Träning, yoga och avslappning – en bra kombo, herr Parkinson vill ha mer!

Träning, det betyder olika former av fysisk aktivitet, som stärker kroppen och förbättrar konditionen, ökar pulsen, blodgenomströmningen och hjälper lymfsystemet och förbättrar rörligheten. Det är yoga som stretchar muskler och töjer fascian, tränar balans och styrka. Avslappning som lugnar sinnet och får stela, spända muskler att slappna av. Träning, yoga och avslappning i kombination med bra mat, visst borde det räcka för att ihop med läkemedel må bra! Räcka för att hålla jämna steg med Parkinson, i bästa fall ligga lite före.

Men min herr Parkinson tycker inte att det räcker, min herr Parkinson vill ha mer. Jag letar vidare och provar, utforskar vad som kan vara bra. Jag märker att balansen blir bättre när jag tränar och utmanar den. Jag upplever att hållningen blir bättre när jag går med stavar eller använder crosstrainern. Jag har lagt till hållningsträning till mina träningspass och jobbar med axlar och rygg. Det är träning som både påverkar hållningen och rörligheten – Tack!

Jag har hittat och laddat ner en app till telefonen – Water and Gong – som jag lyssnar på de kvällar då jag har svårt att somna. Ljudet av gongen och porlande vatten gör att jag slappnar av, går ner i varv och sover bättre. Min kropp vill inte riktigt fungera när jag skall promenera/gå, jag är stel och får inte riktigt med mig vänster sida; så jag har som mål att promenera varje dag. Jag har upptäckt att min herr Parkinson gillar att jag rör mig, då lugnar han ner sig; att vara stilla när jag är stel leder oftast till att jag blir stelare.
På sätt och vis kan man säga att min herr Parkinson utmanar mig och driver mig att söka nya lösningar, att utforska nya vägar, vägar och lösningar som jag kanske aldrig letat efter annars. Det finns nya vägar att gå, att utforska, det kan bli små steg framåt eller bakåt, eller stora steg. Det jag vet är att det blir förändringar och förbättringar, att det finns outforskade vägar – det gäller bara att hitta dem och att våga prova! Att leva med herr Parkinson som följeslagare ställer ständigt krav på uppfinningsrikedom och positivt tänkande.

Jag är helt övertygad om att träning, yoga och avslappning är betydelsefullt och, jag har, efter snart ett år med herr Parkinson, lärt mig att det finns fler vägar att gå. Många av dem är helt outforskade!

Passa på att samla kraft. Njut av sommaren.

Våren och sommaren är den tid på året då jag fyller på med kraft. Jag lagrar bilder, dofter, ljud, smaker… som finns runtomkring mig. Och det fantastiska ljuset. Det är något speciellt med ljuset; det är vackert, alla färger på växterna blir nästan självlysande. Och det är ljust långt in på natten, det blir aldrig riktigt mörkt. På morgonen finns ljuset där och väcker mig, lugnt och varsamt. Jag fyller på min inre kraftkälla och passar på att njuta under tiden. Det är här jag hittar styrka när det är grått och kylan kryper in i kroppen, när det är mörkt nästan dygnet runt och solen knappt tittar fram.

Allt blir så mycket lättare när det är ljust och varmt. Lättare att stå emot negativa tankar, lättare att röra sig utan tjocka kläder, lättare att vara utomhus… Lättare att hitta nya utmaningar i livet. För visst är det så att Parkinson finns där och lever sitt eget liv och kommer med nya påhitt. Och jag funderar, tänker, skapar strategier som fungerar.

Min grundläggande strategi är struktur och planering och att aldrig kämpa emot Parkinson för sjukdomen vinner alltid, jag väljer istället att kämpa med sjukdomen. Att kämpa tillsammans med Parkinson ställer krav på kraft och ork, och någonstans – gärna på olika ställen och på olika sätt – måste man hitta kraften och styrkan. Därför samlar jag kraft och fyller på med det som ger mig styrka, det som gör mig glad och lycklig. När tillvaron sedan känns motig kan jag ta fram ”koltrastens sång en ljum sommarkväll”, eller ”smaken av en solvarm jordgubbe”, eller ”morgonpromenaden med sommarens alla dofter”. Då, när livet ställer krav på lite extra kraft, är det guld värt att ha en inre kraftkälla. Nu passar jag på och fyller på min – och njuter av sommaren.

Trött och glad

Igår var det dags för dotterns student. Hela dagen var inplanerad in i minsta detalj. Och vi hoppades på sol, åtminstonde att vi skulle slippa regn.

