Kategori: Ping Pong Parkinson

fortsättning på helgen i Stockholm

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

…med bordtennis, intressanta samtal, trevliga människor och god mat – när vi väl serverades.
Fredag kväll, en kväll där vi hade planerat för god mat och trevliga samtal mellan gamla och nya vänner. Restaurangen var kontaktad och förberedd på att det skulle komma ett sällskap på drygt tio personer. Allt började bra med en promenad i ett försommarvackert Stockholm. Vi valde att sätta oss inne, restaurangen var mer eller mindre tom. Det blev långbord för att samtalen skall kunna föras enklare. Mat och dryck beställs, lite olika snacks för att ha något att plocka med under väntan på huvudrätten. Vi har trevligt, det är god stämning runt bordet där alla pratar och skrattar. Mat och dryck kommer i omgångar. Efter två timmar är vi tre stycken som fortfarande väntar på våra beställningar. Något konfunderade frågar vi servitrisen när maten kommer.
Vi möts av ett frågetecken, Maten? Ja just det, säger vi som fortfarande väntar. Då blir det tydligt att den glömts bort! eller möjligen missats.
Nu förväntar man sig som gäst en ursäkt eller två, och att vi blir bjudna på något som kompensation. Men inte. Istället får vi höra att det är vårt fel, vi beställde på fel sätt – hur man nu kan göra det när beställningen tas upp vid bordet, vi var för många i sällskapet; den förstod jag inte alls logiken i. Och slutligen, slog ägaren fast, att vad hade vi förväntat oss en fredag med sommarvärme i Stockholm och en full uteservering. Vi fick helt enkelt skylla oss själva som trodde att man kunde gå ut ett sällskap på drygt tio personer och äta på restaurang en sådan kväll.

Någonstans där slutade jag lyssna. Konstaterade att det knappast var någon ide att stanna kvar. Vi var rörande överens i sällskapet; det var dags att gå.

Stockholm Veteran Open – lördag.

Tidig morgon och bussning till hallen redan vid åtta. En lång dag med gruppspel i både dubbel och singel låg framför oss. Min skada gjorde sig påmind, men vad hade jag väntat mig?
Det var full fart i hallen. Flera spännande matcher som spelades parallellt, det var inte lätt att hinna med allt. Fler från Parkinsongänget kom under förmiddagen. Så kul att ses och bli uppdaterad på vad som hänt sedan sist.

Jag spelade två tuffa singelmatcher. De var roliga att spela och jag kunde glädjas åt att jag både vann set och bollar även om jag förlorade matcherna.
I dubbeln vann vi en match och förlorade en. Men jämt var det och vi såg fram emot finalen som skulle spelas nästa dag, hoppades på revansch.

Läkarsamtal, dosglapp

Innan resan upp till Stockholm hade jag ett telefonsamtal med min neurolog. Jag hade och har under en längre tid brottats med dosglapp och inte lyckats få någon riktigt bra ordning på dem. Nu blev jag blev ordinerad ny dos och kunde fråga om hur jag kan använda snabbverkande. Jag var och är lite osäker på när och hur mycket jag skall ta i de olika situationer när jag behöver en extra dos. Jag har en bit kvar innan jag helt förstår hur min kropp funkar, eller inte funkar och behöver den där extra dosen.

Som tur var fungerade allt under lördagen – det kändes som att jag hade hittat rätt till slut. Men givetvis hade jag fel och det fick jag känna av med besked på söndagen.

Dags för finalspel i Stockholm Veteran Open 2023 – söndag

Återigen var det planerat med en tidig morgon med buss från hotellet till hallen, men räddades av en ”Spårvägare” som hade plats för min dubbelpartner och mig i sin bil. Det var verkligen skönt att få packa och checka ut i lugn och ro. Det fanns till och med tid för en kaffe utomhus innan det var dags att åka. En bra start på dagen.

Finalmatchen i dubbel låg mitt på dagen. En match som jag verkligen såg fram emot. Vad händer? Givetvis dosglapp! Trots extrados känner jag hur min kropp checkar ut. Seg, stel, långsam och all muskelkraft försvinner. Finns inte en chans att hinna snabba bollar, eller att röra på fötterna. Servarna är ett skämt. Tänk att det går så fort från att vara fullt fungerande till att kroppen inte kan nästan någonting.
Efteråt rann tårarna, det hela kändes så orättvist mot min dubbelpartner. Men mitt i allt blir det här en av mina viktigaste matcher, en av de som kvalar in i minnesvärda matcher. En av de som jag aldrig får glömma. En match som visar hur kraftfull Parkinson är, som visar att det är okej att förlora, tom okej att låta tårarna rinna. Den visar också att man inte alltid är stark och att det också är helt okej.

Tio minuter efter dubbeln spelar jag B-final och vinner i tre raka set. Så snabbt kan det gå. Extradosen hade kickat in och Parkinson lugnat sig. Vad annat kan man säga än att det svänger snabbt i livet med Parkinson och det är bara att gilla läget.

Minnen och en lista med några ”bra-att-komma-ihåg-saker”

Slutligen, det hände mycket under dagarna i Stockholm och kanske återkommer jag och berättar mer. Nu vill jag bjuda på en lista av viktiga saker som kan vara bra att komma ihåg när man tävlar.

