Hör mig och Rosie, Guldmedaljörer i PPPVM, i Parkinsonpodden

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

En tid efter att jag kommit hem från Kroatien som nybliven världsmästare i dubbel, blev jag kontaktad av Anders Stålhammar. Han ställde frågan om jag och min dubbelpartner ville vara med i Parkinsonpodden, för att berätta om Pingis, om VM i Kroatien, om att ta guld och om livet med Parkinson.

Jag funderade:

Ville vi?

Orkade vi?

Efter ett gemensamt rådslag svarade vi ja.

Så en klar och färgsprakande höstdag träffas jag, Rosie och Anders hemma hos Rosie. Podden spelas in i hennes kök i Torslanda. Vi berättar såklart om vad pingisen betyder för oss, varför vi har valt att spela pingis, om VM och om att stå överst på prispallen

Men livet med Parkinson handlar inte bara om pingis, världsmästare eller ej. Det handlar om livet, om drömmar, och om hur vi ser på framtiden.

Lyssna på Parkinsonpodden där poddar finns.

Parkinsonpodden:
www.parkinsonpodden.se

Eller klicka på länken:
https://podcasts.apple.com/se/podcast/parkinsonpodden/id1449562530?i=1000587828391&fbclid=IwAR3hxdAFRjRlkjSz_gAgpPqSKv2-J0agOxmJkQ0adUBsXnPoqitB3WyZlpQ

Mitt VM – dag för dag och en oväntad avslutning

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Förberedelser – innan resan

Det är så mycket som inte syns av det som kommer med i paketet Parkinson. Jag tänker på de symptom som går under namnet icke-motoriska. Bland de finns till exempel oro, ångest och nedsatt fokusförmåga. Som med allt som rör Parkinson är det individuellt vilka av alla symptom som man får. Men just oro och nedsatt fokusförmåga är det vanligt att man upplever. Det är symptom som kan ställa till det i olika sammanhang. Att resa är definitivt ett sådant.

Man märker av de icke-motoriska symptomen i olika situationer, olika sammanhang. Man kan ha lättare för att känna sig osäker på vad man klarar av, och kanske kan det vara så att de här symptomen – oro – gör att man väljer bort sådant som man egentligen vill göra.
I beslutet om jag skulle resa, i förberedelserna och i planeringen av både resa, boende och deltagandet i turneringen märkte jag av några av de icke-motoriska symptomen. Min resa till Kroatien och mitt beslut att delta i PPP VM var inte helt enkel. Viljan fanns men den var åtföljd av oro och osäkerhet. Klarar jag att resa? Hur skall jag tänka och göra med mat, mediciner m.m?

Det som vägde över till ett ja var tre olika saker: 1. Mitt beslut att leva nu och göra sådant som jag tycker är roligt och som gör att jag mår bättre i min Parkinson. 2. Gemenskapen som finns mellan oss med Parkinson. 3. Min sambo skulle följa med, och vi skulle ha lite efterlängtad semester tillsammans.

När jag väl bestämt mig tog jag kontakt med coach Pelle och vännen Lin i Stockholm. Lin hjälpte mig med alla mina frågor om VM och anmälan. Hur jag skulle tänka. Stort tack till dig Lin! Och givetvis tack till dig Pelle för allt stöd.

Sedan kom flygstrulet. Jag tror att de flesta som flög från Sverige drabbades av det på olika sätt. När vår flygrutt kollapsade bokade vi om och valde att flyga till Zagreb och ta oss med bil till Pula. Det visade sig vara ett klockrent beslut!
In i det sista var det osäkert om min vän och partner i pingpongen, Rosie, skulle kunna åka med. Det hade inte blivit samma sak utan henne, vi har hållit ihop sedan vi började med pingisen. Stöttat och peppat varandra.

En ny pingisvän från gruppen i Göteborg är Håkan, som var positiv till att åka och anmälde sig. Dessutom blev han min partner i mixed dubbel.

Rosies vän Eva bokade en fantastisk lägenhet som vi delade. Bästa läget i Pula hade hon lyckats få till – vi bodde mitt emot arenan. Typ två minuter att gå. Inom nära gångavstånd fanns affärer, restauranger och en badplats.

Inför resan var vi fem stycken som skulle till Pula från Göteborg + plus våra supporters. Vi reste både dit och hem vid olika tidpunkter, men väl på plats fanns tid till umgänge.

