Etikett: Parkinson

Ibland går det snabbt från må-bra-läge till låg-dos-läge

~ cicciqwinth ~ 2 kommentarer

Tänk känslan; kroppen mjuk och rörlig, stegen spänstiga och lätta. Lägg till en vårsol som värmer och gör att man längtansfullt vänder upp ansiktet, blundar och njuter. Helt klart ett må-bra-läge. Ett läge som passar när man skall promenera.

Just den här dagen blir det BungyPumpstavar på promenaden. Först grusväg, följt av asfalterad gångbana och slutligen promenadslingan som jag brukar gå. Jag njuter av må-bra-känslan i kroppen. Vet att jag skall ta min medicin om ungefär en timme. Vet att det betyder att dopaminnivån har börjat sjunka. Tänker att det är bäst att korta ner promenaden. Så att dopaminet räcker. Jag vänder tillbaka hemåt och märker att känslan i kroppen förändras. Först långsamt, sedan blir det tydligare. Jag är på väg mot låg-dos-läge. Även om jag misstänkte att det skulle hända blir jag förvånad över hur fort det går. Förvånad över hur känslan i kroppen kan förändras från mjuk och rörlig till stel och motsträvig så snabbt.
Aktiviteten som promenaden innebar krävde helt enkelt mer dopamin än vad jag har tagit. Den här gången tog det ungefär trettio minuter att gå från må-bra-läge till låg-dos-läge. Ibland händer det inte alls, ibland går det långsammare, ibland snabbare.

Det är vid de här tillfällena som det kan behövas extra dopamin. Extra piller och en vattenflaska är alltid med mig. Det är inte alltid det behövs, det är inte givet att jag väljer att fylla på. Men det gör mig mycket mer flexibel och ger mig en större frihet. Det innebär också att förändringen från må-bra-läge till låg-dos-läge blir en del av vardagen.

Jag fick min promenad, och väl hemma blev det en värmande kopp te och dopaminpåfyllning enligt schema.

Hör mig och Rosie, Guldmedaljörer i PPPVM, i Parkinsonpodden

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

En tid efter att jag kommit hem från Kroatien som nybliven världsmästare i dubbel, blev jag kontaktad av Anders Stålhammar. Han ställde frågan om jag och min dubbelpartner ville vara med i Parkinsonpodden, för att berätta om Pingis, om VM i Kroatien, om att ta guld och om livet med Parkinson.

Jag funderade:

Ville vi?

Orkade vi?

Efter ett gemensamt rådslag svarade vi ja.

Så en klar och färgsprakande höstdag träffas jag, Rosie och Anders hemma hos Rosie. Podden spelas in i hennes kök i Torslanda. Vi berättar såklart om vad pingisen betyder för oss, varför vi har valt att spela pingis, om VM och om att stå överst på prispallen

Men livet med Parkinson handlar inte bara om pingis, världsmästare eller ej. Det handlar om livet, om drömmar, och om hur vi ser på framtiden.

Lyssna på Parkinsonpodden där poddar finns.

Parkinsonpodden:
www.parkinsonpodden.se

Eller klicka på länken:
https://podcasts.apple.com/se/podcast/parkinsonpodden/id1449562530?i=1000587828391&fbclid=IwAR3hxdAFRjRlkjSz_gAgpPqSKv2-J0agOxmJkQ0adUBsXnPoqitB3WyZlpQ

PingPongParkinson VM 2022

~ cicciqwinth ~ 4 kommentarer

Överväldigad. Omtumlad. Två ord som beskriver min upplevelse av PPP VM 2022. Invigningen hölls i Pulas anrika Colosseum och den var, kort sagt, helt fantastisk att få vara med om. En invigning med flaggor, tal, dubbning, musik och glädje i en arena från romarriket där människor tidigare kämpat för sina liv och nu, på samma plats, knöt vi parkies vänskapsband över landsgränser. Historiens vingslag hördes den dagen. Det var mäktigt.

