Träning, yoga och avslappning – en bra kombo, herr Parkinson vill ha mer!

Träning, det betyder olika former av fysisk aktivitet, som stärker kroppen och förbättrar konditionen, ökar pulsen, blodgenomströmningen och hjälper lymfsystemet och förbättrar rörligheten. Det är yoga som stretchar muskler och töjer fascian, tränar balans och styrka. Avslappning som lugnar sinnet och får stela, spända muskler att slappna av. Träning, yoga och avslappning i kombination med bra mat, visst borde det räcka för att ihop med läkemedel må bra! Räcka för att hålla jämna steg med Parkinson, i bästa fall ligga lite före.

Men min herr Parkinson tycker inte att det räcker, min herr Parkinson vill ha mer. Jag letar vidare och provar, utforskar vad som kan vara bra. Jag märker att balansen blir bättre när jag tränar och utmanar den. Jag upplever att hållningen blir bättre när jag går med stavar eller använder crosstrainern. Jag har lagt till hållningsträning till mina träningspass och jobbar med axlar och rygg. Det är träning som både påverkar hållningen och rörligheten – Tack!

Jag har hittat och laddat ner en app till telefonen – Water and Gong – som jag lyssnar på de kvällar då jag har svårt att somna. Ljudet av gongen och porlande vatten gör att jag slappnar av, går ner i varv och sover bättre. Min kropp vill inte riktigt fungera när jag skall promenera/gå, jag är stel och får inte riktigt med mig vänster sida; så jag har som mål att promenera varje dag. Jag har upptäckt att min herr Parkinson gillar att jag rör mig, då lugnar han ner sig; att vara stilla när jag är stel leder oftast till att jag blir stelare.
På sätt och vis kan man säga att min herr Parkinson utmanar mig och driver mig att söka nya lösningar, att utforska nya vägar, vägar och lösningar som jag kanske aldrig letat efter annars. Det finns nya vägar att gå, att utforska, det kan bli små steg framåt eller bakåt, eller stora steg. Det jag vet är att det blir förändringar och förbättringar, att det finns outforskade vägar – det gäller bara att hitta dem och att våga prova! Att leva med herr Parkinson som följeslagare ställer ständigt krav på uppfinningsrikedom och positivt tänkande.

Jag är helt övertygad om att träning, yoga och avslappning är betydelsefullt och, jag har, efter snart ett år med herr Parkinson, lärt mig att det finns fler vägar att gå. Många av dem är helt outforskade!

Trött och glad

Igår var det dags för dotterns student. Hela dagen var inplanerad in i minsta detalj. Och vi hoppades på sol, åtminstonde att vi skulle slippa regn.

Vi började tidigt; uppe i ottan, redan klockan fyra på morgonen, för att locka dotterns hår. Håret fixat på ungefär 40 minuter. Klockan fem körde sambon henne till champagnefrukosten som började halv sex. Min plan var att vila/sova en timme innan sambon kom tillbaka, men det gick inte så det var bara att sätta igång med alla förberedelser. Halv elva åkte vi till operan för utspringet som började vid halv tolv. Det var fullt med glada familjer och släktingar, en hel drös med roliga studentplakat, och en hel massa paraplyer – och nu kom det duggregn. Duggregn lagom till utspring… Vi längtade nog alla efter sol och blå himmel.

På något mirakulöst sätt lyckades dottern hitta sitt plakat och oss bland alla paraplyer. Kramar och grattis, lyckönskningar, blommor och nallar till tjejen som blivit utsedd till klassens: ”Den som ser skolan som hobby och hästen som livet”. Sedan var det dags att lämna av henne för flakåkning, och nu öppnade sig himlen; regnet öste ner. Där försvann nog hoppet om sol. Nu for dottern iväg på flak; dansade, hoppade och sjöng med sina klasskamrater. Vi andra åkte hem för att duka till mottagningen.

Nu fick vi då, trots allt tänka om – regnet föll och bort flöt hoppet om sol och en mottagning ute i trädgården. Allt fick snabbt ändras och maten dukades fram inne och bord ute på verandan. Sonen hade lovat att ta hand om hästarna, så han for till stallet och fixade – skönt när de hjälper varandra.
Regnet kom och gick under eftermiddagen och kvällen, så det var verkligen skönt att vi kunde sitta under tak. En nöjd och glad dotter for iväg för att festa med klassen. Förvisso förkyld och nästan helt utan röst men precis så lycklig som man skall vara på sin studentdag.

