Dagens gästbloggare är Anna och Johan Lundgren, som finns i teamet runt min dotter. Inspirerande tränare med inställningen att ”Allt är möjligt”, som dessutom ger självförtroendet en rejäl boost.

Att se möjligheter i svårare tider!

Vi som har fått äran att gästblogga den här dagen heter Johan och Anna Lundgren. Jag (Anna) har jobbat i ca 20 år som sjuksköterska och då främst med äldrevård. Johan är egenföretagare och delar tiden mellan ridsporten och organisationsutveckling. Vi har båda sedan vi var små delat passionen för ridsport och har i dagsläget 3 egna hästar. Johan tycker det är roligast att tävla dressyr medan jag föredrar snabba galopper över vidderna.

2020, intressant år för de flesta av oss, med stora utmaningar både vad de gäller med pandemi, en världsekonomi i gungning och social distans. För vår del har året varit både upp och ner, precis som livet är hela tiden. Hösten 2019 sökte jag VCT för en lättare morgonhosta som aldrig ville gå över. Diverse prover och lungröntgen togs, jag skickades hem med en kur antibiotika för misstänkt lunginflammation och meddelade chefen att jag skulle stanna hemma en vecka. Den där veckan har i skrivande stund ännu inte tagit slut… Det visade sig efter många och långa utredningar att det var en form av leukemi som kallas MDS. För min del innebär det att jag har en benmärg som inte producerar tillräckligt med röda och vita blodkroppar. Inte den bästa sjukdomen att ha i pandemitider alltså, då mitt immunförsvar är rent ut sagt kass. Man kan ju säga att hela vår familj har blivit experter på social distans efter detta år. Jag har den stora lyckan att ha möjligheter att bli frisk från min sjukdom men då krävs en stamcellstransplantation. Tack vare det fantastiska Tobiasregistret har jag fått en donator och ska få nya stamceller i januari 2021.

2020 innebar alltså stora förändringar för vår familj. Jag som är de mest sociala personen i världen fick plötsligt inte träffa andra människor hur som helst, absolut inte arbeta (har alltid jobbat 120%..), inte samåka med andra i bil, inte vistas i badhus, inte flyga osv, osv. Det mesta blev; INTE!!! Både jag och Johan är positiva och sociala av naturen och kände snabbt att så här kan vi inte ha det. Det gäller att ta vara på tiden som man får, och visst, jag kan dö av min sjukdom men jag kan också bli överkörd och dö imorgon. Nu fick vi plötsligt mängder med tid tillsammans både som familj och som partners inom ridsporten.

Johan har under många år varit en duktig dressyrryttare och tävlat på hög nivå. Men som de flesta vill han vidare och bli bäst, eller åtminstone mycket bättre! Sagt och gjort, tiden hade vi fått i och med min sjukdom, vi satte ett mål att om Dressyr-SM blir av så ska vi vara tillräckligt bra för att kunna vara med utan att göra bort oss. Träningen tillsammans med häst, ryttare och mig som hemmatränare intensifierades under våren. Och resultaten lät inte vänta på sig. Under försommaren kunde äntligen tävlingarna komma igång så vi fick ett kvitto på var vi stod oss i konkurrensen. Det såg bra ut men vi visste att det inte alls var säkert hur det skulle gå i ett SM. Sommaren gick, vi satsade långsiktigt på styrka hos både häst och ryttare och plötsligt var det dags.
I september bar det av till Strömsholm, ridsportens mecka, och att mäta sig med de allra bästa i Sverige. Jag, mitt i alla behandlingar av MDS, har nog inte varit så lycklig, stolt och nervös som då.

SM rids i en grundomgång med ett förutbestämt program på högsta nivå. De 15 bästa kommer till final och ska då rida ett egenkomponerat program till musik som kallas kür. Det var 29 stycken som startade i grundomgången, vi tänkte att kommer vi på plats 28 så vore det fantastiskt. Vi kom på 11;e plats…Vad hände??!! Vi som aldrig tävlat SM tidigare!! Vi har en ung häst i sammanhanget, Johan har aldrig tävlat på så här hög nivå tidigare och plötsligt hade vi slagit oss in i eliten…

Chockade över resultatet gick vi runt i ett totalt lyckorus och skulle ladda om till finalen och küren.

