Bordtennis och Parkinson – när livet bjuder på lite mer

Knappt 300 spelare från 23 länder, tillsammans spelade vi nästan 2000 matcher under fem dagar i Wels, Österrike. Det här är PingPongParkinson-VM 2023.
Jag var där, och jag spelade; singel, mixed och dubbel. Det finns massor att berätta och därför är det extra svårt att välja. Det rent konkreta om matcher, om domare, om coacher, om maten, om hur det är organiserat… och det känslomässiga, det lätta och det svåra. När jag reflekterar och summerar mitt deltagande, mina resultat, mina matcher och mina upplevelser av de här fem dagarna hamnar till slut mitt fokus på den ”guldkant” i livet med Parkinson som bordtennisen innebär.

Först lite om matcherna

I år var jag osäker på mig själv in i det sista, det var först dan före avfärd som jag kände mig lugn och började se fram emot veckan. Det var egentligen inte så konstigt. Sedan sommaren hade jag dragits med olika skador, och överansträngningar och mer än en infektion som gjort att hela mitt träningsupplägg fått total slagsida. Men så äntligen kände jag att det skulle bli roligt att delta i PPPWM, att spela matcher.
I mixed, där jag och min partner placerats i högsta klassen, mötte vi några av turneringens bästa spelare. Det var riktigt motiverande när vi lyckades ta poäng även om vi till slut förlorade. I singel gick det betydligt bättre. Där förlorade jag en match i grundspelet och kom två i min grupp och vidare till runda två. Fler matcher och jag slutade trea i gruppen och var klar för slutspel. Jag tog mig till åttondelsfinal, där allt avgjordes i det sista femte, setet.
Men jag var nöjd.
I dubbel, ja där gick det hela vägen. Vi vann alla våra matcher i grundspelet och tog oss vidare. Det blev kvartsfinal, semifinal och final. En final som vi vann! Det var sann glädje, tårar och en hel massa känslor. Vi som aldrig spelat tillsammans tidigare. Det låter kanske inte så svårt, men min partner Maria spelar sittande och det blir ett helt annat spel. Det blev också en del missförstånd mellan oss som ledde till förlorade poäng. Det blev en del tjafs hos motståndarna om reglerna som är lite annorlunda, vilket gav upphov till en del irritation hos dem som vi försökte sätta oss över.
I stunden lyckades vi lyfta varandra, lät inte det negativa påverka, utan fokuserade på nästa boll, nästa poäng. Och när det gällde som mest …höll vi hela vägen i mål.

Guldkant; det positiva

Vi får ofta höra att pingis är bra för hälsan men i Wels var det tydligt att den också för med sig vänskap, glädje och gemenskap, som är minst lika viktigt som fysisk aktivitet.
Känslan när man går in i tävlingshallen och redan vid ackrediteringen möts av leenden, ”Hej och välkommen.” Man träffar vänner man lärt känna under tidigare tävlingar. Det kramas och uppdateras om livet, pingis och allt där emellan. Vänner, gamla och nya vänner, och hur vi gläjds med varandra – det är det som bordtennisen handlar om. Vänskapen mellan oss är hjärtat och drivkraften och det som skapar det där extra, guldkanten, och känslan av att livet trots allt bjuder på lite mer.

Mitt hjärta blir varmt när jag tänker på vänskapen mellan oss i den svenska truppen – vi kommer från olika delar av Sverige och det är alltid lika roligt att ses. Det är inte ofta vi har möjlighet att träffas, ändå finns den där, vänskapen och omtanken. I den svenska truppen finns också ett flertal anhöriga som stöttar, peppar och hjälper till – de är alla guld värda. Det är relationer som byggs, och omtanke om varandra. Där finns också glädjen över vad vi tillsammans har åstadkommit.

Lika fantastiskt är det när man träffar deltagarna från andra nationer, trots olika språk, pratar vi med varandra, trivs tillsammans och blir vänner. Vi försöker förstå varandra, bryr oss om varandra, skrattar tillsammans, umgås, stöttar och spelar lite pingis.

När jag fick min diagnos hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det var just tack vare den som jag skulle få lära känna helt fantastiska människor från världens alla hörn och uppleva nationella och internationella tävlingar. Inte heller att jag en dag skulle stå med två VM-guld.