Förberedelser – innan resan

Det är så mycket som inte syns av det som kommer med i paketet Parkinson. Jag tänker på de symptom som går under namnet icke-motoriska. Bland de finns till exempel oro, ångest och nedsatt fokusförmåga. Som med allt som rör Parkinson är det individuellt vilka av alla symptom som man får. Men just oro och nedsatt fokusförmåga är det vanligt att man upplever. Det är symptom som kan ställa till det i olika sammanhang. Att resa är definitivt ett sådant.

Man märker av de icke-motoriska symptomen i olika situationer, olika sammanhang. Man kan ha lättare för att känna sig osäker på vad man klarar av, och kanske kan det vara så att de här symptomen – oro – gör att man väljer bort sådant som man egentligen vill göra.
I beslutet om jag skulle resa, i förberedelserna och i planeringen av både resa, boende och deltagandet i turneringen märkte jag av några av de icke-motoriska symptomen. Min resa till Kroatien och mitt beslut att delta i PPP VM var inte helt enkel. Viljan fanns men den var åtföljd av oro och osäkerhet. Klarar jag att resa? Hur skall jag tänka och göra med mat, mediciner m.m?

Det som vägde över till ett ja var tre olika saker: 1. Mitt beslut att leva nu och göra sådant som jag tycker är roligt och som gör att jag mår bättre i min Parkinson. 2. Gemenskapen som finns mellan oss med Parkinson. 3. Min sambo skulle följa med, och vi skulle ha lite efterlängtad semester tillsammans.

När jag väl bestämt mig tog jag kontakt med coach Pelle och vännen Lin i Stockholm. Lin hjälpte mig med alla mina frågor om VM och anmälan. Hur jag skulle tänka. Stort tack till dig Lin! Och givetvis tack till dig Pelle för allt stöd.

Sedan kom flygstrulet. Jag tror att de flesta som flög från Sverige drabbades av det på olika sätt. När vår flygrutt kollapsade bokade vi om och valde att flyga till Zagreb och ta oss med bil till Pula. Det visade sig vara ett klockrent beslut!
In i det sista var det osäkert om min vän och partner i pingpongen, Rosie, skulle kunna åka med. Det hade inte blivit samma sak utan henne, vi har hållit ihop sedan vi började med pingisen. Stöttat och peppat varandra.

En ny pingisvän från gruppen i Göteborg är Håkan, som var positiv till att åka och anmälde sig. Dessutom blev han min partner i mixed dubbel.

Rosies vän Eva bokade en fantastisk lägenhet som vi delade. Bästa läget i Pula hade hon lyckats få till – vi bodde mitt emot arenan. Typ två minuter att gå. Inom nära gångavstånd fanns affärer, restauranger och en badplats.

Inför resan var vi fem stycken som skulle till Pula från Göteborg + plus våra supporters. Vi reste både dit och hem vid olika tidpunkter, men väl på plats fanns tid till umgänge.

Några dagar med semester

Vi, jag och sambon, landade i Zagreb den 7 oktober. Vår plan var att njuta av några dagars semester innan tävlingen drog igång. Efter en dag i Zagreb hämtade vi bilen och körde småvägar mot Rijeka. På vägen dit skulle vi stanna och äta. Vi småspanade efter en restaurang eller liknande men det var svårt att hitta. Plötsligt dök det upp en skylt som talade om en Canyon som man kunde besöka. Vi körde av, stannade och kollade om det fanns någon restaurang på platsen. Tripadvisor eller om det var Google maps, som bägge två har varit rådgivare för oss under resan, visade att japp det fanns det. Dessutom fick den bra recensioner. Vi körde dit och hittade en liten pärla. Fullt med folk, fantastisk grillad öring och en promenad i en canyon i en fantastiskt vacker miljö. Definitivt en av de vackraste platser jag besökt.

Vi körde vidare och efter några dagar med besök på en resort anslöt vi till de andra i lägenheten i Pula. Nu var det dags att fokusera om och ställa in sig på pingis och turnering med 165 deltagare från 19 länder, 107 män och 58 kvinnor.

