11 december – Gästbloggare: Cilla Hiort

Dagens gästbloggare är Cilla Hiort; Yngre med Parkinson. Cilla har jag lärt känna i pingisen där vi har träffats, spelat och pratat.

Cillas berättelse

-”Träna!”, sa han. ”Träna så mycket du kan och orkar, Cecilia!”

Jag log och nickade väl lite medhållande men tänkte: ”Ja, men det vet man ju. Att man mår bättre av att röra på sig. Inget nytt, snarare lite tjatigt. Hur stor skillnad kan det göra…?”

Den som sa det till mig var en bekant från förr som jag stötte på i kaféet på Dahlheimers Hus, som har rehabilitering för olika funktionsnedsättningar. Jag hade precis fått reda på att jag troligen har Parkinson och var ute och gick i kvarteren där jag växte upp och hamnade där, medvetet eller omedvetet. Min kurator hade tidigare föreslagit FAR-intyg från fysioterapeuten. Så när jag ändå var där tänkte jag passa på att höra mig för om deras varma bassäng, som jag hoppades skulle vara tillräckligt lång för ett par crawltag. Axlar och ryggen mellan skulderbladen hade blivit allt ömmare och stelare utan att jag riktigt märkt det. Hållningen ska vi inte tala om.
Men det var kö i receptionen, så först en fika!
Där träffade jag H och efter att växlat några ”Guuud, så länge sen” och ”Hur är läget?” så sa vi i samma mun ”Jag har Parkinson.”
När vi skiljdes en stund senare sa han det som liksom ekat i huvudet sen dess.
– ”Träna!”

Men tänk vad svårt det har visat sig vara ändå…

Mycket berodde på att jag varit RäDD.
Min Parkinson upptäcktes när jag rehab-tränade efter en höftoperation.
Jag hade lovat mig själv att inte slarva med träningen. Det gick bra, men högerfoten ville inte komma igång igen. Jag trodde att min krumma och stela gång berodde på att jag haft ont och fortfarande var lite rädd för att ta ut steget ordentligt. Ju mer rädd och ängslig jag blev desto mer ostadigt snubblande blev det, som i sin tur gör en ostadig och rädd och …
När fötterna och gången krånglade tog jag mig istället fram längre sträckor på cykeln. Tills en dag då en kvinna klev ut i cykelbanan framför mig. Bromsa, väja, ringklocka, hoppa av cykeln var åtminstone tre moment och beslut för mycket. Jag ramlade handlöst och det är rena turen att jag inte slog mig värre. Men cykeln, den hamnade sen orörd i förrådet. RäDD igen.

Direkt efter första besöket hos neurologen åkte jag till Parkinson-förbundets öppna hus. Det följdes av intensivt googlande om sjukdomen. Det var nog ett försök till att få ett grepp om läget mer än ett ”jävlar anamma, det här ska besegras”. Många skrev och pratade om vikten av rörelse och träning. Jag åkte från västkust till östkust för att prova på Balettakademins Street Dance för Parkinson under tre dagar. Låt mig säga så här, taktkänslan blir inte bättre av att ha en diagnos med just då endast låg utvärderingsdos av Madopark och en femtioplussare i hoodie är nog inte så street cool. Men kul var det! Jag provade på PD-pingisen och PD-boxningen och tack vare dem började jag så smått känna igen mitt gamla idrotts-jag. Sen tvingade pandemin oss till avstånd och enskildhet, så allt ställdes tyvärr in. Jag hittade i alla fall ett alternativ till PD-boxningen i ett litet härligt gäng tjejer i Pink Gloves Boxing. Novembers hårdare restriktioner har nu tyvärr satt stopp för det också.

Men nånstans på vägen har jag ändå nästan glömt bort rädslan. Värken och stelheten märker jag också av allt mer sällan. När de gör sig påminda så hjälper det är röra på sig lite. Stavgång, crosstrainer, boxning, gymträning, pingis, promenader och yoga har visat att jag just nu försiktigt kan lita på musklerna och balansen.  I vintras åkte jag till och med skidor både på längden och utför, glatt påpushad av sambon. Ibland behöver man en spark i ändalykten. Var inte för stolt för att inte ta till hjälpmedel när det finns. För mig var stavarna en otrolig hjälp när promenaderna var svåra. Den gamla cykeln byttes mot en elcykel, så nu är oron för att inte ha kraft och balans i sadeln borta.

Stelheten, balansen och rörligheten kommer ju bli sämre med tiden, men jag behöver inte vara förlamande rädd för det NU. Tills det händer, jobbar jag på och försöker göra det på rätt nivå.
Jag har märkt att jag mår bäst av att röra på mig på något sätt nästan varje dag.

Men kör man hårt en dag, för det kan man, så kan en promenad eller lite rörlighetsövningar räcka nästa dag.  Tack alla duktiga människor på internet och YouTube för oändligt många bra klipp!

Vi bytte aldrig telefonnummer och jag kommer inte ihåg hans efternamn. Det ångrar jag nu för jag skulle vilja höra av mig och säga tack. Jag kan lova nu och mena det, att jag kommer att träna!

