14 december – Gästbloggare: Yessica Ståhlbalck

Dagens gästbloggare är Yessica Ståhlbalck. Yessica är PT:n på min sportklubb som med sin energi, sin ambition och sin fantastiska förmåga att komma på kluriga och roliga övningar lyfter mig och många andra – och hon får mig alltid att tro på min förmåga och att nå ett steg längre!

Mycket om lite eller lite om mycket. Kanske om att försöka njuta i stunden. Och en himmelskt god rödbetssallad.

När vi hade köpt och skulle renovera vårt hus för 16 år sedan började vi riva ur sidor ur inredningstidningar. För inspiration. Nuförtiden hade man kanske istället tagit skärmdumpar med sin mobil och sparat med alla andra skärmdumpar av precis allt möjligt i mobilens nästan pinsamt stora fotogalleri (jobbrelaterat, vilket för mig betyder träningsupplägg och övningar, kom-ihåg, gulliga bilder, citat och tänkvärt, minnesbilder och ta mig tusan, kanske till och med en selfie som blev riktigt ok för att inte komma från en i selfiegenerationen). I alla fall så satte vi de utrivna sidorna i en pärm för att sedan bläddra fram och tillbaka för att inom ramarna för vår budget försöka efterlikna i vår egen renovering – stort som smått, ibland också en liten detalj.

För det är just precis så och ju mer man tänker på det så är det trots allt detaljerna som gör helheten och min sambo sa att om han såg något fint någon gång – oavsett i en inredningstidning eller något annat han tyckte var fint i sin egen värld. Att då försökte han tyda vad i bilden som gjorde att han fastnade för den. Nu är han i reklambranschen och nördar in sig väldigt mycket på allt från färg och form till konceptuella lösningar. Men jag gillar det där. Att fundera på vad det är med något som gör att jag tycker om det…eller vad jag tycker om med ´just då´. Att jag tycker om att se på något. Eller vara i det. Känslan något ger mig. Många gånger är det just detaljerna eller de små fragmenten, de korta stunderna man upplever något. Oavsett sinne. Som gör ett intryck. Även det oannonserade plötsliga. En känsla just där och då att Allt är faktiskt ok just nu. Just här i denna stund känner jag mig bra och här tycker jag om att vara. Kanske inte i det stora. Kanske inte sen. Men just nu i den här stunden, en blott detalj av mitt liv känner jag mig…glad. Eller till och med lycklig. Och det är ok för mig att känna så. Jag behöver inte överanalysera varför jag känner som jag gör. Utan mer. Observera. Jaha. Nu känner jag mig såhär. Och när det är kopplat till en harmonisk känsla i oss. Känn in den.

Jag övar på det. En grundläggande princip inom träningsbranschen där jag arbetar. Och såklart inom mycket annat. Är att jag kan bli bra på det jag övar på. En komplex rörelse i vardagen eller träningen. Eller översatt i detta fall. Att ta till sig den positiva känslan något för med sig. Om ens för stunden.

Det upptäcktes en tumör på min tjocktarm sommaren 2018. Jag opererades akut och hade efterföljande 6 månader med dels rehab från den stora operationen i magen (ca ett år till någorlunda tillbaka fysiskt) och dels cytostatika för att sen få höra att Tumören är borta, det ser bra ut, nu kollar vi dig varje år ett tag framöver, tack så mycket hej (inte riktigt så, men nästan). Sen dess har jag försökt väva mig till en ny form av den som var jag ’före’. Det har naturligtvis varit allt från roligt det som jag har varit med om. Ingenting med något som elakt, mot vår vilja sliter bort det fysiska. Det mentala. Eller den som egentligen är den ’som är jag´. Är roligt. Det vet både du och jag. Men också i det mörka kan de där snälla detaljerna finnas. De där stunderna. Och när någon så frågar Hur är det. Så tänker man varje gång att ska jag svara utifrån makroperspektivet så blir det världens längsta svar att Jo det är bra förutom Coronan i världen och hur jag mår och att jag har det och det och det och det. Eller så svarar man utifrån hur det är just nu. Just nu är det bra i den här stunden. Man finns i olika skikt. Vissa delar finns kvar med oss hela livet. Fysiskt. Eller mentalt. Men det måste inte äga oss hela tiden. Det kan finnas delar i oss. I den verklighet vi har nu. Som faktiskt får vara bra. Trots allt annat skit. Stort. Som smått. Jo tack. Just nu är det bra.

Och vet du. Man måste inte alltid förklara. Etikettera. Ens förstå själv. Varför man känner som man gör. Det är vad det är. Och det är så det är just nu.

Det är fint. Tycker jag. Att man kan få vara glad i stunden. Det måste inte finnas en anledning. Man måste inte leta efter sammanhanget för delarna kanske gör ett sammanhang som vi inte måste se. Allt annat kan vara bortom glad. Men man kan finna det i stunden. Lugnet. Harmonin. Fint tycker jag att det kan få fungera så. Men också att bara för att något varit på ett sätt tidigare, så kan det te sig annorlunda nästa gång. Och nästa. På gott och ont. Och vi kan inte veta. Utan kanske se det som ett äventyr för vad som ska hända. Där vi är en del av helheten. Alla detaljer som vi väljer. Eller inte väljer. Men som tangerar oss. Formar oss. Är vi. Kanske behöver vi inte tänka mer än så. Vi styr där vi kan och vill i stunden. Och vi följer med. Vi står inte stilla för också stillheten är en del av en rörelse. Att allt som är stilla faktiskt rör sig mot det andra.

Att alla sekunder. Alla stunder är unika. Och just här. Här har jag aldrig varit förut.

Man stannar till. Och där finns man.

Ska vi öva på det?

PS Så många ord och så lite rödbetssallad. Den kommer här för dig som vill prova.

God Jul!