Den tredje april lyfte planet från Landvetter med destination Alicante – Spanien. Äntligen på väg. På väg till Altea och ”Nordic tabletennis training camp” för seniorer med Parkinson. Tillsammans var vi drygt tjugo stycken deltagare från olika länder. Där och då, på planet, innan allt drog igång, var jag full av förväntan och nyfikenhet det skulle bli spännande både att träffa alla och att träna tillsammans.
Nu är jag hemma igen med många tankar och upplevelser som jag vill dela med mig av. Inte bara själva pingisträningen utan också den gemenskap, kunskap, inspiration och glädje som fanns där mellan oss under hela veckan. Nyfikenheten på varandra och den självklara gemenskapen som infann sig omgående. Detta att alla ser varandra, och alla både accepterar dagsformen och hur den varierar under dagen.
Ett vänligt leende och kommentaren: ”Jag ser att du är off just nu, behöver du hjälp med något ?” betyder så mycket mer när den som frågar vet vad det innebär. När man är trött, törstig eller bara behöver extra energi i form av en banan eller något annat ätbart är det samma sak; den som frågar vet hur man mår. Det är skillnad, och mitt intryck är att många mår bättre, orkar mer, bara av att befinna sig i den här gruppen.
Planet landar i ett för årstiden kallt och regnigt Spanien, men det är trots allt varmare än hemma. Värmen ihop med maten, träningen och möjligheten till daglig rörelse påverkar Parkinson positivt. Dessutom är det mindre stress än i vardagen hemma och jag, precis som många andra, mår bättre när stressnivån är låg.
Pingisträning
Det var pingisträning varje dag. Två pass om dagen, från tio till tolv och två till fyra. Vi hade möjlighet att börja träna redan vid nio och att stanna kvar nån timme på eftermiddagen. Fyra tränare på tjugoen personer. Det erbjöds egentid med tränare, möjlighet att ställa frågor och slipa teknik, och dessutom bollåda. Det tränades, spelades matcher och finslipades teknik – ljudet av bollar mot bord och rack var intensivt. Skratt, glädjerop och mutter blandades med svett och ledde till samtal med både gamla och nya vänner. Och fler bollar som flög över näten.
Våra tränare Markus Sjöberg, Anton Åkesson, Sara Ramirez och Pelle Hägglund var alla i en klass för sig. Att få möjlighet att träna och coachas av så erfarna och duktiga tränare var speciellt. Alla deltagarna utvecklades i sitt spel redan från dag ett – tränare som tittar och korrigerar, deltagare som vill utvecklas och förbättra sig är en riktigt bra combo.
Sedan är det en väldigt speciell känsla när man får veta att den man tränas av har representerat sitt land i OS, inte bara en gång utan två. Till exempel…
Nya vänner
Det är fantastiskt, den känslan som infinner sig i mötet med de andra kan knappast beskrivas på något annat sätt. Det fanns omedelbart en gemenskap och nyfikenhet på varandra som jag aldrig har mött i något annat sammanhang. Det tillsammans med en omtänksamhet blandad lättnad som den delade erfarenheten av Parkinson för med sig innebär något speciellt. Samtalen flyter lätt, trots att det ibland finns en viss språkbarriär. Skratt och allvar blandas, och många berättelser om livet med och utan Parkinson delas. Erfarenheter, frågor … Helt enkelt nya vänner som möts, och vänskapsband över nationsgränser knyts.
På tävling ställs vi mot varandra men glädjen när man ser hur pingisen får någon att må bättre är värd så mycket mer än att vinna matchen. Tillsammans, med delade kunskaper och erfarenheter är vi starka!
Promenader
Promenader varje dag. Två gånger. Fram och tillbaka, från hotellet till idrottsanläggningen och från anläggningen till hotellet. I presentationen av resan stod det 600 meter, men det var säkert minst det dubbla. Dessutom, vissa dagar gick vi förbi affären och fyllde på med vatten och annat nödvändigt…
När vi lämnade anläggningen på eftermiddagen och promenerade tillbaka för en välförtjänt dusch, blev det inte alltid vila innan maten. Det var lockande att ge sig ut och promenera i den pittoreska byn och de vackra omgivningarna. Jag tror inte jag var ensam om min önskan att resan varit längre. Fler promenader, sightseeing, barhäng, samtal och gärna några träningspass till.
De fasta tiderna för mat och träning tillsammans med promenaderna fram och tillbaka ledde till att jag plötsligt märkte att jag bara stannade och tog min parkinsonmedicin när larmet sa ifrån. Varken mer eller mindre. Inget planerande, inga tankar på om jag skulle bli stel och få svårt att röra mig. Inget. Ryggsäck med det nödvändiga, sedan bara larm, vatten och piller.
För mig var det här en positiv upplevelse, och en tankeställare. Den visade för mig hur lätt det är att jag trots allt begränsar mig själv utan att jag är medveten om det. Nu blev det så uppenbart. Samtidigt var lösningen så enkel – packa ryggsäcken med det nödvändiga, tänk inte så mycket, och det fungerade.
Mat; restaurang morgon, middag, kväll
Det här var något som jag verkligen sett fram emot, att slippa planera, handla och laga mat. Att maten skulle finnas framdukad varje dag, tillagad, borde minska stressnivåerna. Min förhoppning infriades. Det var ett stort plus att bufféerna innehöll mycket frukt, grönsaker, fisk och skaldjur, mat som är både nyttig och god. Stora, härliga bufféer tre gånger om dagen.
Det mesta smakade bra, och det var härligt med buffé där vi kunde välja och vraka, hungriga efter alla timmar med träning.
Veckan i Altea
Den här veckan har varit bra för mig och jag är otroligt tacksam för att jag valde att åka med. Det var inget självklart beslut tack vare det oroliga tillståndet i Europa. Väl i Altea föll allt på plats och rullade på. Orken fanns för två träningspass om dagen, även om jag fick pausa då och då. Styrkan i den egna drivkraften och viljan att inte ge sig såg jag inte bara hos mig utan även hos flera av de andra.
Den nionde april lyfte planet igen, denna gång från Alicante till Landvetter där vi landade något försenade. Hemma.
Nästa år är det dags igen.
Men innan dess hoppas jag på att möta alla dessa fantastiska människor igen på träningar och tävlingar runt om i Europa.
Mitt liv med Parkinson 