14 december – Gästbloggare: Yessica Ståhlbalck

14 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Dagens gästbloggare är Yessica Ståhlbalck. Yessica är PT:n på min sportklubb som med sin energi, sin ambition och sin fantastiska förmåga att komma på kluriga och roliga övningar lyfter mig och många andra – och hon får mig alltid att tro på min förmåga och att nå ett steg längre!

Mycket om lite eller lite om mycket. Kanske om att försöka njuta i stunden. Och en himmelskt god rödbetssallad.

När vi hade köpt och skulle renovera vårt hus för 16 år sedan började vi riva ur sidor ur inredningstidningar. För inspiration. Nuförtiden hade man kanske istället tagit skärmdumpar med sin mobil och sparat med alla andra skärmdumpar av precis allt möjligt i mobilens nästan pinsamt stora fotogalleri (jobbrelaterat, vilket för mig betyder träningsupplägg och övningar, kom-ihåg, gulliga bilder, citat och tänkvärt, minnesbilder och ta mig tusan, kanske till och med en selfie som blev riktigt ok för att inte komma från en i selfiegenerationen). I alla fall så satte vi de utrivna sidorna i en pärm för att sedan bläddra fram och tillbaka för att inom ramarna för vår budget försöka efterlikna i vår egen renovering – stort som smått, ibland också en liten detalj.

För det är just precis så och ju mer man tänker på det så är det trots allt detaljerna som gör helheten och min sambo sa att om han såg något fint någon gång – oavsett i en inredningstidning eller något annat han tyckte var fint i sin egen värld. Att då försökte han tyda vad i bilden som gjorde att han fastnade för den. Nu är han i reklambranschen och nördar in sig väldigt mycket på allt från färg och form till konceptuella lösningar. Men jag gillar det där. Att fundera på vad det är med något som gör att jag tycker om det…eller vad jag tycker om med ´just då´. Att jag tycker om att se på något. Eller vara i det. Känslan något ger mig. Många gånger är det just detaljerna eller de små fragmenten, de korta stunderna man upplever något. Oavsett sinne. Som gör ett intryck. Även det oannonserade plötsliga. En känsla just där och då att Allt är faktiskt ok just nu. Just här i denna stund känner jag mig bra och här tycker jag om att vara. Kanske inte i det stora. Kanske inte sen. Men just nu i den här stunden, en blott detalj av mitt liv känner jag mig…glad. Eller till och med lycklig. Och det är ok för mig att känna så. Jag behöver inte överanalysera varför jag känner som jag gör. Utan mer. Observera. Jaha. Nu känner jag mig såhär. Och när det är kopplat till en harmonisk känsla i oss. Känn in den.

Jag övar på det. En grundläggande princip inom träningsbranschen där jag arbetar. Och såklart inom mycket annat. Är att jag kan bli bra på det jag övar på. En komplex rörelse i vardagen eller träningen. Eller översatt i detta fall. Att ta till sig den positiva känslan något för med sig. Om ens för stunden.

Det upptäcktes en tumör på min tjocktarm sommaren 2018. Jag opererades akut och hade efterföljande 6 månader med dels rehab från den stora operationen i magen (ca ett år till någorlunda tillbaka fysiskt) och dels cytostatika för att sen få höra att Tumören är borta, det ser bra ut, nu kollar vi dig varje år ett tag framöver, tack så mycket hej (inte riktigt så, men nästan). Sen dess har jag försökt väva mig till en ny form av den som var jag ’före’. Det har naturligtvis varit allt från roligt det som jag har varit med om. Ingenting med något som elakt, mot vår vilja sliter bort det fysiska. Det mentala. Eller den som egentligen är den ’som är jag´. Är roligt. Det vet både du och jag. Men också i det mörka kan de där snälla detaljerna finnas. De där stunderna. Och när någon så frågar Hur är det. Så tänker man varje gång att ska jag svara utifrån makroperspektivet så blir det världens längsta svar att Jo det är bra förutom Coronan i världen och hur jag mår och att jag har det och det och det och det. Eller så svarar man utifrån hur det är just nu. Just nu är det bra i den här stunden. Man finns i olika skikt. Vissa delar finns kvar med oss hela livet. Fysiskt. Eller mentalt. Men det måste inte äga oss hela tiden. Det kan finnas delar i oss. I den verklighet vi har nu. Som faktiskt får vara bra. Trots allt annat skit. Stort. Som smått. Jo tack. Just nu är det bra.

Och vet du. Man måste inte alltid förklara. Etikettera. Ens förstå själv. Varför man känner som man gör. Det är vad det är. Och det är så det är just nu.