10 december – Boktips

Jag gillar att läsa, och böcker har alltid funnits i mitt liv. Från barndomen minns jag hur jag låg i sängen och läste i skenet av min sänglampa, ofta hann klockan passera midnatt innan jag kunde slita mig, slå ihop boken och somna. Det var tufft att komma upp ur sängen dagen efter; men det var det värt.
Att läsa är fortfarande något som jag tycker mycket om, men under en period gjorde Parkinson det svårt för mig att orka koncentrera mig på bokstäverna som bildade orden, som blev till meningar på sidan i en bok, det var ofta jag fick läsa om samma ord, samma mening, samma stycke; ibland flera gånger.
I den vevan skaffade jag mig Storytell. Då för att underlätta när jag ville läsa, nu mest för att det är bekvämt och jag kan lyssna samtidigt som jag gör annat – det passar mig perfekt! (För att inte tala om hur skönt det är att somna till högläsning, när man tar en tupplur under dagen!)

Vissa böcker får mig fortfarande att, precis som i barndomen, glömma både tid och rum, det är som att bli en del av berättelsen. Andra böcker är småmysiga och bidrar snarare till att rensa hjärnan, koppla bort en stund och slappna av.
Det finns så många olika genrer, olika böcker; olika berättelser, och varje oläst bok erbjuder möjligheter till en ny läsupplevelse.

Jag vill gärna dela med mig och tipsa om några böcker, vad jag läser just nu, vad jag planerar att läsa, och vad jag nyligen läst och blivit förtjust i.

Vad jag läser just nu

Just nu läser jag:
Döden som vakar” av Anne-Marie Schjetlein
Jag gillar boken, den är lagom spännande, med ett trevligt språk.

Boken handlar om:
”ANDREAS, STINA OCH BARNEN är lyckliga i sin stora bonus-familj och njuter av tillvaron med bebisen Julia. Men för Andreas tar arbetet på sjukhuset ut sin rätt. Personalen är slutkörd och stressen hotar kvaliteten på vården. Andreas oroar sig även för en av sina svårt sjuka patienter som har sin pappa vid sin sida dag som natt. När hon äntligen vaknar upp ur koman är pappan som bortblåst och patienten hävdar att hennes föräldrar är omkomna sedan länge.”

Nästa bok som jag kommer att läsa:

Samlade verk” av Lydia Sandgren.
Boken vann Augustpriset 2020 i den skönlitterära klassen.

Boken handlar om:
”I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.”

Boktips – skönlitteratur och deckare

Nu i december finns det goda chanser till fantastiska lässtunder, så jag tänkte tipsa om några av mina favoriter bland nyare skönlitteratur och deckare.

Skönlitteratur
De sju systrarna” är en serie av Lucinda Riley. Underhållande läsning, ”må-bra-böcker”. I år kom den sjätte boken. Har du inte läst de här böckerna? Lyckliga du! Bara att börja med den första boken och njuta.

Solsystern: Electras bok”, är den sjätte boken och handlar om:
”På ytan verkar Electra D’Aplièse ha allt: hon är vacker, rik och berömd. Men adoptivfaderns plötsliga död har rubbat hennes redan sköra sinnestillstånd och hon dövar smärtan med alkohol och droger. Så får hon ett brev från en främmande kvinna som hävdar att hon är hennes mormor. Sökandet efter hennes egen familjehistoria leder Electra till Afrika.”

Nästa bok jag vill tipsa om är den första i en ny serie av Marianne Cederholm den heter: ”Dö för vårt syndiga släkte”.
Har du inte läst några av hennes böcker, GÖR DET de är underhållande, roliga och riktigt bra – börja gärna med böckerna om Mirjam och Hervor.

”Dö för vårt syndiga släkte” av Marianne Cederholm

Boken handlar om:
”Lite motvilligt har prästen Samuel Williams tagit ett vikariat i sömniga Klockarvik i Dalarna. Lugn och ro blir det dock inte tal om på nya jobbet, för när Samuel anländer möts han av en makaber syn: På kyrkogården har någon lutat ett lik mot två järnkors.
Den döde mannen visar sig vara Finn Mats Hansson, hotellchef och även kyrkorådsmedlem, och istället för den mjukstart med körövningar och kyrkkaffe som Samuel sett framför sig slungas han rakt in i församlingens både nya och gamla konflikter. Somliga bubblande under ytan, andra nu för helt öppen ridå – i och med mordet på Hansson.”

Deckare

Offermakaren” av Viveca Sten


”Offermakaren” är första delen i Viveca Stens dramatiska nya serie Åremorden som utspelar sig i de jämtländska fjällen. Som alltid väver hon samman den storslagna naturen med starka karaktärer i en rafflande mordgåta som fullkomligt trollbinder läsaren.

Boken handlar om:
”Just när skidsäsongen börjat i Åre hittas ett lik i en av liftarna. Kroppen är stelfrusen med läppar som smalnat av kylan. Mycket pekar på ett mord. Daniel Lindskog är inspektör vid Årepolisen och nybliven pappa. Hanna Ahlander har flytt till Åre efter att ha blivit dumpad och tvingats lämna sitt jobb på Citypolisen i Stockholm. Snart blir de båda två avgörande i utredningen kring den döda. Snön yr, temperaturen sjunker och allt fler svävar i livsfara. Hur många måste offras innan sanningen uppdagas?”