  • Kom ihåg att dricka – det är varmt i en pingishall.
  • Kom ihåg att äta – det är bra att ha med sig matsäck, ännu bättre att äta den.
  • Kom ihåg att andas mellan varje sidbyte, och att dricka – det är som noterat tidigare varmt i en pingishall.
  • Kom ihåg att inte bara dricka vatten – resorb finns av en anledning.
  • Kom ihåg att fylla på med extrados i tid – quicken finns av en anledning.
  • Kom ihåg att du har rätt att ta en paus under matchen om du inte mår bra.

Matcher och tävling i all ära, visst är det roligt men det som betyder mest, det som gör starkast intryck är glädjen, vänligheten och gemenskapen man möts av. Hur det bjuds på både närvaro, samtal, erfarenheter, kunskap, glädje och sorg – gemenskap helt enkelt. Hur dörrar öppnas, fika kommer på bordet och slutligen Tack för att vi fick skjuts från hallen till centralen när vi skulle hem. En lättnad att slippa dra väskor på pendeln! Tack!

Träningsläger och Stockholm Veteran Open – några dagar i maj

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Morgon

Torsdag morgon. Det är tidig morgon när jag vaknar av att lillkatt försöker ta sig in igenom sovrumsdörren. Han vill ut, ut till allt det som katter gillar med våren. Bara att kliva upp. Öppnar för lillkatt som smyger ut, nåja, snarare kastar sig ut i vårmorgonen. Storkatt vår lite äldre herre, ligger lugnt och stilla, och spanar genom ett fönster, tydlig med att han tänker vara kvar inomhus ett tag till.
Med rykande varmt kaffe och fågelkvitter, får jag en tidig, stilla och lugn morgon att landa i innan det är dags att åka.

Allt är packat och förberett för några dagar i Stockholm; först träningsläger och sedan tävling.
Jag har vilat mig ”i form”, som det heter, och enbart rehabtränat de senaste två veckorna. Skadan är fortfarande inte läkt och jag är, ärligt talat, lite orolig över om jag kommer att kunna träna och spela som det är tänkt.
Men spel/träning eller inte, det spelar inte så stor roll, det jag ser fram emot allra mest är att träffa och umgås med alla, både gamla och nya vänner.

Tågresa till Stockholm

Tack och lov för en morgonpigg dotter som utan att tveka skjutsar mig till stationen strax efter 06. Tänkte mig en lugn resa, med frukost och ljudbok, och kanske kunna passa på att ta en ”powernap”. Men nej, den planeringen kraschades. Tågresan är en upplevelse som jag gärna hade varit utan. Jag lovar! Att ha en medpassagerare i samma vagn, en person i ett sällskap på fyra, som pratar konstant kan ta kål på vem som helst. Människan pratar till och med när hon äter. Det är tur för henne att de är fyra i sällskapet, men definitivt otur för oss andra vagnen. När en i sällskapet vill vila byter hon samtalspartner och fortsätter prata, och prata och prata. Högt.

Det kändes som en extremt lång resa, men den hade som tur var ett slut. Vid halv tolv var vi på plats i Spårvägens pingishall. Då har vi åkt tåg, lyckats ta rätt tunnelbana, byta linje, äta lunch och slutligen promenera åt rätt håll från restaurangen till hallen. Nu fick vi några timmar med träning och kära återseenden – ingen nämnd och ingen glömd:) Det blev både pingisbollar, fika, goa igenkännanden och varma skratt.

Bara backar

Från hallen till hotellet där vi skulle bo första natten var det en promenad på en kvart. Vi, något orutinerade? googlemapanvändare, tänkte att det blir nog bra. Vi utgick ifrån att det skulle ta längre tid för oss att gå, men vi hade gott om tid. Det ingen av oss tänkt på eller inte sett i kartappen var att det bara gick uppför. Enbart backar. I en kvart!? Det tog nog inte bara lite längre tid att gå än de utlovade femton minuterna, men varför klaga? Det var en härlig försommardag, solen sken, himlen var blå och luften ljummen. Området där vi promenerade framåt/uppåt var vackert med en hel del äldre bebyggelse. Dessutom; vi hade ingen brådska, ingen tid att passa.

Vi småpratade och promenerade i sakta mak och kom så småningom fram till hotellet. Äntligen möjlighet till vila och återhämtning.

Pizza i kvällssolen

På kvällen strålade vi samman på en trevlig restaurang med uteservering, där vi njöt av en värmande kvällssol med god mat och trevligt sällskap. Det blev pizzor uppkallade efter de sju dödssynderna – Lättja, Girigighet, Högmod, etc. Fantastiskt goda. En lång och trevlig dag gick sakta mot sitt slut.
Nästa dag var det bara att packa och checka ut. Dags att byta hotell, lämna staden och bo ute i skogen, och dagen efter är det dags för Stockholm Veteran Open. Allt har bara börjat och trots en del knaggel, har det börjat bra.

Mitt VM – dag för dag och en oväntad avslutning

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Förberedelser – innan resan

Det är så mycket som inte syns av det som kommer med i paketet Parkinson. Jag tänker på de symptom som går under namnet icke-motoriska. Bland de finns till exempel oro, ångest och nedsatt fokusförmåga. Som med allt som rör Parkinson är det individuellt vilka av alla symptom som man får. Men just oro och nedsatt fokusförmåga är det vanligt att man upplever. Det är symptom som kan ställa till det i olika sammanhang. Att resa är definitivt ett sådant.