Vi började tidigt; uppe i ottan, redan klockan fyra på morgonen, för att locka dotterns hår. Håret fixat på ungefär 40 minuter. Klockan fem körde sambon henne till champagnefrukosten som började halv sex. Min plan var att vila/sova en timme innan sambon kom tillbaka, men det gick inte så det var bara att sätta igång med alla förberedelser. Halv elva åkte vi till operan för utspringet som började vid halv tolv. Det var fullt med glada familjer och släktingar, en hel drös med roliga studentplakat, och en hel massa paraplyer – och nu kom det duggregn. Duggregn lagom till utspring… Vi längtade nog alla efter sol och blå himmel.

På något mirakulöst sätt lyckades dottern hitta sitt plakat och oss bland alla paraplyer. Kramar och grattis, lyckönskningar, blommor och nallar till tjejen som blivit utsedd till klassens: ”Den som ser skolan som hobby och hästen som livet”. Sedan var det dags att lämna av henne för flakåkning, och nu öppnade sig himlen; regnet öste ner. Där försvann nog hoppet om sol. Nu for dottern iväg på flak; dansade, hoppade och sjöng med sina klasskamrater. Vi andra åkte hem för att duka till mottagningen.

Nu fick vi då, trots allt tänka om – regnet föll och bort flöt hoppet om sol och en mottagning ute i trädgården. Allt fick snabbt ändras och maten dukades fram inne och bord ute på verandan. Sonen hade lovat att ta hand om hästarna, så han for till stallet och fixade – skönt när de hjälper varandra.
Regnet kom och gick under eftermiddagen och kvällen, så det var verkligen skönt att vi kunde sitta under tak. En nöjd och glad dotter for iväg för att festa med klassen. Förvisso förkyld och nästan helt utan röst men precis så lycklig som man skall vara på sin studentdag.

Och ja, nu var jag trött, det var på ren vilja som jag städade undan och bara längtade efter sängen. Glad för en lyckad dag och trött, så trött. Tacksam för all hjälp jag hade fått av sonen, min mamma, min svärmor och vår extra farmor. Hjälp som visar att det går att göra saker bara man planerar väl och vågar be om hjälp – familj och gemenskap, där vi tillsammans blir starkare. Idag är en välförtjänt vilodag, en dag som är vigd för återhämtning. För dottern har en fas i livet avslutats och idag är första dagen på en ny. Kanske är det så för oss andra i familjen också?

Min bästa tid är nu, och nu och …

”Nu, inte någon bortglömd dag igår Nu, min morgondag kan ingen spå”…”Lev och älska nu så märker du Det blir en härlig stund Därför vår bästa tid är nu, är nu, är nu”

Ord som berör, ord som beskriver livet, ord som får en djupare betydelse för mig i mitt förhållningssätt till Parkinson. Nu, just nu idag vill jag leva min bästa tid, och i alla andra nu. Må som bäst i nuet, leva i nuet och bara vara. Är det möjligt för mig att göra? Det är så lätt att sakna det som var bra, precis lika lätt att oroa sig för framtiden. Ett sätt för mig att leva i nuet är att jag hittar stunder för förundran – njuter av en solnedgång eller fåglarnas sång på kvällen, jag stannar upp och lyssnar på göken…

Ett annat sätt är att jag utgår ifrån hur jag mår just nu och har det som bas för vad jag väljer att göra. För att kunna veta hur det jag väljer påverkar mig, analyserar jag hur jag mår av vad jag gör, hur jag sover och äter. Mao ett aktivt, ständigt pågående lärande som ger mig vägledning i hur jag ska agera för att kunna må så bra som möjligt i nuet. Min ”databas” ger mig kunskap om hur jag ska göra för att må bra, vilka saker i mitt liv som jag aldrig kan välja bort utan att det får efterräkningar, när jag kan gasa och när det är dags att bromsa.

Jag vill vara medskapare i mitt liv och uppleva att min bästa tid är nu, medveten om att jag gör och har gjort vad jag kan för att ge min kropp och min hjärna de för stunden bästa möjliga förutsättningarna. Min förhoppning är att mitt sätt att tänka gör att jag kan känna att min bästa tid är nu och njuta av den fast förvissad om att framtiden kan ingen spå.

Studenttider!

Hos oss är det studenttider. Det är yngsta barnet som tar studenten i år. Vi har planerat för en intensiv vår med olika studentaktiviteter, tufft skolarbete, bal och slutligen själva studentdagen. Nu är vi inne på upploppet. Bal sjätte juni, och allt på den checklistan är avbockat. Trots det är jag förberedd på att något oförutsett kan dyka upp, man vet aldrig vad…

Studentdagen är den tolfte juni. Skor, kläder, mössa och allt annat till vår student är fixat. Nu är det allt kring utspring och mottagning som ska handlas, lagas, ställas i ordning och styras upp. Det är rätt mycket, och det är en viktig dag.

