Paus, återhämtning och att hitta något nytt

Det blev en oväntad paus för inlägg i bloggen under sommaren. Det var inte alls planerat, men jag märkte av att jag behövde vila från datorn och skärmarbete så mycket som möjligt. Dessutom har jag haft strul med mina mediciner och det har både varit svårt att hitta rätt dos, att se vad som är biverkningar och vad som är symptom. Det har påverkat mig på olika sätt och i det har inte alltid varit lätt att vara positiv. Ledorden för sommaren blev återhämtning och att våga tillåta mig själv att göra sådant som jag tycker är roligt.

Återhämtningsbiten har varit både lätt och tuff, tufft att acceptera att vissa dagar, ganska många om jag skall vara ärlig, har jag behövt vila både två och tre gånger under dagen. På natten har jag ändå, trots vilan, sovit gott. Samtidigt har det varit lätt att vila när jag har märkt att det fått mig att må bättre.
I normala fall skulle jag varit ute och njutit av sommarvärmen men i år tog den hårt på mig så jag fick välja ute på morgon och kväll när det var lite svalare och inne på dagen. Och vilken möjlighet som uppenbarade sig – nu fanns gott om tid för mig att måla! Jag började måla i akryl för ett knappt år sedan och har fortsatt med det under sommaren. Det har blivit en fristad där jag och Parkinson kan samarbeta.

På måndag har jag och min väninna Malin vernissage för vår första gemensamma utställning. För mig dessutom min allra första utställning. Det är nervöst och spännande. Vad skall de som tittar tycka? Målningarna är trots allt mina ”bebisar”, som jag har skapat med en tanke och känsla.
Har du vägarna förbi Kulturum i Partille så har vi vernissage på måndag 29 augusti kl 13.00-16.00, därefter hänger utställningen i september.
På mitt Instagram cqart22 lägger jag upp bilder på det jag målar då och då.


Ord om livet

”Det är med livet som med backlöpning; det krävs en typ styrka uppför och en helt annan nerför.”
Coach José

Kloka ord om livet, ord som beskriver något så jordnära och vardagligt som att ta sig upp och nerför en backe. Sedan en tankeswitch och orden handlar om livet. Visst är styrka något som vi ofta använder oss av för att beskriva om vi, eller andra, kommer att kunna genomföra eller prestera något vi föresatt oss. Vi använder ordet för att berömma, och för att uppmuntra till utveckling. Vi använder det ibland som förklaring till att vi själva, eller andra, inte når hela vägen fram, inte når det uppsatta målet.

Olika typer av styrka, fysisk och mental, men också praktisk kunskap om att vi behöver olika styrkor i olika sammanhang.

Behovet av olika styrkor blev tydligt för mig när livet förändrades, som det gör för oss som får Parkinson som livskamrat. Jag har beskrivit det, fast med andra ord, vid olika tillfällen. Jag tänker tex. på mitt behov av balans mellan aktivitet och återhämtning, om betydelsen för det egna välmåendet att man kan säga både ja och nej, och förmågan att se möjligheter, våga prova något nytt, eller annorlunda. (Det finns givetvis mer.)
Jag tror att det finns en styrka (hmm) i att använda ord och bildspråk som är positivt laddade för att beskriva den förändring som Parkinson för med sig.
Som att det krävs olika typer av styrka för att ta sig upp och ner för en backe. Det är lätt att förstå och applicera på livet med Parkinson; att det krävs olika styrkor i olika situationer och sammanhang.

För det kan vara så att man har mer än en styrka som räcker till i livet, även om det finns andra som sviktar. Och då är ordet styrka med sin positiva laddning och breda användningsområde bra att ta till, för styrka är ju någonting som vi har lärt oss att man kan träna och förbättra. När man tänker så kanske man inte fastnar i det man upplever som en brist eller svaghet, istället blir fokus på vilka styrkor man har och vilka man vill bygga upp eller förstärka. Då pratar vi om och tänker på utveckling och förbättring – fler positivt laddade ord.
Vår hjärna är komplex, och våra tankar besitter större kraft och påverkar oss mer än vad vi inser – ibland får man nästan en känsla av magi. Prova med att tänka positiva tankar om livet och le – det är en typ av styrka 🙂