”Nio Liv” av Emelie Schepp

Flerfaldigt prisbelönta deckarförfattaren Emelie Schepp.

Boken handlar om:
”En tidig aprilmorgon sprids en film på en ung man på Youtube. Han är misshandlad och har en sprängladdning fastsatt om kroppen. Polisen förstår att ett fruktansvärt öde väntar honom. De lyckas identifiera platsen men hinner inte fram förrän bomben exploderar. Det är den fjärde medlemmen i det kriminella nätverket Komados som har mördats på kort tid. Men rör det sig verkligen om samma gärningsperson? Kriminalinspektör Mia Bolander får hjälp av den nye utredaren Patrik Wiking att lösa fallen. Problemet är att ingen vill prata med dem. Ingen har hört något. Ingen har sett något. När Jana Berzelius dras in i utredningen inser hon att fallet har en direkt koppling till henne själv. Som åklagare har det alltid varit hennes uppgift att ta reda på sanningen. Nu får hon oväntad hjälp med att dölja den.”

”Mytomanen” av Sofie Sarenbrant

Boken handlar om:
”Efter en orienteringsdag i skolan hittas en pojke död i Ålstensskogen. Kroppen är illa tilltygad och värdesakerna försvunna. Misstankarna riktas mot ett ungdomsgäng som har knivrånat jämnåriga i Bromma.
Kriminalinspektör Emma Sköld måste lösa fallet innan mördaren slår till igen, men hon har en känsla av att det är något som inte stämmer. Och vad är det hennes kolleger döljer? Ibland är sanningen för svår att uttala.”

Rotvälta” av Tove alsterdal

Boken handlar om:
”Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred.
Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.
Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin mamma. I undersökningen av mordet på Olofs far kommer hon allt närmare sitt eget liv.
Eira var nio år när Lina mördades.
Olof var pojken i hennes mardrömmar.”

9 december – Gästbloggare: Åsa Holmgren

Dagens gästbloggare är Åsa Holmgren. Åsa är aktiv i gruppen Yngre Parkinson inom Parkinsonförbundet. Det är en grupp för de personer som är i yrkesverksam ålder och får Parkinson; Yngre Parkinson.
Varje år anordnar de en träff för denna målgrupp, platserna varierar på olika ställen i Sverige. Träffarna är väldigt populära och platserna tar snabbt slut. Att möta andra med samma problematik, lära av varandra, ge tips och idèer, det gör att man inte känner sig så ensam.
Åsa Holmgren är sammankallande i gruppen och har tillsammans med 7 andra stått för att anordna träffen 8 år i rad.


Här ska ni få följa med på min resa med Parkinson, Åsa heter jag och jag har Parkinson men jag är inte Parkinson. Det är också min filosofi och mitt förhållningssätt till livet  med en progressiv degenererande sjukdom.

MrP eller MR Parkinson som hen brukar kallas

Klockan tickar, tiden går
Precis då, fyller jag 40 år
I present jag en följeslagare får
Han vill bestämma över hur jag mår
Jag kallar honom för Mr P
Själv vill han heta Mr Parkinson
Vissa dagar är vi ett samspelt team
Andra dagar är det bara bråk och grin
Resan som framöver väntar är svår 
På den vägen finns mitt eget spår 
där finns det många platser fina
Där solen stråla och skina.


In i ringen jag går och
på säcken jag slår Pang pang, pang
I tangon vi runt i takten snurrar
Du och jag Mr P för oss alla hurrar.
På Afrikanska trumman rytmen finns
Kroppen den känslan minns.
Trum trum, trum
Ping pong ping pong
Runt pingisbordet studsar en boll
Vi vinner. Med 13-0
SM matcher i huvudstaden
Medaljen glänser av tredje graden. 
Vänner från norr till söder
Blir varandras systrar och bröder.
Resan hemåt mycket lättare blir
När vi kosan tillsammans styr .

8 december – umgås utan att träffas

Hur kan vi umgås utan att träffas?

En av de stora utmaningarna i år är att umgås utan att träffas – för mig innebär det i första hand både att uppleva känslan av gemenskap, samhörighet, sammanhang.

Gemenskap och samhörighet är ett band som vi både bygger och stärker med våra traditioner. Det är förstås en mångbottnad känsla av samhörighet där man både tillhör en större grupp och en mindre. Vi har tillsammans skapat våra traditioner och vår gemenskap. Samtidigt är inget statiskt utan det har förändrats över tid, påverkat av livet och var man har befunnit sig.
Vi har firat många jular med skypesamtal till familjemedlemmar som befunnit sig utomlands eller på annan ort och firat med andra släktningar. Det får mig att fundera på vad är det man saknar när man inte kan ses? Givet är att de som inte är på plats saknas, men annars? Kanske saknar man skratt och sång, att få vara med i gemenskapen, kanske saknar man den där speciella maträtten som bara en person kan göra? Kan vi stötta varandra och inspirera med förslag på hur vi kan känna gemenskap utan att vi träffas på jul?

