21 december – gästbloggare: Lars Ersäng

Dagens gästbloggare är är Lars Ersäng; Parkinson och Ironman i samma kropp. Med fokus på träning, motivation och att leva med Parkinsons sjukdom.

Goda vanor förbättrar livet

Jag ställer ibland frågan, ”Vad har du för mål?”
”Har du något livsmål? Något du vill uppnå i ditt liv?”

De flesta jag möter som jag ställer frågan till, förstår den inte. Någon till och med tittar konstigt på mej och jag får förklara vad jag menar.

För säkerhets skull ställer jag nu en ledande fråga, ”Du menar på riktigt att du inte har något mål alls?” Har du något 10- års mål då? Hur vill du leva om 10 år? Vart bor du, hur försörjer du dej?

Flera har ändå en dröm om något meningsfullt. En dröm som jag uppfattar, verkar vara nästintill omöjligt att nå. Men inte något mål.

Jag föreläser om att förverkliga drömmar, om att hitta sin vision, om att inse sin potential. Med övertygelse och passion plocka ner drömmen och nå dit du verkligen vill vara och den du vill vara.
Jag berättar och reflekterar om helt galna upplevelser från världens hårdaste triathlonlopp.  Samt möten på vägen, möten med människor som påverkar livet. Människor inom Parkinson-världen, inom Triathlon-världen och alla andra mer ”normalstörda”.

För min personliga del handlar mina mål om att träna och bygga upp förutsättningar för att genomföra en Ironman. Min första Ironman genomförde jag i Kalmar år 2016. Det var fyra år efter att jag fått diagnosen Parkinsons Sjukdom fastställd.
På grund av pandemin är det mesta inställt vad avser tävlingar i triathlon och många är framflyttade minst ett år. Just denna dag i skrivande stund, 2:a Advent, skulle jag har varit i Chile och genomfört ”XTRI Patagonman”. Ett av mina större mål och den största utmaningen hittills. Förhoppningen är kunna tävla under senare delen av 2021. Om kroppen kan då.

Goda vanor

Allt handlar om små goda vanor som på lång sikt förbättrar livet. Att lägga till en ny vana eller ta bort en ovana hjälper till att på sikt förändra sig som människa. Om man vill och är beredd på det.
Att förbereda sig för något som ska ske om 1 år förutsätter att man kan planera och se varje legokloss, varje träningspass, som en viktig del i det man bygger upp.
Ju mer legobygget blir klart, ju viktigare att varje kloss får sin plats, varje träningspas har sitt syfte i en helhet.

Det går inte att fuska och tro att första månaden går att genomföra halvhjärtat. Hur ser legobygget ut om det saknas en månads träning av grundarbetet, det som är grunden i legobygget? Ett missat träningspass går inte att ta igen. Ett eller två missade pass någon gång gör i och för sig ingen skillnad. För många missade pass påverkar målet till att bli förskjutet på tiden eller att man får sänka ambitionsnivån. Självklart, i en plan tar man med perioder av avbrott för livet i övrigt.

Kontinuitet i träningen är A och O. Det skapar goda vanor.
Kontinuitet kräver planering till en början. Med tiden är kontinuiteten en vardag, den bara finns där. Kontinuitet triumfar allt.

När man väl bestämt sig för att nå sitt mål, då börjar processen och resan. När man har målet klart för sig kommer nästa steg som är viktig.
Man behöver dela upp resan i mindre delmål och avstämningspunkter på vägen.

Man måste lita till processen och att det man gör idag är viktigt och har en betydelse för målet. Att lita på processen, på det man gör idag, kommer påverka slutresultatet. Därför hjälper kortsiktiga delmål som tillsammans gör att man når slutmålet.

Jag hörde för inte så länge sedan att, ”resultatet av det liv och den människa man är, kommer med eftersläpning från de vanor man har och har haft under en tid, en lång tid”.  Människans instinkt kräver egentligen snabba resultat. En nedärvd instinkt i vårt DNA som kräver att kortsiktig ansträngning ska ge direkt belöning för den insats som görs.

Att göra en första ansträngning idag, som ska ge belöning om ett år, att stå på mållinjen då, är svårt at ta in.
Det går att ta in till viss del, att se målbilder, att tänka sig in i situationen när man når målet och får belöningen. 

Det är de goda vanorna som påverkar resultatet, det är vanorna som gör att man kan nå målet. Att nå själva målet förändar dej bara i liten omfattning, för ett kort ögonblick, en stund. Att nå målet förändrar i liten omfattning. Det som verkligen förändrar är processen fram till målet. Alla förberdelser och delmål på vägen. Men det är medaljen, målgången och slutet på resan man minns bäst. Men, det är egentligen inte slutmålet som blir det viktiga. Det är bara en liten bekräftelse.

Goda vanor. Låt säga att du har ett rum som ser ut som en tornado dragit förbi. Du tar tag i saken och städar upp hela rummet, snyggt och fint. Det blev ju riktigt bra!

Nu, ja!

Om två veckor ser rummet ut på samma sätt. Det ser ut som att en tornado har dragit förbi. Självklart är det dina dåliga vanor som stökar till rummet, som alltid.  Ännu en gång. Dags att städa upp igen. När du är klar tänker du, vad skönt, det blev ju bra!

Nu, ja!

Nu till det viktiga. Det du behöver, är inte ett rent och snyggt rum. Det du behöver, är goda rutiner och vanor, som gör att rummet inte ser ut som att en tornado dragit fram. Med goda vanor kommer du automatiskt ha ett snyggt rum. Utan att ens anstränga sig.

Jag tror på att de små goda vanorna på lång tid förändrar stort.

Att göra en armhävning om dagen förändrar inte din styrka, på en gång, nu direkt. Men, det ökar möjligheten till att förbättra din styrka på lång sikt.