Det är fint. Tycker jag. Att man kan få vara glad i stunden. Det måste inte finnas en anledning. Man måste inte leta efter sammanhanget för delarna kanske gör ett sammanhang som vi inte måste se. Allt annat kan vara bortom glad. Men man kan finna det i stunden. Lugnet. Harmonin. Fint tycker jag att det kan få fungera så. Men också att bara för att något varit på ett sätt tidigare, så kan det te sig annorlunda nästa gång. Och nästa. På gott och ont. Och vi kan inte veta. Utan kanske se det som ett äventyr för vad som ska hända. Där vi är en del av helheten. Alla detaljer som vi väljer. Eller inte väljer. Men som tangerar oss. Formar oss. Är vi. Kanske behöver vi inte tänka mer än så. Vi styr där vi kan och vill i stunden. Och vi följer med. Vi står inte stilla för också stillheten är en del av en rörelse. Att allt som är stilla faktiskt rör sig mot det andra.

Att alla sekunder. Alla stunder är unika. Och just här. Här har jag aldrig varit förut.

Man stannar till. Och där finns man.

Ska vi öva på det?

PS Så många ord och så lite rödbetssallad. Den kommer här för dig som vill prova.

God Jul!

RÖDBETSSALLAD ca 5 dl

4-6 kokta, småtärnade rödbetor (tips att köpa färdiga)
1 litet äpple. Tärna som rödbetor.
½ liten rödlök (eller mindre efter smak). Tärna smått
1 dl gräddfil
0,5 dl crème fraiche
0,5 dl majonäs
½ msk grovkornig senap
1 tsk riven pepparrot (eller mer för här sitter mkt smak)
Svartpeppar från finaste kvarnen
Salt efter smak, börja försiktigt

13 december – vinn Stefan Einhorns bok: Konsten att fördärva sitt liv – eller inte

13 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 3 kommentarer

Den 13 december är det Luciadagen, och i år är det också den tredje advent. Att på luciadagen tända det tredje ljuset i adventsljusstaken är något speciellt. När jag tänder det tredje ljuset vet jag att det snart är jul, jul med familjen, syskon och föräldrar – men inte i år. I år skall vi bara umgås med de vi bor ihop med. Tanken gör mig sorgsen; det är inte så jag vill fira julen! Julen vill jag dela med mina nära; och det är ingen lättnad att de sitter i samma sits. För att dela julen, och den gemenskap med närstående som den innebär för mig, gör det mig ändå glad att jag kan dela med mig till familjen genom mina ”Julpaket”. Och nu börjar det bli dags att göra i ordning ”Julpaketen” som kommer att innehålla lite smått och gott som hör julen till.

Från TV:n hör jag luciasången, det är Lussemorgon och det betyder Luciatåg, pepparkaka, lussekatt och risgrynsgröt – och Lucia, elva nätter före jul, nu känns det att vi börjar närma oss julen.

Var med i utlottningen av Stefan Einhorns bok

En av min ”blogmas” sponsorer är Natur & kultur, som sponsrar mig med Stefan Einhorns bok: Konsten att fördärva sitt liv – eller inte
Jag har glädjen att lotta ut ett exemplar av boken

Hjärnfonden bjöd in mig till Webinariet: ”Om konsten att fördärva sitt liv och nya forskningsframgångar” med:
Stefan Einhorn, läkare, professor och författare och
Per Svenningsson, professor och specialistläkare vid Karolinska Institutet.
Stefan berättar personligt om sin bok ”Konsten att fördärva sitt liv” och delar med sig av tankar och erfarenheter kring sin egen kroniska neurologiska sjukdom. Per Svenningsson berättar det senaste om forskningsläget inom Parkinsons sjukdom. Ett mycket intressant webinarium, det går fortfarande att lyssna på.
Länk till webinariet.

För att delta i utlottningen av Stefan Einhorns bok skall du:

Gilla inlägget i bloggen
Skriv i kommentarsfältet varför du vill vinna boken
(O.B.S. Dina kommentarer dyker inte upp på en gång, jag måste godkänna dem först p.g.a. spamfilter.)
Du kan tävla t.o.m. fredag 18 december klockan 12:00. Vinnaren kontaktas sedan via den mail som använts och presenteras den20 december.

Om tävlingen:
* Tävlingen avslutas den 18 december klockan 12.00
* För att kunna vinna i tävlingen måste man dels ha gillat inlägget, och dels skrivit varför man vill vinna boken
* Cecilia utser vinnarna
* Vinnarna publiceras den 20 december
* Ev vinstskatt betalas av vinnarna

Om boken

Stefan Einhorn berättar att boken är skriven med en förhoppning om att göra gott, att kunna hjälpa andra att förstå och kunna förverkliga sig själva.
Och det märks när man läser boken. För visst fastnar skrattet och man ler ansträngt, när man känner igen sig i ett beteende som enligt författaren är ett bra sätt om man vill fördärva sitt liv. Men sedan kommer tips om hur man kan göra något åt det, tänkvärt.

Jag gillar hur boken är strukturerad, med berättelser, beskrivningar av olika beteenden och sedan hur man kan göra om du vill förändra ditt liv. När jag läser boken blir jag glad och känner att: ”Det där är ju egentligen inte så svårt att förändra – för fördärva mitt liv det vill jag inte!”
Det går utmärkt att läsa ett avsnitt i taget.
En bok väl värd att läsa!