Man märker av de icke-motoriska symptomen i olika situationer, olika sammanhang. Man kan ha lättare för att känna sig osäker på vad man klarar av, och kanske kan det vara så att de här symptomen – oro – gör att man väljer bort sådant som man egentligen vill göra.
I beslutet om jag skulle resa, i förberedelserna och i planeringen av både resa, boende och deltagandet i turneringen märkte jag av några av de icke-motoriska symptomen. Min resa till Kroatien och mitt beslut att delta i PPP VM var inte helt enkel. Viljan fanns men den var åtföljd av oro och osäkerhet. Klarar jag att resa? Hur skall jag tänka och göra med mat, mediciner m.m?

Det som vägde över till ett ja var tre olika saker: 1. Mitt beslut att leva nu och göra sådant som jag tycker är roligt och som gör att jag mår bättre i min Parkinson. 2. Gemenskapen som finns mellan oss med Parkinson. 3. Min sambo skulle följa med, och vi skulle ha lite efterlängtad semester tillsammans.

När jag väl bestämt mig tog jag kontakt med coach Pelle och vännen Lin i Stockholm. Lin hjälpte mig med alla mina frågor om VM och anmälan. Hur jag skulle tänka. Stort tack till dig Lin! Och givetvis tack till dig Pelle för allt stöd.

Sedan kom flygstrulet. Jag tror att de flesta som flög från Sverige drabbades av det på olika sätt. När vår flygrutt kollapsade bokade vi om och valde att flyga till Zagreb och ta oss med bil till Pula. Det visade sig vara ett klockrent beslut!
In i det sista var det osäkert om min vän och partner i pingpongen, Rosie, skulle kunna åka med. Det hade inte blivit samma sak utan henne, vi har hållit ihop sedan vi började med pingisen. Stöttat och peppat varandra.

En ny pingisvän från gruppen i Göteborg är Håkan, som var positiv till att åka och anmälde sig. Dessutom blev han min partner i mixed dubbel.

Rosies vän Eva bokade en fantastisk lägenhet som vi delade. Bästa läget i Pula hade hon lyckats få till – vi bodde mitt emot arenan. Typ två minuter att gå. Inom nära gångavstånd fanns affärer, restauranger och en badplats.

Inför resan var vi fem stycken som skulle till Pula från Göteborg + plus våra supporters. Vi reste både dit och hem vid olika tidpunkter, men väl på plats fanns tid till umgänge.

Några dagar med semester

Vi, jag och sambon, landade i Zagreb den 7 oktober. Vår plan var att njuta av några dagars semester innan tävlingen drog igång. Efter en dag i Zagreb hämtade vi bilen och körde småvägar mot Rijeka. På vägen dit skulle vi stanna och äta. Vi småspanade efter en restaurang eller liknande men det var svårt att hitta. Plötsligt dök det upp en skylt som talade om en Canyon som man kunde besöka. Vi körde av, stannade och kollade om det fanns någon restaurang på platsen. Tripadvisor eller om det var Google maps, som bägge två har varit rådgivare för oss under resan, visade att japp det fanns det. Dessutom fick den bra recensioner. Vi körde dit och hittade en liten pärla. Fullt med folk, fantastisk grillad öring och en promenad i en canyon i en fantastiskt vacker miljö. Definitivt en av de vackraste platser jag besökt.

Vi körde vidare och efter några dagar med besök på en resort anslöt vi till de andra i lägenheten i Pula. Nu var det dags att fokusera om och ställa in sig på pingis och turnering med 165 deltagare från 19 länder, 107 män och 58 kvinnor.

Tisdag 11 oktober

På kvällen var det cocktailparty med mingel för alla både deltagare, anhöriga och supporters. De allra flesta var där. Och vi fick möjlighet att återknyta bekantskapen med tidigare vänner och bli presenterade för nya. Det blev en trevlig kväll. Jag tror att det var den här kvällen som jag först fick veta att vår coach Pelle skulle komma först på onsdag – och han hade våra matchtröjor med sig. Vi skulle mao börja turneringen utan coach, vi fick alla tänka på att nu behöver vi stötta varandra.

Onsdag 12 oktober

Totalt var det fem olika tävlingar i turneringen – damsingel och damdubbel, herrsingel och herrdubbel, och mixed dubbel. Varje grupp hade sedan tre klassificeringsgrupper – klass 1, klass 2 och klass 3. Det innebar att det var femton olika tävlingar som pågick.

Idag, på turneringens första dag var det invigning av VM i det fantastiska Colosseum. Det var ett härligt spektakel som var en upplevelse att få vara med om. Du kan läsa mer om den i tidigare inlägg.

Efter invigningen av PPPVM 2022 var det bara att bege sig tillbaka till arenan för nu var det dags att börja spela pingis. Lite rostig får jag erkänna att jag kände mig, efter semester och drygt en vecka utan pingis – kan man vila sig i form? Vi hittade träningshallen och bollade in. Nervositet? Kanske, men inte så farligt.
På turneringens första dag var det matcher i mixed dubbel. I min och Håkans grupp var vi bara tre dubbelpar så det blev bara två matcher för oss. Tyvärr förlorade vi bägge två, men det var roligt att äntligen vara igång och spela. Jag trivs med att spela med min mixed partner, vi tar det lugnt och är fokuserade. Visst missar vi ett antal lägen båda två men det kan bara bli bättre ju mer samspelta vi blir.