Att meditera en minut om dagen gör inte att du får ett harmoniskt liv. Men, det ökar möjligheten till att hitta en harmoni och lugn du får av meditation.

Målet är inte att springa ett marathon. Målet är att bli en marathonlöpare.

Målet är inte att skriva en bok, målet är att bli en författare.

Med tiden kommer du få den identitet du söker och den du vill vara. När du kommit dit, är ansträngningen du gjorde från start, något du idag inte alls anstränger dej för. Den finns bara där, därför att du numera är en sådan person. Små förändringar av vanor förändrar din identitet på lång tid.

Goda vanor blir enkla vanor när man hittat glädjen i dem.

19 december – Gästbloggare: Carina Mannefred

Dagens gästbloggare är Carina Mannefred; utvecklingsledare på Regionalt cancercentrum väst och verksamhetsansvarig på Kraftens hus Borås. För mig är Carina en inspiratör och förebild.

Tack Cecilia för frågan om att skriva i din Blogmas, det värmer i hjärtat att jag fått ditt förtroende.

Vem är jag då?
Jag är en kvinna i medelåldern, jag är både är mamma, farmor, maka, svärmor, syster, dotter, moster, vän, arbetskamrat… men framför allt är jag medmänniska i olika relationer. Det är många roller vi ska axla i livet och relationer som vi måste ta ansvar för. Jag älskar att vara med mina barnbarn, det gör mig lycklig och ger kraft. De lockar fram barnet i mig och gör att jag är närvarande i nuet. Det går inte att tänka på andra saker när man är tillsammans med barn, de pockar hela tiden på uppmärksamhet och märker direkt om man inte är närvarande. Som vuxen har jag ansvar i denna relation ❤

Jag tycker också om att ta på mig jeans och stövlar och gå ut i min underbara trädgård. Det ger energi och glädje att mylla i jorden och ta hand om det som växer, och senare få njuta av att kunna plocka in egenodlade blommor. Likaså att få vara vid havet och där njuta av årstidernas växlingar. Att vara i naturen ger mig mycket energi som jag kan använda i olika sammanhang. Jag tror att vi alla behöver stanna upp och fundera över vad som ger kraft i livet. Vad ger dig kraft?

Jag har nästan hela mitt yrkesliv arbetat som kurator inom sjukvården och samtalat med många cancerdrabbade och deras familjer. Jag har fått ta del av många familjers livsberättelse och delat både glädje och sorg. Dessa möten med människor i en utsatt situation har lärt mig att ta vara på livet här och nu. Jag har kommit till insikt om vikten av att prioritera att vara med nära och kära och att dammtussarna finns kvar tills jag väljer att ta hand om dem. Men det är en konst att leva här och nu, och jag jobbar varje dag med att själv bli mer närvarande i nuet. Om man läser på i ämnet så handlar det om att släppa fokus på alla tankar som snurrar, och det är inte alltid lätt. Ett sätt som jag lärt mig är att fokusera på andningen. Jag får ofta påminna mig själv att stanna upp och andas långa, djupa andetag. Men det är inte enkelt i den stressiga tillvaro vi lever i. Är du bra på att vara närvarande i nuet?  Har du några knep för att bli mer närvarande?

Sedan 2016 har jag haft förmånen att vara med och utveckla Kraftens hus, Sveriges första stödcenter för cancerberörda, som är initierat och designat av, för och med cancerberörda. Genom att erbjuda cancerberörda emotionellt, socialt och praktiskt stöd har Kraftens hus utvecklat en ny roll i den svenska välfärden. En cancerdrabbad, som ofta besöker oss, uttrycker värdet av verksamheten så här:

Kraftens hus ger mig mod att se in i framtiden. Sen Kraftens hus öppnade funderar jag inte så mycket på att dö, istället får jag kraft att leva här och nu”.

Det är en ynnest och stimulerande att vara en del av detta innovationsprojekt och det har varit fantastiskt att arbeta tillsammans med så många kompetenta människor, det ger mig både kraft och glädje!

2020 har varit ett annorlunda år som inneburit prövningar och nya vanor. Handsprit, distans och digitala möten har blivit vardag och samtalsämnet har varit virus, virus, virus. Vi har fått förhålla oss till att hålla i och hålla ut. Vi har fått rekommendationer att hålla distans, att inte träffas fysiskt, att bara vara med dem vi bor tillsammans med. I den här tiden när människor har svårt att föreställa sig framtiden då är det betydelsefullt att plocka fram hoppet. Hopp betyder förtröstan, förväntan, tillförsikt och ljusglimt. Hoppet kan hålla människor vid liv, hoppet kan få människor att kämpa, hoppet kan ge styrka att möta ännu en dag. Hopp kan vara som en dröm och en del drömmar ger kraft av sig själv, andra drömmar måste förverkligas annars försvinner de bort. Håll fast vid ditt hopp i denna annorlunda tid, håll ut för det kommer att bli bra!

Julen närmar sig med stormsteg och jag ser framemot en tid för avkoppling och eftertanke och gemenskap med familjen. Men jag längtar efter en vardag där vi kan mötas fysiskt, kramas och vara tillsammans igen. För vi måste alla våga tro att det blir bra till slut ändå ❤

Jag önskar er alla en God Jul
och
ett riktigt Gott Nytt År!

18 december – Gästbloggare: Erica Sandberg

Dagens gästbloggare är Erica Sandberg, hon skriver som privatperson men arbetar med strategiska uppdrag i program FVM.

Att utveckla(s) tillsammans!