Några dagar med semester

Vi, jag och sambon, landade i Zagreb den 7 oktober. Vår plan var att njuta av några dagars semester innan tävlingen drog igång. Efter en dag i Zagreb hämtade vi bilen och körde småvägar mot Rijeka. På vägen dit skulle vi stanna och äta. Vi småspanade efter en restaurang eller liknande men det var svårt att hitta. Plötsligt dök det upp en skylt som talade om en Canyon som man kunde besöka. Vi körde av, stannade och kollade om det fanns någon restaurang på platsen. Tripadvisor eller om det var Google maps, som bägge två har varit rådgivare för oss under resan, visade att japp det fanns det. Dessutom fick den bra recensioner. Vi körde dit och hittade en liten pärla. Fullt med folk, fantastisk grillad öring och en promenad i en canyon i en fantastiskt vacker miljö. Definitivt en av de vackraste platser jag besökt.

Vi körde vidare och efter några dagar med besök på en resort anslöt vi till de andra i lägenheten i Pula. Nu var det dags att fokusera om och ställa in sig på pingis och turnering med 165 deltagare från 19 länder, 107 män och 58 kvinnor.

Tisdag 11 oktober

På kvällen var det cocktailparty med mingel för alla både deltagare, anhöriga och supporters. De allra flesta var där. Och vi fick möjlighet att återknyta bekantskapen med tidigare vänner och bli presenterade för nya. Det blev en trevlig kväll. Jag tror att det var den här kvällen som jag först fick veta att vår coach Pelle skulle komma först på onsdag – och han hade våra matchtröjor med sig. Vi skulle mao börja turneringen utan coach, vi fick alla tänka på att nu behöver vi stötta varandra.

Onsdag 12 oktober

Totalt var det fem olika tävlingar i turneringen – damsingel och damdubbel, herrsingel och herrdubbel, och mixed dubbel. Varje grupp hade sedan tre klassificeringsgrupper – klass 1, klass 2 och klass 3. Det innebar att det var femton olika tävlingar som pågick.

Idag, på turneringens första dag var det invigning av VM i det fantastiska Colosseum. Det var ett härligt spektakel som var en upplevelse att få vara med om. Du kan läsa mer om den i tidigare inlägg.

Efter invigningen av PPPVM 2022 var det bara att bege sig tillbaka till arenan för nu var det dags att börja spela pingis. Lite rostig får jag erkänna att jag kände mig, efter semester och drygt en vecka utan pingis – kan man vila sig i form? Vi hittade träningshallen och bollade in. Nervositet? Kanske, men inte så farligt.
På turneringens första dag var det matcher i mixed dubbel. I min och Håkans grupp var vi bara tre dubbelpar så det blev bara två matcher för oss. Tyvärr förlorade vi bägge två, men det var roligt att äntligen vara igång och spela. Jag trivs med att spela med min mixed partner, vi tar det lugnt och är fokuserade. Visst missar vi ett antal lägen båda två men det kan bara bli bättre ju mer samspelta vi blir.

Torsdag 13 oktober

Torsdag och dax för singelmatcher. På plats i hallen redan till dagens första matcher. Vi vill ju heja på de svenska herrarna, mingla med deltagarna och gå till träningshallen och värma upp.
Så småningom, efter lång väntan blir det äntligen vår tur.
Inser att jag är både nervös och taggad, samtidigt som jag tycker att det skall bli så roligt att äntligen få spela match. Gruppspelet rullar på, jag får bra coachning av både sambon och Håkan. ”Det ser bra ut” – säger sambon och ler; den bästa pepp jag kan få. När gruppspelet är klart har jag bara förlorat en match och slutar som två i min grupp. Det betyder att jag är vidare till slutspel! Vem hade kunnat tro det?

På kvällen blir det mys i lägenheten, vila och återhämtning så att vi skall vara laddade inför morgondagens dubbelspel.

Fredag 14 oktober

Fredagen kom och det var en dag lika full av matcher för både herrar och damer. Vi väntade in damdubbeln. Hejade på de andra, slog några bollar i träningshallen, åt, slappade och sedan var det dax för damdubbel. Vår inställning var som vanligt, en boll i taget. Ta det lugnt, andas vid varje serve och ingen brådska. Ett mantra och en inställningn som bar oss genom hela gruppspelet och när alla matcher var spelade stod vi som etta i vår grupp och var därmed vidare till slutspel!
Herregud, vad hade hänt? Vi var båda två i lätt chock. Omtumlade. Vi som in i det sista hade varit så osäkra på om vi skulle kunna genomföra matcherna. Och så vann vi gruppen. Vi var två stora leenden efter den prestationen.
Våra supporters gratulerade och kramade om oss.

