Från frisk till sjuk; vem ser den långsamma förändringen?

Parkinson har många olika symptom och det mest kända är nog skakningarna. Det är dessutom en allmän uppfattning att Parkinson är en sjukdom som drabbar äldre. Idag vet jag att det sistnämnda är helt fel! Jag vet också att innan skakningarna kommer har många helt andra symptom.

Vem upptäcker att något är fel? Är det den drabbade själv? Är det en kollega? En anhörig? En vän? En läkare eller sjuksköterska på vårdcentralen?

Det här är en fråga som är både svår och viktig! Egentligen behöver man i ett arbetslag, en familj eller vänkrets inte känna till allt om olika sjukdomar utan de måste läkaren kunna identifiera, åtminstone måste läkaren vara beredd att utreda och remittera till specialister. Det som man som kollega, anhörig, vän däremot måste våga är att berätta när man misstänker att något är fel.

OCH det här är viktigt! Den smygande, långsamma förändringen och de olika symptom som Parkinson har upptäcker sällan den drabbade själv. Det finns många berättelser om anhöriga som påpekat förändringar/symptom, om nära vänner och kollegor som vänligt talat med den drabbade om förändringar som skett och uppmanat till att söka läkare. Ofta har dessa omtänksamma personer inte haft kännedom om just Parkinson, men ändå förstått att något är fel! De har dessutom haft modet att våga säga till, att våga berätta. De har haft omtanken om en medmänniska i fokus, för när man ser att något är fel och vågar berätta om förändringen och uppmana till vårdbesök eller utredning då är man modig och omtänksam.

Här är några av de symptom som kan komma tidigt, symptom som är värda att uppmärksamma:

Ena sidan av kroppen hänger inte riktigt med

Man blir fumlig

Rösten blir svagare och talet kan bli otydligt

Ansiktet blir stelt med mindre mimik

Man blir långsammare

Man får svårare att röra sig

Handstilen blir sämre, bokstäverna mindre och mindre

Man blir stel

Simultankapaciteten försämras

Blodtrycket blir lågt

Jag gick själv med flera av de diffusa symptomen i många år utan att märka dem. När jag började påverkas av symptomen kopplade jag de inte till Parkinson, utan jag trodde att det var något annat. Det var först när några av mina vänner pratade med mig om mina symptom och att det kunde vara neurologisk sjukdom och uppmanade mig att kontakta läkare som allt föll på plats. Specialistläkaren som jag blev remitterad till ställde diagnosen direkt – och vilken lättnad att äntligen veta vad som var fel! Jag är så tacksam för mina vänner som vågade prata med mig om sina misstankar och de som fanns (och finns) runt omkring mig och stöttade och uppmanade mig att kontakta läkare. Ni är hjältar och guld värda!