Ett paket med julkänsla

Min första spontana tanke är att ”vi slår in hela julkänslan i ett paket och skickar det”. Och den tanken håller sig kvar, kan man det? Jo det borde gå. Om vi funderar på vad som är en del av ”vår jul”, ordnar det som går, jag tänker på: ”vår” mat, spelar in en julfamiljshälsning med något av det som är speciellt för oss, eller skriver ner den, slår in några paket med rim, och vad mer? Kom med förslag! Vad tror ni, om man får ”julkänslan i ett paket” på det här sättet, känner inte hela familjen gemenskap då? Både tiden fram till dess att man postar sitt paket och på själva julen. Jag tror att det också skapar en naturlig gemenskap när man sedan skypar på julen. Vilket jag tycker man kan göra – då både ses man och hörs!

Nu under december när vi har lite mer tid över kan vi planera både för en gemensam december och samtidigt förbereda ”paketet med julkänsla”. Bjud in familjen till ett gruppsamtal på tex. skype, be alla förbereda sig innan – vad vill man göra, hur vill man delta – ni skapar nya traditioner i er familj. Några kan baka, några förbereda mat och alla kan vara med och förbereda innehållet i just ert eller era ”paket med julkänsla”.
Ni kan tillsammans dela på förberedelserna under december och ni kan tillsammans skapa era paket och tillsammans kan ni umgås utan träffas.

7 december – Gör dina personliga Julkort

Julkort – med hälsningar och en önskan om en God Jul. Det är både roligt att skriva och skicka, och att få. Vänner och bekanta som tar sig tid att skriva och posta ett kort – jag blir lika glad för alla julkort som kommer till oss.
Om jag hinner försöker jag skriva personliga julkort, gärna kort med lite eftertanke bakom som jag gör själv. De flesta år blir det vanliga julkort med en hälsning men i år, tänker jag, finns det tid för de personliga julkorten.
Jag tänker att om man börjar idag så finns det tid att i lugn och ro både skapa och skriva sina kort och posta dem så att de hinner fram innan julafton.
Kanske betyder ett julkort med sin hälsning lite extra i år? Vad tror ni? Jag tror det, framförallt tror jag att ett fysiskt julkort i brevlådan betyder extra mycket för de som vi inte kan träffa i år på grund av pandemin. Kanske kan man skicka ett kort med en liten gåva i? Jag får fundera på det och vad det skulle kunna vara – ha ni några idèer får ni gärna skriva de i kommentarsfältet!

I ett personligt julkort är det bara den egna fantasin som sätter gränser, det kan vara bilder, fotografier, collage, en dikt, en personlig hälsning …
Julkortet skall förmedla sin hälsning om en God Jul, och mottagaren skall bli glad av kortet. Med pennor i olika färger, papper – både enfärgade och mönstrade, sax, limstift, band och snören, och kanske några köpta kort kommer man långt. Antingen tar man det man har hemma eller så köper man det material man vill använda.

Sedan är det dags att börja med årets julkort.

Mjuk kaka

Idag tänker jag baka en mjuk kaka att bjuda på till kaffet, jag hittade ett recept på en glutenfri ”Apelsin och polentakaka” när jag letade efter något nytt att prova. Beskrivningen av kakan låter lockande:

”Baka en glutenfri polentakaka med ljuvlig smak av solmogen apelsin! Med polenta i kakan blir den extra smakrik. Servera denna saftiga, kompakta apelsinkaka som glutenfritt fika och bli dagens hjälte.”

Receptet finns på ICA:as hemsida och du kommer direkt dit här:
Apelsin och polentakaka.
Nu är det bara att hoppas att kakan är god och uppskattas av de som bjuds på den.

6 december – 2:a advent

2:a advent

Det är en tyst morgon, jag tänder det andra ljuset i adventsstaken, sätter mig vid köksbordet och betraktar lågan. Jag känner hur alla tankar saktar in och stillar sig. Det är en lugn och fridfull stund – en stund av harmoni mellan kropp och själ.
Jag njuter av stillheten och friden, ger mig själv möjlighet att stanna upp och reflektera.

Jag vill göra ett försök att samla mina tankar och beskriva hur mycket en sång betyder, vilken skillnad den kan göra med en text som går rakt in, som på något sätt beskriver en situation som man själv lever i.
Gabriellas sång från ”Så som i himmelen”, är en sådan sång för mig och jag har ofta hämtat kraft från texten, en text där jag kan känna igen livet med Parkinson. En text, en sång som har många bottnar där en av de är mod, mod att våga leva. För det är mitt liv och jag vill leva det!
Igår när Jakob Hellman skön Gabriellas sång och berättade att ”det här är en text som beskriver mitt liv”, när han pratade om att han har gömt sig från det som är han men att han nu ville våga leva som den han är, gick det rakt in i mig. Jag har svårt att gråta när jag hör en sång, men när han, efter sin berättelse, sjöng Gabriellas sång rann tårar ner för mina kinder.


Och jag kände ännu starkare hur den sången, den texten beskriver hur det är att leva med Parkinson, men också hur mycket styrka och mod den ger, mod att våga leva här och nu!

Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill…

Det är i de här tankarna jag hamnar när jag njuter av stillheten och friden, betraktar ljuslågan, och ger mig själv möjlighet att stanna upp och reflektera. Gabriellas sång berör på djupet, får mig att känna gemenskapen med alla som precis som jag lever med Parkinson och är för mig en källa att hämta kraft ifrån.
Det blir en stilla stund en tidig morgon den andra advent, det är en skön start på dagen.

