1 december snö, kyla och ljus

Det är morgon. Dagen gryr med en himmel som färgas röd av solen. Kanske en förvarning om snöfallet som är på väg. Det är vackert. Det är snö, kyla och det speciella ljus och mjukt dämpade ljud som det blir när allt är inbäddat i vit fluffig snö.
Det blir frukost till morgonnyheterna. Där förvarnas om att restriktioner kan komma att införas igen. Ganska snart. Nya restriktioner pga muterat virus som sprids snabbt Covidviruset verkar trivas extra bra när det är kallt.
Det blir allt tydligare att vi lever i en förändrad värld. Det spelar ingen roll om man är förbannad, ledsen eller uppgiven över hur allt i våra liv påverkas. Jag får intrycket av att förändringen som viruset har fört med sig redan är en del av våra liv, av vår vardag. Kanske är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen?
Det är ingen lockande tanke att sätta sig i isolering igen, inte träffas och umgås utanför de närmaste. Jag hoppas att vaccineringen i kombination med råd från FHM kommer att räcka. Man kommer långt med munskydd, avstånd, handsprit, att undvika trängsel, tvätta händerna och att vara utomhus och umgås. Kan man sedan fortsätta att utveckla de digitala möjligheterna är man förhoppningsvis en bit på väg.

Kyla och Parkinson

Min Parkinson gillar inte alltid väderomslag. Parkinson har också gjort att min kropp har fått svårare att hantera kyla, ändå njuter jag av den snö och kyla som finns just nu. Så idag skall jag passa på att vara utomhus och väl inne igen unna mig att njuta av en kopp the eller två; för att värma upp kroppen inifrån. Med en varm pläd, tjocka sockar, och förhoppningsvis en katt eller två kan dagen bli riktigt bra.
Senare i eftermiddag är det pingis. Med tanke på det utlovade vädret – snö och blåst – undrar jag hur många som dyker upp. Jag tänker vara där. Pingisen får min Parkinson att må bättre och det känns extra viktigt att hålla fast vid sådant för att väga upp mot kylans negativa påverkan.

Omställning till vintertid

Så var det dags igen att anpassa hjärnan och kroppen till vintertid. Det är en utmaning. Det har gått några dagar och man tycker att det skulle vara enkelt när man får en timme extra att sova. Det är det inte när man har en hjärna och en kropp som lever kvar i ”sommartid”.
Normalt brukar jag vakna mellan klockan 5 och 6. 06.00 ringer mitt första medicinlarm. Inga konstigheter alls. Jag uppskattar morgonstunden med kaffe, gosiga katter och egentid, som det heter.
Jag vaknar fortfarande klockan fem, men nu när det är vintertid så står visarna på fyra. Det är lite jobbigt. Jag försöker att fokusera på hur många timmars sömn jag får varje natt, det blir trots allt mellan 5 och 6 timmar. Jag vet att det är i underkant och hoppas att nätterna med tidsomställningen snart är över.
Ändå känns dagen lättare när jag tänker att jag har sovit (nästan) 6 timmar och inte ”skit jag vaknade fyra och kunde inte somna om”.

I natt lyckades jag trots allt att somna om och vaknade strax före klockan 06. Vid tre var jag vaken och tvivlade på att jag skulle kunna sova mer. Jag valde att lyssna på sömnhypnos och somnade igen! Vilken skillnad.

Jag hoppas att min hjärna snart har accepterat och vant sig vid tidsomställningen, men jag gissar att det lär ta minst en vecka till kanske tio dagar. Jag kommer ihåg att det har varit likadant de senaste åren, att det tar längre tid att vänja sig vid vintertiden. Tack och lov så anpassar man sig till slut, så förhoppningsvis även i år.

Nu njuter jag idag av att det blev lite mer sömn än tidigare nätter.

Jag testar MBT – andra veckan

Vecka två har bara swishat förbi. Fort. Min testplanering har varit tydlig: att jag skall utmana mig med att stå, med promenader som är längre och kortare, med och utan stavar. Under veckan har jag fastat. Jag funderade igenom innan fastan började om och hur den skulle kunna påverka min planering för veckan. Jag kom fram till att det bästa för mig är att lägga fokus på promenaderna eftersom det är skönt att röra sig lugnt när man fastar.