Torsdag 13 oktober

Torsdag och dax för singelmatcher. På plats i hallen redan till dagens första matcher. Vi vill ju heja på de svenska herrarna, mingla med deltagarna och gå till träningshallen och värma upp.
Så småningom, efter lång väntan blir det äntligen vår tur.
Inser att jag är både nervös och taggad, samtidigt som jag tycker att det skall bli så roligt att äntligen få spela match. Gruppspelet rullar på, jag får bra coachning av både sambon och Håkan. ”Det ser bra ut” – säger sambon och ler; den bästa pepp jag kan få. När gruppspelet är klart har jag bara förlorat en match och slutar som två i min grupp. Det betyder att jag är vidare till slutspel! Vem hade kunnat tro det?

På kvällen blir det mys i lägenheten, vila och återhämtning så att vi skall vara laddade inför morgondagens dubbelspel.

Fredag 14 oktober

Fredagen kom och det var en dag lika full av matcher för både herrar och damer. Vi väntade in damdubbeln. Hejade på de andra, slog några bollar i träningshallen, åt, slappade och sedan var det dax för damdubbel. Vår inställning var som vanligt, en boll i taget. Ta det lugnt, andas vid varje serve och ingen brådska. Ett mantra och en inställningn som bar oss genom hela gruppspelet och när alla matcher var spelade stod vi som etta i vår grupp och var därmed vidare till slutspel!
Herregud, vad hade hänt? Vi var båda två i lätt chock. Omtumlade. Vi som in i det sista hade varit så osäkra på om vi skulle kunna genomföra matcherna. Och så vann vi gruppen. Vi var två stora leenden efter den prestationen.
Våra supporters gratulerade och kramade om oss.

På torsdagen spelade jag och Håkan i mixed dubbel consolation men idag tog det slut i den klassen.

Sedan kom Jörgen med tröjorna. Han hade varit på flygplatsen och hämtat Pelles väska som tröjorna låg i. Äntligen kan alla vi svenskar ha likadana matchtröjor. Matchtröjor med namn och en svensk flagga. Tack!
Någon coach Pelle kom inte, han hade fått åka tillbaka till Sverige och peppade, hejade och coachade från soffan med hjälp av telefonen.

Lördag 15 oktober

Åter en dag som präglades av en herrans massa väntan Vi satt och väntade på att damslutspelen i de olika klasserna skulle dra igång. Till slut blev det dags för damsingel slutspel där jag vann min första match och förlorade nästa. Men det gjorde inget för hon som jag förlorade mot vann sedan hela klassen och i dubbeln hade jag och Rosie vunnit mot henne och hennes partner.
Sedan blev det mer väntan, oklara besked och slutligen slutspel i damdubbel. Vi spelade vidare på samma sätt som tidigare, lugnt och peppade varandra. Det var en fungerande taktik. När dagens sista match var spelad stod klart att vi gått till semifinal!

Söndag 16 oktober

Sista dagen på turneringen. Idag spelades semifinaler och finaler. Åter en massa väntan och en tidsplan som stuvades om. Men det blev semifinal för mig och Rosie. En semifinal som vi vann. När vi gick till bordet för att spela finalen visste vi att vi skulle resa hem med en medalj, nu var det bara valören det handlade om. Men vi kände oss som vinnare oavsett hur det skulle gå.
Finalen blev precis så spännande som den skall vara. Vi förlorade första set, och sedan andra. Vi började tredje och tänkte som vanligt en boll i taget. Efter tredje hade siffrorna blivit 2-1. Fjärde set och det stod nu 2 lika. Vi var framme vid ett femte och avgörande set. Efter det femte setet stod det klart att vi vänt underläge 0-2 till seger 3-2 . En helt oväntad seger för oss. Den betydde: Vinst och guldmedalj!

På den avslutande prisceremonin får vi stå högst upp på pallen och är det någon jag unnar detta så är det Rosie. Jag är så glad över att vara en del i vårt dubbelteam, där vårt samarbete bara blir bättre. Att vi ser varandra och lyfter varandra, och att det räckte till att vi blir guldmedaljörer i VM – det är tungt! Det är stort!

Summering

Väl här hemma, just nu sjuk av en elak virus, summerar jag mitt PPPVM 2022. Min första internationella turnering. Jag har mycket kvar att lära både om mig själv och om hur tävling fungerar. Men trots allt:
Det var smart att spela i alla klasser, det gjorde att jag fick spela minst två matcher varje dag. Allt praktiskt löste sig på plats och jag är oerhört tacksam över all den support, allt stöd, alla hejarop, filmning och inte minst bokning av hotell och rattande av bilen som min sambo gjorde. Och bara att han fanns där och delade hela upplevelsen med mig – det betydde mycket!
Jag skulle kunna skriva mer om praktiska saker men det som sticker ut för mig är: Gemenskap, kontakten med nya och gamla vänner! Glädjen i att ses och glädjen i att ha hittat något som påverkar vår sjukdom, bromsar den. Alla parkies på plats är ambassadörer för PingPongParkinson och brinner för att sprida kunskapen om hur bra sporten är för vår sjukdom, men också för att bryta den ensamhet som många hamnar i.