Det var min första internationella pingisturnering. En fem dagar lång tävling i mitten av oktober. Jag anmälde mig och deltog i turneringen med inställningen att jag behövde lära mig hur allt går till.
Det är något speciellt som händer när man lämnar leken med rack och boll, när det blir allvar och varje poäng räknas. En missad serve är en tappad poäng, precis som en boll som slås ut eller i nät. Dessutom är det en helt annan sak att möta nya, helt okända spelare. Man vet inget om hur de spelar, inget om styrkor eller svagheter.

Alla har mer eller mindre likadana förutsättningar, men med erfarenhet och rutin kommer kunskap och då finns det genast skillnader. De förutsättningar vi har hanterar vi dessutom på olika sätt och här spelar säkert tävlingsvana en stor roll.

Matchvana, hur och när skall man bolla in och värma upp, hur fungerar en turnering i praktiken, var finns information om dagens matcher, vad skall jag tänka på runtomkring, alla dessa praktiska frågor är mer än nog men ändå inte allt.
För till de kommer allt det där som rör Parkinson. Och kanske, kanske är det något av det viktigaste vi måste lära oss. Både vi som deltar och de som arrangerar. För Parkinson är med och skall hanteras. Hur mycket orkar kroppen? Hur mycket stimuli orkar knoppen? Behövs extra medicin för att jag skall kunna spela? När kan jag äta, fylla på med energi för att orka utan att det krockar med medicinerna? Var och när kan jag vila?

Ändå, trots allt detta, bara att vara här på plats och delta är en seger, en seger mot Parkinson.
1-0 till alla oss parkies mot Parkinson!

Överväldigad. Omtumlad. Full av känslor. Glädje, gemenskap, möjligheter att prata med gamla vänner och att lära känna nya. Mingel, paussamtal, möten i uppvärmningshallen, kontakter när man bollar tillsammans. ”Hej, vem är du?”…
Det väcker starka känslor när man ser glädjen i möten, glädjen över att vinna sin egen seger över Parkinson, glädjen över att bara vara på plats. Glädjen över att både ge tips och få tips av andra. Glädjen över att få vara en del i ett större sammanhang. Och mycket, mycket mer.
Det är en speciell gemenskap mellan oss, både kärleken till Pingpong och att vi lever med Parkinson. Till det kommer också viljan att sprida ordet om hur pingis kan påverka vår hälsa i en positiv riktning.

Överväldigad. Omtumlad. Är också känslor som beskriver min egen upplevelse av turneringen, matcherna. Känslan av nervositet, oro och samtidigt glädjen över att kunna delta. Frustration när jag själv gör enkla fel blandas med spelglädjen över längre, bra bollar, oavsett vem som tar poängen. Skratt, leenden, fokus och allvar. Spela en boll i taget.

När gruppspelen är avslutade är jag lätt förvirrad. Vad hände egentligen, tvåa i singelgruppen och segrare i damdubbel. Vidare till slutspel och fler matcher. Det här var definitivt inget jag hade vågat tro eller ens hoppas på.
På sista dagens prisutdelning står jag och min vän Rosie överst på prispallen som världsmästare i damdubbel – guldmedaljörer.

Överväldigad. Omtumlad. Glad. Ord som beskriver min upplevelse av de fem dagarna i oktober 2022 då PPPVM pågick

Lite upp och lite ned

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Ibland står tiden stilla, ibland rusar den och dagarna känns korta, tiden räcker inte till. Konstigt nog är det inte heller givet att upplevelsen av tidens flyktighet hänger ihop med vad man gör under dagen, det verkar vara annat som styr eller påverkar. Ibland, önskar man kanske att man kunde påverka upplevelsen, eller känslan. Jag vet inte, en tanke bara när jag ser tillbaka på hur dagarna snabbt fylls, och tiden inte finns för allt jag vill hinna med.