Vädret har definitivt varit på min sida, som gjort för långa promenader. Och det har varit underbart att öppna dörren, och direkt höra fågelkvitter, känna värmen från solen och kunna njuta av försommaren. Promenera i shorts och linne – inga jackor som är i vägen; mycket bättre kan det inte bli.

Hur det blev

Den här veckan har jag varvat promenader och powerwalking, fem kilometer varje dag. Jag har varierat mig genom att gå lite olika sträckor och vid olika tidpunkter på dagen. Jag märker att jag trivs bättre och bättre i skorna. Min hållning har blivit bättre, mer naturlig både när jag står och går utan att använda skorna. Faktiskt också när jag sitter! Helt oväntat. Jag känner mig mer rörlig och nu känns det som att armarna pendlar mer naturligt, att jag inte behöver tänka på det. Jag upplever också att axlar och skuldror är mer avslappnade både när jag går, står och sitter – de åker inte upp till öronen, jag kommer inte på mig själv med att tänka: ”slappna av”, med låsta axlar.

  • Kan det här vara ett resultat av skorna?

Att stå i skorna var också en del av veckans utmaning. Jag fick så bra råd av min kontakt på MBT. Hon skrev till mig:

”Att stå är helt klart det jobbigaste om man är ovan, och är du
någonstans där du måste stå så är det ok att gunga lite för avlastning,
bara inte ”hänga” på en sida, det är inte bra.
Gunga dej lite fram och tillbaka tills du hittar balanspunkten rakt
under dej, behåll din hållning och var helt avslappnad i överkroppen, du
kan även prova att böja på knäna lite.”

Jag har testat hennes tips och det blev genast mycket lättare att stå stilla. Både ute när jag väntar eller tar foton. Men också inne framför datorn. Så, ja, den här veckan fick skorna även vara med inomhus.

Utveckling/statusrapport

Det här med plus och minus den här veckan blir svårt. Jag är helt uppriktig när jag skriver att det har bara varit plus, lättare att gå med skorna eftersom jag har blivit mer van och börjat hitta tekniken. Roligare och mer motiverande att promenera och powerwalka eftersom jag märker av effekt även när jag inte använder skorna. Inspirerande med utmaningen att stå och känna hur jag hittar tekniken.
Glädje när människor runt omkring mig spontant uppmärksammar att jag rör mig på ett mer naturligt sätt!

Mitt planerade upplägg för vecka tre

Den här veckan planerar jag för längre promenader och att träna ”backteknik” – min MBT-kontakt har tipsat mig om hur man skall tänka när man går i backe.

Lite kommentarer och tips från min MBT-kontakt

Jag har en kontaktperson på MBT som jag ställer frågor till när det är något som jag funderar på eller behöver tips om. Hon har dessutom kommenterat det jag skriver om hur det går för mig när jag använder skorna. Jag vill gärna dela med mig av hennes kloka ord:

När man går i branta backar:
”ett annat tips är om du går i branta uppförsbackar är att ”tänka” att du faktiskt går upp i en trappa, små korta steg, du behåller hållningen och ”segdrar” dej inte uppför, som man lätt gör med längre steg. själv tycker jag det är ett jätteskönt sätt att gå på, energisparande på något vis.”

Om att bli yr:
En annan sak som många upplever, är att dom blir yra, det finns det en enkel förklaring till. dina ögon ser ett plant underlag och sänder dom signalerna till hjärnan, men under fötterna är det inte stabilt med MBT, men man vänjer sig
snabbt.

Om att stå:
Att stå är helt klart det jobbigaste om man är ovan, och är du någonstans där du måste stå så är det ok att gunga lite för avlastning, bara inte ”hänga” på en sida, det är inte bra. Gunga dej lite fram och tillbaka tills du hittar balanspunkten rakt
under dej, behåll din hållning och var helt avslappnad i överkroppen, du kan även prova att böja på knäna lite.

Om att gå i backe:
…du måste prova gå i ”trappa tanken”, du ska nästan osynligt göra små små lyft som om du går uppför en trappa, prova dej fram.

Ny vecka

Nu börjar en ny vecka, nya utmaningar och nya tag. Jag ser fram emot att få berätta hur det går. Njut av ljuset och sommaren.

