och min lista i handen och läser vad jag skrev om hur jag tänkte, hur jag planerade för att lösa det som oroade mig blir jag glad. För det blev bra! De sakerna som oroade mig – framförallt att jag skulle ta på mig för mycket arbete och p.g.a. trötthet inte kunna njuta och ha roligt – det hade jag tänkt igenom och var både mentalt förberedd + att jag hade alternativ till lösning.
Här kommer ett exempel på hur jag använde min lista: – Jag var förväntade mig att jag skulle få vara ansvarig för december och julafton – När jag funderade igenom den här förväntan kom jag fram till att den var högst realistisk eftersom min sambo är mitt uppe i ett krävande projekt i sitt arbete. Med det som utgångspunkt var det mycket lättare att planera, fatta beslut om vem som skulle göra vad och välja bort det som vi kom fram till inte var så viktigt. Gemensamhet, familjen, må bra – blev vårt fokus.
Julafton med restriktioner…
Min julafton blev annorlunda i år, bra men annorlunda. Vi har alltid firat jul med våra äldre anhöriga men i år, p.g.a. av FHM´s restriktioner, valde vi efter ett gemensamt beslut att inte fira ihop med de. Trots allt, vi har två ungdomar i familjen och man vet ju aldrig… vi valde att vara försiktiga och rädda om varandra.
Vi pratade med varandra digitalt och önskade varandra GOD JUL och vi vara alla glada över dagens teknik som innebar att vi kunde se varandra och prata flera stycken samtidigt.
Med hela familjen samlad, bägge hästarna stallade och två gosiga, nöjda katter firade vi jul med god mat, trevlig samvaro, många skratt, och en och annan julklapp.
Igår en mysig uppesittarkväll med glögg, julgodis och småprat, precis som det skall vara den 23 december. Det fortsätter idag, julafton, när jag vaknar till minusgrader och klar himmel – precis som det skall vara; nästan 🙂 Nu på förmiddagen kan man ana en svag vintersol och se lite blå himmel; det är välkommet efter de senaste veckornas grå dagar då stunderna när solen synts kan räknas i några få timmar.
Min julafton har börjat bra med traditionsenlig tomtegröt till frukost, en mysig och lång morgon. Jag hoppas att min julafton fortsätter på samma sätt, tillsammans med mina barn och min sambo.
Jag önskar er alla en riktigt God Jul! Ta hand om er och var rädda om varandra.
23 december – dags att stanna upp. För mig, som har lättare för att gasa än bromsa, är det nästan nödvändigt att jag stannar upp och ger mig själv lite tid. Dagen före julafton har jag lätt att fastna i allt jag vill göra, därför är det här en dag för eftertanke, funderingar och kanske lite självrannsakan; vad vill jag göra? Vad är viktigt för mig? Vad orkar jag? OCH sist och allra viktigast: Hur mycket av det jag vill göra kan jag göra och ändå må bra? Tillbaka till balansen igen! Det där som är så svårt för mig; att acceptera skillnaden mellan vad jag orkade och kunde göra tidigare och vad jag klarar av idag utan efterräkningar.
För att hitta den här balansen har jag ett annat sätt att använda ”jag måste göra det här…”
Mitt behov av balans för att må bra har inneburit en hel del reflektion över tillvaron, varför jag gör vissa val, varför jag tycker att vissa saker är viktiga. Mina reflektioner har gjort att jag har kommit fram till att det som är betydelsefullt är det ”jag vill” oftast i betydelsen hur kan jag göra, uppleva, delta, etc och samtidigt må bra? Nu idag, dagen före julafton, har jag en lista med saker som ”måste” göras – allt från matlagning till paketinslagning. Men måste allt det här genomföras? och om jag gör allt på min lista, hur kommer jag att må ikväll och imorgon?
Ärligt talat, kvällen den 23 december är den kvällen då jag vill kunna mysa med familjen, provsmaka julmat och bara må bra. Så jag tänker att om det är det här jag vill vad måste jag göra för att det skall bli så? Med det ”måste-tänket” blir det lättare att omfördela arbetsuppgifter eller helt enkelt stryka de från listan! Samma tänk gäller för julafton; vad vill jag: eftersom mitt svar är att det som betyder mest är att vi i familjen kan umgås och fira jul ihop blir det lättare att välja vad som skall göras och hur. Måste är kopplat till må bra, tillsammans och att jag skall vara pigg och orka delta. Det blir enklare, mer positivt och lättare att välja!
Det blir jul och vi får vara tillsammans om än inte, som det var planerat från början, med föräldrar, syskon och syskonbarn. Det blir på ett annat sätt – varken sämre eller bättre bara på ett annat sätt. Hur man än väljer och hur man än tänker är det omtanken om varandra som är det som betyder mest och att vi firar jul på avstånd är en förutsättning för att vi skall kunna fira jul tillsammans igen. Jag känner mig lyckligt lottad som har sambo och två barn i min hemmiljö som jag kommer att fira jul tillsammans med – de som inte är med i år, utan firar på annat håll, de fattas mig och de finns med i mitt hjärta.