Sorg över förlorade eller försämrade förmågor

Härom kvällen funderade jag på sorg, sorgen över förlorade förmågor. I det här fallet gällde det min egen handstil, min förmåga att skriva med penna och papper. För Parkinson har inneburit att min handstil har blivit sämre, vissa tider på dagen är förmågan att skriva med en vanlig penna helt enkelt urkass – jag kan inte ens själv läsa vad jag har skrivit. Det här är en stor sorg för mig, hur underligt det än låter.
Handstilen eller snarare detta att kunna skriva med en penna är något som jag på många sätt alltid tagit för given. Tänk hur många skrivblock jag har förbrukat när jag har fyllt sida upp och sida ner under alla föreläsningar som studieåren innebar. Samma sak på möten både i arbetslivet och på min fritid.

Jag har inte bara skrivit under utbildning och arbete, utan den glädje som vackert skrivna ord har gett mig har också inneburit att jag gärna har tagit på mig att skriva texter i olika sammanhang. Dessutom en del brev och gratulationskort. Men nu avböjer jag de flesta gånger och ber någon annan att skriva, och känner sorg över en förmåga som Parkinson tagit ifrån mig. För rent krasst är det så att sjukdomen är boven.
Jag tänker också på alla de gratulationskort, och olika hälsningar som jag har skrivit och gett bort som sedan med största sannolikhet har hamnat i runda arkivet hos mottagaren. För på ett sätt är det självklart och enkelt att skriva, och jag är fullt medveten om att den här sorgen över en förlorad förmåga inte går att förstå om man inte själv varit med om det.

Nu går mina tankar till tiden då jag växte upp, till min mormor Helga och min farmor Svea. Två starka och drivkraftiga kvinnor, som jag har kommit att beundra mer och mer med den kunskap som livet ger. Som jag minns det var både mormor och farmor noga med att gratulera i samband med olika högtidsdagar. och vi fick alltid ett brev eller ett kort med en hälsning. Den var självklart skriven för hand med en vacker handstil, i den skrivstil som jag själv aldrig fick lära mig.
Med åren blev de skrivna orden allt färre och handstilen allt mer darrig, förmågan att skriva blev sämre. Båda två uttryckte sorg över sin förlorade förmåga, en förlust som de allt fler levnadsåren hade lett till. För dessa båda kvinnor var det åldrandet som ledde till en försämrad förmåga att skriva vackert, men sorgen över förlusten fanns där.

När de pratade om det, om sorgen över sin förlorade handstil, tänkte jag som ung att det måste vara jobbigt när man blir äldre och inte längre kan göra sådant som man har kunnat förut. Jag tänkte också ungefär så här: ”Okej, det är väl naturens gång, eller en naturlig del av åldrandet. Något som vi alla kommer att få uppleva.”

Idag får jag nog förlåta mig själv de tankarna med ord som att jag var både ung och naiv. För redan nu är det min tur, och jag känner samma sorg som de gjorde. Men det finns trots allt skillnader, både positiva och negativa. En positiv skillnad är att vissa tider är min handstil fortfarande hyfsad. En negativ att ibland går det inte alls. En annan positiv är att jag har både dator och telefon. En negativ att det ibland är svårt att använda tangentbordet…

På något sätt förstår jag min mormor och farmor bättre nu när jag ser hur vi påverkas på samma sätt av en gemensam upplevelse, trots alla år som skiljer i tid. Det blir ett minne som både är en blick bakåt och framåt; som säger att vissa saker hade förmodligen hänt ändå.
Det gör mig mer ödmjuk mot min Parkinson och vad han ställer till med i mitt liv. Kanske gör det mig också snällare mot mig själv.


Lite upp och lite ned

Ibland står tiden stilla, ibland rusar den och dagarna känns korta, tiden räcker inte till. Konstigt nog är det inte heller givet att upplevelsen av tidens flyktighet hänger ihop med vad man gör under dagen, det verkar vara annat som styr eller påverkar. Ibland, önskar man kanske att man kunde påverka upplevelsen, eller känslan. Jag vet inte, en tanke bara när jag ser tillbaka på hur dagarna snabbt fylls, och tiden inte finns för allt jag vill hinna med.