Fasta och Parkinson

Genom åren har jag fastat eller gjort en detox då och då. Har tyckt att det varit skönt att rensa kroppen, boosta immunförsvaret och, på senare år, dämpa den låggradiga inflammationen i kroppen. Jag började fundera på att fasta igen när jag läste om att man har en låggradig inflammation när man har Parkinson.
Tankarna om att fasta ledde till en hel del frågor som; ”Kan man fasta när man äter Parkinsonmediciner?” ”Hur påverkar fasta oss med Parkinson?” ”Är det positivt eller negativt att fasta för oss?” Vilken typ av fasta kan man göra?”

Eftersom det var informationen om låggradig inflammation i kroppen som väckte mina tankar om att fasta tittade jag i första hand på vilken typ av fasta som minskar inflammationen. Den information som jag hittade handlade om juicefasta (eller ”att juica”) och den här fasteformen både boostar immunförsvaret och dämpar inflammation i kroppen.

Min huvudsakliga källa var internet, och jag läste om fasta på ett flertal olika sidor. Analyserade informationen och kom fram till att det var just juicefasta som stämde överens med det jag ville uppnå. Jag sökte också efter information om fasta och Parkinson, men hittade ingenting som jag hade nytta av. Och inte heller hittade jag svar på mina frågor. Jag kommer att leta vidare för det här tycker jag är ett intressant område.
Två effekter som fasta har som är positiva vid Parkinson:
Fasta startar autofagiprocessen och den ”städar” i hjärnan.
Fasta dämpar låggradig inflammation.

Med den här kunskapen tänkte jag att fasta borde påverka Parkinson på ett positivt sätt och bestämde mig för att juicefasta.

Juicefasta

Man kan juicefasta på flera olika sätt och olika länge. Man kan köpa ekologiska grönsaker och frukter och själv göra sina juicer, och man kan köpa färdiga juicer som man tycker om och välja vilka man skall använda. Om man väljer någon av de här två formerna för sin fasta finns det flera tips och förslag, och olika fastescheman på nätet som man kan följa. Ett genomgående råd är att man skall vara noga med vilka juicer man väljer, och det finns tips om vilka som är bra.
Man kan också välja att köpa ett färdigt fastepaket där juicerna + buljong ingår tillsammans med ett fasteschema.
Det vanligaste är att man fastar tre, fem eller sex dagar + nedtrappning och upptrappning.

Mitt val av fasta

Jag bestämde mig för att fasta i sex dagar + nedtrappning och upptrappning, totalt tio dagar. Eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera på en sex dagar lång fasta bestämde jag mig för att köpa ett fastepaket. Jag tänkte att ett färdigt paket skulle innebära att jag inte behövde sköta någon matlagning överhuvudtaget under fastan, och det kändes skönt.

Hur det gick för mig att fasta i 2+6+2 dagar

Nedtrappningen fungerade bra vilket gjorde att jag var både positivt inställd och motiverad när själva fastan började. Jag hade bestämt mig för att dricka en kopp svart kaffe på morgonen, och det gjorde jag under hela perioden. Jag var inte lockad av att få huvudvärk eller illamående som man lätt får när man slutar med kaffet.

1:a dagen: Allt fungerade bra första dagen. Jag kände mig motiverad och det var enkelt att fasta. Jag hade planerat att röra på mig varje dag och den här dagen blev det en simtur + kortare promenad när jag var med dottern i stallet.

2:a dagen: Den här dagen upplevde jag också att det flöt på bra, jag hade inga matcravings, var inte trött. Det blev promenad vid stallet och ett härligt bad i havet.

3:e dagen: Den tredje dagen brukar vara den då man mår dåligt, känner matsug, blir irriterad och trött. Jag kände mig lite tung i kroppen idag, och märkte av att energinivån var lägre än vanligt – men i övrigt mådde jag bra. Fortfarande inget sug efter att äta – det kändes bra och jag hoppades att det skulle hålla i sig under de sista tre dagarna också.

4:e dagen: Den fjärde dagen, det här brukar vara dagen då allt vänder och man känner sig full av energi, men idag kände jag mig yr av att blodsockret sjönk. Jag var också tröttare än de första tre dagarna och insåg att jag hade missat några av tiderna då jag skulle dricka te och juice – tydligen inte så bra. Jag bestämde mig för att ändå promenera min runda på fem km fast det blev betydligt långsammare än vanligt.

