Varför gick du inte?

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Den här frågan är inte enkel att svara på, men eftersom det är en fråga som jag både har fått och själv har ställt mig så skall jag försöka att förklara.

Det krävs rätt mycket för att våga gå, att lämna allt både familj och vänner – hela det sammanhang som man lever i. När jag väl tog modet till mig och valde att gå – och ja det krävdes en hel del mod. Mod eftersom jag inte visste vad jag hade framför mig. Mod eftersom jag inte visste vem jag kunde vända mig till, var jag skulle bo eller hur min berättelse skulle tas emot; om jag skulle bli trodd. Det krävdes också mod eftersom jag inte visste hur jag skulle klara mig ekonomiskt.

Så här i efterhand har jag förstått att precis de sakerna som jag oroade mig för är det vanligt att oroa sig för bland kvinnor som utsätts för mäns våld, oavsett om det är psykiskt, fysiskt eller både och. Och ofta det som gör att man väljer att stanna kvar.

Jag togs emot väl av både socialtjänstens enhet för ”Våld i nära relationer” och av kvinnojouren. Med ett fantastiskt stöd fick de mig att våga öppna upp och berätta vad jag hade varit med om. De fick mig att förstå vad jag hade varit utsatt för och de gav mig ord för vad psykiskt våld handlar om. Det beslutades om att jag behövde skyddad identitet och jag fick hjälp med att ordna ett boende.

Ändå minns jag knappt den första tiden. Jag var i chock och mådde väldigt dåligt. Jag tänkte på om jag hade gjort rätt och på vad jag hade varit med om. Det som höll mig flytande när ångesten var som värst och fick mig att inte gå tillbaka var att jag hade lovat min kurator att inte göra det.

Min kurator – en fantastisk kvinna som hjälpte mig att inse att mina misstankar om att något var fel i min relation stämde. Vi hade samtal om olika saker som var av betydelse för mig och en av de, som jag kände ett stort obehag inför att tala om, var just min relation till min sambo. När jag till slut vågade mig på ämnet blev det snabbt tydligt att relationen inte var bra, utan direkt förödande för mig.

Hon beskrev det som att; ”han tar en bit i taget av dig och till slut kommer ingenting att finnas kvar”. Och, åh, vad jag kände igen mig. Att aldrig kunna göra rätt oavsett hur man gör, att ständigt gå på tå för att kunna känna av hans humör och anpassa sig efter det. Att känna ångest inför hans utbrott oavsett om de var riktade mot mig eller mot något av barnen. Att ligga på sängen och vara helt förtvivlad över att leva tillsammans med en person som behandlade mig, oss, så illa. Så kärlekslöst.

Samtidigt så fanns där ljusa stunder, stunder av glädje som fick mig att tvivla på mina egna upplevelser, att allt inte var så illa, att jag inbillade mig. Stunder som också gav mig hopp om att det skulle bli bättre.

Men det blev inte bättre utan det blev bara värre och värre.

Så åter till frågan; Varför gick du inte tidigare? Det enkla svaret är: För att jag inte kunde, för att jag försökte gå men inte klarade av det, för att när barnen var små stod jag inte ut med tanken på att ha delad vårdnad med en pappa som inte håller koll på sina barn, inte lyssnar på de när de pratar med honom och svarar utan att veta vad han svarat på för att senare skälla ut barnet för något det har gjort – med hans godkännande.

Men tanken har slagit mig, att jag var så utpumpad av att både jobba och ta hand om två barn, varav det ena med diabetes, att jag inte tänkte klart. Kanske, kanske om någon hade sett hur jag hade det, om någon kommit till min hjälp att jag hade klarat av att gå.
Men jag vet inte, och det är bara tankar som kommit efter allt jag har lärt mig om mäns våld mot kvinnor. Jag gjorde mitt val och jag stannade kvar i en toxisk relation och skapade olika strategier för att överleva.
Det här är mitt svar på frågan om varför jag inte gick. Men jag vill poängtera att det finns inget rätt eller fel svar, bara olika skäl till varför man inte går.