Küren hade vi själva komponerat ihop hemma vid köksbordet, i isolering och över vinglasen. Då kür är nästan dubbelt så tungt för hästen hade vi valt att inte satsa så mycket på den då vi inte ens räknade med att komma till final. Men nu var vi där, å visst mitt ekipage var sist bland de 15 i finalen, men jäklar vad kul det var att komma som underdog, rida till glad och medryckande housemusik och se både domare och publik ryckas med av vår nybörjarglädje.
Och detta hade antagligen inte skett om inte jag blivit sjuk så att vi kunde välja att lägga ännu mer tid på ridningen och hästarna.

Vad mynnade då detta äventyr ut i? Jo, i november ringde självaste förbundskaptenen upp och bjöd in oss till observationsklass för B-landslaget. Nu får vi åka till Skåne x flera på Coronasäkra träningar för självaste Louise Nathorst, (vann världscupfinalen i dressyr 1998). Att bara få höra av henne att vi har gjort ett fantastiskt jobb med vår fina häst värmer enormt och sporrar oss till nya stordåd. Det där med att jag är sjuk har sedan våren -20 bara varit ett hack i skivan. Äventyret med SM, eventuellt deltagande i landslag och utveckling av vår ridning hade ju troligtvis inte skett om vi inte fått mer tid till hästarna.

Vi njuter av varenda dag, gör roliga saker med familjen och hästarna, trots social distans, hägrande stamcellsbyte och en oviss framtid. Men handen på hjärtat, framtiden är ju oviss för alla, det gäller ju att göra det bästa av tiden och ha så kul man kan så länge man lever! Så lev väl, håll ut och håll distans, livet är fantastiskt!!

Hälsningar från Anna och Johan Lundgren.

Dagens gästbloggare är Yessica Ståhlbalck. Yessica är PT:n på min sportklubb som med sin energi, sin ambition och sin fantastiska förmåga att komma på kluriga och roliga övningar lyfter mig och många andra – och hon får mig alltid att tro på min förmåga och att nå ett steg längre!

Mycket om lite eller lite om mycket. Kanske om att försöka njuta i stunden.                           Och en himmelskt god rödbetssallad.

När vi hade köpt och skulle renovera vårt hus för 16 år sedan började vi riva ur sidor ur inredningstidningar. För inspiration. Nuförtiden hade man kanske istället tagit skärmdumpar med sin mobil och sparat med alla andra skärmdumpar av precis allt möjligt i mobilens nästan pinsamt stora fotogalleri (jobbrelaterat, vilket för mig betyder träningsupplägg och övningar, kom-ihåg, gulliga bilder, citat och tänkvärt, minnesbilder och ta mig tusan, kanske till och med en selfie som blev riktigt ok för att inte komma från en i selfiegenerationen). I alla fall så satte vi de utrivna sidorna i en pärm för att sedan bläddra fram och tillbaka för att inom ramarna för vår budget försöka efterlikna i vår egen renovering – stort som smått, ibland också en liten detalj.

För det är just precis så och ju mer man tänker på det så är det trots allt detaljerna som gör helheten och min sambo sa att om han såg något fint någon gång – oavsett i en inredningstidning eller något annat han tyckte var fint i sin egen värld. Att då försökte han tyda vad i bilden som gjorde att han fastnade för den. Nu är han i reklambranschen och nördar in sig väldigt mycket på allt från färg och form till konceptuella lösningar. Men jag gillar det där. Att fundera på vad det är med något som gör att jag tycker om det…eller vad jag tycker om med ´just då´. Att jag tycker om att se på något. Eller vara i det. Känslan något ger mig. Många gånger är det just detaljerna eller de små fragmenten, de korta stunderna man upplever något. Oavsett sinne. Som gör ett intryck. Även det oannonserade plötsliga. En känsla just där och då att Allt är faktiskt ok just nu. Just här i denna stund känner jag mig bra och här tycker jag om att vara. Kanske inte i det stora. Kanske inte sen. Men just nu i den här stunden, en blott detalj av mitt liv känner jag mig…glad. Eller till och med lycklig. Och det är ok för mig att känna så. Jag behöver inte överanalysera varför jag känner som jag gör. Utan mer. Observera. Jaha. Nu känner jag mig såhär. Och när det är kopplat till en harmonisk känsla i oss. Känn in den.

Jag övar på det. En grundläggande princip inom träningsbranschen där jag arbetar. Och såklart inom mycket annat. Är att jag kan bli bra på det jag övar på. En komplex rörelse i vardagen eller träningen. Eller översatt i detta fall. Att ta till sig den positiva känslan något för med sig. Om ens för stunden.