Vill ni lyssna på Gabriellas sång?
Här är två länkar till youtube: Jakob Hellman, Helen Sjöholm

Ibland blir det annorlunda

Idag hade jag planerat att skriva om lussekatter och pepparkakor, och dela med mig av mina recept. Men det blir inte alltid som man planerar. Kanske kommer det inlägget längre fram.

Kram! Var rädda om er.

5 december – Fredagslyx; avkopplande hemmaspa med fotbad och dags för första tävlingen

Avkopplande hemmaspa

Ett fotbad är både avslappnande och skönt för trötta fötter, och ändå tycker jag att det är så lätt att glömma bort. Konstigt egentligen, för det är nu på hösten och vintern när fötterna är instängda i strumpor och skor varje dag som de verkligen är värda att skämma bort.
När jag väl kommer ihåg att pyssla om fötterna känns det alltid extra skönt.

Igår kväll bestämde jag mig för att det var dags att ta hand om fötterna, ge dem lite extra kärlek; ett litet hemmafotspa. För att få till den där lyxiga känslan tog jag fram extra fluffiga handdukar (det betyder att de är torkade i torktumlaren), dukade fram ljus i olika storlekar, en kanna med mitt favorit thé och ett fat med frukt.
Jag förberedde för fotbad, fotskrubb och en avslutande fotinpackning.

Reflektion över gårdagens inlägg om vänskap

Det Charlotte skrev om vänskap stämmer så väl. Det är precis som hon skriver, man kan bli nära och goda vänner även när man träffas i vuxen ålder. Och att vi två tillsammans kan stötta varandra, skratta tillsammans men även hjälpa varandra när det är tungt betyder oerhört mycket – det är gemenskap och vänskap.
Jag kan bara upprepa hennes ord; våga ring – om det blir ett nej är det ingen skillnad mot förut men ditt samtal blir oftast ett ja, och gör skillnad både för dig och din vän.

Fotspa – använd det du har i skafferiet!

När jag gör mitt fotspa hemma och har tid vill jag gärna göra mina produkter själv och gärna av sådant som jag har hemma i skafferiet. När jag botaniserade bland kryddor och oljor igår valde jag att använda bikarbonat, rapsolja och citron till mitt fotbad. Visste ni det, att bikarbonat är perfekt att ha i fotbad för att få mjuka och fina fötter? Det var nytt för mig! Och första gången jag provade var igår.
Bikarbonatet exfolierar och mjukar upp förhådnad hud samtidigt som man får njuta av ett lyxigt fotbad!

Så här gjorde jag mitt fotspa
1. jag gjorde i ordning fotbadet
2. satt bekvämt med fötterna i badet i ungefär en kvart och njöt av mitt the och min frukt
3. sedan filade jag fötterna försiktigt och smörjde in dem med skrubben
4. efter det sköljde jag av skrubben med varmt vatten och torkade fötterna med en handduk
5. sist masserade jag in inpackningen, och njöt av mitt the medan jag väntade på att inpackningen fick verka i 15 minuter
6. jag avslutade med att skölja bort inpackningen med ljummet vatten, torkade fötterna och tog på ett par mjuka myssockor

Tänk på! Fötterna kan bli hala av oljan och var noga med att rengöra badkaret eller duschen efteråt.

Recept på det fotbad, fotskrubb och fotinpackning som jag använde

Fotbad (blanda ihop i baljan)
En balja med ljummet eller varmt vatten, 5l
2 msk Bikarbonat
2 msk citron
Några droppar olja (rapsolja/olivolja)

Fotskrubb – (Blanda ingredienserna i en skål)
1 deciliter havssalt eller strösocker
1/4 deciliter Kokosolja
1 tsk rivet skal av lime

Fotinpackning – (Blanda ingredienserna i en liten skål)
1 msk Honung
1 msk Kokosolja

Välkommen till blogmasens första tävling

…med tre presentkort på 1 timmes coaching i potten. 
Du läste kanske gårdagens gästinlägg, skrivet av Charlotte Elgh. Det är Charlotte som skänker tre (3) stycken presentkort á ett tillfälle på 60 minuter med coaching vardera – kanske precis det just du vill prova?
Var med och tävla, vi väljer ut tre vinnare.

Tävlingen går till så här:

  1. Svara på följande:
    (skriv dina svar i bloggens kommentarsfält)
    Vilka olika former av coaching erbjuder Charlotte Elgh – Kraften att leva?
    och
    Skriv vilken form av coaching du är intresserad av och motivera varför just du ska vinna presentkortet?
  2. T.o.m. torsdag 10 december klockan 12:00 kan du tävla. Vinnaren kontaktas sedan via den mail som använts och presenteras i samband med nästa tävling.

O.B.S. Dina kommentarer dyker inte upp på en gång, jag måste godkänna dem först p.g.a. spamfilter.

Inspiration och gemenskap

Om tävlingen:
* Tävlingen avslutas den 10 december klockan 12.00
* För att kunna vinna i tävlingen måste man dels ha svarat rätt på frågan, skrivit vilken form av coaching man är intresserad av och skrivit motiveringen
* Cecilia och Charlotte utser vinnarna
* Vinnarna publiceras i samband med blogmasens tävling de 12 december
* Ev vinstskatt betalas av vinnarna

4 december – Gästbloggare: Charlotte Elgh

Först ut bland gästbloggarna är Charlotte Elgh, 48 år. Charlotte fick diagnosen Parkinson 2014 och Polyneuropati 2016. Hon driver företaget Kraften att leva, som hon startade i höstas, för att inspirera och motivera med sina egna erfarenheter och kunskaper från när livet tagit en ny väg.