Själv överlevde jag men till slut kände jag att det inte gick längre, att jag längtade efter att leva och då, först då, kunde jag gå.

Att enbart överleva och sakta men säkert tyna bort, förminskas, var inte det liv jag ville ha. Jag tänkte att jag har kanske tio bra år kvar om jag har tur, innan min Parkinson slår ut mig och de åren vill jag leva. Jag vill umgås med människor, lära mig nya saker, lära känna nya människor, jag vill resa och jag vill skoja och skratta.

Utsatt för psykisk misshandel

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Under de senaste dryga två åren har det hänt en hel del i mitt liv. Det har varit både omvälvande och omtumlande. Bland de stora och omvälvande sakerna som har skett kan jag nämna att jag har lämnat min sambo, mina barns far, jag har flyttat, jag lever med skyddad identitet och jag har mitt i allt detta kaos genomgått en DBS operation.

Vilket av det här som har varit jobbigast och mest påfrestande var och är att jag efter 32 års samboskap insåg att jag var tvungen att lämna min sambo.

Eftersom jag har valt att ha en hög integritet och inte skriva om personliga saker som rör min familj har jag tvekat länge inför om jag skall berätta vad jag har varit med om, eller snarare varit och är utsatt för. Men…

…nu tycker jag annorlunda och tänker på ett annat sätt.

Jag hoppas att min historia, min berättelse, om att vara utsatt för psykisk misshandel kan vara till hjälp för någon. För jag har insett att vi är många som är drabbade. Det blir bara värre om man dessutom lever med en kronisk sjukdom som Parkinson

Den psykiska misshandeln började tidigt, redan kort efter att vi träffades. Det hela började subtilt för att senare eskalera. Ett obehagligt exempel är när han sa att han var ”tvungen att uppfostra mig”.
Med syftning på att jag inte visste hur man skulle uppföra sig och framförallt mot honom. Jag minns så väl när han skällde ut mig för att jag inte hade gett honom utrymme att prata utan jag hade tagit för stor plats, ansåg han. Jag borde lära mig att vara tyst.

Jag kom till slut fram till att om jag skulle orka fortsätta att leva så var jag tvungen att lämna honom.

Det här var en insikt som under åren som passerat sakta vuxit sig allt starkare. Med kommentarer som:


”Du tror väl inte att jag kommer att ta hand om dig när du blir sämre”,
”Du får faktiskt göra exakt som jag säger om du vill ha min hjälp”,
”Du skall vara tacksam för att jag vill leva ihop med dig, för det vill ingen annan”,

 snurrande i huvudet tillsammans med många liknande, i kombination med att jag upplevde att han kontrollerade mig blev jag rädd, riktigt rädd.

Så jag valde att gå. Och hoppades att han skulle förstå. Precis som jag hoppades att bodelningen skulle gå enkelt, utan advokater, att han skulle se att jag var mor till hans två barn och låta bli att bråka.
Men tyvärr var det oerhört naivt av mig att tro detta. Nu, två och ett halvt år senare efter att ha spenderat oerhörda summor på både advokater och bodelningsförrättare så är bodelningen klar. MEN då duckar han delgivningen av bodelningen och förhalar ytterligare – och han utsätter mig för ekonomiskt våld. Något som jag aldrig trodde att han skulle göra.
I stället för att ta del av bodelningen så skickar han in krav till kronofogden, krav som jag har bestridit pga deras orimlighet och som han har låtit gå vidare till tingsrätten. Det ekonomiska våldet fortsätter.

Jag bryter ihop då och då, funderar på vad det här är för liv jag lever egentligen? Jag samlar ihop mig själv och hittar svaret på frågan; Det är mitt liv jag lever, med min familj och mina vänner. Det är mitt liv jag lever där jag gör vad jag vill och umgås med vem jag vill utan att bli kontrollerad och förminskad. Det är mitt liv och jag lever det fullt ut – så gott det nu går.