Eftersom mitt fokus i år är att jag skall satsa på mig själv och min hälsa för att må så bra som möjligt, så är det några saker som får ett större utrymme än tidigare. Här har pingisen sin givna plats och det känns att den är bra för mig. Till pingisen kommer rehab för mitt knä, här hoppas jag att min envishet kommer att vara till hjälp för att det skall bli bättre, och inte bara skapa besvär för mig. TYP:
Med rehab varje dag har det gått åt rätt håll, eller gick åt rätt håll fram till dess att någon (läs jag) bestämde sig för att köra ett par skottkärror med jord. Smärtan i knäet kom givetvis som ett resultat. En smart person överlåter nu skottkärran åt andra familjemedlemmar, men nej. Nästa dag kommer och den inte så smarta personen (dvs jag) tyckte att en kärra med sten fixar jag. Det gjorde jag men inte knäet. Lite vila och mer rehab, men det skall nog lösa sig…

Det var två saker som är för min hälsa. Det finns en tredje men den handlar mer om återhämtning och avkoppling – jag har plockat fram färger, dukar och penslar, tillåter mig själv att måla. Det är roligt, gör mig glad och jag mår bra av att leka med färg och form. För mig är det abstrakta eller intuitiva måleriet det som passar bäst. Kravlöst, meditativt, återhämtande. Om någon är intresserad lägger jag ut en del bilder på det jag målar på instagram: cqart2022

Fortsättning följer, för livet har ofta både uppsida och nersida. Min envishet kan ge mig problem, men skall sanningen fram är den också en styrka, den ger mig drivkraft och får mig att inte ge upp. Det är definitivt den drivkraft jag behöver i det här eviga lotteriet med läkemedel och biverkningar. Vid förra medicinuttaget blev det, som så ofta, nytt varumärke på fungerande läkemedel. Trist, för något är annorlunda, givetvis inte den verksamma substansen, men bindemedel kanske eller något annat. Det betyder att den inte längre fungerar lika bra, den ger biverkningar och andra små hyss som jag gladeligen skulle klara mig utan.

Och boken: Tack till alla er som har köpt och läst. Tack till er som hör av er och berättar vad den har betytt för er.
Till er som ännu inte läst Parkinson Power Tio kvinnor berättar – Efter all återkoppling jag fått från läsare kan jag stolt säga: Läs boken!
Du kan enkelt Beställa den här.

Återhämtning och den svåra konsten att säga nej

~ cicciqwinth ~ 2 kommentarer

Här har jag planerat för återhämtning, blockat måndag och tisdag för att i lugn och ro bara vara hemma och göra, typ, ingenting. Göra ingenting lät bra, kändes bra, innebörden av det var: besök hos fysioterapeuten, och lite vårjobb i trädgården – rensa ogräs, klippa grenar, så lite frö, bära undan…
Nu blev det inte riktigt så. Det började med att jag tänkte att – jag skall bar fixa undan det här pappersjobbet. Borde ta ungefär max en halvtimme. Det visade sig att pappersarbetet krävde en del telefonsamtal och efterföljande mejlkorrespondens och vips hade tre timmar gått.
Mitt i allt kom ett trevligt telefonsamtal som ledde till att tisdagen fick ändras och plötsligt var halva den dagen uppbokad.
Så gick det med den inplanerade återhämtningen.

Jag får väl erkänna jag var rätt trött igår när jag kom hem – trött men glad. Jag hade definitivt behövt återhämtningen. Men ångrade absolut inte mitt beslut. Det som fick mig att ändra min tisdag och boka upp halva dagen var ett samtal från en väninna.
Samtalet ledde till fika på stan, planering av en gemensam utställning och bokning på ett café för utställningen.
I oktober blir det av.
En månad kommer tavlorna att hänga.
Känns stort.
Känns skönt att vi är två.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och tur är väl det! Ibland…

Välkomna på Majornas Bokmässa idag, 15 maj, 10-17

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Den här veckan har jag haft fullt fokus på dagens bokmässa. Jag finns på plats med boken Parkinson Power Tio kvinnor berättar. Första gången jag deltar som författare på en bokmässa. Det känns stort. Spännande.

Mässan är i Sjömanskyrkan, mitt emot Gathenhielmska huset. Öppet mellan 10.00 och 17.00, fri entre.
Vill ni lyssna på en kort föreläsning om ”Parkinson Power – Tio kvinnor berättar”, är det bara att ta plats i Sjömanskyrkans föreläsningslokal Skeppet kl 12.00.

Jag hoppas att vi ses.
Varmt välkomna!

ParkinsonPingis träningsresa; full av intryck!