Det upptäcktes en tumör på min tjocktarm sommaren 2018. Jag opererades akut och hade efterföljande 6 månader med dels rehab från den stora operationen i magen (ca ett år till någorlunda tillbaka fysiskt) och dels cytostatika för att sen få höra att Tumören är borta, det ser bra ut, nu kollar vi dig varje år ett tag framöver, tack så mycket hej (inte riktigt så, men nästan). Sen dess har jag försökt väva mig till en ny form av den som var jag ’före’.  Det har naturligtvis varit allt från roligt det som jag har varit med om. Ingenting med något som elakt, mot vår vilja sliter bort det fysiska. Det mentala. Eller den som egentligen är den ’som är jag´. Är roligt. Det vet både du och jag. Men också i det mörka kan de där snälla detaljerna finnas. De där stunderna. Och när någon så frågar Hur är det. Så tänker man varje gång att ska jag svara utifrån makroperspektivet så blir det världens längsta svar att Jo det är bra förutom Coronan i världen och hur jag mår och att jag har det och det och det och det. Eller så svarar man utifrån hur det är just nu. Just nu är det bra i den här stunden. Man finns i olika skikt. Vissa delar finns kvar med oss hela livet. Fysiskt. Eller mentalt. Men det måste inte äga oss hela tiden. Det kan finnas delar i oss. I den verklighet vi har nu. Som faktiskt får vara bra. Trots allt annat skit. Stort. Som smått. Jo tack. Just nu är det bra.

Och vet du. Man måste inte alltid förklara. Etikettera. Ens förstå själv. Varför man känner som man gör. Det är vad det är. Och det är så det är just nu.

Det är fint. Tycker jag. Att man kan få vara glad i stunden. Det måste inte finnas en anledning.  Man måste inte leta efter sammanhanget för delarna kanske gör ett sammanhang som vi inte måste se. Allt annat kan vara bortom glad. Men man kan finna det i stunden. Lugnet. Harmonin. Fint tycker jag att det kan få fungera så. Men också att bara för att något varit på ett sätt tidigare, så kan det te sig annorlunda nästa gång. Och nästa. På gott och ont. Och vi kan inte veta. Utan kanske se det som ett äventyr för vad som ska hända. Där vi är en del av helheten. Alla detaljer som vi väljer. Eller inte väljer. Men som tangerar oss. Formar oss. Är vi. Kanske behöver vi inte tänka mer än så. Vi styr där vi kan och vill i stunden. Och vi följer med. Vi står inte stilla för också stillheten är en del av en rörelse. Att allt som är stilla faktiskt rör sig mot det andra.

Att alla sekunder. Alla stunder är unika. Och just här. Här har jag aldrig varit förut.

Man stannar till. Och där finns man.

Ska vi öva på det?

PS Så många ord och så lite rödbetssallad. Den kommer här för dig som vill prova.

God Jul!

RÖDBETSSALLAD ca 5 dl

• 4-6 kokta, småtärnade rödbetor (tips att köpa färdiga)
• 1 litet äpple. Tärna som rödbetor.
• ½ liten rödlök (eller mindre efter smak). Tärna smått
• 1 dl gräddfil
• 0,5 dl crème fraiche
• 0,5 dl majonäs
• ½ msk grovkornig senap
• 1 tsk riven pepparrot (eller mer för här sitter mkt smak)
• Svartpeppar från finaste kvarnen
• Salt efter smak, börja försiktigt

Dagens gästbloggare är Smartcoachen Anna Evertsson, som är ett bevis på att det går bara man vill.
Företaget Smartcoachen har funnits i 10 år. Hon delar med sig av sina erfarenheter och kunskap i enskilda samtal och grupper. Du hittar henne på en gård vackert belägen och fint inredd utanför Falkenberg.

Kan man välja att må bra!?

När jag hörde dessa ord första gången, blev jag så provocerad, arg och ledsen. Jag kan ju inte välja om jag ska ha min värk i kroppen eller inte.  Den personen som sa detta kan inte själv vara sjuk!? tänkte jag.
20 år senare så är det mina ledord, det viktigaste är inte att vara frisk utan det är att må bra. Så är det för mig. För mig som lever med ständig smärta sedan jag var barn, jag kom fram till att även friska människor mår dåligt.
Jag trodde att blir jag bara frisk så kommer allt bli bra. Jag och mina föräldrar trodde att skulle vi bara få reda på vad det var jag hade, och få medicin så skulle allt bli bra.

Det tog mig 20 år att inse att det var bara jag som kunde förändra min situation ingen annan. Jag hade svårt att accepterar att jag skulle leva med smärta men när jag insåg att acceptera inte var samma sak som okej eller att det var rättvist att jag hade värken, då kunde jag till slut acceptera att nu har jag detta och det behöver jag lära mig att hantera.