För ungefär femton år sedan köpte jag en spikmatta. Jag var minst sagt skeptisk; men flera av mina träningskompisar och instruktörer pratade om hur den hjälpte de att slappna av och varva ner.
Det var ett lätt beslut att prova spikmattan – och jag fastnade direkt! Till och med barnen, som var ganska små då, använde spikmattan. Efter en dag när de var trötta men uppe i varv och hade svårt att komma till ro frågade de efter spikmattan, la sig på den och somnade lugnt. Det var som trolleri!
För 11 år sen blev spikmattan utsedd till årets julklapp, sedan har det varit ganska tyst om den. Jag tillhör de som fortsatte att använda spikmattan och många gånger har den varit min räddning. Den har hjälpt mig att lindra smärta i kroppen, den har fått mig att slappna av när jag har varit stressad och den har hjälpt mig att somna och sova i många, långa perioder av kronisk smärta. Jag använder fortfarande min spikmatta, men nu oftast som massagematta som får spända muskler att slappna av. Har du en spikmatta? Om du har det är mitt tips att plocka fram den och använd den. Använd den för att slappna av, för att kunna sova, för att lindra smärta och värk, för att öka blodgenomströmningen; massage – eller bara för att det är skönt 🙂
Nyfiken?, skeptisk?
För mig räcker kanske skönt som anledning till att använda den, men jag blev nyfiken på att ta reda på mer om vilka fysiska fördelar det finns med spikmatta.
Om du är nyfiken, som jag, eller är du skeptisk och tänker ”hur kan det vara bra att ligga på spikar?” – läs då vidare här
Så funkar en spikmatta
När du lägger dig på mattan kan du uppleva en stickande känsla, som ganska snart övergår till värme och avslappning. Det beror på att spikarnas stimulans skickar smärtsignaler till hjärnan, som i sin tur frisätter endorfiner och lugnande hormoner i kroppen. Samtidigt stimulerar spikmattan blodcirkulationen, vilket syresätter musklerna och det får dig att känna dig piggare när det är dags att avsluta.
Att använda en spikmatta
Tänk på följande om du inte använt en spikmatta förut:
Du kan reglera trycket genom att lägga på ett lakan eller en handduk.
Ligg med benen lätt böjda.
Använd spikmattan 10-15 minuter den första veckan. Efter det rekommenderas att man ökar med ungefär fem minuter per vecka.
Spikmattan kan du använda i sängen eller på golvet.
6 fördelar med spikmatta
Kan lindra smärta och ge en skönt avslappnande känsla.
Kan hjälpa mot stress och sömnlöshet.
Kan frisätta endorfiner och välmåendehormoner.
Syresätter muskler genom att stimulera blodcirkulation.
Massage för hemmabruk.
Mjukar upp stela muskler.
Är du skeptisk och tänker, ”hur kan det vara bekvämt att ligga på spikar?”, Våga prova, du kanske blir positivt överraskad! Du kanske till och med tänker: ”Det här var ju riktigt skönt!”
Dagens gästbloggare är är Lars Ersäng; Parkinson och Ironman i samma kropp. Med fokus på träning, motivation och att leva med Parkinsons sjukdom.
Goda vanor förbättrar livet
Jag ställer ibland frågan, ”Vad har du för mål?” ”Har du något livsmål? Något du vill uppnå i ditt liv?”
De flesta jag möter som jag ställer frågan till, förstår den inte. Någon till och med tittar konstigt på mej och jag får förklara vad jag menar.
För säkerhets skull ställer jag nu en ledande fråga, ”Du menar på riktigt att du inte har något mål alls?” Har du något 10- års mål då? Hur vill du leva om 10 år? Vart bor du, hur försörjer du dej?
Flera har ändå en dröm om något meningsfullt. En dröm som jag uppfattar, verkar vara nästintill omöjligt att nå. Men inte något mål.
Jag föreläser om att förverkliga drömmar, om att hitta sin vision, om att inse sin potential. Med övertygelse och passion plocka ner drömmen och nå dit du verkligen vill vara och den du vill vara. Jag berättar och reflekterar om helt galna upplevelser från världens hårdaste triathlonlopp. Samt möten på vägen, möten med människor som påverkar livet. Människor inom Parkinson-världen, inom Triathlon-världen och alla andra mer ”normalstörda”.