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Den tredje april lyfte planet från Landvetter med destination Alicante – Spanien. Äntligen på väg. På väg till Altea och ”Nordic tabletennis training camp” för seniorer med Parkinson. Tillsammans var vi drygt tjugo stycken deltagare från olika länder. Där och då, på planet, innan allt drog igång, var jag full av förväntan och nyfikenhet det skulle bli spännande både att träffa alla och att träna tillsammans.
Nu är jag hemma igen med många tankar och upplevelser som jag vill dela med mig av. Inte bara själva pingisträningen utan också den gemenskap, kunskap, inspiration och glädje som fanns där mellan oss under hela veckan. Nyfikenheten på varandra och den självklara gemenskapen som infann sig omgående. Detta att alla ser varandra, och alla både accepterar dagsformen och hur den varierar under dagen.

Ett vänligt leende och kommentaren: ”Jag ser att du är off just nu, behöver du hjälp med något ?” betyder så mycket mer när den som frågar vet vad det innebär. När man är trött, törstig eller bara behöver extra energi i form av en banan eller något annat ätbart är det samma sak; den som frågar vet hur man mår. Det är skillnad, och mitt intryck är att många mår bättre, orkar mer, bara av att befinna sig i den här gruppen.

Planet landar i ett för årstiden kallt och regnigt Spanien, men det är trots allt varmare än hemma. Värmen ihop med maten, träningen och möjligheten till daglig rörelse påverkar Parkinson positivt. Dessutom är det mindre stress än i vardagen hemma och jag, precis som många andra, mår bättre när stressnivån är låg.

Pingisträning

Det var pingisträning varje dag. Två pass om dagen, från tio till tolv och två till fyra. Vi hade möjlighet att börja träna redan vid nio och att stanna kvar nån timme på eftermiddagen. Fyra tränare på tjugoen personer. Det erbjöds egentid med tränare, möjlighet att ställa frågor och slipa teknik, och dessutom bollåda. Det tränades, spelades matcher och finslipades teknik – ljudet av bollar mot bord och rack var intensivt. Skratt, glädjerop och mutter blandades med svett och ledde till samtal med både gamla och nya vänner. Och fler bollar som flög över näten.
Våra tränare Markus Sjöberg, Anton Åkesson, Sara Ramirez och Pelle Hägglund var alla i en klass för sig. Att få möjlighet att träna och coachas av så erfarna och duktiga tränare var speciellt. Alla deltagarna utvecklades i sitt spel redan från dag ett – tränare som tittar och korrigerar, deltagare som vill utvecklas och förbättra sig är en riktigt bra combo.
Sedan är det en väldigt speciell känsla när man får veta att den man tränas av har representerat sitt land i OS, inte bara en gång utan två. Till exempel…

Nya vänner

Det är fantastiskt, den känslan som infinner sig i mötet med de andra kan knappast beskrivas på något annat sätt. Det fanns omedelbart en gemenskap och nyfikenhet på varandra som jag aldrig har mött i något annat sammanhang. Det tillsammans med en omtänksamhet blandad lättnad som den delade erfarenheten av Parkinson för med sig innebär något speciellt. Samtalen flyter lätt, trots att det ibland finns en viss språkbarriär. Skratt och allvar blandas, och många berättelser om livet med och utan Parkinson delas. Erfarenheter, frågor … Helt enkelt nya vänner som möts, och vänskapsband över nationsgränser knyts.
På tävling ställs vi mot varandra men glädjen när man ser hur pingisen får någon att må bättre är värd så mycket mer än att vinna matchen. Tillsammans, med delade kunskaper och erfarenheter är vi starka!

Promenader

Promenader varje dag. Två gånger. Fram och tillbaka, från hotellet till idrottsanläggningen och från anläggningen till hotellet. I presentationen av resan stod det 600 meter, men det var säkert minst det dubbla. Dessutom, vissa dagar gick vi förbi affären och fyllde på med vatten och annat nödvändigt…
När vi lämnade anläggningen på eftermiddagen och promenerade tillbaka för en välförtjänt dusch, blev det inte alltid vila innan maten. Det var lockande att ge sig ut och promenera i den pittoreska byn och de vackra omgivningarna. Jag tror inte jag var ensam om min önskan att resan varit längre. Fler promenader, sightseeing, barhäng, samtal och gärna några träningspass till.

