Äntligen är vi igång med pingis igen

Som jag har längtat, och saknat att spela pingis med Parkinsongänget. Igår var första gången vi träffades sedan innan pandemin. Rack, bord, bollar och en hel massa spelglädje blandades med glädjen över att träffas igen. Den här gången blev framförallt mycket spel och en del prat. Det var tydligt att det fanns fler än jag som hade saknat att träffas och spela pingis tillsammans.
Det känns i kroppen idag att det blev mycket spel, kroppen som både är lite mörbultad och stel, träningsvärk…. Men framförallt känns det bra. Bra att kunna träffas igen, spela tillsammans, och få nya spelkamrater.

Så ja, jag har saknat våra speldagar med all glädje i att kunna spela tillsammans, alla skratt och de möjligheter till samtal som finns när man delar ett gemensamt intresse. Den här gången var vi tio stycken! Fantastiskt!
Efter två timmar skiljdes vi åt, svettiga och glada. Med förhoppning att ses nästa onsdag ifall inte Parkinson vill något annat.

Pingisen är en träningsform som får mig att må bra. Det märks i både kroppen och knoppen att den har en positiv inverkan på min Parkinson. För några veckor sedan var jag och en väninna och provtränade hos en bordtennisklubb. Gruppen som vi fick förmånen att träna tillsammans med tog emot oss med öppna armar. Jag kände mig så välkommen, ingen som hakar upp sig på Parkinson. Tiden passar mig perfekt, likaså upplägget på träningen. Det känns så bra att kunna träna och spela pingis vid två tillfällen i veckan. Samtidigt hoppas jag att kunna öka med minst ett tillfälle till.
Glädjen jag upplever med träningen får mig att orka mer i vardagen, ger mig energi som spiller över på allt annat. Det är en bonus som jag är oändligt tacksam för. Energi som blir till kreativitet, inspiration, motivation och en glädje över livets alla möjligheter.

17 augusti; föreläsning om boken ”Parkinson Power” hos Parkinsonföreningen i Stockholm

Känslor tumlar runt efter besöket i Stockholm. Positiva känslor. Glad, och överväldigad efter min föreläsning och presentation av boken ”Parkinson Power Tio kvinnor berättar” hos Parkinsonföreningen i Stockholm. Det var en intresserad och inspirerande åhörargrupp som visade stort intresse för både arbetet med boken och varför den är skriven. Betydelsen av att vi genom att dela våra erfarenheter och upplevelser och kan stötta och hjälpa varandra, och förändra bilden av Parkinson i samhället – från en sjukdom som drabbar äldre till ”en tuff neurologisk diagnos”.
De personliga samtalen med deltagarna efter föreläsningen underströk betydelsen av att vi ser möjligheter och att vi kan spegla oss i varandra för att må bra.
Stort tack till alla som kom och lyssnade!

Hemma igen med en ganska trött kropp och en hel del träningsvärk. Det blev fyra dagar i Stockholm. Dagar fyllda med pingis och samvaro med Parkinsonpingisgänget från hela Sverige, härliga promenader på Söder, och, som sagt, föreläsningar/presentationer av boken.
Av de tio kvinnorna som är med i boken och delar sin berättelse har jag träffat två stycken, de andra åtta är för mig okända personer. Det här gällde fram till i tisdags då det visade sig att en av dessa fantastiska, modiga kvinnor var med på föreläsningen och kom fram till mig efteråt och presenterade sig. Åh så glad jag blev! Att hon dessutom var nöjd med boken, och hur jag har tagit hand om hennes berättelse värmde mitt hjärta extra mycket. Den gåva hon skänkte mig bär jag med mig. Tack!

Mina två första presentationer av boken hölls i Stockholm. Är det värt att nämna? Ja definitivt, på grund av att anledningen till mitt besök i Stockholm var träningslägret i bordtennis som Pelle Hägglund på Spårvägens bordtennisklubb anordnade för oss ”Ping Pong Parkinson”. Flera av de som var med och tränade skall dessutom till Berlin i september och spela VM.