Nya vänner i vuxen ålder

Alla säger att det är så mycket svårare att få nya vänner i vuxen ålder och jag tror bara för att de flesta säger att det är svårare, så gör det att man inte vågar ta kontakt. För idag finns det många olika sätt att ta kontakt men varför gör man det inte. Om man tänker att jag ska ringa en gammal vän men den vill säkert inte prata med mig så vågar man inte ringa. Men om du inte ringer så står du där frågande och fortsätter fundera men ringer du så får du svar.

Hur har jag då hittat mina nya vänner i vuxen ålder?

Direkt när jag fick min diagnos Parkinson i september 2014 så sökte jag andra yngre med Parkinson för jag insåg att det måste finnas fler än jag som har Parkinson, vara mitt i livet, jobba heltid och ha familj. Detta beslut gjorde att jag rätt fort fick kontakt med andra i och runt Göteborg där jag bodde då. Det var främst via Parkinsonföreningen och via Facebook jag fick dessa kontakter och den vänskap som utvecklats därifrån är idag den trygghet och gemenskap jag behöver just nu.

 Det finns flera olika grupper på Facebook som vänder sig till oss med Parkinson och en av grupperna heter Yngre Parkinson och där kommer det med jämna mellanrum in nya medlemmar och nyfiken som jag är så kollar jag var de nya medlemmarna bor. Det var där jag i oktober 2018 hittade Cecilia och bjöd inne henne till de fysiska träffarna i Göteborg, som jag och en annan vän startat för oss yngre med Parkinson och närstående. Träffarna var en gång/månad mellan oktober och maj och det var bara att dyka upp.

Cecilia kunde inte komma till novemberträffen men hon kom i december. Det var första gången vi träffades men på grund av att mitt liv var rätt tufft just då så jag mindes inte ens att det var jag som tagit kontakt med henne och bjudit in henne till träffarna. Då blev jag lite rädd och undrade hur det var med mig, men kände mig ändå trygg med de andra vännerna på träffen. Så kom julen och det blev ett nytt år och efter det så ville en vän att jag och Cecilia skulle träffas igen då han tyckte att vi hade mycket gemensamt i vårt sätt att tänka efter att livet tagit en ny väg för oss båda.

Det blev starten på en mycket varm vänskap och stöttning framåt.

Ett exempel på något som jag och Cecilia gjort var att vi var med på Sveriges första SM i bordtennis för oss med Parkinson som anordnades i Stockholm i slutet på februari 2020.

Att man ser att det går att få nya vänner i vuxen ålder är vi ett bra exempel på och det genom att jag skickade ett meddelande och att Cecilia svarade.  Idag jobbar jag med att få människor att må bättre i vardagen, vilket stärker mig jättemycket och det spelar ingen roll om man har en diagnos eller inte, är närstående, chef eller kollega. Alla behöver vi någon att kunna luta oss mot oavsett om det är en kronisk diagnos vi har gemensamt eller om det är att sticka som är ett gemensamt intresse.

Vill även berätta en annan historia om en nu väldigt fin vän till mig och min man. För ungefär 2,5 år sedan så hittade jag Leif Hjort på en grupp på Facebook och tog kontakt via messenger. Efter det har vi haft en hel del telefonkontakt men också kontakt via mejl. Det är en vän som jag kan ringa om jag inte mår bra, skulle vara ledsen en dag och jag vet att han bara finns där och lyssnar.

Han ringde till exempel upp och frågade hur det gått efter att jag haft min första stora föreläsning på Neurodagen i Uddevalla 2019. Han bor i Motala och hade ingen möjlighet att komma men han tänkte på mig den dagen. Vilket var väldigt roligt och då spelar det ingen roll att vi inte hade träffats för jag känner och vet att han betyder mycket för mig.

Vi träffades faktiskt fysiskt nu i höst i Motala för första gången och eftersom vi pratat mycket i telefon under ca 2 års tid så kändes det som vi hade känt varandra väldigt länge.

Vad var det som gjorde då att vi träffades nu, jo det var så att jag skrev en dikt i somras. Fråga mig inte varför, för jag är inte duktig på att skriva annars. Fick för mig att jag ville ha dikten tonsatt och frågade Leif om han kände någon som kunde titta på texten. Det hade han, hans dotter Anna som jag inte kände alls fick texten och några veckor senare fick jag, det var en lördag vid lunchtid ett röstmeddelande från Leif. Jag bara grät, hans dotter hade tonsatt min text på ett fantastiskt sätt och vi som inte ens träffats eller pratat med varandra. Så vi, jag och min man fick också samtidigt när vi träffade Leif, träffa hans dotter Anna och vi kommer också hålla kontakten fram igenom. Vad hände med låten kanske ni undrar, ni får vänta och se.