Hopp

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Att få diagnosen Parkinsons sjukdom är en omskakande händelse, och definitivt en livskris. Allt förändras, ofta från en dag till en annan; man går till neurologen med en misstanke om att något är fel, och lämnar mottagningen med ett knippe helt nya förutsättningar till att leva sitt liv.

Nya förutsättningar, som också för med sig ett antal frågor. Frågor som ofta handlar om hur mycket livet kommer att förändras, att påverkas av diagnosen. Oftast tillsammans med frågan om vilken typ av Parkinson man har dvs kommer progressionen att gå långsamt eller snabbt?

Frågorna får man oftast svar på först efter några år, men jag tror nog att de allra flesta håller med om att livet påverkas från dag ett.

Jag fick min diagnos sommaren 2018, det är drygt sex år sedan och mycket i mitt liv har påverkats och förändrats under åren som har passerat. Givetvis har det varit både toppar och dalar, sådant är nu livet. Livet som man inte kan sätta på paus utan det rullar på oavsett vad vi väljer att göra.
I mitt liv med Parkinson står jag inför en ny förändring som kommer att ske någon gång 2025. Det började med dosglapp som inte följde något mönster, det ledde vidare till en remiss. Sedan gick det fort och under året som gått har jag utretts för avancerad vård, dvs pumpbehandling eller DBS – Deep Brain Stimulation.

Efter samråd med neurologiteamet har jag fattat mitt beslut. Ett beslut som både var oerhört svårt och samtidigt enkelt att ta. Grunden för mitt beslut är att jag vill må så bra som möjligt och litar på det experterna säger. Men visst finns där en oro, avancerad vård är inte helt riskfri, och vad finns när den inte längre fungerar?

Mitt beslut innebär att det är under det sjunde året av mitt liv med Parkinson, som den hittills största förändringen kommer att ske. Och det är väl som det skall vara.

Livet med katt i plural – våra fyrbenta

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

I hemmet där jag bor finns Jägarn, Lille Grå, Silke och Sammet. Det är våra fyrbenta familjemedlemmar som på ett flertal olika sätt förgyller vår vardag. Eller oroar oss. De flesta dagar är de enbart till glädje.

Låt mig presentera Jägarn, vår Sigge. Det är åldermannen i gänget. Även kallad storkatt. Han är född här på gården, är en äkta svensk huskatt och har nått den aktningsvärda åldern av 18 år. Han håller ordning på de andra tre, uppfostrar de samtidigt som han försvarar de mot inkräktare.
Han är en snäll och varmhjärtat familjekatt, älskad av alla.

Sedan har vi Lille Grå eller Ossian som han heter. Han kom till oss för sex år sedan. Då en liten kaxig gråhårig pälsboll, en korsning mellan Perser Sinchilla och Ragdoll. Han är trevlig, pratar mycket men skygg för främlingar. Han försvann förra året och var borta i drygt fyra månader. Älskad och saknad trodde vi att vi aldrig skulle få se honom igen.
Men han kom tillbaka! En tidig morgon stod han på verandan och jamade.

Så är det Silke, eller Piff. En ljusgrå, långhårig tjej som är innekatt. Hon är vår lilla bonus, katten som kom till oss när saknaden efter Lille Grå var som tyngst att bära. Ett litet busfrö av stora mått. Hon ligger i fönstret och skäller på fåglarna. Springer med raketfart mellan våningsplanen och älskar att gå ut, även om det är i koppel.

Sist har vi lilla Sammet, vår Puff. Vår snöprinsessa. Nyfiken och pratsjuk. Håller koll på allt, undersöker det mesta utan rädsla. Men gärna på avstånd. Piff, går fram och leker med dammsugaren, Puff håller sig på avstånd och spanar. En utmärkt arbetsfördelning mellan våra två små tjejer.

Det var hela ligan. Alla med sin personlighet. Alla lika älskade.

Forskning; Fysisk Aktivitet Förbättrar Livet för Personer med Parkinson

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

I en artikel, publicerad i ”Journal of Parkinson’s Disease” 2019, skriver man om fysisk aktivitet som behandling av Parkinson. Artikeln tar upp forskning som både visar på betydelsen av träning för att hantera sjukdomens symtom och vikten av att anpassa träningsprogrammen efter varje persons individuella behov.