Efter flera veckors intensivt arbete med boken ”Parkinson Power Tio kvinnor berättar”, då jag har varit innesluten i en bokbubbla, så finns boken nu i verkligheten. Att jag åkte till Stockholm för att träna bordtennis och samtidigt föreläsa om boken blev helt perfekt, nästan som en liten minisemester. Borta från dator och skrivande kunde jag lämna bubblan och presentera boken, boken ”Parkinson Power tio kvinnor berättar” som är min bebis och givetvis lämnar jag den inte ensam utan följer med den på resan ut till läsarna.

Pingis + parkinson = bra kombo

Allt sedan pandemi gjorde att vi fick ställa in pingisen, och inte längre kunde träna och spela har jag saknat den. Vi har ju så roligt när vi tränar! Vi spelar och skrattar, vi spelar och pratar, vi spelar och tar en paus, vi byter motståndare och vi spelar både singel och dubbel. Är vi ojämnt antal deltagare då spelar vi två mot en.
Att man sedan tränar både kondition och koordination som Parkinson mår bra av, lugnar ner sig, känns ibland som en positiv bieffekt.
Det jag framförallt saknar är ändå gemenskapen, att vi som spelar har så roligt tillsammans, skrattar mycket och alla mår bra. Sedan saknar jag såklart att spela bordtennis!
Precis innan smittspridningen tog fart igen hade vi ett första träningstillfälle och hoppades att vi skulle kunna fortsätta hela hösten. Tyvärr kunde jag inte vara med vid det tillfället och såg fram emot nästa – som fick ställas in. Tillbaka på ruta ett; pandemi så ingen pingis.
Så jag har funderat på hur jag skall kunna spela igen, vilka lösningar, möjligheter som finns. Och det dök upp en möjlighet nu under Black week.

Black week, ett konstigt fenomen, men det har gjort det möjligt för mig att trots allt spela pingis igen. Ett bra pris på ett bordtennisbord för hemmabruk dök upp som ett av många erbjudanden. Jag och sambon bestämde oss, det får bli den nya leksaken!

Men själva spelandet dröjer lite till för bordtennisbordet skall monteras, och bäst som vi höll på med det visade det sig att två delar var fel. Jag hoppas att det löser sig snabbt! För nu när pingisbordet finns vill jag verkligen spela igen.

Bordtennis SM, Parkinson

Onsdag och i efterdyningarna av helgen; en helt fantastiskt rolig helg. Pingisen spelades i Stockholm, arrangerad av Bordtennisförbundet och Spårvägen. Tävlingen låg över två dagar med både dubbel och singelspel. Ett schema som visade sig vara ganska tufft, det var många av oss som kände av de långa dagarna men det uppvägdes av entusiasm och glädje. Stämningen var positiv, och det fanns en stark känsla av gemenskap.

Att sedan få möjlighet att träffa andra, allt prat, alla skratt, allt det vi delar, likheter och skillnader – bättre kan det knappast bli! På söndagen kom Petra Sörling, ordförande i Bordtennisförbundet, och var med större delen av dagen – ett styrkebesked som visar att från förbundets sida vill man mer… och jag vill gärna att det händer en del här hos oss på västkusten (mer kommer i ämnet, nu är bollen satt i rullning). Den avslutande banketten på söndagen innehöll prisutdelning och gav tid till fler möten. Undrar någon hur det gick för mig? Långt över förväntan det blev två medaljer; brons i dubbel och brons i singel.

Tåget rullade in på stationen halv tolv på natten, sonen mötte och i säng strax efter midnatt.

Ping Pong Parkinson

I onsdags spelade jag ping pong. Och, åh vad det var roligt! Jag har inte spelat sedan jag gick i mellanstadiet, så det var några år sedan. I början gick det lite si så där, jag kände mig tafatt och fumlig. Helt lätt var det inte, det blev många missade bollar! Men det blev ganska snabbt bättre och gick lättare.

Men framförallt vi spelade tillsammans och pratade, umgicks med varandra och mådde bra. Superbra träning för både kroppen och hjärnan, tänka, röra sig och prata samtidigt! Jag kan verkligen rekommendera att prova.

Pingis en gång i veckan

Jag kommer definitivt att fortsätta med pingis en gång i veckan. Och jag har turen att min lokala Parkinsonförening erbjuder pingis. Har inte din förening ping pong, fråga efter det och hör om de kan ordna något.

Har du provat ping pong? Skriv gärna en kommentar och berätta för mig vad du tyckte om det!