När man regelbundet träffar eller umgås med personer, när man får ta del av personers förhoppningar eller förtvivlan så skapas särskilda relationer. Jag minns ännu vad de heter, de patienter som fick mig att undra och kasta mig in i förbättring av hälso- och sjukvården.
Att gå från sjukgymnast till att arbeta strategiskt med digitalisering kanske inte förefaller helt logiskt, men för mig är det så och vägen dit och platsen jag befinner mig på idag är helt logisk. Men i grunden handlar det om samma sak, hälsa, jämlik hälsa, rätten till hälsa för alla oavsett om man är frisk eller sjuk.

Jag har inte Parkinson men en del krämpor och kroniskt hälsotillstånd och jag sitter också där ibland… i väntrummet (som förresten borde heta välkomstrum), väntar på mitt årliga besök, saknar tillgång till provsvar i mobilen…..

Men jag ser det framför mig, den nya vården, möjligheterna, och jag vet att det är många som delar den upplevelsen. Visst ser vi inte samma bild, men det är ju det som är så fantastiskt, för ju fler bilder, desto bättre. För det jag inte ser, det ser någon annan.

Vi som arbetar i hälso- och sjukvården kan inte utveckla och förbättra själva, vi måste göra det tillsammans. Tillsammans med de som vet bäst vad de behöver, invånare och patienter.

När Hälso- och sjukvården nu står i arbetet med att designa de nya vårdprocesserna, ja då är det självklart att patienter och invånare ska vara med. Vi är på en resa tillsammans, jag, Cecilia och många fler och vi startade gemensamt i ingemansland, det var nytt, och med på resan har vi en kamrat som pratar ett helt annat språk. Nu har det gått ett år, och så mycket vi gjort tillsammans, vänt perspektiv på och belyst. Bara att invånare och patienter finns i rummet när vårdens nya processer tar form skapar värde och påminner om vilka vi finns till för. Tillsammans har vi utvecklats och utvecklat. Allt det jag lärt mig, de nya relationerna, blir nya personer som jag inte kommer glömma namnet på.

Det är de där mötena, ”resorna” och relationerna som gör en ödmjuk, varm i hjärtat och glad. Och man får inte glömma bort att vara tacksam för det och tacksam att få utveckla och utvecklas tillsammans med andra, årstiden och julen får mig att skänka en extra tanke på det.

God jul!
Önskar Erica Sandberg

16 december – Gästbloggare: Anna och Johan Lundgren

Dagens gästbloggare är Anna och Johan Lundgren, som finns i teamet runt min dotter. Inspirerande tränare med inställningen att ”Allt är möjligt”, som dessutom ger självförtroendet en rejäl boost.

Att se möjligheter i svårare tider!

Vi som har fått äran att gästblogga den här dagen heter Johan och Anna Lundgren. Jag (Anna) har jobbat i ca 20 år som sjuksköterska och då främst med äldrevård. Johan är egenföretagare och delar tiden mellan ridsporten och organisationsutveckling. Vi har båda sedan vi var små delat passionen för ridsport och har i dagsläget 3 egna hästar. Johan tycker det är roligast att tävla dressyr medan jag föredrar snabba galopper över vidderna.

2020, intressant år för de flesta av oss, med stora utmaningar både vad de gäller med pandemi, en världsekonomi i gungning och social distans. För vår del har året varit både upp och ner, precis som livet är hela tiden. Hösten 2019 sökte jag VCT för en lättare morgonhosta som aldrig ville gå över. Diverse prover och lungröntgen togs, jag skickades hem med en kur antibiotika för misstänkt lunginflammation och meddelade chefen att jag skulle stanna hemma en vecka. Den där veckan har i skrivande stund ännu inte tagit slut… Det visade sig efter många och långa utredningar att det var en form av leukemi som kallas MDS. För min del innebär det att jag har en benmärg som inte producerar tillräckligt med röda och vita blodkroppar. Inte den bästa sjukdomen att ha i pandemitider alltså, då mitt immunförsvar är rent ut sagt kass. Man kan ju säga att hela vår familj har blivit experter på social distans efter detta år. Jag har den stora lyckan att ha möjligheter att bli frisk från min sjukdom men då krävs en stamcellstransplantation. Tack vare det fantastiska Tobiasregistret har jag fått en donator och ska få nya stamceller i januari 2021.

2020 innebar alltså stora förändringar för vår familj. Jag som är de mest sociala personen i världen fick plötsligt inte träffa andra människor hur som helst, absolut inte arbeta (har alltid jobbat 120%..), inte samåka med andra i bil, inte vistas i badhus, inte flyga osv, osv. Det mesta blev; INTE!!! Både jag och Johan är positiva och sociala av naturen och kände snabbt att så här kan vi inte ha det. Det gäller att ta vara på tiden som man får, och visst, jag kan dö av min sjukdom men jag kan också bli överkörd och dö imorgon. Nu fick vi plötsligt mängder med tid tillsammans både som familj och som partners inom ridsporten.

Johan har under många år varit en duktig dressyrryttare och tävlat på hög nivå. Men som de flesta vill han vidare och bli bäst, eller åtminstone mycket bättre! Sagt och gjort, tiden hade vi fått i och med min sjukdom, vi satte ett mål att om Dressyr-SM blir av så ska vi vara tillräckligt bra för att kunna vara med utan att göra bort oss. Träningen tillsammans med häst, ryttare och mig som hemmatränare intensifierades under våren. Och resultaten lät inte vänta på sig. Under försommaren kunde äntligen tävlingarna komma igång så vi fick ett kvitto på var vi stod oss i konkurrensen. Det såg bra ut men vi visste att det inte alls var säkert hur det skulle gå i ett SM. Sommaren gick, vi satsade långsiktigt på styrka hos både häst och ryttare och plötsligt var det dags.
I september bar det av till Strömsholm, ridsportens mecka, och att mäta sig med de allra bästa i Sverige. Jag, mitt i alla behandlingar av MDS, har nog inte varit så lycklig, stolt och nervös som då.

