MBT-skor och Parkinson, ja eller nej!

Mitt spontana svar om MBT-skor och Parkinson är ja. Mitt positiva svar är personligt och helt grundat på hur skorna har fungerat för mig.

Om du är nyfiken på att prova om MBT-skor är något för dig rekommenderar jag att du i första hand kontaktar Marie på MBTskorsverige. Hon har många års erfarenhet av MBT-skor och Parkinson. Kontakta henne via mejl eller telefon och hälsa gärna från mig.

Kontaktuppgifter till Marie
marie@mbtskorsverige.se
MBT-skorsveriges hemsida: mbtskorsverige

Innan jag valde sko pratade jag med Marie, vi diskuterade vilken modell av MBT-skor som skulle kunna passa mig. För att förbereda mig inför valet av skomodell läste jag om de olika sulorna som finns och om olika skomodeller. Det finns mycket information på hemsidan, och där är lätt att hitta. Min rekommendation är att både ha kontakt med Marie och läsa på hemsidan.

Under samtalet om skomodell kom vi fram till att jag skulle prova två olika modeller och sedan välja en av de, och skicka tillbaka den andra. När jag provade de två modellerna fick jag svårt att välja – båda två passade bra. Det som slutligen avgjorde var att jag ville utmana mig själv och därför valde jag den skon som var tuffast för mig att använda – Classic 1997.
En sak som förvånade mig när jag fick skorna var att de är så snygga! Även om det hade varit ett av mina önskemål, så trodde jag inte att de skulle vara det.

Marie gav mig bra och informativa instruktioner om hur jag skulle använda skorna. Hon rådde mig att vänja mig vid skorna succesivt, att börja med kortare promenader och att använda skorna både inomhus och utomhus. Jag fick också tips om hur man går i dem. Och dessutom att jag kunde förvänta mig träningsvärk.

Jag la upp en plan för en period på fyra veckor och min förhoppning var att skorna skulle kunna förbättra min gångteknik, hjälpa mig att hitta balansen och slappna av i kroppen, underlätta för mig när jag går och står.
Efterhand som jag använde skorna insåg jag att de gör så mycket mer. Skorna påverkar hela kroppen när man använder de, både hur jag går, står och sitter. Utan att aktivt träna så förbättras bl.a. hållning, kondition, balans, coremuskler.
Balansen är helt klart påverkad av min Parkinson och om jag behöver använder jag fortfarande mina stavar när jag promenerar.

Är skorna för alla med Parkinson?

För mig personligen har de gjort underverk, jag har använt de varje dag både inomhus och när jag promenerar. Min Parkinson gillar skorna och för mig betyder det att vi kan samarbeta och skorna hjälper mig att minska några av mina Parkinsonsymptom. Dessutom märker jag att de underlättar för mig att gå, stå och röra mig när jag känner av olika fysiska symptom.
Om skorna är för alla med Parkinson kan jag varken svara ja eller nej på, det bästa är helt enkelt att prova.
När det blir rätt och fungerar som det gjorde och gör för mig, blir livet med Parkinson lättare.

Vandring i bokskogen- jag utmanar med längre promenad

Idag tog vi oss till Guddehjelms naturreservat utanför Kungälv. Det visade sig vara en helt magisk plats, med en fantastisk bokskog, berg, klippor och mitt i allt ruiner från svunna tider. Stigarna var väl markerade. Det fanns två stycken, båda var 3,7 km och slingrade sig i den kuperade terrängen. Mjuka stigar som passade mig att gå på, samtidigt fanns där delar som var betydligt mer utmanande med stenar och rötter.
Jag njöt av promenaden. När vi var en bit in på den andra leden började det regna så smått. Vi promenerade vidare, njöt av omgivningarna, tystnaden och jag dessutom av att kunna vandra. Lycklig över resultatet av alla mina promenader. Att det regnade gjorde ingenting, luften blev bara friskare att andas.

När vi vara tillbaka på parkeringen hade vi gått drygt 7 kilometer, ett nytt rekord för i år. Jag planerar att det inom kort skall vara passé.

Jag testar MBT – fjärde veckan

Fjärde veckan med test av MBT-skor är avslutad och de fyra veckorna har gått fort. För att få en så bra bild som möjligt av hur skorna är att använda har jag provat de i olika situationer, både som träningsskor när jag promenerar eller gör en power walk, inomhus när jag jobbar vid datorn, och som skor i vardagen.

