Dagens gästbloggare är är Lars Ersäng; Parkinson och Ironman i samma kropp. Med fokus på träning, motivation och att leva med Parkinsons sjukdom.

För säkerhets skull ställer jag nu en ledande fråga, ”Du menar på riktigt att du inte har något mål alls?” Har du något 10- års mål då? Hur vill du leva om 10 år? Vart bor du, hur försörjer du dej?

Flera har ändå en dröm om något meningsfullt. En dröm som jag uppfattar, verkar vara nästintill omöjligt att nå. Men inte något mål.

Jag föreläser om att förverkliga drömmar, om att hitta sin vision, om att inse sin potential. Med övertygelse och passion plocka ner drömmen och nå dit du verkligen vill vara och den du vill vara.
Jag berättar och reflekterar om helt galna upplevelser från världens hårdaste triathlonlopp.  Samt möten på vägen, möten med människor som påverkar livet. Människor inom Parkinson-världen, inom Triathlon-världen och alla andra mer ”normalstörda”.

För min personliga del handlar mina mål om att träna och bygga upp förutsättningar för att genomföra en Ironman. Min första Ironman genomförde jag i Kalmar år 2016. Det var fyra år efter att jag fått diagnosen Parkinsons Sjukdom fastställd.
På grund av pandemin är det mesta inställt vad avser tävlingar i triathlon och många är framflyttade minst ett år. Just denna dag i skrivande stund, 2:a Advent, skulle jag har varit i Chile och genomfört ”XTRI Patagonman”. Ett av mina större mål och den största utmaningen hittills. Förhoppningen är kunna tävla under senare delen av 2021. Om kroppen kan då.

Goda vanor

Allt handlar om små goda vanor som på lång sikt förbättrar livet. Att lägga till en ny vana eller ta bort en ovana hjälper till att på sikt förändra sig som människa. Om man vill och är beredd på det.
Att förbereda sig för något som ska ske om 1 år förutsätter att man kan planera och se varje legokloss, varje träningspass, som en viktig del i det man bygger upp.
Ju mer legobygget blir klart, ju viktigare att varje kloss får sin plats, varje träningspas har sitt syfte i en helhet.

Det går inte att fuska och tro att första månaden går att genomföra halvhjärtat. Hur ser legobygget ut om det saknas en månads träning av grundarbetet, det som är grunden i legobygget? Ett missat träningspass går inte att ta igen. Ett eller två missade pass någon gång gör i och för sig ingen skillnad. För många missade pass påverkar målet till att bli förskjutet på tiden eller att man får sänka ambitionsnivån. Självklart, i en plan tar man med perioder av avbrott för livet i övrigt.

Kontinuitet i träningen är A och O. Det skapar goda vanor.
Kontinuitet kräver planering till en början. Med tiden är kontinuiteten en vardag, den bara finns där. Kontinuitet triumfar allt.

När man väl bestämt sig för att nå sitt mål, då börjar processen och resan. När man har målet klart för sig kommer nästa steg som är viktig.
Man behöver dela upp resan i mindre delmål och avstämningspunkter på vägen.

Man måste lita till processen och att det man gör idag är viktigt och har en betydelse för målet. Att lita på processen, på det man gör idag, kommer påverka slutresultatet. Därför hjälper kortsiktiga delmål som tillsammans gör att man når slutmålet.

Jag hörde för inte så länge sedan att, ”resultatet av det liv och den människa man är, kommer med eftersläpning från de vanor man har och har haft under en tid, en lång tid”.  Människans instinkt kräver egentligen snabba resultat. En nedärvd instinkt i vårt DNA som kräver att kortsiktig ansträngning ska ge direkt belöning för den insats som görs.

Att göra en första ansträngning idag, som ska ge belöning om ett år, att stå på mållinjen då, är svårt at ta in.
Det går att ta in till viss del, att se målbilder, att tänka sig in i situationen när man når målet och får belöningen. 

Det är de goda vanorna som påverkar resultatet, det är vanorna som gör att man kan nå målet. Att nå själva målet förändar dej bara i liten omfattning, för ett kort ögonblick, en stund. Att nå målet förändrar i liten omfattning. Det som verkligen förändrar är processen fram till målet. Alla förberdelser och delmål på vägen. Men det är medaljen, målgången och slutet på resan man minns bäst. Men, det är egentligen inte slutmålet som blir det viktiga. Det är bara en liten bekräftelse.

