23 december – måste man göra allt?

23 december – dags att stanna upp.
För mig, som har lättare för att gasa än bromsa, är det nästan nödvändigt att jag stannar upp och ger mig själv lite tid. Dagen före julafton har jag lätt att fastna i allt jag vill göra, därför är det här en dag för eftertanke, funderingar och kanske lite självrannsakan; vad vill jag göra? Vad är viktigt för mig? Vad orkar jag? OCH sist och allra viktigast: Hur mycket av det jag vill göra kan jag göra och ändå må bra? Tillbaka till balansen igen! Det där som är så svårt för mig; att acceptera skillnaden mellan vad jag orkade och kunde göra tidigare och vad jag klarar av idag utan efterräkningar.

För att hitta den här balansen har jag ett annat sätt att använda ”jag måste göra det här…”

Mitt behov av balans för att må bra har inneburit en hel del reflektion över tillvaron, varför jag gör vissa val, varför jag tycker att vissa saker är viktiga. Mina reflektioner har gjort att jag har kommit fram till att det som är betydelsefullt är det ”jag vill” oftast i betydelsen hur kan jag göra, uppleva, delta, etc och samtidigt må bra?
Nu idag, dagen före julafton, har jag en lista med saker som ”måste” göras – allt från matlagning till paketinslagning. Men måste allt det här genomföras? och om jag gör allt på min lista, hur kommer jag att må ikväll och imorgon?

Ärligt talat, kvällen den 23 december är den kvällen då jag vill kunna mysa med familjen, provsmaka julmat och bara må bra. Så jag tänker att om det är det här jag vill vad måste jag göra för att det skall bli så?
Med det ”måste-tänket” blir det lättare att omfördela arbetsuppgifter eller helt enkelt stryka de från listan!
Samma tänk gäller för julafton; vad vill jag: eftersom mitt svar är att det som betyder mest är att vi i familjen kan umgås och fira jul ihop blir det lättare att välja vad som skall göras och hur. Måste är kopplat till må bra, tillsammans och att jag skall vara pigg och orka delta.
Det blir enklare, mer positivt och lättare att välja!

Det blir jul och vi får vara tillsammans om än inte, som det var planerat från början, med föräldrar, syskon och syskonbarn. Det blir på ett annat sätt – varken sämre eller bättre bara på ett annat sätt. Hur man än väljer och hur man än tänker är det omtanken om varandra som är det som betyder mest och att vi firar jul på avstånd är en förutsättning för att vi skall kunna fira jul tillsammans igen.
Jag känner mig lyckligt lottad som har sambo och två barn i min hemmiljö som jag kommer att fira jul tillsammans med – de som inte är med i år, utan firar på annat håll, de fattas mig och de finns med i mitt hjärta.