De fasta tiderna för mat och träning tillsammans med promenaderna fram och tillbaka ledde till att jag plötsligt märkte att jag bara stannade och tog min parkinsonmedicin när larmet sa ifrån. Varken mer eller mindre. Inget planerande, inga tankar på om jag skulle bli stel och få svårt att röra mig. Inget. Ryggsäck med det nödvändiga, sedan bara larm, vatten och piller.

För mig var det här en positiv upplevelse, och en tankeställare. Den visade för mig hur lätt det är att jag trots allt begränsar mig själv utan att jag är medveten om det. Nu blev det så uppenbart. Samtidigt var lösningen så enkel – packa ryggsäcken med det nödvändiga, tänk inte så mycket, och det fungerade.

Mat; restaurang morgon, middag, kväll

Det här var något som jag verkligen sett fram emot, att slippa planera, handla och laga mat. Att maten skulle finnas framdukad varje dag, tillagad, borde minska stressnivåerna. Min förhoppning infriades. Det var ett stort plus att bufféerna innehöll mycket frukt, grönsaker, fisk och skaldjur, mat som är både nyttig och god. Stora, härliga bufféer tre gånger om dagen.
Det mesta smakade bra, och det var härligt med buffé där vi kunde välja och vraka, hungriga efter alla timmar med träning.

Veckan i Altea

Den här veckan har varit bra för mig och jag är otroligt tacksam för att jag valde att åka med. Det var inget självklart beslut tack vare det oroliga tillståndet i Europa. Väl i Altea föll allt på plats och rullade på. Orken fanns för två träningspass om dagen, även om jag fick pausa då och då. Styrkan i den egna drivkraften och viljan att inte ge sig såg jag inte bara hos mig utan även hos flera av de andra.
Den nionde april lyfte planet igen, denna gång från Alicante till Landvetter där vi landade något försenade. Hemma.
Nästa år är det dags igen.
Men innan dess hoppas jag på att möta alla dessa fantastiska människor igen på träningar och tävlingar runt om i Europa.

Parkinson och virus – en dubbel belastning?

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Sol, blå himmel och en känsla av att våren snart är här. Det är givet att det är då man blir sjuk, eller hur? Åkte på en luftvägsinfektion för drygt två veckor sedan och är fortfarande inte helt frisk.

Infektionen golvade mig. Tillsammans med de vanliga symptomen blev jag så fruktansvärt trött. De första dygnen sov jag nästan bort. Nu mår jag betydligt bättre men tröttheten finns där och orken är begränsad – det här tror jag hänger ihop med Parkinson.

Visst borde det vara så? Lite komplext är det förmodligen. Enkelt förklarat tänker jag att varje dag finns Parkinson där och påverkar kroppen och knoppen, ger olika symptom. Både kroppen och hjärnan behöver hela tiden anpassa sig och hantera det som är grundtillstånd, eller grundsjukdom. När man blir sjuk försvinner inte Parkinson för att låta immunförsvaret ta hand om infektionen. Inte kan man lita på att han tar en paus heller.

Utan det är bara att gilla läget och vara medveten om att man har dubbel belastning på hela systemet.
Ibland undrar jag om det här är en situation där 1 + 1 inte blir 2 utan kanske 3 eller 4, eller till och med 5. Att det är orsaken till att jag blir så trött, och lätt får bakslag och blir sjuk igen, eller att en luftvägsinfektion utvecklas till lunginflammation. Immunförsvaret får jobba häcken av sig helt enkelt och räcker inte alltid till.
Inte heller är det speciellt konstigt att man blir trött och att orken inte riktigt finns där. Eller att en infektion blir extra segdragen.

Han Parkinson ställer till det.

När man blir sjuk behöver vara extra snäll mot sig själv, och acceptera att det tar längre tid att återhämta sig. Infektionen går över men Parkinson finns kvar.

