Under de senaste dryga två åren har det hänt en hel del i mitt liv. Det har varit både omvälvande och omtumlande. Bland de stora och omvälvande sakerna som har skett kan jag nämna att jag har lämnat min sambo, mina barns far, jag har flyttat, jag lever med skyddad identitet och jag har mitt i allt detta kaos genomgått en DBS operation.
Vilket av det här som har varit jobbigast och mest påfrestande var och är att jag efter 32 års samboskap insåg att jag var tvungen att lämna min sambo.
Eftersom jag har valt att ha en hög integritet och inte skriva om personliga saker som rör min familj har jag tvekat länge inför om jag skall berätta vad jag har varit med om, eller snarare varit och är utsatt för. Men…
…nu tycker jag annorlunda och tänker på ett annat sätt.
Jag hoppas att min historia, min berättelse, om att vara utsatt för psykisk misshandel kan vara till hjälp för någon. För jag har insett att vi är många som är drabbade. Det blir bara värre om man dessutom lever med en kronisk sjukdom som Parkinson
Den psykiska misshandeln började tidigt, redan kort efter att vi träffades. Det hela började subtilt för att senare eskalera. Ett obehagligt exempel är när han sa att han var ”tvungen att uppfostra mig”.
Med syftning på att jag inte visste hur man skulle uppföra sig och framförallt mot honom. Jag minns så väl när han skällde ut mig för att jag inte hade gett honom utrymme att prata utan jag hade tagit för stor plats, ansåg han. Jag borde lära mig att vara tyst.
Jag kom till slut fram till att om jag skulle orka fortsätta att leva så var jag tvungen att lämna honom.
Det här var en insikt som under åren som passerat sakta vuxit sig allt starkare. Med kommentarer som:
”Du tror väl inte att jag kommer att ta hand om dig när du blir sämre”,
”Du får faktiskt göra exakt som jag säger om du vill ha min hjälp”,
”Du skall vara tacksam för att jag vill leva ihop med dig, för det vill ingen annan”,
snurrande i huvudet tillsammans med många liknande, i kombination med att jag upplevde att han kontrollerade mig blev jag rädd, riktigt rädd.
Så jag valde att gå. Och hoppades att han skulle förstå. Precis som jag hoppades att bodelningen skulle gå enkelt, utan advokater, att han skulle se att jag var mor till hans två barn och låta bli att bråka.
Men tyvärr var det oerhört naivt av mig att tro detta. Nu, två och ett halvt år senare efter att ha spenderat oerhörda summor på både advokater och bodelningsförrättare så är bodelningen klar. MEN då duckar han delgivningen av bodelningen och förhalar ytterligare – och han utsätter mig för ekonomiskt våld. Något som jag aldrig trodde att han skulle göra.
I stället för att ta del av bodelningen så skickar han in krav till kronofogden, krav som jag har bestridit pga deras orimlighet och som han har låtit gå vidare till tingsrätten. Det ekonomiska våldet fortsätter.
Jag bryter ihop då och då, funderar på vad det här är för liv jag lever egentligen? Jag samlar ihop mig själv och hittar svaret på frågan; Det är mitt liv jag lever, med min familj och mina vänner. Det är mitt liv jag lever där jag gör vad jag vill och umgås med vem jag vill utan att bli kontrollerad och förminskad. Det är mitt liv och jag lever det fullt ut – så gott det nu går.
Mitt liv med Parkinson 