SM rids i en grundomgång med ett förutbestämt program på högsta nivå. De 15 bästa kommer till final och ska då rida ett egenkomponerat program till musik som kallas kür. Det var 29 stycken som startade i grundomgången, vi tänkte att kommer vi på plats 28 så vore det fantastiskt. Vi kom på 11;e plats…Vad hände??!! Vi som aldrig tävlat SM tidigare!! Vi har en ung häst i sammanhanget, Johan har aldrig tävlat på så här hög nivå tidigare och plötsligt hade vi slagit oss in i eliten…

Chockade över resultatet gick vi runt i ett totalt lyckorus och skulle ladda om till finalen och küren.

Küren hade vi själva komponerat ihop hemma vid köksbordet, i isolering och över vinglasen. Då kür är nästan dubbelt så tungt för hästen hade vi valt att inte satsa så mycket på den då vi inte ens räknade med att komma till final. Men nu var vi där, å visst mitt ekipage var sist bland de 15 i finalen, men jäklar vad kul det var att komma som underdog, rida till glad och medryckande housemusik och se både domare och publik ryckas med av vår nybörjarglädje.
Och detta hade antagligen inte skett om inte jag blivit sjuk så att vi kunde välja att lägga ännu mer tid på ridningen och hästarna.

Vad mynnade då detta äventyr ut i? Jo, i november ringde självaste förbundskaptenen upp och bjöd in oss till observationsklass för B-landslaget. Nu får vi åka till Skåne x flera på Coronasäkra träningar för självaste Louise Nathorst, (vann världscupfinalen i dressyr 1998). Att bara få höra av henne att vi har gjort ett fantastiskt jobb med vår fina häst värmer enormt och sporrar oss till nya stordåd. Det där med att jag är sjuk har sedan våren -20 bara varit ett hack i skivan. Äventyret med SM, eventuellt deltagande i landslag och utveckling av vår ridning hade ju troligtvis inte skett om vi inte fått mer tid till hästarna.

Vi njuter av varenda dag, gör roliga saker med familjen och hästarna, trots social distans, hägrande stamcellsbyte och en oviss framtid. Men handen på hjärtat, framtiden är ju oviss för alla, det gäller ju att göra det bästa av tiden och ha så kul man kan så länge man lever! Så lev väl, håll ut och håll distans, livet är fantastiskt!!

Hälsningar från Anna och Johan Lundgren.

14 december – Gästbloggare: Yessica Ståhlbalck

Dagens gästbloggare är Yessica Ståhlbalck. Yessica är PT:n på min sportklubb som med sin energi, sin ambition och sin fantastiska förmåga att komma på kluriga och roliga övningar lyfter mig och många andra – och hon får mig alltid att tro på min förmåga och att nå ett steg längre!

Mycket om lite eller lite om mycket. Kanske om att försöka njuta i stunden.                           Och en himmelskt god rödbetssallad.

När vi hade köpt och skulle renovera vårt hus för 16 år sedan började vi riva ur sidor ur inredningstidningar. För inspiration. Nuförtiden hade man kanske istället tagit skärmdumpar med sin mobil och sparat med alla andra skärmdumpar av precis allt möjligt i mobilens nästan pinsamt stora fotogalleri (jobbrelaterat, vilket för mig betyder träningsupplägg och övningar, kom-ihåg, gulliga bilder, citat och tänkvärt, minnesbilder och ta mig tusan, kanske till och med en selfie som blev riktigt ok för att inte komma från en i selfiegenerationen). I alla fall så satte vi de utrivna sidorna i en pärm för att sedan bläddra fram och tillbaka för att inom ramarna för vår budget försöka efterlikna i vår egen renovering – stort som smått, ibland också en liten detalj.

För det är just precis så och ju mer man tänker på det så är det trots allt detaljerna som gör helheten och min sambo sa att om han såg något fint någon gång – oavsett i en inredningstidning eller något annat han tyckte var fint i sin egen värld. Att då försökte han tyda vad i bilden som gjorde att han fastnade för den. Nu är han i reklambranschen och nördar in sig väldigt mycket på allt från färg och form till konceptuella lösningar. Men jag gillar det där. Att fundera på vad det är med något som gör att jag tycker om det…eller vad jag tycker om med ´just då´. Att jag tycker om att se på något. Eller vara i det. Känslan något ger mig. Många gånger är det just detaljerna eller de små fragmenten, de korta stunderna man upplever något. Oavsett sinne. Som gör ett intryck. Även det oannonserade plötsliga. En känsla just där och då att Allt är faktiskt ok just nu. Just här i denna stund känner jag mig bra och här tycker jag om att vara. Kanske inte i det stora. Kanske inte sen. Men just nu i den här stunden, en blott detalj av mitt liv känner jag mig…glad. Eller till och med lycklig. Och det är ok för mig att känna så. Jag behöver inte överanalysera varför jag känner som jag gör. Utan mer. Observera. Jaha. Nu känner jag mig såhär. Och när det är kopplat till en harmonisk känsla i oss. Känn in den.

Jag övar på det. En grundläggande princip inom träningsbranschen där jag arbetar. Och såklart inom mycket annat. Är att jag kan bli bra på det jag övar på. En komplex rörelse i vardagen eller träningen. Eller översatt i detta fall. Att ta till sig den positiva känslan något för med sig. Om ens för stunden.

