Hur mår du? En tänkvärd fråga.

”Hur mår du?”, en fråga som man både ställer och får flera gånger om dagen. Det vanligaste svaret som man får och ger är att man mår ”bra”. Hur ska man svara på den här frågan? Jag funderar en hel del över hur jag mår och vad jag svarar när någon frågar. Efter att ha funderat har jag kommit fram till svaret ”jag mår bra efter omständigheterna”. Och för mig är det precis så det är! Mina ”omständigheter” är Parkinson. Jag kan välja att leva i en dåtid som är innan Parkinsondebuten, och om jag gör det minns jag ett annat liv, en annan kropp men samma person. Jag kan också välja att leva i nuet som är med min Parkinson och den förståelse för hur min kropp fungerar idag som diagnosen ger mig.

Jag har valt att leva i nuet och se positivt på allt jag kan välja att göra. För mig betyder det att jag måste lära känna min kropp och hur den fungerar igen och det med insikten att det kommer att fortsätta förändras över tid. Med kunskap om vad jag kan göra för att må så bra som möjligt och vad som triggar mina symptom så kan jag hitta en balans i mitt liv. För mig handlar det bland annat om att träna fysiskt, att yoga och meditera. Det handlar också om att våga gå undan och ta en paus, vila, och om att säga ja till det jag tycker är roligt även när jag vet att det kommer att ge bakslag (våga planera in en vilodag när det behövs). Det handlar också om dippar och att lära sig att hantera de när de kommer.

Allt det här är inte det jag svarar på frågan om hur jag mår, utan det är tankar och funderingar som frågan har väckt hos mig; tankar kring vad det är som gör att jag ”mår bra”. Det blir ett enkelt svar men det är genomtänkt och grundat på kunskap om mig själv och hur jag fungerar.

Så idag mår jag bra (efter omständigheterna).

Träffa andra med Parkinson

Jag fick min diagnos i slutet av juli 2018. Det var, som jag berättat tidigare, en lättnad för mig när jag fick diagnosen. En lättnad eftersom jag fick en förklaring till varför min kropp betedde sig som den gjorde. En lättnad eftersom jag fick något att förhålla mig till. En lättnad eftersom jag fick svar på många av mina frågor. Men jag har många frågor, tankar och funderingar kvar, och nya dyker upp. I min familj, släkt, är det bara jag (så vitt jag vet) som har Parkinson. Det betyder att jag inte har någon referensram, allt med Parkinson är nytt; ett oskrivet blad. Det är på många sätt ganska skönt för nu kan jag själv söka svar på mina frågor och funderingar om sjukdomen. Samtidigt är det ganska ensamt; hur är det att leva med Parkinson? det är trots allt en sjukdom med en progressiv utveckling. Det finns ingen bromsmedicin utan bara symptomlindring. Sjukdomen tar sig dessutom olika uttryck och det finns olika typer, där en del tydligen är mer aggressiva. Vilken typ man har tar det två år från diagnos till dess att man vet, enligt min läkare. Jag söker min egen väg för att må så bra som möjligt, med träning, kosttillskott, mat m.m.
Jag tror dessutom att det är bra att träffa andra med Parkinson. Andra som befinner sig ungefär på samma plats i livet som jag gör. När vi träffas en gång i månaden, pratar och umgås, ställs en hel del frågor. Frågor och svar ställs och ges av alla, både de som levt längre med Parkinson och de som, precis som jag, levt med diagnosen mindre än ett år. Det betyder mycket, att alla delar med sig, att många har frågor, att man kan se och höra att man kan göra på olika sätt. Här finns mycket livskunskap och många tankar – här finns pepp och gemenskap. Här knyts vänskapsband.