Goda vanor. Låt säga att du har ett rum som ser ut som en tornado dragit förbi. Du tar tag i saken och städar upp hela rummet, snyggt och fint. Det blev ju riktigt bra!

Nu, ja!

Om två veckor ser rummet ut på samma sätt. Det ser ut som att en tornado har dragit förbi. Självklart är det dina dåliga vanor som stökar till rummet, som alltid.  Ännu en gång. Dags att städa upp igen. När du är klar tänker du, vad skönt, det blev ju bra!

Nu, ja!

Nu till det viktiga. Det du behöver, är inte ett rent och snyggt rum. Det du behöver, är goda rutiner och vanor, som gör att rummet inte ser ut som att en tornado dragit fram. Med goda vanor kommer du automatiskt ha ett snyggt rum. Utan att ens anstränga sig.

Jag tror på att de små goda vanorna på lång tid förändrar stort.

Att göra en armhävning om dagen förändrar inte din styrka, på en gång, nu direkt. Men, det ökar möjligheten till att förbättra din styrka på lång sikt.

Att meditera en minut om dagen gör inte att du får ett harmoniskt liv. Men, det ökar möjligheten till att hitta en harmoni och lugn du får av meditation.

Målet är inte att springa ett marathon. Målet är att bli en marathonlöpare.

Målet är inte att skriva en bok, målet är att bli en författare.

Med tiden kommer du få den identitet du söker och den du vill vara. När du kommit dit, är ansträngningen du gjorde från start, något du idag inte alls anstränger dej för. Den finns bara där, därför att du numera är en sådan person. Små förändringar av vanor förändrar din identitet på lång tid.

Goda vanor blir enkla vanor när man hittat glädjen i dem.

Dagens gästbloggare är Carina Mannefred; utvecklingsledare på Regionalt cancercentrum väst och verksamhetsansvarig på Kraftens hus Borås. För mig är Carina en inspiratör och förebild.

Tack Cecilia för frågan om att skriva i din Blogmas, det värmer i hjärtat att jag fått ditt förtroende.

Vem är jag då?
Jag är en kvinna i medelåldern, jag är både är mamma, farmor, maka, svärmor, syster, dotter, moster, vän, arbetskamrat… men framför allt är jag medmänniska i olika relationer. Det är många roller vi ska axla i livet och relationer som vi måste ta ansvar för. Jag älskar att vara med mina barnbarn, det gör mig lycklig och ger kraft. De lockar fram barnet i mig och gör att jag är närvarande i nuet. Det går inte att tänka på andra saker när man är tillsammans med barn, de pockar hela tiden på uppmärksamhet och märker direkt om man inte är närvarande. Som vuxen har jag ansvar i denna relation ❤

Jag tycker också om att ta på mig jeans och stövlar och gå ut i min underbara trädgård. Det ger energi och glädje att mylla i jorden och ta hand om det som växer, och senare få njuta av att kunna plocka in egenodlade blommor. Likaså att få vara vid havet och där njuta av årstidernas växlingar. Att vara i naturen ger mig mycket energi som jag kan använda i olika sammanhang. Jag tror att vi alla behöver stanna upp och fundera över vad som ger kraft i livet. Vad ger dig kraft?

Jag har nästan hela mitt yrkesliv arbetat som kurator inom sjukvården och samtalat med många cancerdrabbade och deras familjer. Jag har fått ta del av många familjers livsberättelse och delat både glädje och sorg. Dessa möten med människor i en utsatt situation har lärt mig att ta vara på livet här och nu. Jag har kommit till insikt om vikten av att prioritera att vara med nära och kära och att dammtussarna finns kvar tills jag väljer att ta hand om dem. Men det är en konst att leva här och nu, och jag jobbar varje dag med att själv bli mer närvarande i nuet. Om man läser på i ämnet så handlar det om att släppa fokus på alla tankar som snurrar, och det är inte alltid lätt. Ett sätt som jag lärt mig är att fokusera på andningen. Jag får ofta påminna mig själv att stanna upp och andas långa, djupa andetag. Men det är inte enkelt i den stressiga tillvaro vi lever i. Är du bra på att vara närvarande i nuet?  Har du några knep för att bli mer närvarande?