I bokens inledning berättar Stefan Einhorn att han lever med diagnosen Parkinsons sjukdom, och han berättar att när han fick diagnosen var det på ett sätt en lättnad. Att det var skönt att få det som han hade känt på sig bekräftat. För honom blev livet på en gång mycket tuffare, men samtidigt i högsta grad värt att leva.
Han betonar att sjukdomen inte hindrar honom från att leva ett rikt liv även om allt tar längre tid, han rör sig långsammare och kan känna en överväldigande trötthet.

12 december – Gästbloggare: Anna Evertsson

12 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Dagens gästbloggare är Smartcoachen Anna Evertsson, som är ett bevis på att det går bara man vill.
Företaget Smartcoachen har funnits i 10 år. Hon delar med sig av sina erfarenheter och kunskap i enskilda samtal och grupper. Du hittar henne på en gård vackert belägen och fint inredd utanför Falkenberg.

Kan man välja att må bra!?

När jag hörde dessa ord första gången, blev jag så provocerad, arg och ledsen. Jag kan ju inte välja om jag ska ha min värk i kroppen eller inte. Den personen som sa detta kan inte själv vara sjuk!? tänkte jag.
20 år senare så är det mina ledord, det viktigaste är inte att vara frisk utan det är att må bra. Så är det för mig. För mig som lever med ständig smärta sedan jag var barn, jag kom fram till att även friska människor mår dåligt.
Jag trodde att blir jag bara frisk så kommer allt bli bra. Jag och mina föräldrar trodde att skulle vi bara få reda på vad det var jag hade, och få medicin så skulle allt bli bra.

Det tog mig 20 år att inse att det var bara jag som kunde förändra min situation ingen annan. Jag hade svårt att accepterar att jag skulle leva med smärta men när jag insåg att acceptera inte var samma sak som okej eller att det var rättvist att jag hade värken, då kunde jag till slut acceptera att nu har jag detta och det behöver jag lära mig att hantera.

Jag hade ett krig mot min kropp som jag skulle vinna, då trodde jag att det var rätt sätt att hantera detta på, sedan, när jag efter många års arbetande med den mentala biten som var nerkörd i botten, så får värken vara med mig i mitt liv.
Jag fokuserar på helt andra saker idag, jag tar hand om mig både mentalt och fysiskt vilket har gjort att jag mår bra trots min ständiga smärta.
Jag har gått från att var sjukskriven mer eller mindre alltid, till att kunna arbeta ca 75%. Efter många års eget arbete med stöd av en kurator så kunde jag hitta min väg till att må bra, en tid i mitt liv så mådde jag otroligt dåligt psykiskt. Jag tappade allt självförtroende, värken åt på mig och till slut var det inte värken som var det värsta utan det var hur den påverkade mig psykiskt, det gick så långt att jag inte vågade gå hemifrån, jag tyckte att jag var totalt värdelös.
Eftersom inte läkarna hittade något fel på mig så, trodde jag till slut att jag var knäpp.

Vi hade tuffa år då, jag och min man, vi fick en dotter och senare en son. Min man och mina föräldrar hade det väldigt tufft med att se mig må så dåligt, just då såg inte jag det, och jag kände att ingen kunde hjälpa mig och jag var inte mottaglig för hjälp heller.

Till slut tröttnade jag och insåg att jag måste ta tag i detta. Jag bad att få komma till en kurator och jag jobbade massor mentalt med mig själv, många års arbete som också är ett pågående arbete precis som kondition måste underhållas så måste ja arbeta med mitt mentala.
Jag fick tipset att utbilda mig till coach, idag coachar jag bland annat människor som lever med smärta. Visst kan jag hamna i offerrollen nu också, men bara väldigt korta stunder tillåter jag det. Jag har arbetat mer med mål än jag trott, det är rimliga mål och mål som också utmanar mig att hitta den bästa vägen för mig att nå mina mål.

Jag har inte mindre ont nu men jag mår så mycket bättre och kan göra så mycket mer i av mitt liv. Jag hoppas att du kan må bra oavsett vad du har i ditt liv som du behöver leva med.

Kram Anna

11 december – Gästbloggare: Cilla Hiort

11 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Dagens gästbloggare är Cilla Hiort; Yngre med Parkinson. Cilla har jag lärt känna i pingisen där vi har träffats, spelat och pratat.

Cillas berättelse

-”Träna!”, sa han. ”Träna så mycket du kan och orkar, Cecilia!”

Jag log och nickade väl lite medhållande men tänkte: ”Ja, men det vet man ju. Att man mår bättre av att röra på sig. Inget nytt, snarare lite tjatigt. Hur stor skillnad kan det göra…?”