Det upptäcktes en tumör på min tjocktarm sommaren 2018. Jag opererades akut och hade efterföljande 6 månader med dels rehab från den stora operationen i magen (ca ett år till någorlunda tillbaka fysiskt) och dels cytostatika för att sen få höra att Tumören är borta, det ser bra ut, nu kollar vi dig varje år ett tag framöver, tack så mycket hej (inte riktigt så, men nästan). Sen dess har jag försökt väva mig till en ny form av den som var jag ’före’.  Det har naturligtvis varit allt från roligt det som jag har varit med om. Ingenting med något som elakt, mot vår vilja sliter bort det fysiska. Det mentala. Eller den som egentligen är den ’som är jag´. Är roligt. Det vet både du och jag. Men också i det mörka kan de där snälla detaljerna finnas. De där stunderna. Och när någon så frågar Hur är det. Så tänker man varje gång att ska jag svara utifrån makroperspektivet så blir det världens längsta svar att Jo det är bra förutom Coronan i världen och hur jag mår och att jag har det och det och det och det. Eller så svarar man utifrån hur det är just nu. Just nu är det bra i den här stunden. Man finns i olika skikt. Vissa delar finns kvar med oss hela livet. Fysiskt. Eller mentalt. Men det måste inte äga oss hela tiden. Det kan finnas delar i oss. I den verklighet vi har nu. Som faktiskt får vara bra. Trots allt annat skit. Stort. Som smått. Jo tack. Just nu är det bra.

Och vet du. Man måste inte alltid förklara. Etikettera. Ens förstå själv. Varför man känner som man gör. Det är vad det är. Och det är så det är just nu.

Det är fint. Tycker jag. Att man kan få vara glad i stunden. Det måste inte finnas en anledning.  Man måste inte leta efter sammanhanget för delarna kanske gör ett sammanhang som vi inte måste se. Allt annat kan vara bortom glad. Men man kan finna det i stunden. Lugnet. Harmonin. Fint tycker jag att det kan få fungera så. Men också att bara för att något varit på ett sätt tidigare, så kan det te sig annorlunda nästa gång. Och nästa. På gott och ont. Och vi kan inte veta. Utan kanske se det som ett äventyr för vad som ska hända. Där vi är en del av helheten. Alla detaljer som vi väljer. Eller inte väljer. Men som tangerar oss. Formar oss. Är vi. Kanske behöver vi inte tänka mer än så. Vi styr där vi kan och vill i stunden. Och vi följer med. Vi står inte stilla för också stillheten är en del av en rörelse. Att allt som är stilla faktiskt rör sig mot det andra.

Att alla sekunder. Alla stunder är unika. Och just här. Här har jag aldrig varit förut.

Man stannar till. Och där finns man.

Ska vi öva på det?

PS Så många ord och så lite rödbetssallad. Den kommer här för dig som vill prova.

God Jul!

RÖDBETSSALLAD ca 5 dl

  • 4-6 kokta, småtärnade rödbetor (tips att köpa färdiga)
  • 1 litet äpple. Tärna som rödbetor.
  • ½ liten rödlök (eller mindre efter smak). Tärna smått
  • 1 dl gräddfil
  • 0,5 dl crème fraiche
  • 0,5 dl majonäs
  • ½ msk grovkornig senap
  • 1 tsk riven pepparrot (eller mer för här sitter mkt smak)
  • Svartpeppar från finaste kvarnen
  • Salt efter smak, börja försiktigt

12 december – Gästbloggare: Anna Evertsson

Alla foton är tagna av Nolsa Creo

Dagens gästbloggare är Smartcoachen Anna Evertsson, som är ett bevis på att det går bara man vill.
Företaget Smartcoachen har funnits i 10 år. Hon delar med sig av sina erfarenheter och kunskap i enskilda samtal och grupper. Du hittar henne på en gård vackert belägen och fint inredd utanför Falkenberg.

Kan man välja att må bra!?

När jag hörde dessa ord första gången, blev jag så provocerad, arg och ledsen. Jag kan ju inte välja om jag ska ha min värk i kroppen eller inte.  Den personen som sa detta kan inte själv vara sjuk!? tänkte jag.
20 år senare så är det mina ledord, det viktigaste är inte att vara frisk utan det är att må bra. Så är det för mig. För mig som lever med ständig smärta sedan jag var barn, jag kom fram till att även friska människor mår dåligt.
Jag trodde att blir jag bara frisk så kommer allt bli bra. Jag och mina föräldrar trodde att skulle vi bara få reda på vad det var jag hade, och få medicin så skulle allt bli bra.

Det tog mig 20 år att inse att det var bara jag som kunde förändra min situation ingen annan. Jag hade svårt att accepterar att jag skulle leva med smärta men när jag insåg att acceptera inte var samma sak som okej eller att det var rättvist att jag hade värken, då kunde jag till slut acceptera att nu har jag detta och det behöver jag lära mig att hantera.

Jag hade ett krig mot min kropp som jag skulle vinna, då trodde jag att det var rätt sätt att hantera detta på, sedan, när jag efter många års arbetande med den mentala biten som var nerkörd i botten, så får värken vara med mig i mitt liv.
Jag fokuserar på helt andra saker idag, jag tar hand om mig både mentalt och fysiskt vilket har gjort att jag mår bra trots min ständiga smärta.
Jag har gått från att var sjukskriven mer eller mindre alltid, till att kunna arbeta ca 75%. Efter många års eget arbete med stöd av en kurator så kunde jag hitta min väg till att må bra, en tid i mitt liv så mådde jag otroligt dåligt psykiskt. Jag tappade allt självförtroende, värken åt på mig och till slut var det inte värken som var det värsta utan det var hur den påverkade mig psykiskt, det gick så långt att jag inte vågade gå hemifrån, jag tyckte att jag var totalt värdelös.
Eftersom inte läkarna hittade något fel på mig så, trodde jag till slut att jag var knäpp. 

Vi hade tuffa år då, jag och min man, vi fick en dotter och senare en son. Min man och mina föräldrar hade det väldigt tufft med att se mig må så dåligt, just då såg inte jag det, och jag kände att ingen kunde hjälpa mig och jag var inte mottaglig för hjälp heller.