Eftersom mitt fokus i år är att jag skall satsa på mig själv och min hälsa för att må så bra som möjligt, så är det några saker som får ett större utrymme än tidigare. Här har pingisen sin givna plats och det känns att den är bra för mig. Till pingisen kommer rehab för mitt knä, här hoppas jag att min envishet kommer att vara till hjälp för att det skall bli bättre, och inte bara skapa besvär för mig. TYP:
Med rehab varje dag har det gått åt rätt håll, eller gick åt rätt håll fram till dess att någon (läs jag) bestämde sig för att köra ett par skottkärror med jord. Smärtan i knäet kom givetvis som ett resultat. En smart person överlåter nu skottkärran åt andra familjemedlemmar, men nej. Nästa dag kommer och den inte så smarta personen (dvs jag) tyckte att en kärra med sten fixar jag. Det gjorde jag men inte knäet. Lite vila och mer rehab, men det skall nog lösa sig…

Det var två saker som är för min hälsa. Det finns en tredje men den handlar mer om återhämtning och avkoppling – jag har plockat fram färger, dukar och penslar, tillåter mig själv att måla. Det är roligt, gör mig glad och jag mår bra av att leka med färg och form. För mig är det abstrakta eller intuitiva måleriet det som passar bäst. Kravlöst, meditativt, återhämtande. Om någon är intresserad lägger jag ut en del bilder på det jag målar på instagram: cqart2022

Fortsättning följer, för livet har ofta både uppsida och nersida. Min envishet kan ge mig problem, men skall sanningen fram är den också en styrka, den ger mig drivkraft och får mig att inte ge upp. Det är definitivt den drivkraft jag behöver i det här eviga lotteriet med läkemedel och biverkningar. Vid förra medicinuttaget blev det, som så ofta, nytt varumärke på fungerande läkemedel. Trist, för något är annorlunda, givetvis inte den verksamma substansen, men bindemedel kanske eller något annat. Det betyder att den inte längre fungerar lika bra, den ger biverkningar och andra små hyss som jag gladeligen skulle klara mig utan.

Och boken: Tack till alla er som har köpt och läst. Tack till er som hör av er och berättar vad den har betytt för er.
Till er som ännu inte läst Parkinson Power Tio kvinnor berättar – Efter all återkoppling jag fått från läsare kan jag stolt säga: Läs boken!
Du kan enkelt Beställa den här.

Återhämtning och den svåra konsten att säga nej

Här har jag planerat för återhämtning, blockat måndag och tisdag för att i lugn och ro bara vara hemma och göra, typ, ingenting. Göra ingenting lät bra, kändes bra, innebörden av det var: besök hos fysioterapeuten, och lite vårjobb i trädgården – rensa ogräs, klippa grenar, så lite frö, bära undan…
Nu blev det inte riktigt så. Det började med att jag tänkte att – jag skall bar fixa undan det här pappersjobbet. Borde ta ungefär max en halvtimme. Det visade sig att pappersarbetet krävde en del telefonsamtal och efterföljande mejlkorrespondens och vips hade tre timmar gått.
Mitt i allt kom ett trevligt telefonsamtal som ledde till att tisdagen fick ändras och plötsligt var halva den dagen uppbokad.
Så gick det med den inplanerade återhämtningen.

Jag får väl erkänna jag var rätt trött igår när jag kom hem – trött men glad. Jag hade definitivt behövt återhämtningen. Men ångrade absolut inte mitt beslut. Det som fick mig att ändra min tisdag och boka upp halva dagen var ett samtal från en väninna.
Samtalet ledde till fika på stan, planering av en gemensam utställning och bokning på ett café för utställningen.
I oktober blir det av.
En månad kommer tavlorna att hänga.
Känns stort.
Känns skönt att vi är två.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och tur är väl det! Ibland…

Majornas bokmässa i Sjömanskyrkan

Vilken fantastisk dag det blev igår. En mässa i bokens tecken, med författare, förlag, tidskrifter, workshops och föreläsningar. Ljusa lokaler, mycket folk, spännande möten och intressanta samtal med besökare och förförfattarkollegor.
Det blev många tillfällen under dagen att prata om boken Parkinson Power, om kvinnorna som delar sina berättelser och varför jag har skrivit den. En del av samtalen kom att handla om kroniska sjukdomar, andra om händelser som radikalt förändrar livet, några om hur man kan hitta styrka när det är som tuffast och om betydelsen av att veta att man inte är ensam.

