Det är morgon. Dagen gryr med en himmel som färgas röd av solen. Kanske en förvarning om snöfallet som är på väg. Det är vackert. Det är snö, kyla och det speciella ljus och mjukt dämpade ljud som det blir när allt är inbäddat i vit fluffig snö.
Det blir frukost till morgonnyheterna. Där förvarnas om att restriktioner kan komma att införas igen. Ganska snart. Nya restriktioner pga muterat virus som sprids snabbt Covidviruset verkar trivas extra bra när det är kallt.
Det blir allt tydligare att vi lever i en förändrad värld. Det spelar ingen roll om man är förbannad, ledsen eller uppgiven över hur allt i våra liv påverkas. Jag får intrycket av att förändringen som viruset har fört med sig redan är en del av våra liv, av vår vardag. Kanske är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen?
Det är ingen lockande tanke att sätta sig i isolering igen, inte träffas och umgås utanför de närmaste. Jag hoppas att vaccineringen i kombination med råd från FHM kommer att räcka. Man kommer långt med munskydd, avstånd, handsprit, att undvika trängsel, tvätta händerna och att vara utomhus och umgås. Kan man sedan fortsätta att utveckla de digitala möjligheterna är man förhoppningsvis en bit på väg.
Kyla och Parkinson
Min Parkinson gillar inte alltid väderomslag. Parkinson har också gjort att min kropp har fått svårare att hantera kyla, ändå njuter jag av den snö och kyla som finns just nu. Så idag skall jag passa på att vara utomhus och väl inne igen unna mig att njuta av en kopp the eller två; för att värma upp kroppen inifrån. Med en varm pläd, tjocka sockar, och förhoppningsvis en katt eller två kan dagen bli riktigt bra.
Senare i eftermiddag är det pingis. Med tanke på det utlovade vädret – snö och blåst – undrar jag hur många som dyker upp. Jag tänker vara där. Pingisen får min Parkinson att må bättre och det känns extra viktigt att hålla fast vid sådant för att väga upp mot kylans negativa påverkan.
Mitt liv med Parkinson 