Man lyfter fram Fysisk Aktivitet som Behandling

Forskningen visar tydligt på att fysisk aktivitet, i olika former, har en positiv effekt på både motoriska och icke-motoriska symtom hos personer med Parkinson. Det är inte bara fråga om att förbättra rörelseförmåga och balans, utan också om att minska depression, ångest och andra icke-motoriska symtom som ofta följer med sjukdomen. I artikeln betonas att träning bör vara integrerad som en central del av varje patients behandling och att träning innebär ökad livskvalitet. – Det ger både hopp och inspiration.

Vikten av Individuellt Anpassade Träningsprogram

En av de viktigaste slutsatserna man lyfter fram i artikeln är att träningsprogram bör vara individuellt anpassade. Varje person med Parkinson är unik, och det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan. Därför är det viktigt att ta hänsyn till varje individs unika behov, symtom och förmågor när man utformar träningsprogram.

Mångfald av Träningsformer

När man tar hänsyn till de unika behoven så betonas vikten av att utforska olika träningsformer för att hitta det som passar bäst för varje individ. Det kan vara allt från traditionella träningsformer som aerob träning och styrketräning till mer specialiserade aktiviteter som dans, yoga eller bordtennis. Målet är att hitta något som inte bara är effektivt för att förbättra symtomen utan också något som är roligt och engagerande och får personen att vilja delta regelbundet.

Träning en självklar del av Behandlingen i framtiden?

Artikeln visar att mediciner och traditionell terapi, tillsammans med fysisk aktivitet kan spela en viktig roll i att förbättra livskvaliteten. Genom att våga prova olika träningsformer och individuellt anpassade träningsprogram kan man må bättre lite längre.

Det forskningen visar innebär att individuellt anpassade träningsprogram, som tar hänsyn till varje persons unika behov och förmågor, maximerar de positiva effekterna av fysisk aktivitet och ger varje enskild patient de verktyg man behöver.

Jag hoppas att man fortsätter att forska om träningens påverkan på Parkinson och att resultaten kommer att påverka behandlingen. Kanske, kanske blir individuellt anpassad träning en självklar del i behandlingen.

I den bästa av världar blir resultatet av forskningen en vändpunkt för många som lever med Parkinson. Det innebär att personligt anpassad träning blir en självklar del i den formella behandlingen av Parkinson. Lika självklar som läkemedel. Då kommer man, i varje fall till viss del, att kunna ta kontroll över sin egen hälsa genom att engagera sig i regelbunden fysisk aktivitet. Det här borde förbättra den fysiska och det mentala välbefinnandet och dessutom innebära en känsla av kontroll och självständighet.

Sist men inte minst, den här forskningen understryker betydelsen och behovet av att utforska nya behandlingsmetoder och tillvägagångssätt.

Kloka råd från framtiden till mig som nydiagnostiserad med Parkinson

~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

En fråga som fångade mitt intresse dök upp i flödet på FB. Frågan fick mig att börja fundera och jag vill gärna dela med mig av mina tankar.
Frågan som ställdes var:

”Om du kunde ge dig själv som nydiagnostiserad några kloka råd inför framtiden, vad skulle det vara?”

Visst är det en intressant fråga? Och tankeväckande. Vilka kloka råd skulle jag ge till mig själv!

Mina första spontana tankar handlar om vad jag gjorde för att acceptera och landa i att jag drabbats av Parkinson. I tankarna går jag tillbaka till tiden då jag var nydiagnostiserad, funderar över hur jag tänkte och agerade, vad som var viktigt för mig och vilka olika val jag ställdes inför. Jag minns det som fick mig att hitta styrkan att välja livet och dess möjligheter, och att se Parkinson som en del av både nuet och framtiden. Minnen som i första hand handlar om hur jag tacklade situationen för att livet skulle fungera och för mig kanske det var den enklare delen i en svår situation.
Jag minns och känner mig ganska nöjd med mig själv; visst var jag duktig som fixade det.