Tack till er som kom och lyssnade på min föreläsning, med ert deltagande gjorde ni den till en av dagens höjdpunkter. Och tack till alla er som kom förbi under dagen, ert engagemang betyder mycket för mig.

Trots allt intressant och roligt som mässdeltagandet förde med sig var det givetvis en ansträngande dag, men jag tror på betydelsen av att stötta varandra, och ett sätt att göra det är att vara en röst och ett ansikte för vår sjukdom

Idag och imorgon är uppbokade för återhämtning i min kalender. Träning, vila och god mat gör förhoppningsvis underverk.

Välkomna på Majornas Bokmässa idag, 15 maj, 10-17

Den här veckan har jag haft fullt fokus på dagens bokmässa. Jag finns på plats med boken Parkinson Power Tio kvinnor berättar. Första gången jag deltar som författare på en bokmässa. Det känns stort. Spännande.

Mässan är i Sjömanskyrkan, mitt emot Gathenhielmska huset. Öppet mellan 10.00 och 17.00, fri entre.
Vill ni lyssna på en kort föreläsning om ”Parkinson Power – Tio kvinnor berättar”, är det bara att ta plats i Sjömanskyrkans föreläsningslokal Skeppet kl 12.00.

Jag hoppas att vi ses.
Varmt välkomna!

Inspirationsföreläsning i Skövde – Parkinsondagen!

Parkinsondagen är vår dag! En dag med möjlighet att berätta om Parkinson. En möjlighet att synliggöra. En möjlighet att skapa ett ökat intresse och engagemang. En möjlighet att berätta om en tuff neurologisk sjukdom som smyger sig på, och som inte gör skillnad på ung eller gammal, kvinna eller man. En möjlighet att berätta att vi finns. För om vi är tysta, osynliga finns vi inte.
Men jag finns!
Vi alla finns!
Runt omkring i samhället lever vi både yngre och äldre sida vid sida med våra medmänniskor. Några lever i tysthet och de kämpar dessutom ofta i ensamhet.

Den här speciella dagen är jag i Skövde, inbjuden av Lena i Skaraborgs Parkinsonförening och det är fullsatt i Aspenäs gård.

Parkinson Power – inspirationsföreläsning

Med utgångspunkt i boken ”Parkinson Power – Tio kvinnor berättar” delar jag med mig av mina egna erfarenheter, om hur och varför boken blev till. Och om kvinnorna i boken, de som så personligt delar sina egna erfarenheter och upplevelser för att stötta och hjälpa andra.

Diagnosen i sig betyder mycket. Den är viktig för att rätt behandling skall kunna sättas in. Ändå är det så olika när och hur man får ”sin” diagnos. Eller om!
Tyvärr kan vägen fram till diagnos vara både lång och krokig. Själv fick jag kämpa i allt för många år innan jag slutligen fick min diagnos 53 år gammal. Då var Parkinson en sjukdom som jag inte kände till. En vit fläck i kunskapsbanken!
Min resa med Parkinson startade därför med mängder av frågor, både praktiska och mer känslomässiga.

Kvinnorna i boken förvånar på olika sätt. Där finns sorg och tårar. Anpassning och förändring. Men framförallt finns där livskraft, kreativitet, en vilja att leva i nuet och en stark kärlek till livet.
Och en insikt om att Parkinson också för med sig positiva möjligheter – att det finns Parkinson Power!

Detta vill jag dela med mig av! För att inspirera och motivera, för att visa den gemenskap och kraft vi kan hitta med kunskap om hur livet med Parkinson är. För att ge hopp och styrka till alla som behöver för att orka en dag till, och för att våga leva sitt liv!

