2 december – stela eller fjädrande stavar?

Från en frostig helg med lite solsken och en känsla av vinter till mulet, grått, och ruggigt. Inget lockande väder precis…men ändå går jag ut, en powerwalk håller värmen uppe.

Det är flera år sedan jag köpte mina första stavar och de har jag promenerat många mil med. En grå och en orange, närmast outslitliga; jag har aldrig behövt byta någon trasig del, trots idogt användande. De här stavarna var min räddning när Parkinson gav mig problem med att gå – de hjälpte mig med balansen och stöttade mig, gjorde att jag vågade röra mig lite mer, lite fortare och ta större steg.

Men det senaste året har jag ofta fått väldigt ont i handlederna efter att jag har använt dem. Jag har inte direkt kopplat ihop smärtan i handlederna med stavarna, det möjliga sambandet förstod jag när jag läste om stavgång hos en fysioterapeut. Där rådde man de som fick ont i handlederna vid stavgång med stela stavar att använda fjädrande. Jag bestämde mig direkt, om det var fjädrande stavar som behövdes för att jag skulle slippa eller minska smärtan, så fick det bli det.

De fjädrande rosa stavarna kom i ett brunt paket och de syns! Jag valde rosa stavar, den färgen blir jag glad av – och ett stort plus att en del av beloppet skänktes till Rosa bandet.
Nu har jag haft mina rosa stavar i ungefär två veckor och använt de mer eller mindre varje dag.
När jag jämför de olika stavarna med varandra så är det några saker som är viktiga för mig; smärtan i handleden förstås, hur de ligger i handen, hur de känns att använda och hur mycket träning jag får av dem. Resultat: Jag upplever att de rosa är mjukare att gå med, jag gillar greppet i de rosa bättre eftersom det är tjockare men de har bara en rem som stöd vilket är ett minus, positivt för mig är jag kan ta i mer när jag använder de och det gör att jag kan träna en större del av kroppen. Det blir helt enkelt mer träning och samtidigt upplever jag att de är en hjälp och ett stöd om jag blir lite yr. Och dessutom, det jag läste om smärtan i handlederna stämmer; jag får inte alls lika ont.

Månadslista, frågor att fundera på

Månadslistan kan man använda för att tänka igenom en del av det man har framför sig eller planerar under månaden. Man får lite hjälp av frågorna. Jag använder den som inspiration och för att fundera på vad jag ser fram emot. Så här ser min lista ut för december:

Min första tanke: Äntligen december, och lite pirrigt. Men spännande.
Jag skall jobba med: Jag skall jobba med bloggen. Allt som behöver filmas, skrivas, planeras, editeras, packas, postas.
Jag skall skriva: En sammanfattning av året som gått. Med tankar och reflektioner.
Maträtt jag vill testa: Indiska grillade rätter. I veckan beställde vi mat på en indisk restaurang som öppnade i somras. Det var helt galet gott – indiskt grillat, det har jag bara ätit i London tidigare och blev stormförtjust. Nu vill jag testa fler grillade rätter!
Den här boken skall jag läsa: Stefan Einhorns bok ”Hur man fördärvar sitt liv – eller inte”
Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen kommer att förverkligas: Min första blogmas.
En målsättning som är möjlig att nå: Att julen blir bra för alla närstående.
Jag är mest kluven till: Balansen mellan allt jag vill göra, energi och trötthet – det gör mig så frustrerad.
Det här ger mig energi just nu: Jag håller på och förbereder för 2021, planerar för det kommande året och vad som skall hända då. Det ger mig en massa positiv energi.
Det här ser jag mest fram emot: Julafton med tomtegröt, glögg, gran och mys med familjen.

1 december – förväntningar och förberedelser, hur blir det i år?

I söndags tände vi det första adventsljuset. Det fick mig att tänka på alla förväntningar vi har. Våra traditioner, de gemensamma och familjens.
Jag funderade på vilka förväntningar jag har på julen i år? På advent, lusse och på hur den här månaden kommer att bli?
Annorlunda mot tidigare år? Definitivt! Är det bara negativt eller skulle något kunna vara positivt? Och vad vill jag, eller hur vill jag att den här annorlunda tiden skall vara? Svaret kom direkt; jag vill att december skall vara en positiv månad och då måste jag nog tänka lite nytt men vad? Jag funderade vidare och bestämde mig för att ett sätt skulle vara skriva ner mina förväntningar på ett papper, och sedan göra ett vackert paket som jag kan öppna på juldagen. När jag sedan skrev ner mina förväntningar och det dök upp en tanke som oroade mig, försökte jag komma på en lösning, ett annat sätt som skulle kunna vända det hela till något nytt; något som var positivt. På juldagen när jag öppnar mitt paket, tänk då kan jag läsa hur jag tänkte och se hur det blev.

