Dagens gästbloggare är Anna och Johan Lundgren, som finns i teamet runt min dotter. Inspirerande tränare med inställningen att ”Allt är möjligt”, som dessutom ger självförtroendet en rejäl boost.
Att se möjligheter i svårare tider!
Vi som har fått äran att gästblogga den här dagen heter Johan och Anna Lundgren. Jag (Anna) har jobbat i ca 20 år som sjuksköterska och då främst med äldrevård. Johan är egenföretagare och delar tiden mellan ridsporten och organisationsutveckling. Vi har båda sedan vi var små delat passionen för ridsport och har i dagsläget 3 egna hästar. Johan tycker det är roligast att tävla dressyr medan jag föredrar snabba galopper över vidderna.
2020, intressant år för de flesta av oss, med stora utmaningar både vad de gäller med pandemi, en världsekonomi i gungning och social distans. För vår del har året varit både upp och ner, precis som livet är hela tiden. Hösten 2019 sökte jag VCT för en lättare morgonhosta som aldrig ville gå över. Diverse prover och lungröntgen togs, jag skickades hem med en kur antibiotika för misstänkt lunginflammation och meddelade chefen att jag skulle stanna hemma en vecka. Den där veckan har i skrivande stund ännu inte tagit slut… Det visade sig efter många och långa utredningar att det var en form av leukemi som kallas MDS. För min del innebär det att jag har en benmärg som inte producerar tillräckligt med röda och vita blodkroppar. Inte den bästa sjukdomen att ha i pandemitider alltså, då mitt immunförsvar är rent ut sagt kass. Man kan ju säga att hela vår familj har blivit experter på social distans efter detta år. Jag har den stora lyckan att ha möjligheter att bli frisk från min sjukdom men då krävs en stamcellstransplantation. Tack vare det fantastiska Tobiasregistret har jag fått en donator och ska få nya stamceller i januari 2021.
2020 innebar alltså stora förändringar för vår familj. Jag som är de mest sociala personen i världen fick plötsligt inte träffa andra människor hur som helst, absolut inte arbeta (har alltid jobbat 120%..), inte samåka med andra i bil, inte vistas i badhus, inte flyga osv, osv. Det mesta blev; INTE!!! Både jag och Johan är positiva och sociala av naturen och kände snabbt att så här kan vi inte ha det. Det gäller att ta vara på tiden som man får, och visst, jag kan dö av min sjukdom men jag kan också bli överkörd och dö imorgon. Nu fick vi plötsligt mängder med tid tillsammans både som familj och som partners inom ridsporten.
Johan har under många år varit en duktig dressyrryttare och tävlat på hög nivå. Men som de flesta vill han vidare och bli bäst, eller åtminstone mycket bättre! Sagt och gjort, tiden hade vi fått i och med min sjukdom, vi satte ett mål att om Dressyr-SM blir av så ska vi vara tillräckligt bra för att kunna vara med utan att göra bort oss. Träningen tillsammans med häst, ryttare och mig som hemmatränare intensifierades under våren. Och resultaten lät inte vänta på sig. Under försommaren kunde äntligen tävlingarna komma igång så vi fick ett kvitto på var vi stod oss i konkurrensen. Det såg bra ut men vi visste att det inte alls var säkert hur det skulle gå i ett SM. Sommaren gick, vi satsade långsiktigt på styrka hos både häst och ryttare och plötsligt var det dags.
I september bar det av till Strömsholm, ridsportens mecka, och att mäta sig med de allra bästa i Sverige. Jag, mitt i alla behandlingar av MDS, har nog inte varit så lycklig, stolt och nervös som då.
SM rids i en grundomgång med ett förutbestämt program på högsta nivå. De 15 bästa kommer till final och ska då rida ett egenkomponerat program till musik som kallas kür. Det var 29 stycken som startade i grundomgången, vi tänkte att kommer vi på plats 28 så vore det fantastiskt. Vi kom på 11;e plats…Vad hände??!! Vi som aldrig tävlat SM tidigare!! Vi har en ung häst i sammanhanget, Johan har aldrig tävlat på så här hög nivå tidigare och plötsligt hade vi slagit oss in i eliten…
Chockade över resultatet gick vi runt i ett totalt lyckorus och skulle ladda om till finalen och küren.
Küren hade vi själva komponerat ihop hemma vid köksbordet, i isolering och över vinglasen. Då kür är nästan dubbelt så tungt för hästen hade vi valt att inte satsa så mycket på den då vi inte ens räknade med att komma till final. Men nu var vi där, å visst mitt ekipage var sist bland de 15 i finalen, men jäklar vad kul det var att komma som underdog, rida till glad och medryckande housemusik och se både domare och publik ryckas med av vår nybörjarglädje.
Och detta hade antagligen inte skett om inte jag blivit sjuk så att vi kunde välja att lägga ännu mer tid på ridningen och hästarna.
Vad mynnade då detta äventyr ut i? Jo, i november ringde självaste förbundskaptenen upp och bjöd in oss till observationsklass för B-landslaget. Nu får vi åka till Skåne x flera på Coronasäkra träningar för självaste Louise Nathorst, (vann världscupfinalen i dressyr 1998). Att bara få höra av henne att vi har gjort ett fantastiskt jobb med vår fina häst värmer enormt och sporrar oss till nya stordåd. Det där med att jag är sjuk har sedan våren -20 bara varit ett hack i skivan. Äventyret med SM, eventuellt deltagande i landslag och utveckling av vår ridning hade ju troligtvis inte skett om vi inte fått mer tid till hästarna.
Vi njuter av varenda dag, gör roliga saker med familjen och hästarna, trots social distans, hägrande stamcellsbyte och en oviss framtid. Men handen på hjärtat, framtiden är ju oviss för alla, det gäller ju att göra det bästa av tiden och ha så kul man kan så länge man lever! Så lev väl, håll ut och håll distans, livet är fantastiskt!!
Hälsningar från Anna och Johan Lundgren.
Mitt liv med Parkinson 
En kommentar på “16 december – Gästbloggare: Anna och Johan Lundgren”