Den som sa det till mig var en bekant från förr som jag stötte på i kaféet på Dahlheimers Hus, som har rehabilitering för olika funktionsnedsättningar. Jag hade precis fått reda på att jag troligen har Parkinson och var ute och gick i kvarteren där jag växte upp och hamnade där, medvetet eller omedvetet. Min kurator hade tidigare föreslagit FAR-intyg från fysioterapeuten. Så när jag ändå var där tänkte jag passa på att höra mig för om deras varma bassäng, som jag hoppades skulle vara tillräckligt lång för ett par crawltag. Axlar och ryggen mellan skulderbladen hade blivit allt ömmare och stelare utan att jag riktigt märkt det. Hållningen ska vi inte tala om.
Men det var kö i receptionen, så först en fika!
Där träffade jag H och efter att växlat några ”Guuud, så länge sen” och ”Hur är läget?” så sa vi i samma mun ”Jag har Parkinson.”
När vi skiljdes en stund senare sa han det som liksom ekat i huvudet sen dess.
– ”Träna!”

Men tänk vad svårt det har visat sig vara ändå…

Mycket berodde på att jag varit RäDD.
Min Parkinson upptäcktes när jag rehab-tränade efter en höftoperation.
Jag hade lovat mig själv att inte slarva med träningen. Det gick bra, men högerfoten ville inte komma igång igen. Jag trodde att min krumma och stela gång berodde på att jag haft ont och fortfarande var lite rädd för att ta ut steget ordentligt. Ju mer rädd och ängslig jag blev desto mer ostadigt snubblande blev det, som i sin tur gör en ostadig och rädd och …
När fötterna och gången krånglade tog jag mig istället fram längre sträckor på cykeln. Tills en dag då en kvinna klev ut i cykelbanan framför mig. Bromsa, väja, ringklocka, hoppa av cykeln var åtminstone tre moment och beslut för mycket. Jag ramlade handlöst och det är rena turen att jag inte slog mig värre. Men cykeln, den hamnade sen orörd i förrådet. RäDD igen.

Direkt efter första besöket hos neurologen åkte jag till Parkinson-förbundets öppna hus. Det följdes av intensivt googlande om sjukdomen. Det var nog ett försök till att få ett grepp om läget mer än ett ”jävlar anamma, det här ska besegras”. Många skrev och pratade om vikten av rörelse och träning. Jag åkte från västkust till östkust för att prova på Balettakademins Street Dance för Parkinson under tre dagar. Låt mig säga så här, taktkänslan blir inte bättre av att ha en diagnos med just då endast låg utvärderingsdos av Madopark och en femtioplussare i hoodie är nog inte så street cool. Men kul var det! Jag provade på PD-pingisen och PD-boxningen och tack vare dem började jag så smått känna igen mitt gamla idrotts-jag. Sen tvingade pandemin oss till avstånd och enskildhet, så allt ställdes tyvärr in. Jag hittade i alla fall ett alternativ till PD-boxningen i ett litet härligt gäng tjejer i Pink Gloves Boxing. Novembers hårdare restriktioner har nu tyvärr satt stopp för det också.

Men nånstans på vägen har jag ändå nästan glömt bort rädslan. Värken och stelheten märker jag också av allt mer sällan. När de gör sig påminda så hjälper det är röra på sig lite. Stavgång, crosstrainer, boxning, gymträning, pingis, promenader och yoga har visat att jag just nu försiktigt kan lita på musklerna och balansen. I vintras åkte jag till och med skidor både på längden och utför, glatt påpushad av sambon. Ibland behöver man en spark i ändalykten. Var inte för stolt för att inte ta till hjälpmedel när det finns. För mig var stavarna en otrolig hjälp när promenaderna var svåra. Den gamla cykeln byttes mot en elcykel, så nu är oron för att inte ha kraft och balans i sadeln borta.

Stelheten, balansen och rörligheten kommer ju bli sämre med tiden, men jag behöver inte vara förlamande rädd för det NU. Tills det händer, jobbar jag på och försöker göra det på rätt nivå.
Jag har märkt att jag mår bäst av att röra på mig på något sätt nästan varje dag.

Men kör man hårt en dag, för det kan man, så kan en promenad eller lite rörlighetsövningar räcka nästa dag. Tack alla duktiga människor på internet och YouTube för oändligt många bra klipp!

Vi bytte aldrig telefonnummer och jag kommer inte ihåg hans efternamn. Det ångrar jag nu för jag skulle vilja höra av mig och säga tack. Jag kan lova nu och mena det, att jag kommer att träna!

10 december – Boktips

10 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Jag gillar att läsa, och böcker har alltid funnits i mitt liv. Från barndomen minns jag hur jag låg i sängen och läste i skenet av min sänglampa, ofta hann klockan passera midnatt innan jag kunde slita mig, slå ihop boken och somna. Det var tufft att komma upp ur sängen dagen efter; men det var det värt.
Att läsa är fortfarande något som jag tycker mycket om, men under en period gjorde Parkinson det svårt för mig att orka koncentrera mig på bokstäverna som bildade orden, som blev till meningar på sidan i en bok, det var ofta jag fick läsa om samma ord, samma mening, samma stycke; ibland flera gånger.
I den vevan skaffade jag mig Storytell. Då för att underlätta när jag ville läsa, nu mest för att det är bekvämt och jag kan lyssna samtidigt som jag gör annat – det passar mig perfekt! (För att inte tala om hur skönt det är att somna till högläsning, när man tar en tupplur under dagen!)