Till slut tröttnade jag och insåg att jag måste ta tag i detta. Jag bad att få komma till en kurator och jag jobbade massor mentalt med mig själv, många års arbete som också är ett pågående arbete precis som kondition måste underhållas så måste ja arbeta med mitt mentala.
Jag fick tipset att utbilda mig till coach, idag coachar jag bland annat människor som lever med smärta. Visst kan jag hamna i offerrollen nu också, men bara väldigt korta stunder tillåter jag det. Jag har arbetat mer med mål än jag trott, det är rimliga mål och mål som också utmanar mig att hitta den bästa vägen för mig att nå mina mål.

Jag har inte mindre ont nu men jag mår så mycket bättre och kan göra så mycket mer i av mitt liv. Jag hoppas att du kan må bra oavsett vad du har i ditt liv som du behöver leva med.

Kram Anna

11 december – Gästbloggare: Cilla Hiort

Dagens gästbloggare är Cilla Hiort; Yngre med Parkinson. Cilla har jag lärt känna i pingisen där vi har träffats, spelat och pratat.

Cillas berättelse

-”Träna!”, sa han. ”Träna så mycket du kan och orkar, Cecilia!”

Jag log och nickade väl lite medhållande men tänkte: ”Ja, men det vet man ju. Att man mår bättre av att röra på sig. Inget nytt, snarare lite tjatigt. Hur stor skillnad kan det göra…?”

Den som sa det till mig var en bekant från förr som jag stötte på i kaféet på Dahlheimers Hus, som har rehabilitering för olika funktionsnedsättningar. Jag hade precis fått reda på att jag troligen har Parkinson och var ute och gick i kvarteren där jag växte upp och hamnade där, medvetet eller omedvetet. Min kurator hade tidigare föreslagit FAR-intyg från fysioterapeuten. Så när jag ändå var där tänkte jag passa på att höra mig för om deras varma bassäng, som jag hoppades skulle vara tillräckligt lång för ett par crawltag. Axlar och ryggen mellan skulderbladen hade blivit allt ömmare och stelare utan att jag riktigt märkt det. Hållningen ska vi inte tala om.
Men det var kö i receptionen, så först en fika!
Där träffade jag H och efter att växlat några ”Guuud, så länge sen” och ”Hur är läget?” så sa vi i samma mun ”Jag har Parkinson.”
När vi skiljdes en stund senare sa han det som liksom ekat i huvudet sen dess.
– ”Träna!”

Men tänk vad svårt det har visat sig vara ändå…

Mycket berodde på att jag varit RäDD.
Min Parkinson upptäcktes när jag rehab-tränade efter en höftoperation.
Jag hade lovat mig själv att inte slarva med träningen. Det gick bra, men högerfoten ville inte komma igång igen. Jag trodde att min krumma och stela gång berodde på att jag haft ont och fortfarande var lite rädd för att ta ut steget ordentligt. Ju mer rädd och ängslig jag blev desto mer ostadigt snubblande blev det, som i sin tur gör en ostadig och rädd och …
När fötterna och gången krånglade tog jag mig istället fram längre sträckor på cykeln. Tills en dag då en kvinna klev ut i cykelbanan framför mig. Bromsa, väja, ringklocka, hoppa av cykeln var åtminstone tre moment och beslut för mycket. Jag ramlade handlöst och det är rena turen att jag inte slog mig värre. Men cykeln, den hamnade sen orörd i förrådet. RäDD igen.

Direkt efter första besöket hos neurologen åkte jag till Parkinson-förbundets öppna hus. Det följdes av intensivt googlande om sjukdomen. Det var nog ett försök till att få ett grepp om läget mer än ett ”jävlar anamma, det här ska besegras”. Många skrev och pratade om vikten av rörelse och träning. Jag åkte från västkust till östkust för att prova på Balettakademins Street Dance för Parkinson under tre dagar. Låt mig säga så här, taktkänslan blir inte bättre av att ha en diagnos med just då endast låg utvärderingsdos av Madopark och en femtioplussare i hoodie är nog inte så street cool. Men kul var det! Jag provade på PD-pingisen och PD-boxningen och tack vare dem började jag så smått känna igen mitt gamla idrotts-jag. Sen tvingade pandemin oss till avstånd och enskildhet, så allt ställdes tyvärr in. Jag hittade i alla fall ett alternativ till PD-boxningen i ett litet härligt gäng tjejer i Pink Gloves Boxing. Novembers hårdare restriktioner har nu tyvärr satt stopp för det också.

Men nånstans på vägen har jag ändå nästan glömt bort rädslan. Värken och stelheten märker jag också av allt mer sällan. När de gör sig påminda så hjälper det är röra på sig lite. Stavgång, crosstrainer, boxning, gymträning, pingis, promenader och yoga har visat att jag just nu försiktigt kan lita på musklerna och balansen.  I vintras åkte jag till och med skidor både på längden och utför, glatt påpushad av sambon. Ibland behöver man en spark i ändalykten. Var inte för stolt för att inte ta till hjälpmedel när det finns. För mig var stavarna en otrolig hjälp när promenaderna var svåra. Den gamla cykeln byttes mot en elcykel, så nu är oron för att inte ha kraft och balans i sadeln borta.

Stelheten, balansen och rörligheten kommer ju bli sämre med tiden, men jag behöver inte vara förlamande rädd för det NU. Tills det händer, jobbar jag på och försöker göra det på rätt nivå.
Jag har märkt att jag mår bäst av att röra på mig på något sätt nästan varje dag.

Men kör man hårt en dag, för det kan man, så kan en promenad eller lite rörlighetsövningar räcka nästa dag.  Tack alla duktiga människor på internet och YouTube för oändligt många bra klipp!

