Träffa andra med Parkinson

Jag fick min diagnos i slutet av juli 2018. Det var, som jag berättat tidigare, en lättnad för mig när jag fick diagnosen. En lättnad eftersom jag fick en förklaring till varför min kropp betedde sig som den gjorde. En lättnad eftersom jag fick något att förhålla mig till. En lättnad eftersom jag fick svar på många av mina frågor. Men jag har många frågor, tankar och funderingar kvar, och nya dyker upp. I min familj, släkt, är det bara jag (så vitt jag vet) som har Parkinson. Det betyder att jag inte har någon referensram, allt med Parkinson är nytt; ett oskrivet blad. Det är på många sätt ganska skönt för nu kan jag själv söka svar på mina frågor och funderingar om sjukdomen. Samtidigt är det ganska ensamt; hur är det att leva med Parkinson? det är trots allt en sjukdom med en progressiv utveckling. Det finns ingen bromsmedicin utan bara symptomlindring. Sjukdomen tar sig dessutom olika uttryck och det finns olika typer, där en del tydligen är mer aggressiva. Vilken typ man har tar det två år från diagnos till dess att man vet, enligt min läkare. Jag söker min egen väg för att må så bra som möjligt, med träning, kosttillskott, mat m.m.
Jag tror dessutom att det är bra att träffa andra med Parkinson. Andra som befinner sig ungefär på samma plats i livet som jag gör. När vi träffas en gång i månaden, pratar och umgås, ställs en hel del frågor. Frågor och svar ställs och ges av alla, både de som levt längre med Parkinson och de som, precis som jag, levt med diagnosen mindre än ett år. Det betyder mycket, att alla delar med sig, att många har frågor, att man kan se och höra att man kan göra på olika sätt. Här finns mycket livskunskap och många tankar – här finns pepp och gemenskap. Här knyts vänskapsband.