Jag hade ett krig mot min kropp som jag skulle vinna, då trodde jag att det var rätt sätt att hantera detta på, sedan, när jag efter många års arbetande med den mentala biten som var nerkörd i botten, så får värken vara med mig i mitt liv.
Jag fokuserar på helt andra saker idag, jag tar hand om mig både mentalt och fysiskt vilket har gjort att jag mår bra trots min ständiga smärta.
Jag har gått från att var sjukskriven mer eller mindre alltid, till att kunna arbeta ca 75%. Efter många års eget arbete med stöd av en kurator så kunde jag hitta min väg till att må bra, en tid i mitt liv så mådde jag otroligt dåligt psykiskt. Jag tappade allt självförtroende, värken åt på mig och till slut var det inte värken som var det värsta utan det var hur den påverkade mig psykiskt, det gick så långt att jag inte vågade gå hemifrån, jag tyckte att jag var totalt värdelös.
Eftersom inte läkarna hittade något fel på mig så, trodde jag till slut att jag var knäpp. 

Vi hade tuffa år då, jag och min man, vi fick en dotter och senare en son. Min man och mina föräldrar hade det väldigt tufft med att se mig må så dåligt, just då såg inte jag det, och jag kände att ingen kunde hjälpa mig och jag var inte mottaglig för hjälp heller.

Till slut tröttnade jag och insåg att jag måste ta tag i detta. Jag bad att få komma till en kurator och jag jobbade massor mentalt med mig själv, många års arbete som också är ett pågående arbete precis som kondition måste underhållas så måste ja arbeta med mitt mentala.
Jag fick tipset att utbilda mig till coach, idag coachar jag bland annat människor som lever med smärta. Visst kan jag hamna i offerrollen nu också, men bara väldigt korta stunder tillåter jag det. Jag har arbetat mer med mål än jag trott, det är rimliga mål och mål som också utmanar mig att hitta den bästa vägen för mig att nå mina mål.

Jag har inte mindre ont nu men jag mår så mycket bättre och kan göra så mycket mer i av mitt liv. Jag hoppas att du kan må bra oavsett vad du har i ditt liv som du behöver leva med.

Kram Anna

Dagens gästbloggare är Cilla Hiort; Yngre med Parkinson. Cilla har jag lärt känna i pingisen där vi har träffats, spelat och pratat.

Cillas berättelse

-”Träna!”, sa han. ”Träna så mycket du kan och orkar, Cecilia!”

Jag log och nickade väl lite medhållande men tänkte: ”Ja, men det vet man ju. Att man mår bättre av att röra på sig. Inget nytt, snarare lite tjatigt. Hur stor skillnad kan det göra…?”

Den som sa det till mig var en bekant från förr som jag stötte på i kaféet på Dahlheimers Hus, som har rehabilitering för olika funktionsnedsättningar. Jag hade precis fått reda på att jag troligen har Parkinson och var ute och gick i kvarteren där jag växte upp och hamnade där, medvetet eller omedvetet. Min kurator hade tidigare föreslagit FAR-intyg från fysioterapeuten. Så när jag ändå var där tänkte jag passa på att höra mig för om deras varma bassäng, som jag hoppades skulle vara tillräckligt lång för ett par crawltag. Axlar och ryggen mellan skulderbladen hade blivit allt ömmare och stelare utan att jag riktigt märkt det. Hållningen ska vi inte tala om.
Men det var kö i receptionen, så först en fika!
Där träffade jag H och efter att växlat några ”Guuud, så länge sen” och ”Hur är läget?” så sa vi i samma mun ”Jag har Parkinson.”
När vi skiljdes en stund senare sa han det som liksom ekat i huvudet sen dess.
– ”Träna!”

Men tänk vad svårt det har visat sig vara ändå…

Mycket berodde på att jag varit RäDD.
Min Parkinson upptäcktes när jag rehab-tränade efter en höftoperation.
Jag hade lovat mig själv att inte slarva med träningen. Det gick bra, men högerfoten ville inte komma igång igen. Jag trodde att min krumma och stela gång berodde på att jag haft ont och fortfarande var lite rädd för att ta ut steget ordentligt. Ju mer rädd och ängslig jag blev desto mer ostadigt snubblande blev det, som i sin tur gör en ostadig och rädd och …
När fötterna och gången krånglade tog jag mig istället fram längre sträckor på cykeln. Tills en dag då en kvinna klev ut i cykelbanan framför mig. Bromsa, väja, ringklocka, hoppa av cykeln var åtminstone tre moment och beslut för mycket. Jag ramlade handlöst och det är rena turen att jag inte slog mig värre. Men cykeln, den hamnade sen orörd i förrådet. RäDD igen.