2021 – en reflektion

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Trettondagen några dagar in i januari, nyårsklockorna har ringt ut 2021 och ringt in det nya året, 2022. Det är lugnt och stilla, och finns tid att reflektera över året som har gått. Tänker att det finns något positivt i att reflektera och summera, att det blir både ett avslut och ett avstamp. Reflektionen får en naturlig inramning – en början och ett slut – i och med årsskiftet.

2021 var ett händelserikt år och en hel del i mitt liv har varit påverkat av den pågående pandemin – men inte allt. Men flera beslut och händelser blev på ett annat sätt, en del ställdes in eller sköts fram eller genomfördes digitalt, och livet såg inte alltid ut som vanligt.

En känsla av mirakel

Min Parkinson har förändrats under året. Definitivt påverkad av pandemin. Det har också blivit ännu tydligare för mig hur betydelsefull den egna drivkraften och förmågan till egenvård är. I början av 2021 värkte kroppen, jag hade stora problem med att röra mig på grund av smärta och stelhet. Jag befann mig i en situation där jag inte kände igen mig själv och längtade efter träning och aktivitet. Där och då bestämde jag mig för att inte acceptera situationen och bli sittande. Med värktabletter som lindrade den värsta smärtan och inställningen att det som inte dödar det härdar, tränade jag och blev successivt både starkare, bättre och smärtfri. Det kändes som ett mirakel!

Uppfyllde en dröm

Under våren uppfyllde jag en av mina drömmar när jag utbildade mig till träningsinstruktör. Eftersom träning, rörelse och aktivitet har en stor plats i mitt liv var det verkligen en milstolpe för mig. Den glädje som jag känner när jag har träningsgrupper kommer från hjärtat!

MBT-skor

Träning och rörelse, varje dag året om, för att må bra och för att känna glädje. Under året fick jag också möjlighet att testa MBT-skor och utvärdera dem. För mig blev skorna en positiv upplevelse. De både underlättar för mig när jag promenerar och skapar möjlighet för varje promenad att bli ett träningspass.

Parkinson Power – Tio kvinnor berättar

Det största som har hänt mig under året är arbetet med, och lanseringen av min bok Parkinson Power Tio kvinnor berättar. Allt arbetet med boken har tagit tid, tid för att skriva, bearbeta, redigera, lansera och berätta om den.
Jag har haft glädjen att få berätta om både boken och bloggen i flera intervjuer; det är jag tacksam för. Samtidigt har all återkoppling jag har fått från er som har läst boken betytt så mer för mig än vad jag kan beskriva med ord. Era mejl och samtal har varit positiva och uttryckt tacksamhet över att jag skrev boken som jag själv saknade när jag fick min diagnos.  Stort Tack till alla er som hört av er på olika sätt och berättat för mig vad boken har betytt för er.

Pingis

Pingisen och att träffa andra både för att spela, träna och umgås har varit möjlig igen under sensommaren och hösten. Att få åka till Stockholm för att träna och tävla under den period när smittspridningen var som lägst var en (eller två) av årets höjdpunkter. Träningslägret var fyllt av både skratt, umgänge, allvar och givetvis många timmars träning. Det är helheten som gör det så roligt, och det känns som att hälsan kommer på köpet.
Att det inte blev något VM för mig var ett tufft beslut att ta, men jag är övertygad om att det var rätt. Min bok släpptes bara dagar innan VM och jag kunde fokusera helt och hållet på arbetet med lanseringen.

Falsterbo

Det blev inga utlandsresor, men det blev ett Falsterbo. För mig är Falsterbo Horse Show och besöket där tillsammans med familjen en av årets höjdpunkter. Att det blev av i år, om än i nedbantat format, var några av sommarns bästa och mest minnesvärda dagar. De gav mig glädje, energi och motivation.

Min Parkinson

Det har, som sagt, varit ett händelserikt år fullt av upplevelser, jag märker att när jag reflekterar är det lätt att glömma bort min Parkinson. Men min livskamrat, min fripassagerare i livet har varit med varje dag! Det har funnits dagar när min Parkinson har bråkat med mig och dagar när det har fungerat. Dagar då jag har lyckats med balansen mellan aktivitet och vila. Det har funnits dagar när jag har gjort för mycket, glömt balansen och kraschat. Ibland har återhämtningen efter sådana dagar tagit tid, en dag för återhämtning är okej; en vecka ger mig en tankeställare.
En tankeställare som bär med sig insikten om att bara jag, bara vi, som lever med Parkinson vet hur mycket eller lite energi vi har. Bara jag, bara vi, vet hur mycket vi orkar och hur mycket återhämtning som krävs. Utan Parkinson går det inte att förstå hur det känns i kroppen och i hjärnan när energin är slut och utmattningen slår till.