Och ja, nu var jag trött, det var på ren vilja som jag städade undan och bara längtade efter sängen. Glad för en lyckad dag och trött, så trött. Tacksam för all hjälp jag hade fått av sonen, min mamma, min svärmor och vår extra farmor. Hjälp som visar att det går att göra saker bara man planerar väl och vågar be om hjälp – familj och gemenskap, där vi tillsammans blir starkare. Idag är en välförtjänt vilodag, en dag som är vigd för återhämtning. För dottern har en fas i livet avslutats och idag är första dagen på en ny. Kanske är det så för oss andra i familjen också?

Min bästa tid är nu, och nu och …

”Nu, inte någon bortglömd dag igår Nu, min morgondag kan ingen spå”…”Lev och älska nu så märker du Det blir en härlig stund Därför vår bästa tid är nu, är nu, är nu”

Ord som berör, ord som beskriver livet, ord som får en djupare betydelse för mig i mitt förhållningssätt till Parkinson. Nu, just nu idag vill jag leva min bästa tid, och i alla andra nu. Må som bäst i nuet, leva i nuet och bara vara. Är det möjligt för mig att göra? Det är så lätt att sakna det som var bra, precis lika lätt att oroa sig för framtiden. Ett sätt för mig att leva i nuet är att jag hittar stunder för förundran – njuter av en solnedgång eller fåglarnas sång på kvällen, jag stannar upp och lyssnar på göken…

Ett annat sätt är att jag utgår ifrån hur jag mår just nu och har det som bas för vad jag väljer att göra. För att kunna veta hur det jag väljer påverkar mig, analyserar jag hur jag mår av vad jag gör, hur jag sover och äter. Mao ett aktivt, ständigt pågående lärande som ger mig vägledning i hur jag ska agera för att kunna må så bra som möjligt i nuet. Min ”databas” ger mig kunskap om hur jag ska göra för att må bra, vilka saker i mitt liv som jag aldrig kan välja bort utan att det får efterräkningar, när jag kan gasa och när det är dags att bromsa.

Jag vill vara medskapare i mitt liv och uppleva att min bästa tid är nu, medveten om att jag gör och har gjort vad jag kan för att ge min kropp och min hjärna de för stunden bästa möjliga förutsättningarna. Min förhoppning är att mitt sätt att tänka gör att jag kan känna att min bästa tid är nu och njuta av den fast förvissad om att framtiden kan ingen spå.

Studenttider!

Hos oss är det studenttider. Det är yngsta barnet som tar studenten i år. Vi har planerat för en intensiv vår med olika studentaktiviteter, tufft skolarbete, bal och slutligen själva studentdagen. Nu är vi inne på upploppet. Bal sjätte juni, och allt på den checklistan är avbockat. Trots det är jag förberedd på att något oförutsett kan dyka upp, man vet aldrig vad…

Studentdagen är den tolfte juni. Skor, kläder, mössa och allt annat till vår student är fixat. Nu är det allt kring utspring och mottagning som ska handlas, lagas, ställas i ordning och styras upp. Det är rätt mycket, och det är en viktig dag.

Givetvis hade allt varit mycket enklare utan att mitt i allt detta också ha den oförutsägbara Parkinson. Stresskänsligheten och tröttheten finns där hela tiden och det måste jag ta hänsyn till, utan paus och återhämtning så ställer de till med problem. Jag måste också planera in tid för träning och promenader. Det skulle vara så enkelt att skala bort de rutiner som jag har för att hålla Parkinson nöjd och bara fokusera på allt som jag vill ha gjort. Om jag gör det skulle priset bli mer symptom, sämre ork osv. Inget bra resultat! Så det blir till att planera, strukturera och vända synsätt dvs välja att skala bort annat istället.

Just nu känns det bra att ha en plan, en struktur som fungerar i teorin. Nu är det bara att ta en dag i taget och bocka av på listan.