För min personliga del handlar mina mål om att träna och bygga upp förutsättningar för att genomföra en Ironman. Min första Ironman genomförde jag i Kalmar år 2016. Det var fyra år efter att jag fått diagnosen Parkinsons Sjukdom fastställd. På grund av pandemin är det mesta inställt vad avser tävlingar i triathlon och många är framflyttade minst ett år. Just denna dag i skrivande stund, 2:a Advent, skulle jag har varit i Chile och genomfört ”XTRI Patagonman”. Ett av mina större mål och den största utmaningen hittills. Förhoppningen är kunna tävla under senare delen av 2021. Om kroppen kan då.
Goda vanor
Allt handlar om små goda vanor som på lång sikt förbättrar livet. Att lägga till en ny vana eller ta bort en ovana hjälper till att på sikt förändra sig som människa. Om man vill och är beredd på det. Att förbereda sig för något som ska ske om 1 år förutsätter att man kan planera och se varje legokloss, varje träningspass, som en viktig del i det man bygger upp. Ju mer legobygget blir klart, ju viktigare att varje kloss får sin plats, varje träningspas har sitt syfte i en helhet.
Det går inte att fuska och tro att första månaden går att genomföra halvhjärtat. Hur ser legobygget ut om det saknas en månads träning av grundarbetet, det som är grunden i legobygget? Ett missat träningspass går inte att ta igen. Ett eller två missade pass någon gång gör i och för sig ingen skillnad. För många missade pass påverkar målet till att bli förskjutet på tiden eller att man får sänka ambitionsnivån. Självklart, i en plan tar man med perioder av avbrott för livet i övrigt.
Kontinuitet i träningen är A och O. Det skapar goda vanor. Kontinuitet kräver planering till en början. Med tiden är kontinuiteten en vardag, den bara finns där. Kontinuitet triumfar allt.
När man väl bestämt sig för att nå sitt mål, då börjar processen och resan. När man har målet klart för sig kommer nästa steg som är viktig. Man behöver dela upp resan i mindre delmål och avstämningspunkter på vägen.
Man måste lita till processen och att det man gör idag är viktigt och har en betydelse för målet. Att lita på processen, på det man gör idag, kommer påverka slutresultatet. Därför hjälper kortsiktiga delmål som tillsammans gör att man når slutmålet.
Jag hörde för inte så länge sedan att, ”resultatet av det liv och den människa man är, kommer med eftersläpning från de vanor man har och har haft under en tid, en lång tid”. Människans instinkt kräver egentligen snabba resultat. En nedärvd instinkt i vårt DNA som kräver att kortsiktig ansträngning ska ge direkt belöning för den insats som görs.
Att göra en första ansträngning idag, som ska ge belöning om ett år, att stå på mållinjen då, är svårt at ta in. Det går att ta in till viss del, att se målbilder, att tänka sig in i situationen när man når målet och får belöningen.
Det är de goda vanorna som påverkar resultatet, det är vanorna som gör att man kan nå målet. Att nå själva målet förändar dej bara i liten omfattning, för ett kort ögonblick, en stund. Att nå målet förändrar i liten omfattning. Det som verkligen förändrar är processen fram till målet. Alla förberdelser och delmål på vägen. Men det är medaljen, målgången och slutet på resan man minns bäst. Men, det är egentligen inte slutmålet som blir det viktiga. Det är bara en liten bekräftelse.
Goda vanor. Låt säga att du har ett rum som ser ut som en tornado dragit förbi. Du tar tag i saken och städar upp hela rummet, snyggt och fint. Det blev ju riktigt bra!
Nu, ja!
Om två veckor ser rummet ut på samma sätt. Det ser ut som att en tornado har dragit förbi. Självklart är det dina dåliga vanor som stökar till rummet, som alltid. Ännu en gång. Dags att städa upp igen. När du är klar tänker du, vad skönt, det blev ju bra!
Nu, ja!
Nu till det viktiga. Det du behöver, är inte ett rent och snyggt rum. Det du behöver, är goda rutiner och vanor, som gör att rummet inte ser ut som att en tornado dragit fram. Med goda vanor kommer du automatiskt ha ett snyggt rum. Utan att ens anstränga sig.
Jag tror på att de små goda vanorna på lång tid förändrar stort.
Att göra en armhävning om dagen förändrar inte din styrka, på en gång, nu direkt. Men, det ökar möjligheten till att förbättra din styrka på lång sikt.
Att meditera en minut om dagen gör inte att du får ett harmoniskt liv. Men, det ökar möjligheten till att hitta en harmoni och lugn du får av meditation.
Målet är inte att springa ett marathon. Målet är att bli en marathonlöpare.
Målet är inte att skriva en bok, målet är att bli en författare.
Med tiden kommer du få den identitet du söker och den du vill vara. När du kommit dit, är ansträngningen du gjorde från start, något du idag inte alls anstränger dej för. Den finns bara där, därför att du numera är en sådan person. Små förändringar av vanor förändrar din identitet på lång tid.
Goda vanor blir enkla vanor när man hittat glädjen i dem.
Mitt liv med Parkinson 