Men när jag läser frågan en gång till tänker jag att det inte är det frågan handlar om, utan den lägger fokus på vad jag ser idag att jag hade behövt höra då – ett klokt råd eller två som hade hjälpt mig. Min tolkning av frågan blir då en annan, för nu handlar den om det som jag oroade mig för då, det som skapade osäkerhet och otrygghet inför en okänd framtid. De olika situationer där jag inte hade svar och där jag upplevde osäkerhet, och ovisshet inför vad som skulle komma – situationer där kloka råd från framtiden hade kunnat underlätta, hindra mig från att snubbla, och bli en hjälp på vägen.

Nu blir det genast tuffare att se tillbaka, att lyfta fram tankar och känslor om det svåra och fundera på vad jag hade behövt höra som hade varit till hjälp. Nu är det många tankar som snurrar i mitt huvud. Lösningarna som fungerade och gjorde att jag kunde hantera situationen blandas med det som var svårt. Vill jag ens i tanken tillbaka till det som var jobbigt, där kloka råd från framtiden hade gjort skillnad?

Vad som är svårt när man är nydiagnostiserad, och vilka kloka råd man behöver är givetvis olika för oss alla. För mig är det svåra förknippat med känslor främst av oro och skam, otrygghet och osäkerhet. Lösningar och hur man kan hitta möjligheter är mycket lättare att lägga fokus på och dela med sig av. Det andra, det som är tungt, det är så mycket mer personligt, ömtåligt och behöver hanteras varsamt.

Samtidigt är styrkan och oron på något sätt två sidor av samma mynt och de är svåra att separera ifrån varandra. För mig tog det sig uttryck i att jag med hjälp av drivkraften och viljan att komma vidare i livet lyckades skapa balans och en stabil grund för att hantera de känslor av oro och skam, osäkerhet och otrygghet som diagnosen förde med sig. Det var inte gjort i en handvändning och ärligt talat är det en pågående process.

Åter till frågan; för trots att jag tycker att det är lätt att fastna i det som kändes svårt, i det mörka, och bli låg lägger jag mitt fokus där för att kunna hitta mitt svar, mina kloka råd.

Resultatet av min tillbakablick blir två råd som jag skulle ge till mig själv:

  • Mitt första råd: ”skäms aldrig över din sjukdom och vad den gör med dig, inte nu och inte i framtiden.”
  • Mitt andra råd: ”Träffa andra med Parkinson, det är ett bra sätt att få en positiv bild och bara den som är drabbad vet hur det är att leva med sjukdomen.”

Andra kloka ord som jag skulle ge mig själv är snarare uppmuntran om att jag inte skall tvivla eller tveka utan fortsätta framåt. Älska livet och hitta min egen väg, att mina tankar om att det går att leva ett bra liv med Parkinson faktiskt stämmer. Det går och det finns ett spännande liv som väntar, det är bara att ge sig ut och skapa det.

Jag skulle också berätta för mig själv vad åren med Parkinson har lärt mig:

  • att aldrig ge upp
  • att jag är jag och Parkinson är en sjukdom
  • att aldrig låta Parkinson ta ifrån mig något
  • att leva i nuet
  • att det finns en hel massa fantastiska människor runt om i världen som lever med Parkinson och tack vare min diagnos har jag en möjlighet att lära känna dem

Det här är mina tankar kring kloka råd till mig själv som nydiagnostiserad, de är givetvis grundade på mina erfarenheter och på mitt liv med och utan Parkinson.
Som sagt, jag tycker att det är en intressant fråga och är övertygad om att de svar som frågeställaren får både kommer att skilja sig en hel del åt och vara samstämmiga – för precis så är det med Parkinson.

Reflektioner och tankar om livet med Parkinson, med hälsningar från Cecilia

Parkinson och Kyla

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Äntligen kom vintern! Med snö som glittrar i solskenet och lyser upp i mörkret. Med kyla som biter i kinderna. Som så ofta är mina känslor och reaktioner dubbla. Glad och nöjd över ljuset, över sol och snö, över att slippa regn, men min Parkinson gillar inte kylan. Mina symptom påverkas, jag känner av stelheten och jag blir trött. Det här är inget nytt för mig utan har följt mig och var en del av min Parkinson redan före diagnosen.