Vi bytte aldrig telefonnummer och jag kommer inte ihåg hans efternamn. Det ångrar jag nu för jag skulle vilja höra av mig och säga tack. Jag kan lova nu och mena det, att jag kommer att träna!

9 december – Gästbloggare: Åsa Holmgren

Dagens gästbloggare är Åsa Holmgren. Åsa är aktiv i gruppen Yngre Parkinson inom Parkinsonförbundet. Det är en grupp för de personer som är i yrkesverksam ålder och får Parkinson; Yngre Parkinson.
Varje år anordnar de en träff för denna målgrupp, platserna varierar på olika ställen i Sverige. Träffarna är väldigt populära och platserna tar snabbt slut. Att möta andra med samma problematik, lära av varandra, ge tips och idèer, det gör att man inte känner sig så ensam.
Åsa Holmgren är sammankallande i gruppen och har tillsammans med 7 andra stått för att anordna träffen 8 år i rad.


Här ska ni få följa med på min resa med Parkinson, Åsa heter jag och jag har Parkinson men jag är inte Parkinson. Det är också min filosofi och mitt förhållningssätt till livet  med en progressiv degenererande sjukdom.

MrP eller MR Parkinson som hen brukar kallas

Klockan tickar, tiden går
Precis då, fyller jag 40 år
I present jag en följeslagare får
Han vill bestämma över hur jag mår
Jag kallar honom för Mr P
Själv vill han heta Mr Parkinson
Vissa dagar är vi ett samspelt team
Andra dagar är det bara bråk och grin
Resan som framöver väntar är svår 
På den vägen finns mitt eget spår 
där finns det många platser fina
Där solen stråla och skina.


In i ringen jag går och
på säcken jag slår Pang pang, pang
I tangon vi runt i takten snurrar
Du och jag Mr P för oss alla hurrar.
På Afrikanska trumman rytmen finns
Kroppen den känslan minns.
Trum trum, trum
Ping pong ping pong
Runt pingisbordet studsar en boll
Vi vinner. Med 13-0
SM matcher i huvudstaden
Medaljen glänser av tredje graden. 
Vänner från norr till söder
Blir varandras systrar och bröder.
Resan hemåt mycket lättare blir
När vi kosan tillsammans styr .

4 december – Gästbloggare: Charlotte Elgh

Först ut bland gästbloggarna är Charlotte Elgh, 48 år. Charlotte fick diagnosen Parkinson 2014 och Polyneuropati 2016. Hon driver företaget Kraften att leva, som hon startade i höstas, för att inspirera och motivera med sina egna erfarenheter och kunskaper från när livet tagit en ny väg.

Nya vänner i vuxen ålder

Alla säger att det är så mycket svårare att få nya vänner i vuxen ålder och jag tror bara för att de flesta säger att det är svårare, så gör det att man inte vågar ta kontakt. För idag finns det många olika sätt att ta kontakt men varför gör man det inte. Om man tänker att jag ska ringa en gammal vän men den vill säkert inte prata med mig så vågar man inte ringa. Men om du inte ringer så står du där frågande och fortsätter fundera men ringer du så får du svar.

Hur har jag då hittat mina nya vänner i vuxen ålder?

Direkt när jag fick min diagnos Parkinson i september 2014 så sökte jag andra yngre med Parkinson för jag insåg att det måste finnas fler än jag som har Parkinson, vara mitt i livet, jobba heltid och ha familj. Detta beslut gjorde att jag rätt fort fick kontakt med andra i och runt Göteborg där jag bodde då. Det var främst via Parkinsonföreningen och via Facebook jag fick dessa kontakter och den vänskap som utvecklats därifrån är idag den trygghet och gemenskap jag behöver just nu.

 Det finns flera olika grupper på Facebook som vänder sig till oss med Parkinson och en av grupperna heter Yngre Parkinson och där kommer det med jämna mellanrum in nya medlemmar och nyfiken som jag är så kollar jag var de nya medlemmarna bor. Det var där jag i oktober 2018 hittade Cecilia och bjöd inne henne till de fysiska träffarna i Göteborg, som jag och en annan vän startat för oss yngre med Parkinson och närstående. Träffarna var en gång/månad mellan oktober och maj och det var bara att dyka upp.

Cecilia kunde inte komma till novemberträffen men hon kom i december. Det var första gången vi träffades men på grund av att mitt liv var rätt tufft just då så jag mindes inte ens att det var jag som tagit kontakt med henne och bjudit in henne till träffarna. Då blev jag lite rädd och undrade hur det var med mig, men kände mig ändå trygg med de andra vännerna på träffen. Så kom julen och det blev ett nytt år och efter det så ville en vän att jag och Cecilia skulle träffas igen då han tyckte att vi hade mycket gemensamt i vårt sätt att tänka efter att livet tagit en ny väg för oss båda.

Det blev starten på en mycket varm vänskap och stöttning framåt.

Ett exempel på något som jag och Cecilia gjort var att vi var med på Sveriges första SM i bordtennis för oss med Parkinson som anordnades i Stockholm i slutet på februari 2020.

Att man ser att det går att få nya vänner i vuxen ålder är vi ett bra exempel på och det genom att jag skickade ett meddelande och att Cecilia svarade.  Idag jobbar jag med att få människor att må bättre i vardagen, vilket stärker mig jättemycket och det spelar ingen roll om man har en diagnos eller inte, är närstående, chef eller kollega. Alla behöver vi någon att kunna luta oss mot oavsett om det är en kronisk diagnos vi har gemensamt eller om det är att sticka som är ett gemensamt intresse.

Vill även berätta en annan historia om en nu väldigt fin vän till mig och min man. För ungefär 2,5 år sedan så hittade jag Leif Hjort på en grupp på Facebook och tog kontakt via messenger. Efter det har vi haft en hel del telefonkontakt men också kontakt via mejl. Det är en vän som jag kan ringa om jag inte mår bra, skulle vara ledsen en dag och jag vet att han bara finns där och lyssnar.

