Stegutmaningen, upp och ner

Stegutmaningen är verkligen en riktig utmaning som dessutom ger mig en och annan tankeställare. En vanlig dag, eller snarare en vanlig regnig dag, när jag är hemma, rör jag mig inte jättemycket. Lite skrämmande hur få steg det blir! Jag mäter antalet steg med en stegräknare i telefonen och hur korrekt den visar vet jag inte. Jag bär inte heller med mig telefonen hela dagarna och jag mäter inte heller antalet steg i samband med träning. Men det är, trots felmarginalen, skrämmande få steg de här dagarna – kanske max 2 000. Nu visar sig en av de positiva effekterna av stegutmaningen; jag har blivit medveten om det här! Det betyder också att jag måste röra mig mer inomhus de där regniga, ruffiga dagarna. Kanske ta en kortare promenad i regnet?
Mer  positivt med stegutmaningen och mina powerwalks är att hållningen blir bättre, stavarna gör att kroppen blir rakare, stegen blir längre. Jag märker att jag går snabbare och har lättare att hitta en bra rytm. Stavarna gör att armarna måste röra sig i takt med stegen, pendla, och det är en skön känsla när det fungerar. Extra bonus är att gångkondisen och balansen blir bättre.

Stegutmaningen har gjort att jag går mer och den har visat att jag kan förbättra min gång genom powerwalks. Att det har kommit förbättringar redan efter knappt två veckor är en stark motivation till att fortsätta med powerwalks – jag tror på träningen med stavarna – och att aktivt följa utvecklingen och notera förändringar.

Bodybalance, yogabaserad träning

En dag i veckan lägger jag in ett pass Bodybalance, ofta blir det på måndagar. Bodybalance är en klass som bygger på yoga, den innehåller också både Tai Chi och pilates. Man förbättrar sin rörlighet och ökar sin corestyrka. Idag var det dags för en ny release (ny koreografi) och dessutom teamklass. Teamklass betyder två instruktörer, vilket är extra stimulerande. Det var en riktigt rolig koreografi med utmanande balans, rolig styrka och skön stretch. Tai Chi delen var stora rörelser där man skulle sträcka på sig ordentligt i ett mjukt flöde. Yoga, benstyrka, pilates och sedan stretch med kärlek till höften. Det blir riktigt bra. Träning som sträcker upp och rätar ut kroppen, skapar bra muskelminnen. Me like!

Styrketräning – styrka, hållning, kondition m.m.

Träning har varit en naturlig, självklar del av mitt liv i många år. Jag har under årens lopp tränat med olika fokus, de senaste åren har mitt fokus varit att träna för att kunna vara frisk när jag blir äldre. Sedan i somras har jag fått ändra mitt träningsfokus igen. Nu tränar jag för att kunna må så bra som möjligt så länge som möjligt. Jag fokuserar min träning på sådant som påverkar mina symptom. Samtidigt tycker jag fortfarande att det är roligt att träna! Att orka lite mer, lyfta lite tyngre… känslan är fantastisk.

Jag är nog på många sätt lyckligt lottad som redan hade min träning när jag fick min Parkinson diagnos – träning är ju något som rekommenderas. Jag har letat efter information och olika studier om träning vid Parkinson. Det finns en hel del forskning om konditionsträning, balans, yoga och dans som har positiv inverkan. Träningen i sig kanske inte påverkar sjukdomsförloppet men det finns några olika studier som visar att träning kan lindra symptomen. Symptomen lindras tydligen på grund av att fysisk aktivitet stimulerar blodtillförseln till hjärnan på ungefär samma sätt som mediciner gör.

Det verkar som om forskningen inte riktigt vet varför träning verkar ha de här positiva effekterna. Men det finns några teorier. Parkinsons sjukdom gör att nervcellerna som tillverkar må-bra-hormonet dopamin förstörs. Men fysisk aktivitet skyddar och gynnar istället tillväxten av sådana celler.

