Jag har alltid varit en morgonmänniska, trivs med att gå upp på morgonen och starta den nya dagen. Jag har alltid tyckt om att ha gott om tid på morgonen, äta frukost i lugn och ro, och slippa stressa iväg.
Efter dagens frukost, när jag tittade på morgonteve, bestämde jag mig för att ta en promenad vid åttatiden. Kroppen kändes helt okej, så varför skjuta promenaden till eftermiddagen?
Jag byltade på mig både dunjacka, överdragsbyxor, mössa och halsduk för att hålla mig varm. Termometern visade minus 7 grader – vindstilla och kyligt.
Med tanke på mina knän som fortfarande bråkar med mig, tänkte jag att här är det bäst att vara förutseende så att jag inte står halvvägs med ett knä (eller två) som inte fungerar. Så för att vara helt säker på att kunna gå min planerade runda på 2 km laddade jag med en värktablett.
Att promenera på morgonen visade sig vara ett beslut som passade mig bra idag, perfekt väder och en kropp som njöt av att röra på sig. Visst känner jag av mina knän, men de blir knappast bättre av att vara stilla utan de behöver träning för att bli bra.
Jag lyder!? fysioterapeutens råd om att ta kortare steg, för att spara knäna, och idag fungerar det bra. Som vanligt har jag lättare för att gå på asfalt än på grusvägen – grusvägen har alltid varit tung att gå på, den är ojämn och gropig och på vissa ställen full med hal flis.
Grusvägen, det är givetvis där som vårt hus ligger, så den går inte att undvika. Å ena sidan är det tufft med grusvägen nu när jag har problem med knäna, å andra sidan är det bra träning för Parkinson… Så det är bara att se det positiva i situationen.
Om vädret och kroppen tillåter blir det en promenad i morgon vid samma tid.
Mitt liv med Parkinson 