5:e dagen: När jag vaknade på morgonen hoppades jag att jag skulle må bättre än dagen innan, och det gjorde jag. Idag var jag extra noga med att följa fasteschemat och verkligen få i mig alla juicer och allt te. Det blev skillnad och jag mådde bättre. Men på kvällen kom suget efter mat. Det hade jag inte känt av tidigare. Jag funderade på om en orsak till att matsuget kom var att from dagen innan var mängden juice halverad gentemot de första tre dagarna. Det kanske berodde på det, men det spelar ingen roll tänkte jag. Det är bara en kväll och en dag kvar – det fixar jag.

6:e dagen: Sista dagen. Jag kände mig pigg när jag vaknade på morgonen och bestämde mig för att ta min powerwalk redan vid åtta på morgonen. Det var härligt ute och jag njöt av att känna energin i kroppen. Idag var jag noga med tiderna för juice och te – middagen var som vanligt buljong. Buljongen var jag lite trött på nu och det kändes skönt att det var sista dagen. Precis som kvällen innan kände jag mig hungrig på kvällen, men den här dagen var jag mer förberedd på det och ett glas vatten mildrade matsuget.

7:e dagen: Själva juicefastan är avklarad nu och det är dags att börja trappa upp. Jag vaknade i ottan, och gick upp tidigt så jag var ganska trött på förmiddagen. Det blev en långsam powerwalk på morgonen efter en upptrappningsfrukost. Efter lunchen kände jag mig betydligt piggare och hade definitivt mer energi.

Reflektion: Det var lättare att fasta i sex dagar än jag trodde att det skulle vara. Det passade mig att använda ett färdigt paket med det som behövdes för att genomföra fastan. Jag har mått bra större delen av tiden, men lärde mig att det var viktigt att jag drack allt jag skulle enligt schemat och inte slarvade med det. När jag missade att dricka blev jag illamående. Efter fastan känner jag mig lättare i kroppen, och har mer energi. Om fastan har påverkat min Parkinson kan jag inte avgöra men mitt allmäntillstånd är bättre.
Jag kommer definitivt att fasta igen och sex dagar är ganska lagom. Sambon har föreslagit att vi skall fasta tre dagar varje månad, och jag är definitivt positiv till det. Tre dagar då hinner man knappt börja innan man är klar 😊

Vardagen tar fart

Efter lugnet under jul- och nyårshelgerna med ledighet som gav möjlighet till en paus och gott om tid för återhämtning och planering. Tid för reflektion, eftertanke, att fundera, att ta beslut. Beslut som rörde mitt liv, min vardag. Vardagen började lite lugnt med en del förändringar, men ändå i lagom takt och med utrymme för en del oväntat.

Nu, i slutet av januari, händer det en hel del i mitt liv. Både sånt som jag har planerat att göra och sådant som har dykt upp, oförutsett… Det är spännande och intressant, stimulerande och utvecklande. Dessutom är det roligt! Och det är lätt att lägga till saker på planeringen, att fylla utrymmet som jag har lämnat tomt…

Nu känns det bra att jag har haft tid för reflektion och tid för att fundera och analysera. Resultatet, planeringen, ger mig ett lugn som gör att jag kan välja, svara ja eller nej på det oförutsedda. Jag har mål och är medveten om vad som krävs just nu för att jag ska må bra.

Och det är just det där som får mig att må bra som jag prioriterar! Tillsammans med kunskapen om motsatsen, sånt som får mig att må dåligt, kunskap som jag använder mig av för att tacka nej. Jag prioriterar min hälsa, ett livsviktigt beslut, så länge som möjligt vill jag må så bra som möjligt. Och det är bland annat rehab för kroppen, de där jobbiga motoriska symptomen, som har fyllt upp en del av utrymmet som jag lämnade tomt.

Just nu är jag mitt uppe i en omgång med LSVT loud i grupp. Det är en träning som verkligen stärker rösten och medvetandegör hur man pratar, vad som stör, hur röststyrkan påverkas när man fokuserar på annat samtidigt som man pratar. Tankeväckande och man blir påmind om hur viktigt det är att fortsätta med röstträningen dagligen.

Planeringen av eventet Livet och Rörelse pågår för fullt. Sponsorer som till min stora glädje tackar ja och sponsrar med olika produkter. Utställare som gärna kommer och finns på plats. Och mycket mer!