Direkt efter första besöket hos neurologen åkte jag till Parkinson-förbundets öppna hus. Det följdes av intensivt googlande om sjukdomen. Det var nog ett försök till att få ett grepp om läget mer än ett ”jävlar anamma, det här ska besegras”. Många skrev och pratade om vikten av rörelse och träning. Jag åkte från västkust till östkust för att prova på Balettakademins Street Dance för Parkinson under tre dagar. Låt mig säga så här, taktkänslan blir inte bättre av att ha en diagnos med just då endast låg utvärderingsdos av Madopark och en femtioplussare i hoodie är nog inte så street cool. Men kul var det! Jag provade på PD-pingisen och PD-boxningen och tack vare dem började jag så smått känna igen mitt gamla idrotts-jag. Sen tvingade pandemin oss till avstånd och enskildhet, så allt ställdes tyvärr in. Jag hittade i alla fall ett alternativ till PD-boxningen i ett litet härligt gäng tjejer i Pink Gloves Boxing. Novembers hårdare restriktioner har nu tyvärr satt stopp för det också.

Men nånstans på vägen har jag ändå nästan glömt bort rädslan. Värken och stelheten märker jag också av allt mer sällan. När de gör sig påminda så hjälper det är röra på sig lite. Stavgång, crosstrainer, boxning, gymträning, pingis, promenader och yoga har visat att jag just nu försiktigt kan lita på musklerna och balansen.  I vintras åkte jag till och med skidor både på längden och utför, glatt påpushad av sambon. Ibland behöver man en spark i ändalykten. Var inte för stolt för att inte ta till hjälpmedel när det finns. För mig var stavarna en otrolig hjälp när promenaderna var svåra. Den gamla cykeln byttes mot en elcykel, så nu är oron för att inte ha kraft och balans i sadeln borta.

Stelheten, balansen och rörligheten kommer ju bli sämre med tiden, men jag behöver inte vara förlamande rädd för det NU. Tills det händer, jobbar jag på och försöker göra det på rätt nivå.
Jag har märkt att jag mår bäst av att röra på mig på något sätt nästan varje dag.

Men kör man hårt en dag, för det kan man, så kan en promenad eller lite rörlighetsövningar räcka nästa dag.  Tack alla duktiga människor på internet och YouTube för oändligt många bra klipp!

Vi bytte aldrig telefonnummer och jag kommer inte ihåg hans efternamn. Det ångrar jag nu för jag skulle vilja höra av mig och säga tack. Jag kan lova nu och mena det, att jag kommer att träna!

Dagens gästbloggare är Åsa Holmgren. Åsa är aktiv i gruppen Yngre Parkinson inom Parkinsonförbundet. Det är en grupp för de personer som är i yrkesverksam ålder och får Parkinson; Yngre Parkinson.
Varje år anordnar de en träff för denna målgrupp, platserna varierar på olika ställen i Sverige. Träffarna är väldigt populära och platserna tar snabbt slut. Att möta andra med samma problematik, lära av varandra, ge tips och idèer, det gör att man inte känner sig så ensam.
Åsa Holmgren är sammankallande i gruppen och har tillsammans med 7 andra stått för att anordna träffen 8 år i rad.

Här ska ni få följa med på min resa med Parkinson, Åsa heter jag och jag har Parkinson men jag är inte Parkinson. Det är också min filosofi och mitt förhållningssätt till livet  med en progressiv degenererande sjukdom.

Klockan tickar, tiden går
Precis då, fyller jag 40 år
I present jag en följeslagare får
Han vill bestämma över hur jag mår
Jag kallar honom för Mr P
Själv vill han heta Mr Parkinson
Vissa dagar är vi ett samspelt team
Andra dagar är det bara bråk och grin
Resan som framöver väntar är svår 
På den vägen finns mitt eget spår 
där finns det många platser fina
Där solen stråla och skina.

In i ringen jag går och
på säcken jag slår Pang pang, pang
I tangon vi runt i takten snurrar
Du och jag Mr P för oss alla hurrar.
På Afrikanska trumman rytmen finns
Kroppen den känslan minns.
Trum trum, trum
Ping pong ping pong
Runt pingisbordet studsar en boll
Vi vinner. Med 13-0
SM matcher i huvudstaden
Medaljen glänser av tredje graden. 
Vänner från norr till söder
Blir varandras systrar och bröder.
Resan hemåt mycket lättare blir
När vi kosan tillsammans styr .