Så vad kan du göra för att få kontakt med en gammal eller ny vän? Jo ring den gamla kompisen du inte hört av på länge eller skicka ett sms. Eller har du gått med i en Facebook grupp som har ett ämne som intresserar dig och du märker att någon verkar extra intressant där som du skulle vilja ha kontakt med. Skicka då ett meddelande till den personen och fråga det du funderar på. För tänk så här att ett nej har du redan, du kan bara få ett ja. Vem vet det kan vara en framtida väldigt god vän.

Jag har flera vänner jag fått i vuxen ålder på olika sätt och ni finns med mig i mitt hjärta även om ni inte nämns här. Har också på senare tid tagit kontakt med gamla vänner sedan grundskolan som jag inte haft kontakt med på många år, vilket leder till mycket skratt och minnen sedan den tiden.
Att ha kontakt via messenger, telefon eller det nya idag via digitala kanaler gör att man fortfarande känner den varma gemenskap vi delar med varandra.

Så lyft luren, skicka ett meddelande, våga ta kontakt med någon du tänkt på eller våga söka nya vänner. Ingenting är omöjligt.

Och med det sagt vill jag skicka med dig ett citat från Nalle Puh;

Du är modigare än du vet, starkare än du tror och klokare än du förstår.

Kram till er alla //Charlotte

3 december – matkasse med recept

Efter en lång dag framför datorn, med digitala möten, plockar jag av mig hörlurarna. Klockan är halv fem, det är redan becksvart ute och jag känner mig ganska mör. Jag avrundar dagens arbete och stänger av datorn.
Det är dags att laga middag, och jag skänker en tacksam tanke till min leverantör av matkasse eller snarare middagskasse, det blir så mycket enklare när någon annan har planerat, det finns recept och råvaror. Vi har provat olika leverantörer av matkassar och oss passar CityGross bäst. Recepten är enkla att följa, råvarorna är alltid bra och maten blir klar på 30-40 minuter.
Det är ett enkelt sätt att få middagen på bordet och alla klarar av att laga maten. Just den här dagen blir det soppa – en len grönsakssoppa med knäckebröd till. Passar bra en dag som har varit grå och lite ruggig – en skål med varm soppa, knäckebröd och ett ljus i adventsstaken tänt.

Senare på kvällen plockar jag fram min ask med pärlor, nål och tråd. Det var av en slump som jag började tillverka egna smycken. Det började som ett spontant projekt och har fortsatt eftersom jag tycker att det är roligt att få skapa med färg och form, en bonus är att det dessutom är bra för finmotoriken.
För mig har det också blivit en stund för återhämtning och eftertanke; att sitta med de små, små pärlorna är avkopplande och ett sätt att varva ner och runda av dagen.
Nu gör jag örhängen med jultema som jag hoppas kommer att bli uppskattade paket.

Balanskudde tränar balans och koordination

Jag har turen att ha två fantastiskt kunniga och inspirerande fysioterapeuter. Båda två ger mig övningar som är utformade för den träning jag behöver och som jag tycker är inspirerande och utmanande. Senast fick jag med mig olika övningar att träna på en balansplatta.
En bra ide tyckte jag eftersom balansplattan är liten, man kan träna hemma och man kan träna både styrka och balans. Det var bara en liten detalj; jag ägde ingen balansplatta!
Men det gör jag nu – efter att ha beställt på nätet och fått hem både en balansplatta, och en balanskudde.
Balanskudden är helt perfekt för både balansträning och koordinationsträning – man kan stå på den, sitta på den eller ligga på den! Dessutom kan man avsluta sitt träningspass med fotmassage – ena sidan är knottrig!
Både balansplattan och balanskudden är en del av den träningsutrustning som jag är van vid så det känns lite ”hemtamt” att kunna plocka fram de och göra sina övningar hemma. Dessutom är de roliga och lockar till lek och skratt med resten av familjen.

Här kommer några övningar för balanskudden som Abilica har på sin hemsida

1.Övning: Balansera på ett ben
Tränar: 
Generell balans, speciellt i ankelleden
Antal upprepningar: Stå så länge du kan på kudden. Upprepa 2 gånger på varje ben
Stå med ett ben på SoftBalance. Håll ståbenet rakt. Placera gärna händerna på höfterna eller i kors över bröstet. Fäst blicken på en fast punkt i ögonhöjd. Håll kroppen så stilla som möjligt. Om det är svårt kan du låta armarna hänga. Om det är för lätt kan du stänga ögonen eller kasta en boll i väggen och ta emot.

2.Övning: Balansera på ett ben med böjda knän
Tränar: 
Generell balans, speciellt i knäleden. Framsidan låret
Antal upprepningar: 
Stå så länge du kan på kudden. Upprepa 2 gånger på varje ben
Stå med ett ben på SoftBalance. Håll ståbenet lätt böjt. Placera gärna händerna på höfterna eller i kors över bröstet. Fäst blicken på en fast punkt i ögonhöjd. Håll koppen så stilla som möjligt. Om det är för svårt kan du låta armarna hänga. Om det är för lätt kan du stänga ögonen eller kasta en boll i väggen och ta emot.