Jag har inte lyckats hitta några studier om nyttan av styrketräning vid Parkinson, de som finns uppfyller inte evidenskraven (men jag kommer att leta vidare). Det som jag har läst om styrketräning när man har Parkinson sätter fokus på att det är bra och nyttig träning. Starka muskler bär upp kroppen, motorik, koordination, balans och hållning är några tydliga områden och vinster i samband med styrketräning. Jag kommer att fortsätta träna och utmana mig själv efter dagsform, och behöver jag byta fokus igen så gör jag det!

Balans, tränas varje dag

Innan jag fick min diagnos och blev medveten om Parkinson och hans påverkan på mig, så tränade jag balans. ”Balansen är en färskvara”, och ”Balansen måste tränas hela tiden”, ”Slutar man att träna balansen försämras den snabbt” – det här var något som jag hörde från olika instruktörer, pratade med vänner och familj om. Jag var och är helt övertygad om att det stämmer! Balans måste tränas varje dag och då talar vi om friska personer och normalt åldrande. Med Parkinson som ett extra tillskott i livet blir det ännu viktigare att träna balans.

Min balans har, trots träning, helt klart blivit sämre de senaste två åren. Men den är ändå rätt okej och jag märker att den blir bättre när jag tränar den och utmanar mig själv i olika positioner. Yogan är ett utmärkt tillfälle där kan balansen tränas på olika sätt och man märker själv vilken dagsform balansen har. Fysisk träning utmanar också balansen på olika sätt och stärker samtidigt kroppen, allt beroende på vilka övningar man gör.
Eftersom jag är övertygad om att balans är en färskvara smyger jag in lite balansträning i vardagen, flera gånger om dagen. Det kan vara sådana ”enkla” saker som att stå på ett ben när jag tar av och på mig byxorna, att ta trapporna både upp och ner, gå upp på en pall eller stol utan att ta stöd med händerna, jag har en pilatesboll i vardagsrummet och sitter på den (lyfter ett ben eller två) m.m. Här får man vara kreativ och hitta vardagliga/naturliga ”balansövningar”. Det är utmanande att träna balans, det är svårt många gånger men det ger resultat. Dessutom har balansen en direkt inverkan på vad man klarar av att göra – stå, gå, cykla, t.o.m. bara att fungera i vardagen.

Från frisk till sjuk; vem ser den långsamma förändringen?

Parkinson har många olika symptom och det mest kända är nog skakningarna. Det är dessutom en allmän uppfattning att Parkinson är en sjukdom som drabbar äldre. Idag vet jag att det sistnämnda är helt fel! Jag vet också att innan skakningarna kommer har många helt andra symptom.

Vem upptäcker att något är fel? Är det den drabbade själv? Är det en kollega? En anhörig? En vän? En läkare eller sjuksköterska på vårdcentralen?

Det här är en fråga som är både svår och viktig! Egentligen behöver man i ett arbetslag, en familj eller vänkrets inte känna till allt om olika sjukdomar utan de måste läkaren kunna identifiera, åtminstone måste läkaren vara beredd att utreda och remittera till specialister. Det som man som kollega, anhörig, vän däremot måste våga är att berätta när man misstänker att något är fel.

OCH det här är viktigt! Den smygande, långsamma förändringen och de olika symptom som Parkinson har upptäcker sällan den drabbade själv. Det finns många berättelser om anhöriga som påpekat förändringar/symptom, om nära vänner och kollegor som vänligt talat med den drabbade om förändringar som skett och uppmanat till att söka läkare. Ofta har dessa omtänksamma personer inte haft kännedom om just Parkinson, men ändå förstått att något är fel! De har dessutom haft modet att våga säga till, att våga berätta. De har haft omtanken om en medmänniska i fokus, för när man ser att något är fel och vågar berätta om förändringen och uppmana till vårdbesök eller utredning då är man modig och omtänksam.