Han ringde till exempel upp och frågade hur det gått efter att jag haft min första stora föreläsning på Neurodagen i Uddevalla 2019. Han bor i Motala och hade ingen möjlighet att komma men han tänkte på mig den dagen. Vilket var väldigt roligt och då spelar det ingen roll att vi inte hade träffats för jag känner och vet att han betyder mycket för mig.

Vi träffades faktiskt fysiskt nu i höst i Motala för första gången och eftersom vi pratat mycket i telefon under ca 2 års tid så kändes det som vi hade känt varandra väldigt länge.

Vad var det som gjorde då att vi träffades nu, jo det var så att jag skrev en dikt i somras. Fråga mig inte varför, för jag är inte duktig på att skriva annars. Fick för mig att jag ville ha dikten tonsatt och frågade Leif om han kände någon som kunde titta på texten. Det hade han, hans dotter Anna som jag inte kände alls fick texten och några veckor senare fick jag, det var en lördag vid lunchtid ett röstmeddelande från Leif. Jag bara grät, hans dotter hade tonsatt min text på ett fantastiskt sätt och vi som inte ens träffats eller pratat med varandra. Så vi, jag och min man fick också samtidigt när vi träffade Leif, träffa hans dotter Anna och vi kommer också hålla kontakten fram igenom. Vad hände med låten kanske ni undrar, ni får vänta och se.

Så vad kan du göra för att få kontakt med en gammal eller ny vän? Jo ring den gamla kompisen du inte hört av på länge eller skicka ett sms. Eller har du gått med i en Facebook grupp som har ett ämne som intresserar dig och du märker att någon verkar extra intressant där som du skulle vilja ha kontakt med. Skicka då ett meddelande till den personen och fråga det du funderar på. För tänk så här att ett nej har du redan, du kan bara få ett ja. Vem vet det kan vara en framtida väldigt god vän.

Jag har flera vänner jag fått i vuxen ålder på olika sätt och ni finns med mig i mitt hjärta även om ni inte nämns här. Har också på senare tid tagit kontakt med gamla vänner sedan grundskolan som jag inte haft kontakt med på många år, vilket leder till mycket skratt och minnen sedan den tiden.
Att ha kontakt via messenger, telefon eller det nya idag via digitala kanaler gör att man fortfarande känner den varma gemenskap vi delar med varandra.

Så lyft luren, skicka ett meddelande, våga ta kontakt med någon du tänkt på eller våga söka nya vänner. Ingenting är omöjligt.

Och med det sagt vill jag skicka med dig ett citat från Nalle Puh;

Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår.

Kram till er alla //Charlotte

Första advent med frost och minusgrader. Presentation av gästbloggare

det första ljuset i advent

Första advent. Jag vaknar tidigt av ett brak; något som åker i golvet. Ljuden fortsätter, det skramlar och ytterligare något far i golvet. Lika bra att gå upp! Jag möts av en lycklig storkatt som tycks säga:
”Äntligen kommer du! Det händer något där ute, jag måste dit och kolla upp vad det är. Snälla släpp ut mig.”
En lycklig kisse springer ut i morgonmörkret. Med en kopp rykande kaffe sveper jag en varm pläd om mig, kryper upp i soffan och njuter av den tidiga morgonen. Första advent, tänker jag när jag tänder ett ljus, ser in i lågan och fylls av ett stilla lugn. När dagen sakta gryr och det ljusnar ser jag att det har snöat – några få flingor som tillsammans med frosten gör allt utomhus vitt.

Gästbloggare

Det är med stolthet jag presenterar gästbloggarna, och jag kan bara bocka och tacka för den entusiasm och glädje som ni alla har visat när ni har tackat ja till att skriva ett inlägg i blogmasen. Några av mina gästbloggare kommer jag att hålla namnen på ett tag till, datumen för när deras inlägg publiceras är med i listan

  • 4 December
    Charlotte Elgh, Coach, föreläsare. Fick diagnosen Parkinson 2014 och Polyneuropati 2016. Driver företaget Kraften att leva, inspirerar och motiverar när livet tagit en ny väg.
  • 7 December
  • 9 December
    Åsa Holmgren; Styrgruppen Yngre Parkinson. Vi träffades i Stockholm under Bordtennis SM både vid bordet och vid sidan av.
  • 11 December
    Cilla Hiort; Yngre med Parkinson. Cilla har jag lärt känna i pingisen där vi har träffats, spelat och pratat.
  • 12 December
    Anna Evertsson
    ; Smartcoachen Anna Evertsson, som är ett bevis på att det går bara man vill.
  • 14 December
    Yessica Ståhlbalck, PT. Som med sin energi, sin ambition och sin enorma förmåga att komma på kluriga och roliga övningar lyfter mig och många andra – och hon får mig alltid att tro på min förmåga och att nå ett steg längre!
  • 16 December
    Anna och Johan Lundgren; ”Allt är möjligt”. Inspirerande tränare som dessutom ger självförtroendet en rejäl boost.
  • 18 December
    Erica Sandberg; Erica arbetar med strategiska uppdrag vid koncernkontoret i Program FVM. Förutom stort fokus på digitalisering också ansvarig för patient som medskapare, att utveckla tillsammans är värdeskapande.
  • 19 December
    Carina Mannefred; Utvecklingsledare på Regionalt cancercentrum väst och verksamhetsansvarig på Kraftens hus Borås. För mig är Carina en viktig inspiratör och förebild.
  • 21 December
    Lars Ersäng; Parkinson och Ironman i samma kropp. Med fokus på träning, motivation och att leva med Parkinsons sjukdom.