Vissa böcker får mig fortfarande att, precis som i barndomen, glömma både tid och rum, det är som att bli en del av berättelsen. Andra böcker är småmysiga och bidrar snarare till att rensa hjärnan, koppla bort en stund och slappna av.
Det finns så många olika genrer, olika böcker; olika berättelser, och varje oläst bok erbjuder möjligheter till en ny läsupplevelse.

Jag vill gärna dela med mig och tipsa om några böcker, vad jag läser just nu, vad jag planerar att läsa, och vad jag nyligen läst och blivit förtjust i.

Vad jag läser just nu

Just nu läser jag:
”Döden som vakar” av Anne-Marie Schjetlein
Jag gillar boken, den är lagom spännande, med ett trevligt språk.

Boken handlar om:
”ANDREAS, STINA OCH BARNEN är lyckliga i sin stora bonus-familj och njuter av tillvaron med bebisen Julia. Men för Andreas tar arbetet på sjukhuset ut sin rätt. Personalen är slutkörd och stressen hotar kvaliteten på vården. Andreas oroar sig även för en av sina svårt sjuka patienter som har sin pappa vid sin sida dag som natt. När hon äntligen vaknar upp ur koman är pappan som bortblåst och patienten hävdar att hennes föräldrar är omkomna sedan länge.”

Nästa bok som jag kommer att läsa:

”Samlade verk” av Lydia Sandgren.
Boken vann Augustpriset 2020 i den skönlitterära klassen.

Boken handlar om:
”I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.”

Boktips – skönlitteratur och deckare

Nu i december finns det goda chanser till fantastiska lässtunder, så jag tänkte tipsa om några av mina favoriter bland nyare skönlitteratur och deckare.

Skönlitteratur
”De sju systrarna” är en serie av Lucinda Riley. Underhållande läsning, ”må-bra-böcker”. I år kom den sjätte boken. Har du inte läst de här böckerna? Lyckliga du! Bara att börja med den första boken och njuta.

”Solsystern: Electras bok”, är den sjätte boken och handlar om:
”På ytan verkar Electra D’Aplièse ha allt: hon är vacker, rik och berömd. Men adoptivfaderns plötsliga död har rubbat hennes redan sköra sinnestillstånd och hon dövar smärtan med alkohol och droger. Så får hon ett brev från en främmande kvinna som hävdar att hon är hennes mormor. Sökandet efter hennes egen familjehistoria leder Electra till Afrika.”

Nästa bok jag vill tipsa om är den första i en ny serie av Marianne Cederholm den heter: ”Dö för vårt syndiga släkte”.
Har du inte läst några av hennes böcker, GÖR DET de är underhållande, roliga och riktigt bra – börja gärna med böckerna om Mirjam och Hervor.

”Dö för vårt syndiga släkte” av Marianne Cederholm

Boken handlar om:
”Lite motvilligt har prästen Samuel Williams tagit ett vikariat i sömniga Klockarvik i Dalarna. Lugn och ro blir det dock inte tal om på nya jobbet, för när Samuel anländer möts han av en makaber syn: På kyrkogården har någon lutat ett lik mot två järnkors.
Den döde mannen visar sig vara Finn Mats Hansson, hotellchef och även kyrkorådsmedlem, och istället för den mjukstart med körövningar och kyrkkaffe som Samuel sett framför sig slungas han rakt in i församlingens både nya och gamla konflikter. Somliga bubblande under ytan, andra nu för helt öppen ridå – i och med mordet på Hansson.”

Deckare

”Offermakaren” av Viveca Sten

”Offermakaren” är första delen i Viveca Stens dramatiska nya serie Åremorden som utspelar sig i de jämtländska fjällen. Som alltid väver hon samman den storslagna naturen med starka karaktärer i en rafflande mordgåta som fullkomligt trollbinder läsaren.

Boken handlar om:
”Just när skidsäsongen börjat i Åre hittas ett lik i en av liftarna. Kroppen är stelfrusen med läppar som smalnat av kylan. Mycket pekar på ett mord. Daniel Lindskog är inspektör vid Årepolisen och nybliven pappa. Hanna Ahlander har flytt till Åre efter att ha blivit dumpad och tvingats lämna sitt jobb på Citypolisen i Stockholm. Snart blir de båda två avgörande i utredningen kring den döda. Snön yr, temperaturen sjunker och allt fler svävar i livsfara. Hur många måste offras innan sanningen uppdagas?”

”Nio Liv” av Emelie Schepp

Flerfaldigt prisbelönta deckarförfattaren Emelie Schepp.

Boken handlar om:
”En tidig aprilmorgon sprids en film på en ung man på Youtube. Han är misshandlad och har en sprängladdning fastsatt om kroppen. Polisen förstår att ett fruktansvärt öde väntar honom. De lyckas identifiera platsen men hinner inte fram förrän bomben exploderar. Det är den fjärde medlemmen i det kriminella nätverket Komados som har mördats på kort tid. Men rör det sig verkligen om samma gärningsperson? Kriminalinspektör Mia Bolander får hjälp av den nye utredaren Patrik Wiking att lösa fallen. Problemet är att ingen vill prata med dem. Ingen har hört något. Ingen har sett något. När Jana Berzelius dras in i utredningen inser hon att fallet har en direkt koppling till henne själv. Som åklagare har det alltid varit hennes uppgift att ta reda på sanningen. Nu får hon oväntad hjälp med att dölja den.”