Sedan 2016 har jag haft förmånen att vara med och utveckla Kraftens hus, Sveriges första stödcenter för cancerberörda, som är initierat och designat av, för och med cancerberörda. Genom att erbjuda cancerberörda emotionellt, socialt och praktiskt stöd har Kraftens hus utvecklat en ny roll i den svenska välfärden. En cancerdrabbad, som ofta besöker oss, uttrycker värdet av verksamheten så här:

”Kraftens hus ger mig mod att se in i framtiden. Sen Kraftens hus öppnade funderar jag inte så mycket på att dö, istället får jag kraft att leva här och nu”.

Det är en ynnest och stimulerande att vara en del av detta innovationsprojekt och det har varit fantastiskt att arbeta tillsammans med så många kompetenta människor, det ger mig både kraft och glädje!

2020 har varit ett annorlunda år som inneburit prövningar och nya vanor. Handsprit, distans och digitala möten har blivit vardag och samtalsämnet har varit virus, virus, virus. Vi har fått förhålla oss till att hålla i och hålla ut. Vi har fått rekommendationer att hålla distans, att inte träffas fysiskt, att bara vara med dem vi bor tillsammans med. I den här tiden när människor har svårt att föreställa sig framtiden då är det betydelsefullt att plocka fram hoppet. Hopp betyder förtröstan, förväntan, tillförsikt och ljusglimt. Hoppet kan hålla människor vid liv, hoppet kan få människor att kämpa, hoppet kan ge styrka att möta ännu en dag. Hopp kan vara som en dröm och en del drömmar ger kraft av sig själv, andra drömmar måste förverkligas annars försvinner de bort. Håll fast vid ditt hopp i denna annorlunda tid, håll ut för det kommer att bli bra!

Julen närmar sig med stormsteg och jag ser framemot en tid för avkoppling och eftertanke och gemenskap med familjen. Men jag längtar efter en vardag där vi kan mötas fysiskt, kramas och vara tillsammans igen. För vi måste alla våga tro att det blir bra till slut ändå ❤

Jag önskar er alla en God Jul
och
ett riktigt Gott Nytt År!

Dagens gästbloggare är Erica Sandberg, hon skriver som privatperson men arbetar med strategiska uppdrag i program FVM.

Att utveckla(s) tillsammans!

När man regelbundet träffar eller umgås med personer, när man får ta del av personers förhoppningar eller förtvivlan så skapas särskilda relationer. Jag minns ännu vad de heter, de patienter som fick mig att undra och kasta mig in i förbättring av hälso- och sjukvården.
Att gå från sjukgymnast till att arbeta strategiskt med digitalisering kanske inte förefaller helt logiskt, men för mig är det så och vägen dit och platsen jag befinner mig på idag är helt logisk. Men i grunden handlar det om samma sak, hälsa, jämlik hälsa, rätten till hälsa för alla oavsett om man är frisk eller sjuk.

Jag har inte Parkinson men en del krämpor och kroniskt hälsotillstånd och jag sitter också där ibland… i väntrummet (som förresten borde heta välkomstrum), väntar på mitt årliga besök, saknar tillgång till provsvar i mobilen…..

Men jag ser det framför mig, den nya vården, möjligheterna, och jag vet att det är många som delar den upplevelsen. Visst ser vi inte samma bild, men det är ju det som är så fantastiskt, för ju fler bilder, desto bättre. För det jag inte ser, det ser någon annan.

Vi som arbetar i hälso- och sjukvården kan inte utveckla och förbättra själva, vi måste göra det tillsammans. Tillsammans med de som vet bäst vad de behöver, invånare och patienter.

När Hälso- och sjukvården nu står i arbetet med att designa de nya vårdprocesserna, ja då är det självklart att patienter och invånare ska vara med. Vi är på en resa tillsammans, jag, Cecilia och många fler och vi startade gemensamt i ingemansland, det var nytt, och med på resan har vi en kamrat som pratar ett helt annat språk. Nu har det gått ett år, och så mycket vi gjort tillsammans, vänt perspektiv på och belyst. Bara att invånare och patienter finns i rummet när vårdens nya processer tar form skapar värde och påminner om vilka vi finns till för. Tillsammans har vi utvecklats och utvecklat. Allt det jag lärt mig, de nya relationerna, blir nya personer som jag inte kommer glömma namnet på.

Det är de där mötena, ”resorna” och relationerna som gör en ödmjuk, varm i hjärtat och glad. Och man får inte glömma bort att vara tacksam för det och tacksam att få utveckla och utvecklas tillsammans med andra, årstiden och julen får mig att skänka en extra tanke på det.

God jul!
Önskar Erica Sandberg