I hemmet där jag bor finns Jägarn, Lille Grå, Silke och Sammet. Det är våra fyrbenta familjemedlemmar som på ett flertal olika sätt förgyller vår vardag. Eller oroar oss. De flesta dagar är de enbart till glädje.
Låt mig presentera Jägarn, vår Sigge. Det är åldermannen i gänget. Även kallad storkatt. Han är född här på gården, är en äkta svensk huskatt och har nått den aktningsvärda åldern av 18 år. Han håller ordning på de andra tre, uppfostrar de samtidigt som han försvarar de mot inkräktare.
Han är en snäll och varmhjärtat familjekatt, älskad av alla.
Sedan har vi Lille Grå eller Ossian som han heter. Han kom till oss för sex år sedan. Då en liten kaxig gråhårig pälsboll, en korsning mellan Perser Sinchilla och Ragdoll. Han är trevlig, pratar mycket men skygg för främlingar. Han försvann förra året och var borta i drygt fyra månader. Älskad och saknad trodde vi att vi aldrig skulle få se honom igen.
Men han kom tillbaka! En tidig morgon stod han på verandan och jamade.
Så är det Silke, eller Piff. En ljusgrå, långhårig tjej som är innekatt. Hon är vår lilla bonus, katten som kom till oss när saknaden efter Lille Grå var som tyngst att bära. Ett litet busfrö av stora mått. Hon ligger i fönstret och skäller på fåglarna. Springer med raketfart mellan våningsplanen och älskar att gå ut, även om det är i koppel.
Sist har vi lilla Sammet, vår Puff. Vår snöprinsessa. Nyfiken och pratsjuk. Håller koll på allt, undersöker det mesta utan rädsla. Men gärna på avstånd. Piff, går fram och leker med dammsugaren, Puff håller sig på avstånd och spanar. En utmärkt arbetsfördelning mellan våra två små tjejer.
Det var hela ligan. Alla med sin personlighet. Alla lika älskade.
Mitt liv med Parkinson 