Lär känna din Parkinson

Att lära känna sin Parkinson är det bästa råd jag kan ge både mig själv och någon annan som lever med Parkinson. Och det är ett råd som tål att upprepas och påminna sig själv om. För mig är balansen mellan aktivitet och vila en av de allra viktigaste sakerna för att jag skall må bra. Det är också den allra största utmaningen eftersom det på många sätt går tvärs emot min personlighet. Jag gillar att pressa mig, göra lite mer, nå lite längre. Men det har Parkinson satt stopp för – åtminstånde så kan jag inte längre göra som jag har gjort tidigare.
Nu påminner jag mig själv om det – efter att jag glömde bort det i förra veckan! – Hitta balansen, planera in vila och ta inte på dig för mycket.
Kanske är det någon mer än jag som behöver bli påmind?

Träna balansen

En annan balans som måste tränas är den fysiska, som är en färskvara. Det positiva med balans är att den kan tränas och förbättras. Här kommer några basövningar som är lätta att göra hemma, både inne och ute. Tänk på att göra övningarna på ett säkert sätt, ta det försiktigt och ha något som du kan gripa tag i. Stanna på din nivå och var nöjd med den, utmana dig efter dina förutsättningar.

  • Stå med fötterna ihop – prova att blunda, se hur länge du kan stå.
  • Stå med fötterna ihop och lyft det ena benet så att du balanserar på ett ben (30-60 sek) – stå kvar på ett ben prova att blunda (30-60 sek). Byt ben.
  • Stå med fötterna ihop lyft det ena benet och placera foten på ankeln (med tån i golvet), på vaden eller ovanför knäet (aldrig på knät). Prova att sträcka upp armar och händer över huvudet, kanske svaja som ett träd när det blåser. Utmana din balans på din nivå. (Trädets position i yoga). Byt ben.
  • Stå med fötterna ihop, lyft ena benet och sträck armarna upp över huvudet, fäll sedan kroppen framåt, och armarna ner mot golvet som om du skulle plocka upp något, det lyfta benet följer med bakåt eller också sträcker du ut det rakt bak (utmanar balansen mer). Lyft sedan kroppen, benet och sträck upp armarna igen. Gör 5-8 rep och byt ben.

Första advent med frost och minusgrader. Presentation av gästbloggare

det första ljuset i advent

Första advent. Jag vaknar tidigt av ett brak; något som åker i golvet. Ljuden fortsätter, det skramlar och ytterligare något far i golvet. Lika bra att gå upp! Jag möts av en lycklig storkatt som tycks säga:
”Äntligen kommer du! Det händer något där ute, jag måste dit och kolla upp vad det är. Snälla släpp ut mig.”
En lycklig kisse springer ut i morgonmörkret. Med en kopp rykande kaffe sveper jag en varm pläd om mig, kryper upp i soffan och njuter av den tidiga morgonen. Första advent, tänker jag när jag tänder ett ljus, ser in i lågan och fylls av ett stilla lugn. När dagen sakta gryr och det ljusnar ser jag att det har snöat – några få flingor som tillsammans med frosten gör allt utomhus vitt.

Gästbloggare

Det är med stolthet jag presenterar gästbloggarna, och jag kan bara bocka och tacka för den entusiasm och glädje som ni alla har visat när ni har tackat ja till att skriva ett inlägg i blogmasen. Några av mina gästbloggare kommer jag att hålla namnen på ett tag till, datumen för när deras inlägg publiceras är med i listan

