DBS – Deep Brain Stimulation. En avancerad behandlingsmetod vid Parkinson

Jag tycker att jag borde vara bättre insatt i DBS-behandlingen efter att ha gjort operationen och sedan levt med DBS:en under ett drygt år. Men jag upplever att jag saknar en hel del kunskap, och det är kunskap som eventuellt skulle underlätta för mig.

Men låt mig ta det hela från början.

Lite bakgrund och min resa mot DBS

Min resa mot DBS väljer jag att låta börja med att jag förde Parkinsondagbok där jag bland annat skrev in när jag tog min medicin, när jag upplevde dosglapp, och när jag fick ta extra (Quick Mite). I början var det tydliga mönster och jag kunde prata med min läkare och han kunde justera min behandling. Men sedan kom vi till en situation där varken läkaren eller jag kunde se några mönster längre. Läkaren bestämde att jag skulle få bära en speciell klocka som bland annat skulle mäta överrörlighet och stelhet, allt för att se om det gick att se några mönster.

Jag minns hur rädd och orolig jag var inför besöket när jag skulle få besked om resultatet av klockan. Rädd och orolig inför att beskedet skulle bli att det nu var dags för avancerad behandling.
Det blev just detta besked jag fick – att mina noteringar stämde, att jag var i fluktuationsfasen, och läkaren skulle remittera mig till motorikteamet.
Men det skulle ta tid, runt två år trodde han, innan det skulle bli operation.

Inför den avancerade behandlingen fick jag först träffa psykologen som gjorde en kognitiv test – med mycket gott resultat, puh.
Sedan, om jag minns rätt så blev jag kallad till en läkare på motorrikteamet som undersökte mig och sedan sa att jag var en bra kandidat för avancerad behandling. De skulle återkomma med besked om vad de rekommenderade och ytterligare undersökningar efter att teamet hade haft sitt samrådsmöte.

Sedan kom samtalet om att jag blev erbjuden avancerad vård – pump eller DBS. Sedan gick det en tid innan jag blev kallad till undersökning, där jag skulle komma på morgonen utan att ha tagit några mediciner.
Efter undersökningen fick jag (och mitt sällskap, för jag var tack och lov inte ensam) möjlighet att träffa hela teamet och ställa frågor om vad som skulle passa mig bäst. Vi kom fram till att DBS troligen var det bästa.  Jag tänkte att åh vad skönt det skulle vara om jag blev av med överrörligheten och stelheten.

Operationen kom snabbt, mycket snabbare än vad jag hade väntat mig. Jag åkte till sjukhuset, återigen med sällskap och det var skönt. Vi fick prata med alla involverade, alla som skulle vara med vid operationen, och det kändes tryggt. Så jag slappnade av och kände att det här kommer att bli bra

Hur blev det?

Tja, vad skall jag säga? Det blev både bättre och sämre. Min överrörlighet minskade markant, den är i princip helt borta, likaså min stelhet.
Men biverkningarna av behandlingen jobbar vi fortfarande med, dvs att jag har börjat att stamma och haka upp mig på olika ord, och att jag får sk ordruscher. Att jag har förlorat förmågan att skriva och att jag bara duttar när jag använder höger hand oavsett om jag skall rita, måla eller röra om i en kastrull eller bunke, eller om jag skall slå en pingisboll. Jag har dessutom upptäckt att jag inte längre kan koordinera mina rörelser och simma, vilket förstås är en stor sorg för mig, och att jag har fått svårare för att gå.

Men ändå skulle jag inte tveka att fatta samma beslut igen. Eftersom jag trots allt jag har förlorat ändå upplever att vinsterna, att slippa överrörligheten och stelheten, är värda så mycket mer. Alla ni som lever med överrörlighet förstår säkert vad jag pratar om, samma sak gäller stelheten.

Och vi jobbar som sagt på att hitta den bästa balansen mellan läkemedel och DBS i behandlingen.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.