Till sist

Vi avrundade våra dagar i Kroatien med att bara vara, och hyrde en lägenhet nära en fantastisk strand i Pula. Vi badade, promenerade, och besökte gamla stan i Pula. Fikade på cafe´ och åt tamarinder plockade av vår värdinna direkt från ett litet träd i trädgården. På kvällarna njöt vi av bastu och bubbelpool. En härlig avslutning på våra dagar.
När vi först kom till lägenheten bjöd vår värdinna på kaffe och berättade för oss om bra restauranger, var närbutikerna låg, badplatser, olika besöksmål mm. Vi berättade om PPPVM som precis var avslutat inne i Pula. Våra dagar gick fort och efter två nätter satt vi åter och pratade med värdinnan och hennes make. Så trevliga.
Under vårt samtal berättar hon att hennes väninna med 80 procents säkerhet fått diagnosen Parkinson, det var bara de sista testerna kvar. Väninnan var såklart både chockad och ledsen. Då hade vår värdinnan berättade om mig, om pingis och om PPPVM som jag precis hade deltagit i. Och om hur bra pingis är för oss med Parkinson. Väninnan hade blivit så glad. Sett att det fanns ett ljus trots allt.
För mig visar det här hur viktigt det är att vi berättar för andra om både Parkinson och om Pingis. För där vi minst anar det finns det någon som behöver höra just om pingis, om hur den bromsar Parkinson, om gemenskap över gränser, och om hur roligt det är att spela med en liten vit boll.

PingPongParkinson VM 2022

~ cicciqwinth ~ 4 kommentarer

Överväldigad. Omtumlad. Två ord som beskriver min upplevelse av PPP VM 2022. Invigningen hölls i Pulas anrika Colosseum och den var, kort sagt, helt fantastisk att få vara med om. En invigning med flaggor, tal, dubbning, musik och glädje i en arena från romarriket där människor tidigare kämpat för sina liv och nu, på samma plats, knöt vi parkies vänskapsband över landsgränser. Historiens vingslag hördes den dagen. Det var mäktigt.

Det var min första internationella pingisturnering. En fem dagar lång tävling i mitten av oktober. Jag anmälde mig och deltog i turneringen med inställningen att jag behövde lära mig hur allt går till.
Det är något speciellt som händer när man lämnar leken med rack och boll, när det blir allvar och varje poäng räknas. En missad serve är en tappad poäng, precis som en boll som slås ut eller i nät. Dessutom är det en helt annan sak att möta nya, helt okända spelare. Man vet inget om hur de spelar, inget om styrkor eller svagheter.

Alla har mer eller mindre likadana förutsättningar, men med erfarenhet och rutin kommer kunskap och då finns det genast skillnader. De förutsättningar vi har hanterar vi dessutom på olika sätt och här spelar säkert tävlingsvana en stor roll.

Matchvana, hur och när skall man bolla in och värma upp, hur fungerar en turnering i praktiken, var finns information om dagens matcher, vad skall jag tänka på runtomkring, alla dessa praktiska frågor är mer än nog men ändå inte allt.
För till de kommer allt det där som rör Parkinson. Och kanske, kanske är det något av det viktigaste vi måste lära oss. Både vi som deltar och de som arrangerar. För Parkinson är med och skall hanteras. Hur mycket orkar kroppen? Hur mycket stimuli orkar knoppen? Behövs extra medicin för att jag skall kunna spela? När kan jag äta, fylla på med energi för att orka utan att det krockar med medicinerna? Var och när kan jag vila?

Ändå, trots allt detta, bara att vara här på plats och delta är en seger, en seger mot Parkinson.
1-0 till alla oss parkies mot Parkinson!

Överväldigad. Omtumlad. Full av känslor. Glädje, gemenskap, möjligheter att prata med gamla vänner och att lära känna nya. Mingel, paussamtal, möten i uppvärmningshallen, kontakter när man bollar tillsammans. ”Hej, vem är du?”…
Det väcker starka känslor när man ser glädjen i möten, glädjen över att vinna sin egen seger över Parkinson, glädjen över att bara vara på plats. Glädjen över att både ge tips och få tips av andra. Glädjen över att få vara en del i ett större sammanhang. Och mycket, mycket mer.
Det är en speciell gemenskap mellan oss, både kärleken till Pingpong och att vi lever med Parkinson. Till det kommer också viljan att sprida ordet om hur pingis kan påverka vår hälsa i en positiv riktning.

Överväldigad. Omtumlad. Är också känslor som beskriver min egen upplevelse av turneringen, matcherna. Känslan av nervositet, oro och samtidigt glädjen över att kunna delta. Frustration när jag själv gör enkla fel blandas med spelglädjen över längre, bra bollar, oavsett vem som tar poängen. Skratt, leenden, fokus och allvar. Spela en boll i taget.

När gruppspelen är avslutade är jag lätt förvirrad. Vad hände egentligen, tvåa i singelgruppen och segrare i damdubbel. Vidare till slutspel och fler matcher. Det här var definitivt inget jag hade vågat tro eller ens hoppas på.
På sista dagens prisutdelning står jag och min vän Rosie överst på prispallen som världsmästare i damdubbel – guldmedaljörer.

Överväldigad. Omtumlad. Glad. Ord som beskriver min upplevelse av de fem dagarna i oktober 2022 då PPPVM pågick

ParkinsonPingis träningsresa; full av intryck!

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Den tredje april lyfte planet från Landvetter med destination Alicante – Spanien. Äntligen på väg. På väg till Altea och ”Nordic tabletennis training camp” för seniorer med Parkinson. Tillsammans var vi drygt tjugo stycken deltagare från olika länder. Där och då, på planet, innan allt drog igång, var jag full av förväntan och nyfikenhet det skulle bli spännande både att träffa alla och att träna tillsammans.
Nu är jag hemma igen med många tankar och upplevelser som jag vill dela med mig av. Inte bara själva pingisträningen utan också den gemenskap, kunskap, inspiration och glädje som fanns där mellan oss under hela veckan. Nyfikenheten på varandra och den självklara gemenskapen som infann sig omgående. Detta att alla ser varandra, och alla både accepterar dagsformen och hur den varierar under dagen.