”Mytomanen” av Sofie Sarenbrant

Boken handlar om:
”Efter en orienteringsdag i skolan hittas en pojke död i Ålstensskogen. Kroppen är illa tilltygad och värdesakerna försvunna. Misstankarna riktas mot ett ungdomsgäng som har knivrånat jämnåriga i Bromma.
Kriminalinspektör Emma Sköld måste lösa fallet innan mördaren slår till igen, men hon har en känsla av att det är något som inte stämmer. Och vad är det hennes kolleger döljer? Ibland är sanningen för svår att uttala.”

”Rotvälta” av Tove alsterdal

Boken handlar om:
”Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred.
Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.
Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin mamma. I undersökningen av mordet på Olofs far kommer hon allt närmare sitt eget liv.
Eira var nio år när Lina mördades.
Olof var pojken i hennes mardrömmar.”

9 december – Gästbloggare: Åsa Holmgren

9 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 2 kommentarer

Dagens gästbloggare är Åsa Holmgren. Åsa är aktiv i gruppen Yngre Parkinson inom Parkinsonförbundet. Det är en grupp för de personer som är i yrkesverksam ålder och får Parkinson; Yngre Parkinson.
Varje år anordnar de en träff för denna målgrupp, platserna varierar på olika ställen i Sverige. Träffarna är väldigt populära och platserna tar snabbt slut. Att möta andra med samma problematik, lära av varandra, ge tips och idèer, det gör att man inte känner sig så ensam.
Åsa Holmgren är sammankallande i gruppen och har tillsammans med 7 andra stått för att anordna träffen 8 år i rad.

Här ska ni få följa med på min resa med Parkinson, Åsa heter jag och jag har Parkinson men jag är inte Parkinson. Det är också min filosofi och mitt förhållningssätt till livet med en progressiv degenererande sjukdom.

*MrP eller MR Parkinson som hen brukar kallas*

Klockan tickar, tiden går
Precis då, fyller jag 40 år
I present jag en följeslagare får
Han vill bestämma över hur jag mår
Jag kallar honom för Mr P
Själv vill han heta Mr Parkinson
Vissa dagar är vi ett samspelt team
Andra dagar är det bara bråk och grin
Resan som framöver väntar är svår
På den vägen finns mitt eget spår
där finns det många platser fina
Där solen stråla och skina.

In i ringen jag går och
på säcken jag slår Pang pang, pang
I tangon vi runt i takten snurrar
Du och jag Mr P för oss alla hurrar.
På Afrikanska trumman rytmen finns
Kroppen den känslan minns.
Trum trum, trum
Ping pong ping pong
Runt pingisbordet studsar en boll
Vi vinner. Med 13-0
SM matcher i huvudstaden
Medaljen glänser av tredje graden.
Vänner från norr till söder
Blir varandras systrar och bröder.
Resan hemåt mycket lättare blir
När vi kosan tillsammans styr .

8 december – umgås utan att träffas

8 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 3 kommentarer

Hur kan vi umgås utan att träffas?

En av de stora utmaningarna i år är att umgås utan att träffas – för mig innebär det i första hand både att uppleva känslan av gemenskap, samhörighet, sammanhang.

Gemenskap och samhörighet är ett band som vi både bygger och stärker med våra traditioner. Det är förstås en mångbottnad känsla av samhörighet där man både tillhör en större grupp och en mindre. Vi har tillsammans skapat våra traditioner och vår gemenskap. Samtidigt är inget statiskt utan det har förändrats över tid, påverkat av livet och var man har befunnit sig.
Vi har firat många jular med skypesamtal till familjemedlemmar som befunnit sig utomlands eller på annan ort och firat med andra släktningar. Det får mig att fundera på vad är det man saknar när man inte kan ses? Givet är att de som inte är på plats saknas, men annars? Kanske saknar man skratt och sång, att få vara med i gemenskapen, kanske saknar man den där speciella maträtten som bara en person kan göra? Kan vi stötta varandra och inspirera med förslag på hur vi kan känna gemenskap utan att vi träffas på jul?

Ett paket med julkänsla

Min första spontana tanke är att ”vi slår in hela julkänslan i ett paket och skickar det”. Och den tanken håller sig kvar, kan man det? Jo det borde gå. Om vi funderar på vad som är en del av ”vår jul”, ordnar det som går, jag tänker på: ”vår” mat, spelar in en julfamiljshälsning med något av det som är speciellt för oss, eller skriver ner den, slår in några paket med rim, och vad mer? Kom med förslag! Vad tror ni, om man får ”julkänslan i ett paket” på det här sättet, känner inte hela familjen gemenskap då? Både tiden fram till dess att man postar sitt paket och på själva julen. Jag tror att det också skapar en naturlig gemenskap när man sedan skypar på julen. Vilket jag tycker man kan göra – då både ses man och hörs!