  • 4 December
    Charlotte Elgh, Coach, föreläsare. Fick diagnosen Parkinson 2014 och Polyneuropati 2016. Driver företaget Kraften att leva, inspirerar och motiverar när livet tagit en ny väg.
  • 7 December
  • 9 December
    Åsa Holmgren; Styrgruppen Yngre Parkinson. Vi träffades i Stockholm under Bordtennis SM både vid bordet och vid sidan av.
  • 11 December
    Cilla Hiort; Yngre med Parkinson. Cilla har jag lärt känna i pingisen där vi har träffats, spelat och pratat.
  • 12 December
    Anna Evertsson
    ; Smartcoachen Anna Evertsson, som är ett bevis på att det går bara man vill.
  • 14 December
    Yessica Ståhlbalck, PT. Som med sin energi, sin ambition och sin enorma förmåga att komma på kluriga och roliga övningar lyfter mig och många andra – och hon får mig alltid att tro på min förmåga och att nå ett steg längre!
  • 16 December
    Anna och Johan Lundgren; ”Allt är möjligt”. Inspirerande tränare som dessutom ger självförtroendet en rejäl boost.
  • 18 December
    Erica Sandberg; Erica arbetar med strategiska uppdrag vid koncernkontoret i Program FVM. Förutom stort fokus på digitalisering också ansvarig för patient som medskapare, att utveckla tillsammans är värdeskapande.
  • 19 December
    Carina Mannefred; Utvecklingsledare på Regionalt cancercentrum väst och verksamhetsansvarig på Kraftens hus Borås. För mig är Carina en viktig inspiratör och förebild.
  • 21 December
    Lars Ersäng; Parkinson och Ironman i samma kropp. Med fokus på träning, motivation och att leva med Parkinsons sjukdom.

Pingis + parkinson = bra kombo

Allt sedan pandemi gjorde att vi fick ställa in pingisen, och inte längre kunde träna och spela har jag saknat den. Vi har ju så roligt när vi tränar! Vi spelar och skrattar, vi spelar och pratar, vi spelar och tar en paus, vi byter motståndare och vi spelar både singel och dubbel. Är vi ojämnt antal deltagare då spelar vi två mot en.
Att man sedan tränar både kondition och koordination som Parkinson mår bra av, lugnar ner sig, känns ibland som en positiv bieffekt.
Det jag framförallt saknar är ändå gemenskapen, att vi som spelar har så roligt tillsammans, skrattar mycket och alla mår bra. Sedan saknar jag såklart att spela bordtennis!
Precis innan smittspridningen tog fart igen hade vi ett första träningstillfälle och hoppades att vi skulle kunna fortsätta hela hösten. Tyvärr kunde jag inte vara med vid det tillfället och såg fram emot nästa – som fick ställas in. Tillbaka på ruta ett; pandemi så ingen pingis.
Så jag har funderat på hur jag skall kunna spela igen, vilka lösningar, möjligheter som finns. Och det dök upp en möjlighet nu under Black week.

Black week, ett konstigt fenomen, men det har gjort det möjligt för mig att trots allt spela pingis igen. Ett bra pris på ett bordtennisbord för hemmabruk dök upp som ett av många erbjudanden. Jag och sambon bestämde oss, det får bli den nya leksaken!

Men själva spelandet dröjer lite till för bordtennisbordet skall monteras, och bäst som vi höll på med det visade det sig att två delar var fel. Jag hoppas att det löser sig snabbt! För nu när pingisbordet finns vill jag verkligen spela igen.

Njuter av solen

Solsken i november

Att dagarna är korta nu i november, det märker jag när jag sitter i digitala möten. Det är mörkt ute när jag sätter mig vid datorn mellan halv åtta och åtta på morgonen.
Jag går igenom dagens agenda, vilka mina möten är och förbereder mig.
Det sista mötet är oftast klart vid halv fem och ja, då är det mörkt utomhus igen. Hos oss som inte har någon gatubelysning blir det väldigt mörkt, som en svart vägg utanför fönstret.
Det är nu, efter en hel dag framför datorn, som jag behöver och vill gå ut och ta en promenad eller köra ett träningspass i trädgården, men tji det är för mörkt.
Man kan tycka att jag borde passa på att gå ut mitt på dagen när jag har lunch och det är ljust utomhus men nej, jag gör ett annat val då.
Jag har en timmes lunch, och det är en lyx där jag både hinner med att äta och ta en powernap. Jag har upptäckt att efter powernapen på lunchen är jag piggare, den hjälper mig att återhämta mig. Jag kan villigt erkänna att den där vilostunden mitt på dagen, den är oftast en del av min vardag, möte eller inte möte. Jag mår helt enkelt bättre om jag får ta min powernap.