Med och motgångar

Den här veckan har det i första hand varit positiva upplevelser, och inga motgångar när jag har använt skorna. Positivt, en medgång har varit hur min kropp fortsätter att må bättre, att jag kan gå längre sträckor och fortsätter att må bra. Det gör mig riktigt glad.

Mitt planerade upplägg för vecka 4

Jag planerade att fortsätta med de längre promenaderna och backträningen och att använda skorna i olika vardagssituationer.

Hur det blev

Jag har fortsatt att gå de långa promenaderna under veckan. Det har blivit nygamla ridvägar som det var ett tag sedan jag promenerade på. Det har varit roligt att känna att jag både kan gå här igen, att kroppen fungerar och att den mår bra. På de här promenaderna finns det en hel del branta backar, både längre och kortare, där jag har kunnat träna backtekniken. Det har gått över förväntan och det är betydligt lättare att gå i backarna både med den här tekniken och med skorna än med vanliga skor. (I vanliga fall går jag med ett par Nike.)
Jag har uppenbarligen utmanat mig själv mer, det skvallrar träningsvärk i både lår, rumpa och tom magen om! Det har känts skönt! Som ett kvitto på att jag gör rätt och är på väg.

Jag har också använt skorna mer i olika vardagssituationer, bl.a. när vi har varit iväg och ätit lunch på en närliggande restaurang. Det blir en speciell upplevelse, och användning av kroppen när man både sätter sig i blen och när man kliver ur den. Man måste aktivera kroppen med en gång, innan man reser på sig pga. obalansen i skorna. Samma sak gäller när man sätter sig och reser sig vid bordet. Att stå i kö, att stående beställa mat, utmanar också balansen och kroppen måste vara aktiv/påkopplad hela tiden. Men känslan när man har rest sig och lämnar restaurangen – med rak hållning och svikt i steget är obeskrivligt skön! Inget stapplande, eller en kropp som böjs framåt pga. att hållningen är påverkad efter att man har suttit och stelnat till. Och jag upplever att hållningen är bättre när man sitter, coremuskulaturen är mer aktiv, mer naturligt påslagen, pga skorna.

Vad händer nu?

Nu är testveckorna avslutade och i nästa vecka kommer det en recension av skorna som täcker hela perioden.

Jag hoppas att ni som har följt med mig på resan med skorna har tyckt att det har varit intressant. Hör gärna av er om det är något annat som ni tycker att jag skall testa.

            

Film och bilder på skorna finns på mitt Instagram

Film och bilder på skorna hittar ni på mitt Instagram.

Sommar, semester, och Parkinson

Midsommar kom, och gick. Midsommar så full av löften, av längtan, av det skira och ömtåliga. Av det trolska, av allt det som bygger våra drömmar. Det florstunna, som finns i drömmens väv, glittrar av silver och av guld. Lockar oss till leende och skratt, lockar oss att tro på livet. När midsommar är förbi kommer verkligheten ikapp, vardagen, med allt sitt innehåll. Midsommar ger oss ändå en möjlighet att drömma och drömmen kan sedan bli en lockande del av verkligheten. Midsommar, början på sommaren.

Sommaren som för mig står för enkelhet, utomhusliv, grillat, havet med salta bad och sand i matsäcken. En tid då det är lätt att leva, och det är tom lättare att leva med Parkinson på sommaren än på vintern, tycker jag. Behaglig temperatur gillar min kropp, samma sak med att vara i vattnet och simma, dyka eller bara vara. Maten blir enklare och ljuset gör mig glad. Jag är nog en typisk västkustbo som gillar sol och trivs vid havet där det oftast finns en bris som svalkar och möjlighet att kyla ner sig med ett dopp om det blir för varmt. Än så länge verkar min Parkinson hålla med.

Sommar betyder ledighet eller semester – i en entreprenörsfamilj som vår är det oftast andra regler som gäller. Det är svårare att planera längre ledighet i förväg, men vi har blivit bättre på det och det mår min Parkinson också bra av.

De drömmar som vävdes på midsommar bevarar jag i mitt hjärta och jag hoppas att lite av deras magi både kommer att ge mig kraft att göra allt jag vill under året som kommer och bli en del av livet. Jag hoppas och önskar att alla ni som precis som jag lever med Parkinson, upplevde midsommarens magi och kan få kraft av er dröm.

Förbeställ boken: Parkinson Power – Tio kvinnor berättar

Nu går det att förbeställa boken på min hemsida, Parkinson Power.