Stort Tack till Lena och Skaraborgs Parkinsonförening för att jag fick komma! Och stort tack till alla som fanns på plats och lyssnade.

ParkinsonPingis träningsresa; full av intryck!

Den tredje april lyfte planet från Landvetter med destination Alicante – Spanien. Äntligen på väg. På väg till Altea och ”Nordic tabletennis training camp” för seniorer med Parkinson. Tillsammans var vi drygt tjugo stycken deltagare från olika länder. Där och då, på planet, innan allt drog igång, var jag full av förväntan och nyfikenhet det skulle bli spännande både att träffa alla och att träna tillsammans.
Nu är jag hemma igen med många tankar och upplevelser som jag vill dela med mig av. Inte bara själva pingisträningen utan också den gemenskap, kunskap, inspiration och glädje som fanns där mellan oss under hela veckan. Nyfikenheten på varandra och den självklara gemenskapen som infann sig omgående. Detta att alla ser varandra, och alla både accepterar dagsformen och hur den varierar under dagen.

Ett vänligt leende och kommentaren: ”Jag ser att du är off just nu, behöver du hjälp med något ?” betyder så mycket mer när den som frågar vet vad det innebär. När man är trött, törstig eller bara behöver extra energi i form av en banan eller något annat ätbart är det samma sak; den som frågar vet hur man mår. Det är skillnad, och mitt intryck är att många mår bättre, orkar mer, bara av att befinna sig i den här gruppen.

Planet landar i ett för årstiden kallt och regnigt Spanien, men det är trots allt varmare än hemma. Värmen ihop med maten, träningen och möjligheten till daglig rörelse påverkar Parkinson positivt. Dessutom är det mindre stress än i vardagen hemma och jag, precis som många andra, mår bättre när stressnivån är låg.

Pingisträning

Det var pingisträning varje dag. Två pass om dagen, från tio till tolv och två till fyra. Vi hade möjlighet att börja träna redan vid nio och att stanna kvar nån timme på eftermiddagen. Fyra tränare på tjugoen personer. Det erbjöds egentid med tränare, möjlighet att ställa frågor och slipa teknik, och dessutom bollåda. Det tränades, spelades matcher och finslipades teknik – ljudet av bollar mot bord och rack var intensivt. Skratt, glädjerop och mutter blandades med svett och ledde till samtal med både gamla och nya vänner. Och fler bollar som flög över näten.
Våra tränare Markus Sjöberg, Anton Åkesson, Sara Ramirez och Pelle Hägglund var alla i en klass för sig. Att få möjlighet att träna och coachas av så erfarna och duktiga tränare var speciellt. Alla deltagarna utvecklades i sitt spel redan från dag ett – tränare som tittar och korrigerar, deltagare som vill utvecklas och förbättra sig är en riktigt bra combo.
Sedan är det en väldigt speciell känsla när man får veta att den man tränas av har representerat sitt land i OS, inte bara en gång utan två. Till exempel…

Nya vänner

Det är fantastiskt, den känslan som infinner sig i mötet med de andra kan knappast beskrivas på något annat sätt. Det fanns omedelbart en gemenskap och nyfikenhet på varandra som jag aldrig har mött i något annat sammanhang. Det tillsammans med en omtänksamhet blandad lättnad som den delade erfarenheten av Parkinson för med sig innebär något speciellt. Samtalen flyter lätt, trots att det ibland finns en viss språkbarriär. Skratt och allvar blandas, och många berättelser om livet med och utan Parkinson delas. Erfarenheter, frågor … Helt enkelt nya vänner som möts, och vänskapsband över nationsgränser knyts.
På tävling ställs vi mot varandra men glädjen när man ser hur pingisen får någon att må bättre är värd så mycket mer än att vinna matchen. Tillsammans, med delade kunskaper och erfarenheter är vi starka!

