Jag skulle kunna säga äntligen. För jag är noga med min isolering och håller mig långt från sociala kontakter. Men så igår skulle sonen åka iväg och träna med sin häst för första gången och han har pratat om det i flera dagar. Alltså, han har pratat om att han vill att jag är med. Så träningstid och träningsplats blev bokad först efter att han hade frågat när det passade mig, så att jag kunde följa med. Sådant värmer.
Utflykten gick med färja till tränarens ridhus. Väl framme, så visar det sig att planeringen fungera bra – det var bara vi (familjen), hästen och tränaren där i ett luftigt ridhus.
Det var riktigt roligt. Hästen och sonen fick svettas och jobba – vi andra filmade, pratade och trivdes.
En lyckad utflykt och en härlig dag.
Mitt liv med Parkinson 