Jag vet att kyla kan påverka olika symptom negativt. En kort sammanfattning om Parkinson och kyla kan se ut så här:

Vintermånaderna med sitt kalla väder kan utgöra en extra utmaning för den som lever med Parkinsons sjukdom. De karakteristiska symptomen, muskelstelhet och balansproblem, kan förvärras när temperaturen sjunker.

 * Stelhet: Kallt väder kan öka stelhet. När stelhet redan är ett vanlig symptom kan kyla förvärra detta tillstånd.

* Nedsatt cirkulation: Kyla kan påverka blodcirkulationen, vilket kan leda till försämrad rörelse och ökad stelhet.

* Ökad påverkan på balansen: Har man en ökad risk för fall på grund av nedsatt balans och koordination kan kyla och kallt väder öka risken ytterligare genom att påverka kroppens känslighet och respons på olika yttre stimuli.

För min del innebär det att kylan påverkar min stelhet negativt. Det gör mig frustrerad och irriterad, skall jag inte kunna njuta av vintern?
Men jag tänker inte ge mig utan kamp. Mitt vapen är strategier!

Mina strategier

Mitt liv med Parkinson handlar ibland om att hitta strategier, strategier som hjälper mig att leva och göra det jag vill. Jag använder kunskap som grund för att skapa mina strategier. I det här fallet handlar det om strategier som gör att jag kan vara utomhus även om det är kallt.

Jag har kommit fram till att följande underlättar för mig:

  • Givetvis varma kläder och varma skor. Här gäller lager på lager principen och kläder som är gjorda för aktivitet, så det är lätt att röra sig. Jag tänker att; håller jag kroppen varm borde risken för ökad stelhet minska.
  • Bra skor som är varma och lätta att gå i. Broddar så jag kan promenera utan att halka. Stavar för balans och träning.
  • Träning både utomhus och inomhus. För att bibehålla rörlighet så stretchar jag innan aktivitet, tränar yoga och annan rörlighetsträning inomhus.
  • Träningsrutiner: Träning spelar en nyckelroll i hanteringen av Parkinsons sjukdom. Därför bibehåller jag mina träningsrutiner. Kanske kan det bidra till att rörligheten förbättras och stelheten minskar även när det är kallt.
  • Värme: Personligen tycker jag att värme är en effektiv lindring för stelhet. Både den klassiska vetekudden och varma duschar.

Som vanligt innebär livet med Parkinson utmaningar, och kan vara en kamp där förutsättningarna har en tendens att förändras. Mina strategier att hantera kylan underlättar för mig, men samtidigt är jag fortfarande påverkad av kylan. Jag märker att det ibland krävs extra dopamin, och att jag behöver vara noga med att hålla mig varm. Så underställ, och överdragsbyxor är lika givet som mössa och vantar, tillsammans med en varm kappa och bra kängor.
Att sedan kunna avsluta en kall dag med ett varmt bad är riktigt skönt.

Ibland sker under!

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Det känns som ett under, ett mirakel, eller det är ett under och något fantastiskt att få vara med om.
Det är lilla Silke som först märker honom. Sedan hör jag jamanden; ”Släpp in mig!”
Det som sker är ett under, något jag inte trodde kunde hända. Det kom ingen förvarning, utan plötsligt bara hände det.

Jamandet. Jag känner igen det bestämda jamandet, tonläget, men vågar inte riktigt lita på det; kan det verkligen vara så? Är det möjligt? Öppnar, hoppas, och in kommer en lurvig, nästan svart liten katt. Det är han, vår lille grå. Han är större och mörkare, med en hel massa tjock päls, men det är han.

Det har passerat drygt fyra månader sedan jag såg honom senast. Då, den tionde juni, hade sommaren kommit med värme och grönska. Nu, i oktober har vi haft flera frostnätter, sommaren har passerat, det är höst, mulet och regnrusk.