Tisdag 11 oktober

På kvällen var det cocktailparty med mingel för alla både deltagare, anhöriga och supporters. De allra flesta var där. Och vi fick möjlighet att återknyta bekantskapen med tidigare vänner och bli presenterade för nya. Det blev en trevlig kväll. Jag tror att det var den här kvällen som jag först fick veta att vår coach Pelle skulle komma först på onsdag – och han hade våra matchtröjor med sig. Vi skulle mao börja turneringen utan coach, vi fick alla tänka på att nu behöver vi stötta varandra.

Onsdag 12 oktober

Totalt var det fem olika tävlingar i turneringen – damsingel och damdubbel, herrsingel och herrdubbel, och mixed dubbel. Varje grupp hade sedan tre klassificeringsgrupper – klass 1, klass 2 och klass 3. Det innebar att det var femton olika tävlingar som pågick.

Idag, på turneringens första dag var det invigning av VM i det fantastiska Colosseum. Det var ett härligt spektakel som var en upplevelse att få vara med om. Du kan läsa mer om den i tidigare inlägg.

Efter invigningen av PPPVM 2022 var det bara att bege sig tillbaka till arenan för nu var det dags att börja spela pingis. Lite rostig får jag erkänna att jag kände mig, efter semester och drygt en vecka utan pingis – kan man vila sig i form? Vi hittade träningshallen och bollade in. Nervositet? Kanske, men inte så farligt.
På turneringens första dag var det matcher i mixed dubbel. I min och Håkans grupp var vi bara tre dubbelpar så det blev bara två matcher för oss. Tyvärr förlorade vi bägge två, men det var roligt att äntligen vara igång och spela. Jag trivs med att spela med min mixed partner, vi tar det lugnt och är fokuserade. Visst missar vi ett antal lägen båda två men det kan bara bli bättre ju mer samspelta vi blir.

Torsdag 13 oktober

Torsdag och dax för singelmatcher. På plats i hallen redan till dagens första matcher. Vi vill ju heja på de svenska herrarna, mingla med deltagarna och gå till träningshallen och värma upp.
Så småningom, efter lång väntan blir det äntligen vår tur.
Inser att jag är både nervös och taggad, samtidigt som jag tycker att det skall bli så roligt att äntligen få spela match. Gruppspelet rullar på, jag får bra coachning av både sambon och Håkan. ”Det ser bra ut” – säger sambon och ler; den bästa pepp jag kan få. När gruppspelet är klart har jag bara förlorat en match och slutar som två i min grupp. Det betyder att jag är vidare till slutspel! Vem hade kunnat tro det?

På kvällen blir det mys i lägenheten, vila och återhämtning så att vi skall vara laddade inför morgondagens dubbelspel.

Fredag 14 oktober

Fredagen kom och det var en dag lika full av matcher för både herrar och damer. Vi väntade in damdubbeln. Hejade på de andra, slog några bollar i träningshallen, åt, slappade och sedan var det dax för damdubbel. Vår inställning var som vanligt, en boll i taget. Ta det lugnt, andas vid varje serve och ingen brådska. Ett mantra och en inställningn som bar oss genom hela gruppspelet och när alla matcher var spelade stod vi som etta i vår grupp och var därmed vidare till slutspel!
Herregud, vad hade hänt? Vi var båda två i lätt chock. Omtumlade. Vi som in i det sista hade varit så osäkra på om vi skulle kunna genomföra matcherna. Och så vann vi gruppen. Vi var två stora leenden efter den prestationen.
Våra supporters gratulerade och kramade om oss.

På torsdagen spelade jag och Håkan i mixed dubbel consolation men idag tog det slut i den klassen.

Sedan kom Jörgen med tröjorna. Han hade varit på flygplatsen och hämtat Pelles väska som tröjorna låg i. Äntligen kan alla vi svenskar ha likadana matchtröjor. Matchtröjor med namn och en svensk flagga. Tack!
Någon coach Pelle kom inte, han hade fått åka tillbaka till Sverige och peppade, hejade och coachade från soffan med hjälp av telefonen.