Det känns märkligt, stort, och omvälvande att snart kommer jag att hålla den färdiga boken i handen. Alla ni som vill kommer att kunna köpa ert exemplar och läsa vad både jag och tio kvinnor har skrivit, det vi berättar om.
Det är mycket känslor, både av lättnad och av spänning. Det är helt klart en spännande period som börjar nu.

Välkomna till hemsidan och förbeställ. Där finns ett formulär att fylla i, tvekar ni mejla mig och fråga hur ni skall göra. Betalningen går att göra både via BG och företags-Swish.

Boken – en dröm som nu är verklighet

För mig är det en av mina drömmar som nu är på vag att bli verklighet – att skriva en bok. Det har varit en lång process, och inte enkelt alla gånger. Vad jag skulle skriva om var jag klar över redan från början. Det har varit mycket arbete, med skrivprocessen, och jag har hamnat i situationer där jag har tvivlat på både mig själv och mitt skrivande. Men boken med sitt innehåll har känts så viktig att jag har tagit mig igenom de tuffa perioderna. Boken har jag skrivit för er skull, för gemenskapen som finns mellan oss, för att alla som drabbas av Parkinson skall kunna läsa om hur det är, och kanske kunna förstå sig själva och sin egen situation lite bättre, och för alla som misstänker Parkinson, för alla anhöriga, vänner och för att vi kvinnor som lever med Parkinson skall bli sedda.

Våga och vinn

En god vän till mig, som också lever med Parkinson, sa man måste våga för att vinna. Själv brukar jag tänka man måste fråga för att kunna få ett svar. I den andan är boken skriven: Jag vågade be om berättelser, ni vågade dela era berättelser, jag skrev och det blev en bok. Det känns stort att säga att vi tillsammans vågade och vann; men vi vågade och vi vann!
Den sjätte augusti lanseras boken ”Parkinson Power – Tio kvinnor berättar”.

Jag testar MBT – tredje veckan

Med- och motgångar

När jag planerade för att testa MBT-skorna tänkte jag att det är viktigt att ta upp och skriva om både sådant som är positivt och sådant som är negativt med skorna. Att det skulle vara min subjektiva åsikt – det var jag fullt medveten om. Och, det här vill jag poängtera – det jag tänkte på var som sagt min upplevelse av att använda skorna.
Det jag inte planerade för, och inte tänkte på, var att jag själv kunde drabbas av livet eller motgång som skulle kunna påverka.
Knäppt egentligen, eftersom jag vet hur noga jag måste vara med att ta hand om mig själv. Jag har under åren lärt känna min Parkinson och vet vad som triggar. Grunden i mitt liv är fortfarande balans mellan mat, träning och sömn/återhämtning. Den här gången blev det inte bra när jag hamnade i en situation där jag fick skjuta fram lunchen. Det hände i tisdags och jag är fortfarande påverkad.

I lördags fick jag dessutom min andra vaccination, och jag misstänker att jag kan ha varit extra känslig på grund av den.

Det blev en oplanerad motgång.

Mitt planerade upplägg för vecka tre

För den tredje veckan hade jag planerat längre promenader och att träna ”backteknik”.

Hur det blev

Jag lyckades följa planen under hela veckan och gick längre promenader – ökade med ungefär en kilometer. Och det blev backträning i en lång, seg och brant backe. Jag följde tipset som jag hade fått om hur man skall gå i branta backar. Det var ett bra tips som passade mig. Det blev lättare.

När man går i branta backar:
”ett annat tips är om du går i branta uppförsbackar är att ”tänka” att du faktiskt går upp i en trappa, små korta steg, du behåller hållningen och ”segdrar” dej inte uppför, som man lätt gör med längre steg. själv tycker jag det är ett jätteskönt sätt att gå på, energisparande på något vis.”

Under veckan märkte jag att det inte bara tillkommit en oplanerad motgång utan även en dito medgång. Min promenadkondis har förbättrats. Det var inget jag hade tänkt på eller planerat, eftersom jag brukar röra på mig varje dag. Men givetvis enbart positivt. Jag märker att jag går raskare, om än med kortare steg. Kroppen är mer avslappnad och rörlig så jag blir inte lika trött som när jag är stel och spänner mig.
Det är en spännande utveckling som sker med min kropp bara av att använda MBT-skor.

Pga vaccination vilade jag från ansträngning under helgen och valde i stället att stå lite längre stunder med skorna. Det kräver träning men förbättras och jag upplever att det gör mig mer medveten om både min naturliga hållning och hur lätt det är att spänna axlar och armar.