Trots alla dagar och veckor som blev till månader slutade vi aldrig hoppas, hoppas att han skulle komma hem, hoppas att han fanns någonstans där ute i världen. Att han levde det vilda skogslivet, eller tog sig ett strövtåg. Kanske hade han blivit bortjagad från hemmet och vågade sig inte tillbaka, eller att han hade gömt sig i en bil och nu fanns lång borta – längtade hem.

Då och då har det dykt upp solskenshistorier på FB om katter som hittat hem igen efter att de varit borta länge, försvunna i månader t.o.m. år. De här historierna har fått mig att våga hoppas, att inte ge upp. Berättelser som värmt och gjort att jag vågat tänka; ”det händer ibland att de kommer hem efter lång tid, så fantastiskt om han, vår lille grå, är en sådan solskenshistoria”.

Nu är han det, vår egen solskenshistoria. För det var han, den där morgonen, det var vår lille katt som kom hem. Mager, trött, hungrig och törstig, vår saknade lille katt som fattats oss så länge. Nu är han en mörkare liten grå som sover mycket, och vill ha massor av gos och närhet.

Vad han har varit med om kan vi bara gissa. Att allt inte har varit bra är tydligt, lika tydligt är det att han är nöjd över att vara hemma. Precis som vi är nöjda, glada och lättade över att han är hos oss igen.

Lille Grå, så välkommen hem!

De två små och Jägarn, de sprider glädje och värme

~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

De två små, Lilla silke och Lilla sammet, det är våra kattungar, två små pälsklingar som sprider glädje omkring sig. Varje morgon när jag kommer upp möter de mig, gäspar stort som om de undrar ”Varför skall vi vakna nu, det är ju mitt i natten?”
Ändå är de där, runt mig, myser, spinner och busar. Det är knappast något storbus eller superfart på dem, det är nog lite för tidigt för det, men de är där.

Lilla silke och Lilla sammet, kryper upp hos mig i soffan och tillsammans väntar vi in den nya dagen. Det är rofyllt och fullt med ”må-bra-endorfiner”, en bra start på dagen och ett lugn fyller kroppen.
Två små som spinner, två små som är nöjda, två små som gör att den tidiga morgonen blir något bra.

Sedan har vi Jägarn eller storkatt. Det var mest för hans skull vi skaffade de två små, för att han skulle slippa vara ensam när vår älskade lille grå försvann. Storkatt var rätt tveksam till de små i början, verkade tycka att de var två onödiga monster, som gott kunde lämna honom ifred. Han morrade och de sökte kontakt. De nosade på hans svans och var nyfikna, han tröttnade och gick ut.
Storkatt var spännande och de små gav sig inte. Nu äter de tillsammans, sover tillsammans och det händer att han, vår fina storkatt, busar med de små.

Ibland får de små damp och far runt i hela huset, de jagar varandra upp och ner mellan våningarna. I de stunderna väljer Storkatt antingen att sova eller att ge busarna en trött blick och gå till lugnare platser.

Det är två små och en stor som varje morgon hjälper till att jaga bort onda drömmar, och jobbiga tankar som: ”om inte Parkinson varit hade jag fortfarande sovit.” Genom att bara finnas hjälper de mig och får mig att fokusera på positiva tankar och vad jag kan göra, i stället för vad jag har förlorat. De små ger närhet och värme, skratt och glädje, ansvar och gemenskap, får mig att flytta fokus, och ger både energi, styrka och motivation till att säga Ja till livet och inte minst att vara i nuet.

De betyder mycket för mig och just nu, när det händer både bra och tuffa saker i mitt liv är jag tacksam för deras tokerier som får mig att skratta, tacksam för att de får mig att tänka på annat, får mig att må bra.