Lördag 15 oktober

Åter en dag som präglades av en herrans massa väntan Vi satt och väntade på att damslutspelen i de olika klasserna skulle dra igång. Till slut blev det dags för damsingel slutspel där jag vann min första match och förlorade nästa. Men det gjorde inget för hon som jag förlorade mot vann sedan hela klassen och i dubbeln hade jag och Rosie vunnit mot henne och hennes partner.
Sedan blev det mer väntan, oklara besked och slutligen slutspel i damdubbel. Vi spelade vidare på samma sätt som tidigare, lugnt och peppade varandra. Det var en fungerande taktik. När dagens sista match var spelad stod klart att vi gått till semifinal!

Söndag 16 oktober

Sista dagen på turneringen. Idag spelades semifinaler och finaler. Åter en massa väntan och en tidsplan som stuvades om. Men det blev semifinal för mig och Rosie. En semifinal som vi vann. När vi gick till bordet för att spela finalen visste vi att vi skulle resa hem med en medalj, nu var det bara valören det handlade om. Men vi kände oss som vinnare oavsett hur det skulle gå.
Finalen blev precis så spännande som den skall vara. Vi förlorade första set, och sedan andra. Vi började tredje och tänkte som vanligt en boll i taget. Efter tredje hade siffrorna blivit 2-1. Fjärde set och det stod nu 2 lika. Vi var framme vid ett femte och avgörande set. Efter det femte setet stod det klart att vi vänt underläge 0-2 till seger 3-2 . En helt oväntad seger för oss. Den betydde: Vinst och guldmedalj!

På den avslutande prisceremonin får vi stå högst upp på pallen och är det någon jag unnar detta så är det Rosie. Jag är så glad över att vara en del i vårt dubbelteam, där vårt samarbete bara blir bättre. Att vi ser varandra och lyfter varandra, och att det räckte till att vi blir guldmedaljörer i VM – det är tungt! Det är stort!

Summering

Väl här hemma, just nu sjuk av en elak virus, summerar jag mitt PPPVM 2022. Min första internationella turnering. Jag har mycket kvar att lära både om mig själv och om hur tävling fungerar. Men trots allt:
Det var smart att spela i alla klasser, det gjorde att jag fick spela minst två matcher varje dag. Allt praktiskt löste sig på plats och jag är oerhört tacksam över all den support, allt stöd, alla hejarop, filmning och inte minst bokning av hotell och rattande av bilen som min sambo gjorde. Och bara att han fanns där och delade hela upplevelsen med mig – det betydde mycket!
Jag skulle kunna skriva mer om praktiska saker men det som sticker ut för mig är: Gemenskap, kontakten med nya och gamla vänner! Glädjen i att ses och glädjen i att ha hittat något som påverkar vår sjukdom, bromsar den. Alla parkies på plats är ambassadörer för PingPongParkinson och brinner för att sprida kunskapen om hur bra sporten är för vår sjukdom, men också för att bryta den ensamhet som många hamnar i.

Till sist

Vi avrundade våra dagar i Kroatien med att bara vara, och hyrde en lägenhet nära en fantastisk strand i Pula. Vi badade, promenerade, och besökte gamla stan i Pula. Fikade på cafe´ och åt tamarinder plockade av vår värdinna direkt från ett litet träd i trädgården. På kvällarna njöt vi av bastu och bubbelpool. En härlig avslutning på våra dagar.
När vi först kom till lägenheten bjöd vår värdinna på kaffe och berättade för oss om bra restauranger, var närbutikerna låg, badplatser, olika besöksmål mm. Vi berättade om PPPVM som precis var avslutat inne i Pula. Våra dagar gick fort och efter två nätter satt vi åter och pratade med värdinnan och hennes make. Så trevliga.
Under vårt samtal berättar hon att hennes väninna med 80 procents säkerhet fått diagnosen Parkinson, det var bara de sista testerna kvar. Väninnan var såklart både chockad och ledsen. Då hade vår värdinnan berättade om mig, om pingis och om PPPVM som jag precis hade deltagit i. Och om hur bra pingis är för oss med Parkinson. Väninnan hade blivit så glad. Sett att det fanns ett ljus trots allt.
För mig visar det här hur viktigt det är att vi berättar för andra om både Parkinson och om Pingis. För där vi minst anar det finns det någon som behöver höra just om pingis, om hur den bromsar Parkinson, om gemenskap över gränser, och om hur roligt det är att spela med en liten vit boll.