Ett vänligt leende och kommentaren: ”Jag ser att du är off just nu, behöver du hjälp med något ?” betyder så mycket mer när den som frågar vet vad det innebär. När man är trött, törstig eller bara behöver extra energi i form av en banan eller något annat ätbart är det samma sak; den som frågar vet hur man mår. Det är skillnad, och mitt intryck är att många mår bättre, orkar mer, bara av att befinna sig i den här gruppen.

Planet landar i ett för årstiden kallt och regnigt Spanien, men det är trots allt varmare än hemma. Värmen ihop med maten, träningen och möjligheten till daglig rörelse påverkar Parkinson positivt. Dessutom är det mindre stress än i vardagen hemma och jag, precis som många andra, mår bättre när stressnivån är låg.

Pingisträning

Det var pingisträning varje dag. Två pass om dagen, från tio till tolv och två till fyra. Vi hade möjlighet att börja träna redan vid nio och att stanna kvar nån timme på eftermiddagen. Fyra tränare på tjugoen personer. Det erbjöds egentid med tränare, möjlighet att ställa frågor och slipa teknik, och dessutom bollåda. Det tränades, spelades matcher och finslipades teknik – ljudet av bollar mot bord och rack var intensivt. Skratt, glädjerop och mutter blandades med svett och ledde till samtal med både gamla och nya vänner. Och fler bollar som flög över näten.
Våra tränare Markus Sjöberg, Anton Åkesson, Sara Ramirez och Pelle Hägglund var alla i en klass för sig. Att få möjlighet att träna och coachas av så erfarna och duktiga tränare var speciellt. Alla deltagarna utvecklades i sitt spel redan från dag ett – tränare som tittar och korrigerar, deltagare som vill utvecklas och förbättra sig är en riktigt bra combo.
Sedan är det en väldigt speciell känsla när man får veta att den man tränas av har representerat sitt land i OS, inte bara en gång utan två. Till exempel…

Nya vänner

Det är fantastiskt, den känslan som infinner sig i mötet med de andra kan knappast beskrivas på något annat sätt. Det fanns omedelbart en gemenskap och nyfikenhet på varandra som jag aldrig har mött i något annat sammanhang. Det tillsammans med en omtänksamhet blandad lättnad som den delade erfarenheten av Parkinson för med sig innebär något speciellt. Samtalen flyter lätt, trots att det ibland finns en viss språkbarriär. Skratt och allvar blandas, och många berättelser om livet med och utan Parkinson delas. Erfarenheter, frågor … Helt enkelt nya vänner som möts, och vänskapsband över nationsgränser knyts.
På tävling ställs vi mot varandra men glädjen när man ser hur pingisen får någon att må bättre är värd så mycket mer än att vinna matchen. Tillsammans, med delade kunskaper och erfarenheter är vi starka!

Promenader

Promenader varje dag. Två gånger. Fram och tillbaka, från hotellet till idrottsanläggningen och från anläggningen till hotellet. I presentationen av resan stod det 600 meter, men det var säkert minst det dubbla. Dessutom, vissa dagar gick vi förbi affären och fyllde på med vatten och annat nödvändigt…
När vi lämnade anläggningen på eftermiddagen och promenerade tillbaka för en välförtjänt dusch, blev det inte alltid vila innan maten. Det var lockande att ge sig ut och promenera i den pittoreska byn och de vackra omgivningarna. Jag tror inte jag var ensam om min önskan att resan varit längre. Fler promenader, sightseeing, barhäng, samtal och gärna några träningspass till.

De fasta tiderna för mat och träning tillsammans med promenaderna fram och tillbaka ledde till att jag plötsligt märkte att jag bara stannade och tog min parkinsonmedicin när larmet sa ifrån. Varken mer eller mindre. Inget planerande, inga tankar på om jag skulle bli stel och få svårt att röra mig. Inget. Ryggsäck med det nödvändiga, sedan bara larm, vatten och piller.

För mig var det här en positiv upplevelse, och en tankeställare. Den visade för mig hur lätt det är att jag trots allt begränsar mig själv utan att jag är medveten om det. Nu blev det så uppenbart. Samtidigt var lösningen så enkel – packa ryggsäcken med det nödvändiga, tänk inte så mycket, och det fungerade.

Mat; restaurang morgon, middag, kväll

Det här var något som jag verkligen sett fram emot, att slippa planera, handla och laga mat. Att maten skulle finnas framdukad varje dag, tillagad, borde minska stressnivåerna. Min förhoppning infriades. Det var ett stort plus att bufféerna innehöll mycket frukt, grönsaker, fisk och skaldjur, mat som är både nyttig och god. Stora, härliga bufféer tre gånger om dagen.
Det mesta smakade bra, och det var härligt med buffé där vi kunde välja och vraka, hungriga efter alla timmar med träning.

