6 december – 2:a advent

Det är en tyst morgon, jag tänder det andra ljuset i adventsstaken, sätter mig vid köksbordet och betraktar lågan. Jag känner hur alla tankar saktar in och stillar sig. Det är en lugn och fridfull stund – en stund av harmoni mellan kropp och själ.
Jag njuter av stillheten och friden, ger mig själv möjlighet att stanna upp och reflektera.

Jag vill göra ett försök att samla mina tankar och beskriva hur mycket en sång betyder, vilken skillnad den kan göra med en text som går rakt in, som på något sätt beskriver en situation som man själv lever i.
Gabriellas sång från ”Så som i himmelen”, är en sådan sång för mig och jag har ofta hämtat kraft från texten, en text där jag kan känna igen livet med Parkinson. En text, en sång som har många bottnar där en av de är mod, mod att våga leva. För det är mitt liv och jag vill leva det!
Igår när Jakob Hellman skön Gabriellas sång och berättade att ”det här är en text som beskriver mitt liv”, när han pratade om att han har gömt sig från det som är han men att han nu ville våga leva som den han är, gick det rakt in i mig. Jag har svårt att gråta när jag hör en sång, men när han, efter sin berättelse, sjöng Gabriellas sång rann tårar ner för mina kinder.

Och jag kände ännu starkare hur den sången, den texten beskriver hur det är att leva med Parkinson, men också hur mycket styrka och mod den ger, mod att våga leva här och nu!

Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill…

Det är i de här tankarna jag hamnar när jag njuter av stillheten och friden, betraktar ljuslågan, och ger mig själv möjlighet att stanna upp och reflektera. Gabriellas sång berör på djupet, får mig att känna gemenskapen med alla som precis som jag lever med Parkinson och är för mig en källa att hämta kraft ifrån.
Det blir en stilla stund en tidig morgon den andra advent, det är en skön start på dagen.

Vill ni lyssna på Gabriellas sång?
Här är två länkar till youtube: Jakob Hellman, Helen Sjöholm

Ibland blir det annorlunda

Idag hade jag planerat att skriva om lussekatter och pepparkakor, och dela med mig av mina recept. Men det blir inte alltid som man planerar. Kanske kommer det inlägget längre fram.

Kram! Var rädda om er.