Här är några av de symptom som kan komma tidigt, symptom som är värda att uppmärksamma:

  • Ena sidan av kroppen hänger inte riktigt med
  • Man blir fumlig
  • Rösten blir svagare och talet kan bli otydligt
  • Ansiktet blir stelt med mindre mimik
  • Man blir långsammare
  • Man får svårare att röra sig
  • Handstilen blir sämre, bokstäverna mindre och mindre
  • Man blir stel
  • Simultankapaciteten försämras
  • Blodtrycket blir lågt
  • Jag gick själv med flera av de diffusa symptomen i många år utan att märka dem. När jag började påverkas av symptomen kopplade jag de inte till Parkinson, utan jag trodde att det var något annat. Det var först när några av mina vänner pratade med mig om mina symptom och att det kunde vara neurologisk sjukdom och uppmanade mig att kontakta läkare som allt föll på plats. Specialistläkaren som jag blev remitterad till ställde diagnosen direkt – och vilken lättnad att äntligen veta vad som var fel! Jag är så tacksam för mina vänner som vågade prata med mig om sina misstankar och de som fanns (och finns) runt omkring mig och stöttade och uppmanade mig att kontakta läkare. Ni är hjältar och guld värda!

    Träningsutmaning – upplägg

    Nu har jag mätt hur många steg jag tar i genomsnitt per dag och kommit fram till att det är ett realistiskt mål med 5 000 steg per dag under de första två veckorna. Det innebär att vid avstämningen veckans sista dag skall ha gått 35 000 steg, totalt 70 000 steg på två veckor. Det långsiktiga målet är att gå 10 000 steg per dag (70 000 steg i veckan). Jag kommer att öka antalet steg med 500 varannan vecka. Då blir upplägget följande:

    • v. 10 5 000 steg
    • v. 11 5 000 steg
    • v. 12 5 500 steg
    • v. 13 5 500 steg
    • v. 14 6 000 steg
    • v. 22 10 000 steg
    • v. 23 10 000 steg

    Självklart är upplägget öppet för förändringar åt bägge håll, dvs jag kommer att anpassa antalet steg efter dagsform och aktivitet. Märker jag att det blir för tufft minskar jag ökningstakten, precis som att jag kommer att öka den om det känns bra. Målet är dels att komma upp i 10 000 steg per dag men än viktigare är att det sker på ett sådant sätt att jag kan bibehålla det antalet steg som en naturlig del varje dag. Antalet steg ligger dessutom utöver mina vanliga träningspass som jag inte räknar in. Den nionde juni är den sista dagen om jag följer upplägget, då skall jag vara uppe i 10 000 steg per dag under två veckor. Det här känns både spännande och inspirerande samtidigt som det är en realistisk utmaning.

    Medicinsk yoga och hjärnan

    I höstas gick jag på mediyoga på sportklubben där jag tränar. Redan första gången insåg jag att det var en form av yoga som passade min kropp och mitt sinne bra. Nu finns mediyoga inte längre med i utbudet och jag har funderat och letat efter någon annanstans där det erbjuds.
    Nu har jag fått möjlighet att gå på medicinsk yoga, som påminner en del om mediyoga. Det är sex tillfällen nu under våren. Igår var det andra tillfället. Och ja, det händer något positivt i kropp och sinne. Jag blir lugn och avslappnad. Vi avslutar med en meditation som skapar både lugn och ger energipåfyllning. Efteråt pratar vi om hjärnan och vilken fantastisk kroppsdel det är. Att forskning idag visar att det nybildas nervceller i hjärnan hela livet. Och att träning för kroppen i kombination med träning för hjärnan är den bästa kombon om man vill hålla hjärnan i form. Så jag fortsätter att lyfta vikter och köra pulstoppar, precis som att jag fortsätter med Sudoku och att lära mig nya saker. Den medicinska yogan är en del av träningen för hjärnan som får en chans att slappna av och återhämta sig medan jag fokuserar på att andas in och ut. Namaste