Veckan i Altea

Den här veckan har varit bra för mig och jag är otroligt tacksam för att jag valde att åka med. Det var inget självklart beslut tack vare det oroliga tillståndet i Europa. Väl i Altea föll allt på plats och rullade på. Orken fanns för två träningspass om dagen, även om jag fick pausa då och då. Styrkan i den egna drivkraften och viljan att inte ge sig såg jag inte bara hos mig utan även hos flera av de andra.
Den nionde april lyfte planet igen, denna gång från Alicante till Landvetter där vi landade något försenade. Hemma.
Nästa år är det dags igen.
Men innan dess hoppas jag på att möta alla dessa fantastiska människor igen på träningar och tävlingar runt om i Europa.

Varför är pingis bra när man har Parkinson?

~ cicciqwinth ~ 2 kommentarer

Året efter jag fick min diagnos blev jag övertalad av en Parkinsonkompis att börja spela pingis. Vi pratade inte så mycket om att pingisen skulle vara bra för Parkinson, motverka symptomen och träna hjärnan. Vi pratade desto mer om att det är roligt att spela, gemenskapen i gruppen och att det är ett bra tillfälle att träffa andra med Parkinson.

Nu har jag börjat fundera på vad det är som egentligen händer när man spelar bordtennis. Jag menar, förutom det som är uppenbart – det man ser och märker. Påverkar träningsformen hjärnan på ett sådant sätt att sjukdomen motverkas?
Jag har hittat material om forskning som bedrivs om träning och Parkinson där man har upptäckt att pingis aktiverar hela hjärnan och faktiskt motverkar Parkinson.
I texterna jag har läst finns exempel på personer som har blivit bättre, till och med kunnat minska sina mediciner när de har börjat att spela pingis mer regelbundet. Så bordtennis verkar ha en positiv effekt på hjärnan.

Vad händer i hjärnan vid Parkinson?

På medibas.se hittade jag följande beskrivning av vad som händer vid parkinsons sjukdom och den ger en viss hint om varför pingis är bra.

Hjärnan består av grå och vit hjärnsubstans som innehåller miljontals nervceller. Dessa nervceller eller neuroner kommunicerar genom att avge kemiska ämnen som kallas neurotransmittorer.

När ett neuron stimuleras sänds en neurotransmittor från neuronet och passerar en klyfta som benämns synaps. Neurotransmittorn binds sedan till en receptor på ett annat neuron och för på så sätt vidare en signal.

Vid Parkinsons sjukdom förstörs långsamt det område i hjärnan som svarar för muskelrörelser, särskilt de pigmenterade neuroner som förekommer i substantia nigra i mellanhjärnan. Nedbrytningen av dessa neuroner minskar tillgången till dopamin, som är en typ av neurotransmittor. Som följd kan inte nerverna i det här området skicka sin signal till andra nerver för att styra särskilda kroppsrörelser. Det ger upphov till darrningar i kroppen, långsammare rörelser, stelhet och balansproblem.

Vad händer när man spelar pingis?

Det händer en hel del med både hjärnan och kroppen när man spelar bordtennis. Saker som är bra för alla, men speciellt bra, nödvändiga vill jag påstå, när man har Parkinson. Man aktiverar och tränar områden som sjukdomen påverkar negativt. Jag tänker då framförallt på sådant som: olika rörelser, rörlighet, balans, koordination, kognition, kondition, snabbhet och styrka. Dessutom skall du göra flera olika saker samtidigt – så varje gång du spelar pingis tränar du på detta också!
Bordtennis är en träningsform, en aktivitet, som verkar innehålla det mesta vi behöver.

Tänker jag på de här sakerna när jag spelar? Nej, det kan jag inte påstå att jag gör. Det jag tänker på i samband med pingis är gemenskapen och att träningsformen gör mig glad, vi skrattar mycket tillsammans.
För det finns en härlig gemenskap och öppenhet både i den lokala gruppen som tränar tillsammans och mellan alla som man träffar från övriga delar av både Sverige och utanför landets gränser.

Här finns en länk till youtube från träningslägret inför VM i Berlin. Vi tränar, fikar och umgås.

Ping pong power

Nyfiken att prova pingis?

Om du är intresserad eller bara nyfiken på att prova på om pingis är något för dig kan du antingen stämma av med den lokala Parkinsonföreningen eller kontakta en bordtennisklubb. Det är många klubbar som har grupper både för vuxna och ibland även för paraidrott.
I Göteborg är vi en grupp på runt 16 personer med Parkinson som tränar i Exercishuset en gång i veckan. Är du intresserad av att komma och prova får du gärna kontakta mig.

Pingis i Stockholm; träning, hotell, spa

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Tog tåget till Stockholm igår efter lunch. Sonen skjutsade mig till stationen. Som vanligt en spännande resa i ett Göteborg som grävs upp, och där det både rivs och byggs nytt. Vi tog till i överkant med tid och det var tur. Helt ny väg. Byggrödljus och omdirigeringar gjorde resan både längre i sträcka och tid.

Pingisträningen började klockan 18. Planen var först incheckning på hotellet, sedan direkt till träningen. Tåget var sent, så allt försköts men resorna i Stockholm flöt på snabbt och bra.

Träningen var rolig och intensiv. Extra kul att träffa alla, uppslutningen var över förväntan.

Hotellsängen passade mig och jag sov ovanligt bra. Dagen har börjat med härlig frukost, promenad och inköp av mellanmål. Just nu tar vi en paus. Sedan blir det spa och massage följt av träning. Förhoppningsvis avslutar vi träningen med gemensam middag med pingisgänget innan det är dags för pendeln tillbaka till hotellet. Och då är det natt igen.