Vecka fyra är igång och jag använder mina MBT…

… och mer om det berättar jag nästa vecka. Håll nu tummarna för att jag lyckas hålla mig i schack och inte ta på mig för mycket – det är min tuffaste utmaning. Men det går oftast bra, om jag tänker på konsekvenserna. En ny vecka betyder nya utmaningar och nya tag. Nästa vecka kommer den fjärde och sista rapporten och jag ser fram emot att få berätta hur det har gått under veckan. Efter det kommer en recension av skorna som också sammanfattar alla fyra veckorna. Njut av ljuset och sommaren.

Mitt upplägg under den fjärde veckan

Jag planerar att fortsätta med de längre promenaderna och backträningen.
Jag kommer att använda skorna mer i vardagen – för att se hur de fungerar där.

En lång dag, och orken tryter

Idag har det varit en sådan dag som jag helst undviker. Jag brukar planera mina dagar och jag vet att en av de saker som får mig trött är när jag inte hinner äta. Idag var planen att jag och dottern skulle på veterinärbesök med en av hästarna, efter det äta och sedan göra stallet. Nu hamnade vi i en situation där vi var tvungna att fixa för två hästar i stallet innan vi kunde åka därifrån – ingen bra lösning för mig, som blev både hungrig och trött.
Väl hemma igen vad det bara för mig att äta och sedan sova – helt utmattad.

Orken tryter och inlägget om MBT kommer först imorgon. Jag hoppas att ni som läser kan ha överseende med det. Ikväll behöver jag ta hand om mig själv och återhämta mig.

Parkinson och läkemedel – effekt och biverkningar

Tanke för dagen – medicinernas effekt

Det är intressant eller snarare frustrerande, det här med läkemedel deras effekt och biverkningar. När har läkemedlen bäst effekt? Eftersom protein hindrar kroppen från att tillgodogöra sig l-dopa, får medicinerna bättre verkningsgrad när de slipper konkurrera med protein. Det är en enkel, logisk förklaring, det finns säkert fler saker som påverkar – positivt och negativt. Eftersom Parkinson är en sjukdom som yttrar sig på olika sätt hos oss som drabbas, så skiljer sig säkert det som påverkar också. Och när. Kanske till och med hur.

Jag frågade min neurolog om fasta påverkade Parkinsonmedicinerna. Var det positiv eller negativt? Eller? Jag var genuint intresserad, framförallt eftersom jag upplever att jag mår så mycket bättre efter min fasta än före.
Jag fick ett logiskt svar, en tydlig förklaring.
Den troligaste förklaringen till att jag mår så bra är att när man fastar äter man inget protein, så det finns inget i magen som motverkar kroppens möjlighet att ta upp medicinerna. Det betyder att de får full verkningsgrad och då mår man bättre. Enkelt. Lätt att förstå.

Biverkningar – en evig följetong.

Biverkningar av mina Parkinsonmediciner verkar vara något jag får leva med. Ofta blir jag medveten om när mediciner ger mig biverkningar ganska snabbt, men ibland smyger de sig på så långsamt att det tar ett tag innan poletten trillar ner. Det här är en av de saker som jag har tampats med sedan i höstas. Min neurolog satte in ett nytt läkemedel, som ersättning för ett annat. Jag fick ganska omgående problem med att sova på natten. Vaknade klockan tre, helt speedad och kunde inte somna om. Det var uppenbart att det var den nya medicinen, så enligt neurologens instruktioner bytte jag tillbaka till den gamla när jag tog kvällsdosen. Nätterna blev som vanligt igen.
Efter det här hände inte så mycket, tyckte jag. Jag blev däremot sakta sämre med värk i benen, kramper, skakningar, trötthet och fick allt större problem med att röra mig. Jag kopplade inte ihop det här med biverkningar, utan trodde att det var min Parkinson som blev sämre. En eftermiddag fick jag kramper i hals och nacke, jag kunde knappt andas, det kändes som att jag höll på att kvävas. Det var då som polletten trillade ner! Tänk om det är biverkning av medicinen! Att jag sakta kvävs av kramper i hals och nacke!

Jag bytte ut eftermiddagsdosen, enligt neurologens instruktioner, till min tidigare medicin. Jag kände mig omgående bättre – muskelkramperna blev färre och inte lika kraftiga. Nästa steg var givet – bort med den nya medicinen från alla dostillfällen och tillbaka till den tidigare. Tack och lov hade jag kvar av den!
Nu hände något märkligt. Jag började att må bättre – skakningar, kramper och trötthet minskade. Tänk om det som jag trodde var att min Parkinson blev sämre var biverkningar? Alltihop? Det var i den här vevan jag fick idén att fasta, rensa systemet och ge mig själv, min kropp, bättre förutsättningar.