Promenader

Promenader varje dag. Två gånger. Fram och tillbaka, från hotellet till idrottsanläggningen och från anläggningen till hotellet. I presentationen av resan stod det 600 meter, men det var säkert minst det dubbla. Dessutom, vissa dagar gick vi förbi affären och fyllde på med vatten och annat nödvändigt…
När vi lämnade anläggningen på eftermiddagen och promenerade tillbaka för en välförtjänt dusch, blev det inte alltid vila innan maten. Det var lockande att ge sig ut och promenera i den pittoreska byn och de vackra omgivningarna. Jag tror inte jag var ensam om min önskan att resan varit längre. Fler promenader, sightseeing, barhäng, samtal och gärna några träningspass till.

De fasta tiderna för mat och träning tillsammans med promenaderna fram och tillbaka ledde till att jag plötsligt märkte att jag bara stannade och tog min parkinsonmedicin när larmet sa ifrån. Varken mer eller mindre. Inget planerande, inga tankar på om jag skulle bli stel och få svårt att röra mig. Inget. Ryggsäck med det nödvändiga, sedan bara larm, vatten och piller.

För mig var det här en positiv upplevelse, och en tankeställare. Den visade för mig hur lätt det är att jag trots allt begränsar mig själv utan att jag är medveten om det. Nu blev det så uppenbart. Samtidigt var lösningen så enkel – packa ryggsäcken med det nödvändiga, tänk inte så mycket, och det fungerade.

Mat; restaurang morgon, middag, kväll

Det här var något som jag verkligen sett fram emot, att slippa planera, handla och laga mat. Att maten skulle finnas framdukad varje dag, tillagad, borde minska stressnivåerna. Min förhoppning infriades. Det var ett stort plus att bufféerna innehöll mycket frukt, grönsaker, fisk och skaldjur, mat som är både nyttig och god. Stora, härliga bufféer tre gånger om dagen.
Det mesta smakade bra, och det var härligt med buffé där vi kunde välja och vraka, hungriga efter alla timmar med träning.

Veckan i Altea

Den här veckan har varit bra för mig och jag är otroligt tacksam för att jag valde att åka med. Det var inget självklart beslut tack vare det oroliga tillståndet i Europa. Väl i Altea föll allt på plats och rullade på. Orken fanns för två träningspass om dagen, även om jag fick pausa då och då. Styrkan i den egna drivkraften och viljan att inte ge sig såg jag inte bara hos mig utan även hos flera av de andra.
Den nionde april lyfte planet igen, denna gång från Alicante till Landvetter där vi landade något försenade. Hemma.
Nästa år är det dags igen.
Men innan dess hoppas jag på att möta alla dessa fantastiska människor igen på träningar och tävlingar runt om i Europa.

Satsa på sig själv, för att må bra

När man mår bra, eller bättre, tror jag att man kan hantera sin Parkinson, sina symptom och andra tjyvnyp lite lättare. Vara mer fördragsam och snäll mot sig själv, och kanske klara av lite mer? Jag tänker på hur stor betydelse inställningen har. Tror jag att något inte är möjligt blir det genast svårare. Är min inställning positiv är det lättare att komma på olika alternativ, olika sätt som kan göra det omöjliga möjligt.
För mig är det här en förutsättning för livet med Parkinson – minimera möjligheterna till problem och maximera möjligheterna till att lyckas!
I år har jag och en väninna bestämt oss för att satsa på oss själva, och göra olika saker som får oss att må bra, eller som gör att vi kan må bättre. Här krävs det en del tankeverksamhet och en del planering. Ödmjukhet mot både oss själva och varandra. Ibland acceptans men aldrig uppgivenhet, utan analys och öppenhet för möjligheter.

Bordtennis – pinpong i Altea

En del i året ”satsa på oss själva” är att vi åker till Altea och tränar pingis tillsammans med ett gäng andra med Parkinson. Bordtennisen lockar och vi vet båda två att den får oss att må bättre. Men lika lockande är värmen, maten och gemenskapen med de andra. Förhoppningsvis något som är positivt för oss allihop.

Just nu känns det bra att ha den här veckan i Spanien att se fram emot. Utan att blunda för oroligheterna i världen, jag följer de uppmärksamt och vet att det som händer kan påverka; kanske till och med stoppa den inplanerade resan. Men, det känns bra att ha något att se fram emot.

Något som får mig att må bättre och ger mig både kraft, energi och motivation.