Eftersom dagens sista möte var klart lagom till lunch, så gick jag ut och tog en powerwalk. Så underbart att känna solen värma och kunna tanka på med solljus, med vind, och med rörelse. Jag njöt verkligen av min runda idag.
Fast min rutin med lunch först, efter den en powernap och sedan promenaden den gällde även idag.

En dag i taget eller höstreflektion

”Yesterday is history,
tomorrow is a mystery,
today is a gift,
that´s why they call
it the present.”

-Eleanor Roosevelt

Livet händer, det står aldrig stilla. De senaste dagarna har varit fulla av allt möjligt. Ändå finns det stunder med tid för eftertanke och under en av de kom jag att tänka på mitt senaste besök hos fysioterapeuten, då föreslog hon att jag skulle träna mitt vobblande knä med hjälp av en balansplatta. Just då, efter besöket, valde jag att fokusera på träna boxning – som hon också föreslog.
Jag har sedan dess hunnit med att röntga knäet, och givetvis har jag artros. Inget jag är särskilt förvånad över. Men den konstaterade artrosen fick mig att tänka på balansplattan igen, och att man med hjälp av den kan göra en hel del bra träning, både för ett instabilt knä och för artros. Kanske att det var dags nu?
Eller kanske fanns det en möjlighet att kunna starta upp träningen på sportklubben igen?
När regeln om åtta personer kom insåg jag att mina funderingar på att träna på sportklubben – vi har ett helt fantastiskt utegym och en hinderbana – bara var att glömma.

Men jisses vad jag saknar alla där och jag saknar träningen, alla utmanande övningar, allt pepp, den sociala biten och så känslan när ett gruppass är över; ”vi fixade det, vi är grymma!”
Så istället beställde jag en balansplatta, eller jag beställde två. Två olika. En klen ersättning men det kan nog bli både utmanande och roligt. Jag har redan, utan problem fått både sambon och sonen att prova – och ja, den ställer krav även om man är duktig. Nivån på övningarna kan anpassas – lägg till pinnen, hantlar och kettlebell, gör knäböj, bicepcurls och frivändningar – var och en kan använda balansplattan efter sin förmåga. Det är ett enkelt redskap och ändå så utmanande!

Powerwalk i regn

Passar på att gå iväg tidigt, vill helst hinna med min powerwalk innan det utlovade regnet. Morgonen är mulen och ganska stilla, med lite väder i luften – det är bara skönt. Det är så underligt, när jag är inne och ser ut får jag en känsla av att det skall vara kallt och ruggigt, när jag kommer ut så är det perfekt väder för att röra sig. Tyvärr har jag en förmåga att ta på mig för mycket kläder, det märker jag när jag börjar svettas redan efter några 100 meters promenad.

Men dragkedjan går att dra ner en bit och det blir perfekt! Jag har köpt nya stavar och de kommer förhoppningsvis idag.
Nu använder jag ett par traditionella ”stela” – säger man så? – stavar, de nya är BungyPumps som fjädrar.

Att använda stavar när jag promenerar är riktigt bra. Ibland använder jag de för att jag känner mig lite yr eller påverkad i balansen, men oftast för att det blir en träningsrunda med stavarna – jag går fortare och upplever att jag tar i mer med kroppen, jag märker också att överkroppen kommer med i träningen.

Sonen frågade mig häromdagen vad jag får ut av att gå med stavarna; mer än det uppenbara stödet när jag är yr. Jag fick tänka efter, analysera vad som har hänt med kroppen. Med förvåning hörde jag mig själv svara: Hållningen har blivit bättre, jag har sträckt upp mig mer, hela min överkropp har blivit starkare i coren och jag kan promenera både raskare och längre.

Imorse när jag vaknade kom jag på en sak till; jag har fått tillbaka mitt ”träningssug”! Det kan jag tacka stavarna för som gör mina promenader till Powerwalks – det är skillnad!

Hitta naturliga dagliga rörelser när du valt ”isolering” under pandemin

Jag har funderat på det här med naturlig daglig rörelse, eller enkelt uttryckt alla de steg vi tar när vi gör vardagliga saker – och nu snarare bristen på dem. Brist på självklara tillfällen varje dag när vi rör på oss, och jag undrar hur medveten man är om att tillfällen till att röra på sig har försvunnit.