Nu under december när vi har lite mer tid över kan vi planera både för en gemensam december och samtidigt förbereda ”paketet med julkänsla”. Bjud in familjen till ett gruppsamtal på tex. skype, be alla förbereda sig innan – vad vill man göra, hur vill man delta – ni skapar nya traditioner i er familj. Några kan baka, några förbereda mat och alla kan vara med och förbereda innehållet i just ert eller era ”paket med julkänsla”.
Ni kan tillsammans dela på förberedelserna under december och ni kan tillsammans skapa era paket och tillsammans kan ni umgås utan träffas.

7 december – Gör dina personliga Julkort

7 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Julkort – med hälsningar och en önskan om en God Jul. Det är både roligt att skriva och skicka, och att få. Vänner och bekanta som tar sig tid att skriva och posta ett kort – jag blir lika glad för alla julkort som kommer till oss.
Om jag hinner försöker jag skriva personliga julkort, gärna kort med lite eftertanke bakom som jag gör själv. De flesta år blir det vanliga julkort med en hälsning men i år, tänker jag, finns det tid för de personliga julkorten.
Jag tänker att om man börjar idag så finns det tid att i lugn och ro både skapa och skriva sina kort och posta dem så att de hinner fram innan julafton.
Kanske betyder ett julkort med sin hälsning lite extra i år? Vad tror ni? Jag tror det, framförallt tror jag att ett fysiskt julkort i brevlådan betyder extra mycket för de som vi inte kan träffa i år på grund av pandemin. Kanske kan man skicka ett kort med en liten gåva i? Jag får fundera på det och vad det skulle kunna vara – ha ni några idèer får ni gärna skriva de i kommentarsfältet!

I ett personligt julkort är det bara den egna fantasin som sätter gränser, det kan vara bilder, fotografier, collage, en dikt, en personlig hälsning …
Julkortet skall förmedla sin hälsning om en God Jul, och mottagaren skall bli glad av kortet. Med pennor i olika färger, papper – både enfärgade och mönstrade, sax, limstift, band och snören, och kanske några köpta kort kommer man långt. Antingen tar man det man har hemma eller så köper man det material man vill använda.

Sedan är det dags att börja med årets julkort.

Mjuk kaka

Idag tänker jag baka en mjuk kaka att bjuda på till kaffet, jag hittade ett recept på en glutenfri ”Apelsin och polentakaka” när jag letade efter något nytt att prova. Beskrivningen av kakan låter lockande:

”Baka en glutenfri polentakaka med ljuvlig smak av solmogen apelsin! Med polenta i kakan blir den extra smakrik. Servera denna saftiga, kompakta apelsinkaka som glutenfritt fika och bli dagens hjälte.”

Receptet finns på ICA:as hemsida och du kommer direkt dit här:
Apelsin och polentakaka.
Nu är det bara att hoppas att kakan är god och uppskattas av de som bjuds på den.

6 december – 2:a advent

6 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Det är en tyst morgon, jag tänder det andra ljuset i adventsstaken, sätter mig vid köksbordet och betraktar lågan. Jag känner hur alla tankar saktar in och stillar sig. Det är en lugn och fridfull stund – en stund av harmoni mellan kropp och själ.
Jag njuter av stillheten och friden, ger mig själv möjlighet att stanna upp och reflektera.

Jag vill göra ett försök att samla mina tankar och beskriva hur mycket en sång betyder, vilken skillnad den kan göra med en text som går rakt in, som på något sätt beskriver en situation som man själv lever i.
Gabriellas sång från ”Så som i himmelen”, är en sådan sång för mig och jag har ofta hämtat kraft från texten, en text där jag kan känna igen livet med Parkinson. En text, en sång som har många bottnar där en av de är mod, mod att våga leva. För det är mitt liv och jag vill leva det!
Igår när Jakob Hellman skön Gabriellas sång och berättade att ”det här är en text som beskriver mitt liv”, när han pratade om att han har gömt sig från det som är han men att han nu ville våga leva som den han är, gick det rakt in i mig. Jag har svårt att gråta när jag hör en sång, men när han, efter sin berättelse, sjöng Gabriellas sång rann tårar ner för mina kinder.

Och jag kände ännu starkare hur den sången, den texten beskriver hur det är att leva med Parkinson, men också hur mycket styrka och mod den ger, mod att våga leva här och nu!

Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill…

Det är i de här tankarna jag hamnar när jag njuter av stillheten och friden, betraktar ljuslågan, och ger mig själv möjlighet att stanna upp och reflektera. Gabriellas sång berör på djupet, får mig att känna gemenskapen med alla som precis som jag lever med Parkinson och är för mig en källa att hämta kraft ifrån.
Det blir en stilla stund en tidig morgon den andra advent, det är en skön start på dagen.

Vill ni lyssna på Gabriellas sång?
Här är två länkar till youtube: Jakob Hellman, Helen Sjöholm

Ibland blir det annorlunda

Idag hade jag planerat att skriva om lussekatter och pepparkakor, och dela med mig av mina recept. Men det blir inte alltid som man planerar. Kanske kommer det inlägget längre fram.