Bordtennis och Parkinson – när livet bjuder på lite mer

~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Knappt 300 spelare från 23 länder, tillsammans spelade vi nästan 2000 matcher under fem dagar i Wels, Österrike. Det här är PingPongParkinson-VM 2023.
Jag var där, och jag spelade; singel, mixed och dubbel. Det finns massor att berätta och därför är det extra svårt att välja. Det rent konkreta om matcher, om domare, om coacher, om maten, om hur det är organiserat… och det känslomässiga, det lätta och det svåra. När jag reflekterar och summerar mitt deltagande, mina resultat, mina matcher och mina upplevelser av de här fem dagarna hamnar till slut mitt fokus på den ”guldkant” i livet med Parkinson som bordtennisen innebär.

Först lite om matcherna

I år var jag osäker på mig själv in i det sista, det var först dan före avfärd som jag kände mig lugn och började se fram emot veckan. Det var egentligen inte så konstigt. Sedan sommaren hade jag dragits med olika skador, och överansträngningar och mer än en infektion som gjort att hela mitt träningsupplägg fått total slagsida. Men så äntligen kände jag att det skulle bli roligt att delta i PPPWM, att spela matcher.
I mixed, där jag och min partner placerats i högsta klassen, mötte vi några av turneringens bästa spelare. Det var riktigt motiverande när vi lyckades ta poäng även om vi till slut förlorade. I singel gick det betydligt bättre. Där förlorade jag en match i grundspelet och kom två i min grupp och vidare till runda två. Fler matcher och jag slutade trea i gruppen och var klar för slutspel. Jag tog mig till åttondelsfinal, där allt avgjordes i det sista femte, setet.
Men jag var nöjd.
I dubbel, ja där gick det hela vägen. Vi vann alla våra matcher i grundspelet och tog oss vidare. Det blev kvartsfinal, semifinal och final. En final som vi vann! Det var sann glädje, tårar och en hel massa känslor. Vi som aldrig spelat tillsammans tidigare. Det låter kanske inte så svårt, men min partner Maria spelar sittande och det blir ett helt annat spel. Det blev också en del missförstånd mellan oss som ledde till förlorade poäng. Det blev en del tjafs hos motståndarna om reglerna som är lite annorlunda, vilket gav upphov till en del irritation hos dem som vi försökte sätta oss över.
I stunden lyckades vi lyfta varandra, lät inte det negativa påverka, utan fokuserade på nästa boll, nästa poäng. Och när det gällde som mest …höll vi hela vägen i mål.

Guldkant; det positiva

Vi får ofta höra att pingis är bra för hälsan men i Wels var det tydligt att den också för med sig vänskap, glädje och gemenskap, som är minst lika viktigt som fysisk aktivitet.
Känslan när man går in i tävlingshallen och redan vid ackrediteringen möts av leenden, ”Hej och välkommen.” Man träffar vänner man lärt känna under tidigare tävlingar. Det kramas och uppdateras om livet, pingis och allt där emellan. Vänner, gamla och nya vänner, och hur vi gläjds med varandra – det är det som bordtennisen handlar om. Vänskapen mellan oss är hjärtat och drivkraften och det som skapar det där extra, guldkanten, och känslan av att livet trots allt bjuder på lite mer.

Mitt hjärta blir varmt när jag tänker på vänskapen mellan oss i den svenska truppen – vi kommer från olika delar av Sverige och det är alltid lika roligt att ses. Det är inte ofta vi har möjlighet att träffas, ändå finns den där, vänskapen och omtanken. I den svenska truppen finns också ett flertal anhöriga som stöttar, peppar och hjälper till – de är alla guld värda. Det är relationer som byggs, och omtanke om varandra. Där finns också glädjen över vad vi tillsammans har åstadkommit.

Lika fantastiskt är det när man träffar deltagarna från andra nationer, trots olika språk, pratar vi med varandra, trivs tillsammans och blir vänner. Vi försöker förstå varandra, bryr oss om varandra, skrattar tillsammans, umgås, stöttar och spelar lite pingis.

När jag fick min diagnos hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det var just tack vare den som jag skulle få lära känna helt fantastiska människor från världens alla hörn och uppleva nationella och internationella tävlingar. Inte heller att jag en dag skulle stå med två VM-guld.