Många av oss arbetar hemifrån, digitalt, och man förflyttar sig från sängen, till köket, till datorn…det blir inte många steg på en dag. Beställer man sedan både mat och allt annat man handlar på nätet; ja då försvinner de stegen också.
Samma sak med nöjen, bio, fika, äta ute, träffa familj och vänner…

Om man tillhör de som på grund av pandemin har valt isolering så finns det inte så många tillfällen kvar där man rör på sig som en naturlig del av vardagen. Vi måste tänka om och tänka nytt, helt enkelt skapa nya tillfällen då vi rör på oss.
Visst låter det enkelt? Men jag för min del tror att man måste tänka till och att det krävs planering.

Något som man kan göra så att man vet sitt utgångsläge är att använda en stegräknare – då ser man med en gång om man går sina runt 10 000 steg varje dag eller om det är färre. När man väl gjort det får man göra sin planering och utgå från sig själv och sina förutsättningar.

Jag, som har en förmåga att fastna vid datorn, har valt att arbeta vid ett höj- och sänkbart skrivbord, det blir kanske inte mer än ett par extra steg varje gång jag justerar men absolut att jag rör mer på mig när jag står upp.
Jag tar en rörelsepaus minst en gång i timmen.
Resan till och från ”arbetet” – här tänker jag att det kan vara smart att få in en vana att gå ut och ta en kortare promenad innan jag sätter mig vid datorn på förmiddagen och ytterligare en på eftermiddagen. Kan jag sedan dessutom få till en kortare stund utomhus på lunchen; då är det bra.

Jag känner att för mig är det här bara en liten del och jag behöver planera in mer ”naturlig” rörelse under mina dagar. Jag tänker på sådana rörelser som böja, sträcka, lyfta, bära, flytta – sådant som man helt självklart gör när man är i affären. Så jag ska erkänna att jag lägger in en hel del ”konstiga” rörelser när jag är i köket – här kan man se mig göra knäböj, utfall, frivändningar, balans och annat som får både familjen och ev. grannar som går förbi att höja på ögonbrynen – men det bjuder jag på!

Två år med Parkinson – symptomlindring, resultat?

Det är drygt två år sedan jag fick min diagnos Parkinsons, och jag undrar: ”Mår jag bättre nu, än vad jag gjorde vid tiden för diagnosen?”
När jag ser tillbaka är mitt starkaste minne att jag upplevde att min kropp bråkade med mig mer och mer under hösten, vintern och våren det året. Jag kände mig stel och konstig i kroppen, fick svårare och svårare att röra mig, finmotoriken försämrades. Jag minns också att jag blev mer uppmärksam på min kropp och märkte att det ”ryckte” i vänsterhandens fingrar och handled när jag slappnade av, och att träningen inte gav några resultat. Och sedan var det mitt problem med att gå, som jag redan då hade brottats med under en period, det blev inte bättre.

När jag efter diagnosen började med symptomlindrande läkemedel minskade stelheten och jag blev mjukare i kroppen, finmotoriken förbättrades, och jag kunde träna upp min förmåga att gå igen. Tyvärr fanns det en baksida med de symptomlindrande läkemedlen för mig – och det var biverkningarna.
Den första typen av agonister tålde jag inte alls utan de fick bytas ut. Med de nya symptomlindrande agonisterna, träning och en positiv inställning mådde jag ungefär ett halvår efter diagnosen rätt bra, bortsett från dippar av trötthet som kom då och då under dagen och till det blodtrycksfall.

Nästa gång mina mediciner ändrades fungerade symptomlindringen bra men de ökade biverkningarna, trots det kunde jag fortsätta med träningen och min vardag flöt på rätt bra. Biverkningarna störde mig trots allt en hel och för att jag skulle må bättre ändrades och anpassades doserna igen.
Nu börjar det kännas lite som ett lotteri eller i värsta fall skulle man kunna likna det här ”vi provar och ser vad som händer; du borde må bättre” vid rysk roulette. Så det blir till att analysera, samla in data, känna efter ”vad fungerar” och ”hur fungerar det”, och vad vill jag?
När pandemin kom var jag inne i en period där träningen var både var extra utsatt pga biverkningar och dessutom mer betydelsefull för att hantera mina symptom. För att inte utsätta mig för viruset fattade jag ändå beslutet att inte träna på min sportklubb.