Parkinson, min följeslagare

Biverkningar är ett gissel. Ofta kan jag inte att skilja de från de symptom som min Parkinson ger mig. När de smyger sig på som de gjorde nu senast är det extra svårt. Därför blir lättnaden när det visade sig att försämringen ”bara” var biverkningar extra stor. Kanske också sorgen – för hur hade jag mått? hur hade gått? om jag inte kommit på att det var medicinerna som låg bakom mina kramper i hals och nacke?

Parkinson är ingen enkel sjukdom att leva med, ingen enkel sjukdom att förstå, inget facit finns – bara den egna känslan, och kanske modet att våga bli ”egenexpert” – expert på sin egen sjukdom och kropp.
Parkinson är min följeslagare genom livet vare sig jag vill det eller inte, ibland tydlig, ibland diffus och svår att upptäcka. Efter min resa under det senaste knappa året är jag än mer ödmjuk inför min sjukdom och tacksam för de människor som finns runt omkring mig. Och glad om det jag berättar kan hjälpa någon annan i livet med Parkinson.

Fighter finns kvar ( har en hedersplats) – han kommer kanske till nytta igen, även om jag hoppas att det dröjer länge, många år helst.

Jag testar MBT – andra veckan

Vecka två har bara swishat förbi. Fort. Min testplanering har varit tydlig: att jag skall utmana mig med att stå, med promenader som är längre och kortare, med och utan stavar. Under veckan har jag fastat. Jag funderade igenom innan fastan började om och hur den skulle kunna påverka min planering för veckan. Jag kom fram till att det bästa för mig är att lägga fokus på promenaderna eftersom det är skönt att röra sig lugnt när man fastar.

Vädret har definitivt varit på min sida, som gjort för långa promenader. Och det har varit underbart att öppna dörren, och direkt höra fågelkvitter, känna värmen från solen och kunna njuta av försommaren. Promenera i shorts och linne – inga jackor som är i vägen; mycket bättre kan det inte bli.

Hur det blev

Den här veckan har jag varvat promenader och powerwalking, fem kilometer varje dag. Jag har varierat mig genom att gå lite olika sträckor och vid olika tidpunkter på dagen. Jag märker att jag trivs bättre och bättre i skorna. Min hållning har blivit bättre, mer naturlig både när jag står och går utan att använda skorna. Faktiskt också när jag sitter! Helt oväntat. Jag känner mig mer rörlig och nu känns det som att armarna pendlar mer naturligt, att jag inte behöver tänka på det. Jag upplever också att axlar och skuldror är mer avslappnade både när jag går, står och sitter – de åker inte upp till öronen, jag kommer inte på mig själv med att tänka: ”slappna av”, med låsta axlar.

  • Kan det här vara ett resultat av skorna?

Att stå i skorna var också en del av veckans utmaning. Jag fick så bra råd av min kontakt på MBT. Hon skrev till mig:

”Att stå är helt klart det jobbigaste om man är ovan, och är du
någonstans där du måste stå så är det ok att gunga lite för avlastning,
bara inte ”hänga” på en sida, det är inte bra.
Gunga dej lite fram och tillbaka tills du hittar balanspunkten rakt
under dej, behåll din hållning och var helt avslappnad i överkroppen, du
kan även prova att böja på knäna lite.”

Jag har testat hennes tips och det blev genast mycket lättare att stå stilla. Både ute när jag väntar eller tar foton. Men också inne framför datorn. Så, ja, den här veckan fick skorna även vara med inomhus.

Utveckling/statusrapport

Det här med plus och minus den här veckan blir svårt. Jag är helt uppriktig när jag skriver att det har bara varit plus, lättare att gå med skorna eftersom jag har blivit mer van och börjat hitta tekniken. Roligare och mer motiverande att promenera och powerwalka eftersom jag märker av effekt även när jag inte använder skorna. Inspirerande med utmaningen att stå och känna hur jag hittar tekniken.
Glädje när människor runt omkring mig spontant uppmärksammar att jag rör mig på ett mer naturligt sätt!

Mitt planerade upplägg för vecka tre

Den här veckan planerar jag för längre promenader och att träna ”backteknik” – min MBT-kontakt har tipsat mig om hur man skall tänka när man går i backe.