Kram! Var rädda om er.

5 december – Fredagslyx; avkopplande hemmaspa med fotbad och dags för första tävlingen

5 december, 2020 ~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

Avkopplande hemmaspa

Ett fotbad är både avslappnande och skönt för trötta fötter, och ändå tycker jag att det är så lätt att glömma bort. Konstigt egentligen, för det är nu på hösten och vintern när fötterna är instängda i strumpor och skor varje dag som de verkligen är värda att skämma bort.
När jag väl kommer ihåg att pyssla om fötterna känns det alltid extra skönt.

Igår kväll bestämde jag mig för att det var dags att ta hand om fötterna, ge dem lite extra kärlek; ett litet hemmafotspa. För att få till den där lyxiga känslan tog jag fram extra fluffiga handdukar (det betyder att de är torkade i torktumlaren), dukade fram ljus i olika storlekar, en kanna med mitt favorit thé och ett fat med frukt.
Jag förberedde för fotbad, fotskrubb och en avslutande fotinpackning.

Reflektion över gårdagens inlägg om vänskap

Det Charlotte skrev om vänskap stämmer så väl. Det är precis som hon skriver, man kan bli nära och goda vänner även när man träffas i vuxen ålder. Och att vi två tillsammans kan stötta varandra, skratta tillsammans men även hjälpa varandra när det är tungt betyder oerhört mycket – det är gemenskap och vänskap.
Jag kan bara upprepa hennes ord; våga ring – om det blir ett nej är det ingen skillnad mot förut men ditt samtal blir oftast ett ja, och gör skillnad både för dig och din vän.

Fotspa – använd det du har i skafferiet!

När jag gör mitt fotspa hemma och har tid vill jag gärna göra mina produkter själv och gärna av sådant som jag har hemma i skafferiet. När jag botaniserade bland kryddor och oljor igår valde jag att använda bikarbonat, rapsolja och citron till mitt fotbad. Visste ni det, att bikarbonat är perfekt att ha i fotbad för att få mjuka och fina fötter? Det var nytt för mig! Och första gången jag provade var igår.
Bikarbonatet exfolierar och mjukar upp förhådnad hud samtidigt som man får njuta av ett lyxigt fotbad!

Så här gjorde jag mitt fotspa
1. jag gjorde i ordning fotbadet
2. satt bekvämt med fötterna i badet i ungefär en kvart och njöt av mitt the och min frukt
3. sedan filade jag fötterna försiktigt och smörjde in dem med skrubben
4. efter det sköljde jag av skrubben med varmt vatten och torkade fötterna med en handduk
5. sist masserade jag in inpackningen, och njöt av mitt the medan jag väntade på att inpackningen fick verka i 15 minuter
6. jag avslutade med att skölja bort inpackningen med ljummet vatten, torkade fötterna och tog på ett par mjuka myssockor

Tänk på! Fötterna kan bli hala av oljan och var noga med att rengöra badkaret eller duschen efteråt.

Recept på det fotbad, fotskrubb och fotinpackning som jag använde

Fotbad (blanda ihop i baljan)
En balja med ljummet eller varmt vatten, 5l
2 msk Bikarbonat
2 msk citron
Några droppar olja (rapsolja/olivolja)

Fotskrubb – (Blanda ingredienserna i en skål)
1 deciliter havssalt eller strösocker
1/4 deciliter Kokosolja
1 tsk rivet skal av lime

Fotinpackning – (Blanda ingredienserna i en liten skål)
1 msk Honung
1 msk Kokosolja

Välkommen till blogmasens första tävling

…med tre presentkort på 1 timmes coaching i potten.
Du läste kanske gårdagens gästinlägg, skrivet av Charlotte Elgh. Det är Charlotte som skänker tre (3) stycken presentkort á ett tillfälle på 60 minuter med coaching vardera – kanske precis det just du vill prova?
Var med och tävla, vi väljer ut tre vinnare.

Tävlingen går till så här:

Svara på följande:
(skriv dina svar i bloggens kommentarsfält)
Vilka olika former av coaching erbjuder Charlotte Elgh – Kraften att leva?
och
Skriv vilken form av coaching du är intresserad av och motivera varför just du ska vinna presentkortet?
T.o.m. torsdag 10 december klockan 12:00 kan du tävla. Vinnaren kontaktas sedan via den mail som använts och presenteras i samband med nästa tävling.

O.B.S. Dina kommentarer dyker inte upp på en gång, jag måste godkänna dem först p.g.a. spamfilter.

Om tävlingen:
* Tävlingen avslutas den 10 december klockan 12.00
* För att kunna vinna i tävlingen måste man dels ha svarat rätt på frågan, skrivit vilken form av coaching man är intresserad av och skrivit motiveringen
* Cecilia och Charlotte utser vinnarna
* Vinnarna publiceras i samband med blogmasens tävling de 12 december
* Ev vinstskatt betalas av vinnarna