Hinder och möjligheter

Livet är fullt av dem, både av hinder och av möjligheter. Ibland är de hinder man ser bara hjärnspöken, kanske rädsla som ändå både påverkar och styr vårt liv. Man hamnar i en cirkel och går bara runt, runt… man vill gå framåt, man vill prova nya vägar, lösningar – ändå gör rädslan att man fortsätter i cirkeln. Det är inget någon mår bra av – det är som att styras av det gamla talesättet: ”Man vet vad man har men inte vad man får” – förr sa man kanske ”Bliv vid din läst”…

Personligen avskyr jag den här typen av begränsningar som finns inbyggda i tankar och styr känslorna, styr och skapar rädsla för förändring. För visst är det så att förändring alltid skapar möjligheter? Vi vet aldrig i förväg hur det blir, bara att det blir på ett annat sätt!

Känslan av hinder och möjligheter är en del av mitt liv med Parkinson. En del av de hinder som jag upplever och måste hantera handlar om hur jag är som person – sjukdomen gör att jag måste planera, anpassa det jag gör efter hur min kropp mår, ta pauser innan jag blir trött, vara noga med att äta regelbundet osv, inte köra på i 120 knyck till dess att jag är klar eller har nått det resultat jag eftersträvat. Jag kan lugnt erkänna att det här som man kan kalla att hitta en balans mellan gas och broms är mitt största hinder och min största utmaning – en träning som är återkommande.

Möjligheterna då? I mitt liv med Parkinson finns det just nu fler möjligheter än hinder, det gäller bara att skynda långsamt! Och inte låta Parkinson bli ett hinder. Ett av mina önskemål har varit, och är, att mina erfarenheter som patient ska komma till nytta för andra. Och den möjligheten har öppnat sig för mig – jag kommer from månadsskiftet att vara ”patientföreträdare” i FVM i Västra Götalandsregionen. Jag ser verkligen fram emot detta – spännande, inspirerande, motiverande!

2 kommentarer på “Hinder och möjligheter

  1. Så klargörande, bekräftande och besvärligt det är att läsa dina ord – dvs jag gillar starkt att läsa det du skriver. Klargörande för du hjälper till att formulera och uttrycka det jag själv känner men inte hittat ord för. Jag upplever det som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Ibland beroende på de stora skillnaderna av min egen förmåga, men ändå mer beroende på sammanhanget jag befinner mig i. Till exempel på rehab där blir jag säkrare och vågar utmana mina gränser. Men i affären och på tunnelbanan, där blir jag en liten ”lort”. Bekräftande för att jag känner igen så mycket av vad du säger, och förstår att jag inte är ensam. Besvärligt för jag inser att detta är något jag måste förhålla mig till och hitta redskap för. Besvärligt för jag förstår ju också att trots allt stöd – vilket känns livsviktigt! – så är detta en kamp där jag till syvende och sist ändå står ensam. Dina ord är viktiga, dina bloggar blir till ett verktyg där jag kan leta mig tillbaka när jag behöver. Tack❤️
    Skickat från min iPhone

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.