Lite kommentarer och tips från min MBT-kontakt

Jag har en kontaktperson på MBT som jag ställer frågor till när det är något som jag funderar på eller behöver tips om. Hon har dessutom kommenterat det jag skriver om hur det går för mig när jag använder skorna. Jag vill gärna dela med mig av hennes kloka ord:

När man går i branta backar:
”ett annat tips är om du går i branta uppförsbackar är att ”tänka” att du faktiskt går upp i en trappa, små korta steg, du behåller hållningen och ”segdrar” dej inte uppför, som man lätt gör med längre steg. själv tycker jag det är ett jätteskönt sätt att gå på, energisparande på något vis.”

Om att bli yr:
En annan sak som många upplever, är att dom blir yra, det finns det en enkel förklaring till. dina ögon ser ett plant underlag och sänder dom signalerna till hjärnan, men under fötterna är det inte stabilt med MBT, men man vänjer sig
snabbt.

Om att stå:
Att stå är helt klart det jobbigaste om man är ovan, och är du någonstans där du måste stå så är det ok att gunga lite för avlastning, bara inte ”hänga” på en sida, det är inte bra. Gunga dej lite fram och tillbaka tills du hittar balanspunkten rakt
under dej, behåll din hållning och var helt avslappnad i överkroppen, du kan även prova att böja på knäna lite.

Om att gå i backe:
…du måste prova gå i ”trappa tanken”, du ska nästan osynligt göra små små lyft som om du går uppför en trappa, prova dej fram.

Ny vecka

Nu börjar en ny vecka, nya utmaningar och nya tag. Jag ser fram emot att få berätta hur det går. Njut av ljuset och sommaren.

Läkarbesök och fystest – en chock!

Chock, tårar som rinner, kinder som sakta blir blöta. Det är glädjetårar och chock efter besöket hos neurologen och fysioterapeuten idag. Jag har nog inte riktigt tagit in och landat ännu.
Neurologen undersökte mig kliniskt, som alltid. Inga konstigheter, det kändes bra. Efter gångtestet sa hon; ”Du ser frisk ut när du rör dig.” Jag blev helt tagen, och förvånad det var inget jag hade väntat mig snarare tvärt om. Men det kändes bra, som ett kvitto på att fastan och träningen jag gör är helt rätt. För mig. Just nu.

Efter läkarbesöket skulle jag till fysioterapeuten. Hon som har varit mitt stöd under hela perioden när jag har mått dåligt av biverkningar. Tänk i januari när jag tog mig fram hjälpligt med käpp och inte kunde gå ut när det var snö. Benen som bara värkte…
Vi bestämde att vi skulle göra fystesterna eftersom de inte var gjorda sedan 2019. Förutsättningen var tydlig; avbryt om det blir för jobbigt eller om det känns tungt. Givet, jag tar det definitivt försiktigt nu, vill inte bli sämre igen. Samtidigt ville jag gärna göra testerna för att veta var jag står, och hur långt jag har till den nivån där jag bör ligga. Det blev knäböj, balans på två ben blundandes, och på ett ben. Det blev styrka och gångtester.

Jag var försiktig vid knäböjen, ville inte trigga igång smärtan. Slappnade av gjorde alla testerna efter dagens förmåga. Det kändes okej, men jag undrade hur mycket den här tiden utan min vanliga träning hade kostat. Fysioterapeuten gick igenom resultaten med mig ett efter ett och jag blev förvånad, kände hur tårarna steg, rörd. Trodde henne knappt när test efter test låg på samma nivå som 2019! Det är inte möjligt, jag är äldre, har inte kunnat träna som vanligt på över ett år och, som sagt, i början av året var jag riktigt dålig.
Men det var möjligt, det stämde. Bonus och stjärna i kanten sa hon – på din avslutande gångtest presterade du 101 % av förväntat i din åldersgrupp.

Innan vi skiljdes åt för den här gången sa hon med ett leende: ”När du rör dig syns inte någon skillnad mellan vänster och höger sida”. ”Tidigare har du alltid vart lite långsammare på vänster.”
Fantastiskt och totalt oväntat. Det blev en chock, även om den är positiv. Är det här resultatet av artrosträning för mina knän och höfter, dagliga promenader med MBT skor, Moveooträning och fasta? Jag är böjd att tro det. Känner mig ödmjuk, glad och lite sorgsen. Jag har kanske hittat det som är rätt för mig, just nu, om jag skall tro resultatet. Och dagens resultat visar att jag inte har något att ta igen. Jag har svårt att ta in det.