Den fysiska träningen har jag förändrat, nu spelar jag bordtennis två gånger i veckan. Till min stora förvåning är det inte bara roligt utan också riktigt bra träning – balans, smidighet, reflexer, uthållighet, kognitivt …

Så, bara för att, har jag anmält mig till Bordtennis SM för Parkinson. Ett steg på vägen, ett steg i Mitt liv med Parkinson.

En fullspäckad och spännande vecka

Veckan började i Stockholm med besök och kvalitetstid hos en kär väninna, med samtal om livet, döden och allt däremellan.

I måndags var det dags för Konferens Spetspatienter 2019 – en hel dag med föreläsningar och workshops, utställning och mingel. Det här var en dag – en konferens – som jag sett fram emot. I konferensen deltog patienter, närstående, patientorganisationer, vårdpersonal, forskare samt representanter för myndigheter, regioner, kommuner, näringsliv och andra organisationer. Det blev många spännande samtal och utbyte av erfarenheter med fokus på hur vi tillsammans kan skapa en hållbar Hälso- och sjukvård där patienten är med i teamet.

Trött och ändå full av energi och en hel del tankar, idéer fortsatte veckan med nätverksträff för ledare i ”Lära och bemästra”. Träffen innehöll en intressant föreläsning om den patientnära vården, tid att dela med sig av sina erfarenheter från arbetet i grupperna och mingel.

Veckan avslutades med den sista träffen i Lära och bemästra-gruppen som jag är med och leder. Det blev – som vanligt- många givande diskussioner om dagens ämne. Jag kommer att sakna våra fredagar! Det har varit och är tankeväckande och lärorikt att träffa andra med Parkinson och utbyta erfarenheter.

Som tur är har jag hunnit med att vara på gymmet och träna, promenera och hälsa på dottern 🙂 Utan träningen vet jag inte om jag hade orkat med. Nu är det en hel lång helg utan några måsten, med utrymme för hemmatid och kanske lite julplanering.

Träna, äta, sova – repeat. Min Skalmanklocka

Skalman har förmodligen inte Parkinson men han har sin mat- och sovklocka. Den klockan ger honom helt klart balans i tillvaron. Han äter och sover på bestämda tider och ingenting kan hindra honom från att följa klockans rytm. En mycket smart ordning; hoppar aldrig över ett mål mat och kan därför fungera, hoppar aldrig över sömnen och är därför aldrig trött på grund av sömnbrist. Skalman har sina rutiner och följer de.

Jag kom att tänka på Skalmans klocka när jag funderade över varför jag – för vilken gång i ordningen vet jag inte – hoppade över ett mål mat och som ett resultat av det blev trött och seg i huvudet. Jag vet att det blir så här! Ändå när jag är mitt uppe i något vill jag göra klart, komma till avslut och skjuter upp måltiden. Jag skapar en obalans som min kropp och hjärna inte gillar.

Så jag skulle behöva min egen klocka och den skulle ringa för Träna, Äta, Sova sedan repeat. Det är de ingredienserna som skapar balans och rutiner i mitt liv. Igår blev det check på alla punkter och då mår jag bra! Idag är en ny dag och jag hoppas att jag kan vara lika klok som Skalman och lyssna på min Skalmanklocka.

Träna, äta och sova – ger mig en kropp som fungerar, jag är mätt och belåten, klar i huvudet. Repeat är det svåra!

Solsken och regn, rabarberpaj en ljum sensommarkväll

Mellan skurarna tittar solen fram och jag smiter ut i trädgården och plockar lite rabarber. En smulpaj med rabarber och kardemumma. När doften av kardemumman sprider sig i huset regnar det igen. Solsken och regn om vartannat.
Att hitta små guldkorn i vardagen, att skratta tillsammans, att dela varandras tankar och funderingar, att tala om att du är älskad eftersom du är just du. Eller att bara sitta i tystnad tillsammans – utan ord. Närheten till familjen och tillåtelsen att vara den man är, det ger lugn och harmoni.
Rabarberpajen är ett guldkorn, stunden tillsammans när vi pratar om allt och inget ger styrka och kärlek. Vetskapen att man är älskad ger mod och trygghet när man står inför olika utmaningar eller förändringar. Det gäller att stanna upp och ta tillvara guldkornen och njuta av dem – innan stunden är förbi.