Tillsammans

En tidig morgon på hotellet i Malmö i somras, jag vaknar och är som vanligt uppe före klockan sex. Frukosten serveras vid sju. Jag lämnar tyst hotellrummet för att inte störa mina rumskamrater, och sätter mig i lobbyn. Läser tidningen, ser det positiva i att få en lugn start på dagen. Blir välkomnad in i restaurangen en kvart innan de öppnar. En helt vanlig dag. En helt vanlig morgon i mitt liv med Parkinson. Där och då tillsammans i balans, jag och min Parkinson.

MBT-skor, test av kängor andra veckan

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Andra veckan och dags att prova MBT-kängorna utomhus. Tack vare vädret hade jag ställt mina ”vanliga” MBTskor på skohyllan och promenerat med höst- och vinterskor de senaste veckorna. Med andra ord är jag lite ”ovan” vid att använda MBT och det tror jag kan vara en fördel nu när det är dags för mig att testa kängorna utomhus.
Även om jag har använt dem inomhus och gått runt med dem, tränat på att stå rakt upp och ner och att lägga till olika rörelser, är det inte samma sak när man går utomhus.

Första promenaden

När jag snörar på mig skorna är jag noga med att hälen kommer i rätt position i skon – tänker lite som när man tar på en slalompjäxa. Med hälen på plats, hamnar foten automatiskt rätt för mig och det är lätt att dra åt och knyta skosnörena. Jag väljer dubbelknut eftersom jag avskyr att behöva stanna och knyta om mina skor när jag är ute och promenerar. Det är positivt att det är rejäla skosnören som räcker till!

I vanliga fall bestämmer jag mig oftast innan jag ger mig ut för hur långt jag skall promenera, och ofta vilken sträcka. Men jag kan lika gärna ändra mig och välja en annan sträcka eller väg när jag har kommit ut. Första promenaden var jag osäker på hur min kropp skulle reagera på skorna och tänkte att det får bli en kort promenad, kanske max 2 km.

Väl utomhus märker jag att min kropp känner igen sig! Det är en positiv, skön känsla som jag inte hade förväntat mig. Det är som att hela kroppen faller på plats, med känslan JA, så här skall det vara. Axlar bak, skuldror in i ryggen och bröstet fram, magen och ryggen bär upp hela kroppen och det känns som att rätt muskler arbetar samtidigt som anspänning släpper i andra.
Det känns lite som att hitta hem igen.
Det blir en härlig promenad i sol och snålblåst på runt fem kilometer. Under veckan som går fortsätter jag med promenader för att vänja mig vid att använda MBTkängorna.
Kängorna är mer stabila än mina andra MBT och det gör att de är lättare att gå med när underlaget utomhus är mer utmanande.
En morgon är det frost ute och i en av backarna ser det ut att vara fruset och rejält halt. Jag funderar på hur jag skall göra, kommer skorna att få grepp eller inte? Jag testar trots allt och går, ganska försiktigt och långsamt ner för backen. Den här gången fungerar det bra, skorna får grepp i frosten och har klarat ett av kraven på en vinterkänga.

Snö som blir tö och is

Nästa utmaning kommer när det först snöar och sedan töar och därefter fryser på. Här hos mig betyder det att det blir en hel del is på vår lilla grusväg. Det fungerar att promenera, både långsamt och lite raskare, men jag väljer att ta det försiktigt där det finns is. Marie – på MBTskor – har rekommenderat broddar fram, så det börjar bli dags att införskaffa dessa.

Andra veckan med MBTskor har bjudit på varierande väder och underlag, samtidigt som jag har börjat lära mig hur kängorna fungerar. Just nu känns det bara bra.