12 december – Gästbloggare: Anna Evertsson

Dagens gästbloggare är Smartcoachen Anna Evertsson, som är ett bevis på att det går bara man vill.
Företaget Smartcoachen har funnits i 10 år. Hon delar med sig av sina erfarenheter och kunskap i enskilda samtal och grupper. Du hittar henne på en gård vackert belägen och fint inredd utanför Falkenberg.

Kan man välja att må bra!?

När jag hörde dessa ord första gången, blev jag så provocerad, arg och ledsen. Jag kan ju inte välja om jag ska ha min värk i kroppen eller inte.  Den personen som sa detta kan inte själv vara sjuk!? tänkte jag.
20 år senare så är det mina ledord, det viktigaste är inte att vara frisk utan det är att må bra. Så är det för mig. För mig som lever med ständig smärta sedan jag var barn, jag kom fram till att även friska människor mår dåligt.
Jag trodde att blir jag bara frisk så kommer allt bli bra. Jag och mina föräldrar trodde att skulle vi bara få reda på vad det var jag hade, och få medicin så skulle allt bli bra.

Det tog mig 20 år att inse att det var bara jag som kunde förändra min situation ingen annan. Jag hade svårt att accepterar att jag skulle leva med smärta men när jag insåg att acceptera inte var samma sak som okej eller att det var rättvist att jag hade värken, då kunde jag till slut acceptera att nu har jag detta och det behöver jag lära mig att hantera.

Jag hade ett krig mot min kropp som jag skulle vinna, då trodde jag att det var rätt sätt att hantera detta på, sedan, när jag efter många års arbetande med den mentala biten som var nerkörd i botten, så får värken vara med mig i mitt liv.
Jag fokuserar på helt andra saker idag, jag tar hand om mig både mentalt och fysiskt vilket har gjort att jag mår bra trots min ständiga smärta.
Jag har gått från att var sjukskriven mer eller mindre alltid, till att kunna arbeta ca 75%. Efter många års eget arbete med stöd av en kurator så kunde jag hitta min väg till att må bra, en tid i mitt liv så mådde jag otroligt dåligt psykiskt. Jag tappade allt självförtroende, värken åt på mig och till slut var det inte värken som var det värsta utan det var hur den påverkade mig psykiskt, det gick så långt att jag inte vågade gå hemifrån, jag tyckte att jag var totalt värdelös.
Eftersom inte läkarna hittade något fel på mig så, trodde jag till slut att jag var knäpp. 

Vi hade tuffa år då, jag och min man, vi fick en dotter och senare en son. Min man och mina föräldrar hade det väldigt tufft med att se mig må så dåligt, just då såg inte jag det, och jag kände att ingen kunde hjälpa mig och jag var inte mottaglig för hjälp heller.

Till slut tröttnade jag och insåg att jag måste ta tag i detta. Jag bad att få komma till en kurator och jag jobbade massor mentalt med mig själv, många års arbete som också är ett pågående arbete precis som kondition måste underhållas så måste ja arbeta med mitt mentala.
Jag fick tipset att utbilda mig till coach, idag coachar jag bland annat människor som lever med smärta. Visst kan jag hamna i offerrollen nu också, men bara väldigt korta stunder tillåter jag det. Jag har arbetat mer med mål än jag trott, det är rimliga mål och mål som också utmanar mig att hitta den bästa vägen för mig att nå mina mål.

Jag har inte mindre ont nu men jag mår så mycket bättre och kan göra så mycket mer i av mitt liv. Jag hoppas att du kan må bra oavsett vad du har i ditt liv som du behöver leva med.

Kram Anna