Parkinsonpingis, Para games 2021 i Stockholm

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Det närmar sig. Till helgen är det dags. Bordtennis, pingis. Tävling i Stockholm. Det känns sjukt spännande.

När jag anmälde mig, eller snarare tackade ja till att delta i tävlingen visste jag ingenting. Tänkte att det var ett arrangemang som mest var internt. Idag råkade jag på en nyhetsflash om Para Games 2021 i Stockholm och insåg att tävlingen nog är lite mer än vad jag förstått.

Det känns ändå okej. Som vanligt deltar jag utan några förväntningar, med vetskapen om att jag har spelat så kort tid. Det finns så mycket att lära, både i spelet och tävlingssituation. Men mest deltar jag för att det är så roligt att träffas. Och att spela.

Tänk vad livet bjuder på överraskningar, oväntade vändningar som man inte alls förväntade sig.

Äntligen är vi igång med pingis igen

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Som jag har längtat, och saknat att spela pingis med Parkinsongänget. Igår var första gången vi träffades sedan innan pandemin. Rack, bord, bollar och en hel massa spelglädje blandades med glädjen över att träffas igen. Den här gången blev framförallt mycket spel och en del prat. Det var tydligt att det fanns fler än jag som hade saknat att träffas och spela pingis tillsammans.
Det känns i kroppen idag att det blev mycket spel, kroppen som både är lite mörbultad och stel, träningsvärk…. Men framförallt känns det bra. Bra att kunna träffas igen, spela tillsammans, och få nya spelkamrater.

Så ja, jag har saknat våra speldagar med all glädje i att kunna spela tillsammans, alla skratt och de möjligheter till samtal som finns när man delar ett gemensamt intresse. Den här gången var vi tio stycken! Fantastiskt!
Efter två timmar skiljdes vi åt, svettiga och glada. Med förhoppning att ses nästa onsdag ifall inte Parkinson vill något annat.

Pingisen är en träningsform som får mig att må bra. Det märks i både kroppen och knoppen att den har en positiv inverkan på min Parkinson. För några veckor sedan var jag och en väninna och provtränade hos en bordtennisklubb. Gruppen som vi fick förmånen att träna tillsammans med tog emot oss med öppna armar. Jag kände mig så välkommen, ingen som hakar upp sig på Parkinson. Tiden passar mig perfekt, likaså upplägget på träningen. Det känns så bra att kunna träna och spela pingis vid två tillfällen i veckan. Samtidigt hoppas jag att kunna öka med minst ett tillfälle till.
Glädjen jag upplever med träningen får mig att orka mer i vardagen, ger mig energi som spiller över på allt annat. Det är en bonus som jag är oändligt tacksam för. Energi som blir till kreativitet, inspiration, motivation och en glädje över livets alla möjligheter.

17 augusti; föreläsning om boken ”Parkinson Power” hos Parkinsonföreningen i Stockholm

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Känslor tumlar runt efter besöket i Stockholm. Positiva känslor. Glad, och överväldigad efter min föreläsning och presentation av boken ”Parkinson Power Tio kvinnor berättar” hos Parkinsonföreningen i Stockholm. Det var en intresserad och inspirerande åhörargrupp som visade stort intresse för både arbetet med boken och varför den är skriven. Betydelsen av att vi genom att dela våra erfarenheter och upplevelser och kan stötta och hjälpa varandra, och förändra bilden av Parkinson i samhället – från en sjukdom som drabbar äldre till ”en tuff neurologisk diagnos”.
De personliga samtalen med deltagarna efter föreläsningen underströk betydelsen av att vi ser möjligheter och att vi kan spegla oss i varandra för att må bra.
Stort tack till alla som kom och lyssnade!

Hemma igen med en ganska trött kropp och en hel del träningsvärk. Det blev fyra dagar i Stockholm. Dagar fyllda med pingis och samvaro med Parkinsonpingisgänget från hela Sverige, härliga promenader på Söder, och, som sagt, föreläsningar/presentationer av boken.
Av de tio kvinnorna som är med i boken och delar sin berättelse har jag träffat två stycken, de andra åtta är för mig okända personer. Det här gällde fram till i tisdags då det visade sig att en av dessa fantastiska, modiga kvinnor var med på föreläsningen och kom fram till mig efteråt och presenterade sig. Åh så glad jag blev! Att hon dessutom var nöjd med boken, och hur jag har tagit hand om hennes berättelse värmde mitt hjärta extra mycket. Den gåva hon skänkte mig bär jag med mig. Tack!

Mina två första presentationer av boken hölls i Stockholm. Är det värt att nämna? Ja definitivt, på grund av att anledningen till mitt besök i Stockholm var träningslägret i bordtennis som Pelle Hägglund på Spårvägens bordtennisklubb anordnade för oss ”Ping Pong Parkinson”. Flera av de som var med och tränade skall dessutom till Berlin i september och spela VM.

Efter flera veckors intensivt arbete med boken ”Parkinson Power Tio kvinnor berättar”, då jag har varit innesluten i en bokbubbla, så finns boken nu i verkligheten. Att jag åkte till Stockholm för att träna bordtennis och samtidigt föreläsa om boken blev helt perfekt, nästan som en liten minisemester. Borta från dator och skrivande kunde jag lämna bubblan och presentera boken, boken ”Parkinson Power tio kvinnor berättar” som är min bebis och givetvis lämnar jag den inte ensam utan följer med den på resan ut till läsarna.