Förkylning, sängliggande och träningsupplägg

Så låg jag där, nerbäddad i sängen med feber, halsont, snuva… Jag var helt oförberedd, lite smårinnande näsa på kvällen, trött och seg i kroppen – ingen varningsklocka som ringde. Men sen, på natten; halsont, snuva och elände. Omöjligt att sova. På morgonen tog jag näsdroppar och ibuprofen, sedan sov jag i säkert tjugo timmar.

Nu har det vänt och går åt rätt håll, så jag håller tummarna för att jag slipper bakslag. Jag känner att rastlösheten börjar smyga sig på, trots att jag inte orkar så mycket. Här gäller det att fördela den energi jag har, att bromsa, tänka efter och ta det lugnt. Tar jag i mer än vad kroppen klarar av har jag lätt för att få lunginflammation – infektionen vandrar ner i lungorna. Så jag får helt enkelt anpassa mig, eller inte precis enkelt eftersom träningsabstinensen redan börjat ge sig till känna. För att underlätta tänkte jag göra en plan för hur jag ska göra när jag återupptar träningen. I min planering tar jag med olika träningsformer, mjukgörande övningar och har fokus på andningen.
Min plan bygger på hur kroppen mår och att jag lyssnar på den och stämmer av. Att öka pulsen kommer sist, det är dags först när andningen hänger med.

Första perioden är den längsta och lägger grunden för de övriga.
– Lugna korta promenader utan att bli andfådd.
– Lugn yoga – stretch, rörlighet och bindväv
– Hållningsträning med pinne
– Träning med fokus på koordination och rörlighet
– Foamroller och triggerboll för att lossa spänningar och muskelknutor
Andra perioden fortsatt låg belastning
– Längre promenader
– Yoga
– Enstaka pass med låg puls
Tredje perioden nu kan jag successivt lägga till mina ordinarie träningspass.
Fjärde perioden nu är jag tillbaka där jag var innan jag blev sjuk.

Det är egentligen konstigt, jag åker på en förkylning och förutsättningarna för träning ändras drastiskt. Det tar ganska hårt när träningen är en så stor och viktig del av välmående och behandlingen av Parkinsons. Om halsinfektionens efterverkningar håller i sig kan det ta en månad eller mer innan jag kommer att kunna fortsätta där jag var innan jag blev sjuk. (Just nu tänker jag onda tankar om förkylning, halsinfektion, astma och Parkinsons.) Astman gör att jag får problem med andningen och att jag har lätt för att få lunginflammation. Kunskap hur jag kan hantera min träning kopplad till astman har jag. Hur Parkinsons blir påverkad och hur det visar sig kommer jag lära mig mer om efterhand. Nu håller jag tummarna för att jag snart är på banan igen.

Yoga mår jag bra av, ökar rörligheten och lugnar hjärnan

Jag minns inte längre vad som fick mig att gå på min första yogaklass, vad det var som lockade mig. Men jag minns klassen; lugnet, positionerna och instruktören som guidade med en mjuk dansk brytning. Jag var fast! Yogan har sedan följt mig genom åren, vissa perioder har jag gått på flera klasser i veckan, andra har jag yogat hemma.

De perioder då jag har haft långt mellan passen har jag saknat min yoga och märkt att min kropp tappar rörlighet och att jag hanterar stress sämre. Bäst mår jag, i kroppen och i hjärnan, när jag skapar utrymme för yoga varje dag. Ibland räcker det med en klassisk solhälsning, men jag vill stärka min kropp, arbeta med rörligheten och lugna hjärnan. Så när jag väljer att göra yoga hemma blir det min egen yogastund med positioner som passar mig. Nu när Parkinson är en del av mitt liv har yogan blivit ett sätt att dämpa symptomen och därför ännu viktigare.

För att göra det lätt för mig själv att yoga varje dag har jag letat efter både appar och program på Youtube. Och jag har hittat Adrienne på Youtube!! Jag har följt hennes program ”30 Days of yoga” i tio dagar och min analys är att hon är riktigt bra! Jag kan verkligen rekommendera henne. Hon har olika program som man kan följa och jag kommer absolut att följa fler. Det jag följer nu ”30 Days of yoga”, har ett bra upplägg och hon är en duktig instruktör. Hon ger förslag på olika nivåer på flera av positionerna samtidigt som hon peppar till att våga utmana sig själv.

Här finns en länk till Adrienne på Youtube.

Våga prova! Lycka till!