Hur mår jag nu, bättre, sämre eller likadant som tiden innan diagnosen?

Det har definitivt varit två lärorika år och jag har insett att det här med att leva med Parkinson är ganska annorlunda och ganska oförutsägbart, följer inga givna regler. Det är inte bara sjukdomen som påverkar hur jag mår utan det gör även läkemedlens biverkningar, träning, socialt umgänge, kost… För mig har läkemedlen behövt justeras några gånger för att lindra symptomen och i samband med det har biverkningar kommit, biverkningar som ibland har varit tuffare än symptomen läkemedlet lindrar.
Ett resultat av det har blivit att jag väger symptomlindring mot biverkan, och ibland är biverkan värre än att symptomet lindras…
Träningen har hela tiden varit mitt sätt att må bra, ett av mina sätt att hantera symptomen, och min kropp har mått bättre när jag har kunnat träna högintensivt flera gånger i veckan.
Så just nu kan man säga att pandemin är min Svarte Petter då isoleringen begränsar mina möjligheter till träning, till den typ av träning som jag både mår bra av och behöver.

Jag mår ändå betydligt bättre nu än innan diagnosen! Och trots biverkningar, trötthet och annat som både Parkinson och läkemedlen för med sig så är jag definitivt mindre stel, finmotoriken är tillbaka, jag sover bra på nätterna och jag är både piggare och gladare; för att nämna några förbättringar.
En stor och viktig skillnad är kunskapen om att veta vad som är fel – den lättnad som diagnosen gav mig, gjorde att oron över vad som orsakade symptomen släppte, och kunskapen om vad som var fel ger mig utrymme att prova olika sätt att hantera min sjukdom och att hitta det som får mig att må bättre.

En annan sak som jag har lärt mig under de här åren är att min Parkinson förändras och därmed också hur jag bäst hanterar symptomen, det är med andra ord en del av mitt liv och min fortsatta resa med Parkinson.

Parkinson ger mig tidiga mornar

Det är becksvart ute när jag vaknar klockan halv sex idag. Jag går upp, smyger tyst ut i köket och sätter på kaffe. Storkatt kommer och gör mig sällskap. Efter lite gos äter han frukost och går ut.
Jag kryper upp i soffan med mitt kaffe, sveper en varm pläd om mig och njuter av min morgonstund.

Mörkret utanför är snart ett minne blott och ersatt av sol och en blå himmel, en härlig höstdag. Jag bestämmer mig för att passa på och gå ut, minns gårdagens blåst och ruggighet då jag höll mig inomhus större delen av dagen.

Det blir en härlig powerwalk. Jag njuter av solen, av att kunna promenera och av friheten att bo så nära naturen och under promenaden funderar jag, tänker på det här med Parkinson och de tidiga mornarna.

Är det Parkinson eller är det medicinerna eller är det kombinationen av de två som ger mig morgonstunden? Visst har jag alltid varit en morgonmänniska och mått bra av att komma upp tidigt. När min inre skalmanklocka har fått bestämma har jag vaknat runt sju och halv åtta har varit sovmorgon. Men nu är det helt annorlunda. Sovmorgon är det de dagar då jag vaknar klockan sex. Att sova till halv sex, som idag, är ovanligt – och ja, jag sover gott på nätterna, även om jag vaknar ibland så har jag inga problem med att somna om. Fast en del dagar vaknar jag redan vid fyra och Parkinson säger till min hjärna att ”Nu har du sovit klart, dags att går upp”.
Inte mycket annat att göra de dagarna. Det känns tufft, det känns fel, det känns konstigt, att vakna före fem och känna att kroppen är helt okej med att det är morgon.

De här tidiga mornarna har blivit min morgonstund och jag är faktiskt glad över de. Jag njuter av morgonkaffet, lyssnar på en bok, handarbetar, ritar … Myser med katterna och får en bra start på dagen. Så Parkinson har gett mig en morgonstund där jag mår bra och kan starta dagen i min egen takt.
Inte så illa trots allt, när man väl tänker på det 🙂