Givetvis hade allt varit mycket enklare utan att mitt i allt detta också ha den oförutsägbara Parkinson. Stresskänsligheten och tröttheten finns där hela tiden och det måste jag ta hänsyn till, utan paus och återhämtning så ställer de till med problem. Jag måste också planera in tid för träning och promenader. Det skulle vara så enkelt att skala bort de rutiner som jag har för att hålla Parkinson nöjd och bara fokusera på allt som jag vill ha gjort. Om jag gör det skulle priset bli mer symptom, sämre ork osv. Inget bra resultat! Så det blir till att planera, strukturera och vända synsätt dvs välja att skala bort annat istället.

Just nu känns det bra att ha en plan, en struktur som fungerar i teorin. Nu är det bara att ta en dag i taget och bocka av på listan.

Food prep – en enklare vardag?

Med Parkinson som en del av vardagspusslet, och en minst sagt oförutsägbar del, har parametrarna för att få allt att fungera smidigt förändrats ordentligt. Vi är fyra i familjen som jobbar, studerar, tränar och har en aktiv fritid. Det som har blivit den största utmaningen är maten, läs lunch och middag. Inte nog med att vi väldigt sällan under veckan är hemma samtidigt som det är normal middagstid, 17.00-18.00, utan oftast ska minst en iväg och träna och vill vänta med maten till efter träningen. Jag tycker själv att det är tråkigt att laga middag till alla, äta ensam, och sedan ställa in maten i kylen.

Så jag tänkte att kanske kan food prep vara en lösning värd att prova. Nu tänker jag food prep för lunch och middag. Färdiga lådor i kylen med protein, kolhydrater och grönsaker. Bara att äta när det passar in i dagens schema. Det låter enkelt och smidigt men maten ska planeras och handlas, efter det ska den lagas och läggas i lådor. När maten väl är lagad är det enkelt, ta fram en låda och ät maten hemma eller ta den med dig.

När man food preppar lagar man en rejäl laddning med mat på en gång, sexton till tjugo portioner blir fyra eller fem middagar för oss. Det räcker mao. i fyra eller fem dagar, självklart färre om lådorna också äts som lunch. För att det inte ska bli för enformigt tänker jag variera med olika grönsaker och kolhydrater. Jag har laddat upp med kalkon och kyckling, svart ris och quinoa, squash, paprika, svamp och kål. När maten är tillagad fyller jag lådorna lite olika så att det blir variation.

Pusselbiten Parkinson ändrar form och påverkan, man vet aldrig riktigt hur det blir. Framförallt gillar min Parkinson trötthet, och jag lovar att när den tröttheten kommer då orkar man inte laga mat då vill man bara ligga ner och vila. En annan sak min Parkinson gillar är träning, då blir både kroppen och hjärnan glad och pigg, så någon form av träning måste jag få till varje dag – då orkar jag mer och mår bättre. Jag hoppas att food prep kommer att fungera och göra vardagen lite lättare, åtminstone under en period. Livet förändras och nya utmaningar kommer att dyka upp.

Stegutmaningen går mot sitt slut

Nu är jag inne på sluttampen av min stegutmaning. Tänk vad fort veckorna gått! Jag startade stegutmaningen i början av mars och har midsommarveckan som slut. Mitt mål med utmaningen är att jag ska klara av att gå 10 000 steg om dagen. Det har varit en spännande resa och det har hänt en hel del under veckorna som gått. Jag har loggat mina steg och hittat olika strategier för att nå dagens mål.

I början av utmaningen fick jag peppa mig själv att ta de promenader som jag behövde för att nå mitt veckomål. Jag underlättade för mig själv genom att använda skor med rundad sula och stavar. Jag ökade antalet steg med 500 per dag över två veckor för att ge mig själv tid att befästa det nya antalet steg. Det fungerade bra.

De sista veckorna har flera saker ändrats – jag har längtat efter mina promenader, jag går lika gärna i vanliga skor och utan stavar som med, jag har blivit uppmärksam på hur mycket jag rör mig och jag utmanar mig att gå till och från olika platser.
Jag har fått ut så mycket mer av stegutmaningen än att gå ett visst antal steg varje dag. Nu handlar det mer om att återupptäcka glädjen i att promenera och att bli medveten om hur lätt det är att inte röra på sig. Det handlar om alla de där vardagssituationerna där man kan välja att röra på sig mer eller mindre, det handlar också om att våga prova och inte begränsa sig. Jag har nått mitt mål att gå mina 10 000 steg om dagen och fortsätter utmaningen för att befästa både mina promenader och mina strategier.