3.Övning: Båten
Tränar: 
Magmuskulaturen, stabilitet i bäcken och rygg
Antal upprepningar: 
Håll så länge du kan uppe på kudden. Upprepa 3 gånger
Sitt med rumpan mitt på SoftBalance. Håll ihop benen och lyft dem lite grann från golvet. Luta överkroppen bakåt. Fäst blicken på en fast punkt. Håll koppen så stilla som möjligt. Variera hur du håller armarna för olika svårighetsgrader.

4.Övning: Benlyft i sidled
Tränar: 
Utsidan av låren. Sätet. Stabilitet i mage, bäcken och rygg
Antal upprepningar: 
Gör 12 repetitioner innan du byter sida. Upprepa 3 gånger totalt på varje sida
Ligg på sidan med SoftBalance under höften. Stötta dig med armbåge och hand på den undre armen och handen på den övre armen. Ligg med kroppen helt rak. Lyft båda benen från golvet. Lyft sedan det övre benet rakt upp från det undre benet. Övningen görs sakta och kontrollerat. Sänk sakta ner benet mot det andra och upprepa.

5.Övning: Diagonalt lyft
Tränar: Sätesmuskulatur, rygg, stabilitet i höftled, rygg och bäcken
Antal upprepningar: Upprepa övningen 12 gånger innan du byter sida. Upprepa serien 3 gånger totalt på varje sida
Stå på alla fyra med raka armar. Placera det ena knät på SoftBalance och det andra på golvet. Håll ryggen rak, vänd blicken ned mot golvet. Lyft det ben som inte står på SoftBalance uppåt bakåt tills låret blir en vågrät förlänging av kroppen. Böj knät så att fotsulan pekar upp mot taket. Håll kvar en stund innan du sänker ner benet och upprepar. Flytta SoftBalance till det andra knät.

2 december – stela eller fjädrande stavar?

Från en frostig helg med lite solsken och en känsla av vinter till mulet, grått, och ruggigt. Inget lockande väder precis…men ändå går jag ut, en powerwalk håller värmen uppe.

Det är flera år sedan jag köpte mina första stavar och de har jag promenerat många mil med. En grå och en orange, närmast outslitliga; jag har aldrig behövt byta någon trasig del, trots idogt användande. De här stavarna var min räddning när Parkinson gav mig problem med att gå – de hjälpte mig med balansen och stöttade mig, gjorde att jag vågade röra mig lite mer, lite fortare och ta större steg.

Men det senaste året har jag ofta fått väldigt ont i handlederna efter att jag har använt dem. Jag har inte direkt kopplat ihop smärtan i handlederna med stavarna, det möjliga sambandet förstod jag när jag läste om stavgång hos en fysioterapeut. Där rådde man de som fick ont i handlederna vid stavgång med stela stavar att använda fjädrande. Jag bestämde mig direkt, om det var fjädrande stavar som behövdes för att jag skulle slippa eller minska smärtan, så fick det bli det.

De fjädrande rosa stavarna kom i ett brunt paket och de syns! Jag valde rosa stavar, den färgen blir jag glad av – och ett stort plus att en del av beloppet skänktes till Rosa bandet.
Nu har jag haft mina rosa stavar i ungefär två veckor och använt de mer eller mindre varje dag.
När jag jämför de olika stavarna med varandra så är det några saker som är viktiga för mig; smärtan i handleden förstås, hur de ligger i handen, hur de känns att använda och hur mycket träning jag får av dem. Resultat: Jag upplever att de rosa är mjukare att gå med, jag gillar greppet i de rosa bättre eftersom det är tjockare men de har bara en rem som stöd vilket är ett minus, positivt för mig är jag kan ta i mer när jag använder de och det gör att jag kan träna en större del av kroppen. Det blir helt enkelt mer träning och samtidigt upplever jag att de är en hjälp och ett stöd om jag blir lite yr. Och dessutom, det jag läste om smärtan i handlederna stämmer; jag får inte alls lika ont.

Månadslista, frågor att fundera på

Månadslistan kan man använda för att tänka igenom en del av det man har framför sig eller planerar under månaden. Man får lite hjälp av frågorna. Jag använder den som inspiration och för att fundera på vad jag ser fram emot. Så här ser min lista ut för december:

Min första tanke: Äntligen december, och lite pirrigt. Men spännande.
Jag skall jobba med: Jag skall jobba med bloggen. Allt som behöver filmas, skrivas, planeras, editeras, packas, postas.
Jag skall skriva: En sammanfattning av året som gått. Med tankar och reflektioner.
Maträtt jag vill testa: Indiska grillade rätter. I veckan beställde vi mat på en indisk restaurang som öppnade i somras. Det var helt galet gott – indiskt grillat, det har jag bara ätit i London tidigare och blev stormförtjust. Nu vill jag testa fler grillade rätter!
Den här boken skall jag läsa: Stefan Einhorns bok ”Hur man fördärvar sitt liv – eller inte”
Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen kommer att förverkligas: Min första blogmas.
En målsättning som är möjlig att nå: Att julen blir bra för alla närstående.
Jag är mest kluven till: Balansen mellan allt jag vill göra, energi och trötthet – det gör mig så frustrerad.
Det här ger mig energi just nu: Jag håller på och förbereder för 2021, planerar för det kommande året och vad som skall hända då. Det ger mig en massa positiv energi.
Det här ser jag mest fram emot: Julafton med tomtegröt, glögg, gran och mys med familjen.