På torsdagen spelade jag och Håkan i mixed dubbel consolation men idag tog det slut i den klassen.

Sedan kom Jörgen med tröjorna. Han hade varit på flygplatsen och hämtat Pelles väska som tröjorna låg i. Äntligen kan alla vi svenskar ha likadana matchtröjor. Matchtröjor med namn och en svensk flagga. Tack!
Någon coach Pelle kom inte, han hade fått åka tillbaka till Sverige och peppade, hejade och coachade från soffan med hjälp av telefonen.

Lördag 15 oktober

Åter en dag som präglades av en herrans massa väntan Vi satt och väntade på att damslutspelen i de olika klasserna skulle dra igång. Till slut blev det dags för damsingel slutspel där jag vann min första match och förlorade nästa. Men det gjorde inget för hon som jag förlorade mot vann sedan hela klassen och i dubbeln hade jag och Rosie vunnit mot henne och hennes partner.
Sedan blev det mer väntan, oklara besked och slutligen slutspel i damdubbel. Vi spelade vidare på samma sätt som tidigare, lugnt och peppade varandra. Det var en fungerande taktik. När dagens sista match var spelad stod klart att vi gått till semifinal!

Söndag 16 oktober

Sista dagen på turneringen. Idag spelades semifinaler och finaler. Åter en massa väntan och en tidsplan som stuvades om. Men det blev semifinal för mig och Rosie. En semifinal som vi vann. När vi gick till bordet för att spela finalen visste vi att vi skulle resa hem med en medalj, nu var det bara valören det handlade om. Men vi kände oss som vinnare oavsett hur det skulle gå.
Finalen blev precis så spännande som den skall vara. Vi förlorade första set, och sedan andra. Vi började tredje och tänkte som vanligt en boll i taget. Efter tredje hade siffrorna blivit 2-1. Fjärde set och det stod nu 2 lika. Vi var framme vid ett femte och avgörande set. Efter det femte setet stod det klart att vi vänt underläge 0-2 till seger 3-2 . En helt oväntad seger för oss. Den betydde: Vinst och guldmedalj!

På den avslutande prisceremonin får vi stå högst upp på pallen och är det någon jag unnar detta så är det Rosie. Jag är så glad över att vara en del i vårt dubbelteam, där vårt samarbete bara blir bättre. Att vi ser varandra och lyfter varandra, och att det räckte till att vi blir guldmedaljörer i VM – det är tungt! Det är stort!

Summering

Väl här hemma, just nu sjuk av en elak virus, summerar jag mitt PPPVM 2022. Min första internationella turnering. Jag har mycket kvar att lära både om mig själv och om hur tävling fungerar. Men trots allt:
Det var smart att spela i alla klasser, det gjorde att jag fick spela minst två matcher varje dag. Allt praktiskt löste sig på plats och jag är oerhört tacksam över all den support, allt stöd, alla hejarop, filmning och inte minst bokning av hotell och rattande av bilen som min sambo gjorde. Och bara att han fanns där och delade hela upplevelsen med mig – det betydde mycket!
Jag skulle kunna skriva mer om praktiska saker men det som sticker ut för mig är: Gemenskap, kontakten med nya och gamla vänner! Glädjen i att ses och glädjen i att ha hittat något som påverkar vår sjukdom, bromsar den. Alla parkies på plats är ambassadörer för PingPongParkinson och brinner för att sprida kunskapen om hur bra sporten är för vår sjukdom, men också för att bryta den ensamhet som många hamnar i.

Till sist

Vi avrundade våra dagar i Kroatien med att bara vara, och hyrde en lägenhet nära en fantastisk strand i Pula. Vi badade, promenerade, och besökte gamla stan i Pula. Fikade på cafe´ och åt tamarinder plockade av vår värdinna direkt från ett litet träd i trädgården. På kvällarna njöt vi av bastu och bubbelpool. En härlig avslutning på våra dagar.
När vi först kom till lägenheten bjöd vår värdinna på kaffe och berättade för oss om bra restauranger, var närbutikerna låg, badplatser, olika besöksmål mm. Vi berättade om PPPVM som precis var avslutat inne i Pula. Våra dagar gick fort och efter två nätter satt vi åter och pratade med värdinnan och hennes make. Så trevliga.
Under vårt samtal berättar hon att hennes väninna med 80 procents säkerhet fått diagnosen Parkinson, det var bara de sista testerna kvar. Väninnan var såklart både chockad och ledsen. Då hade vår värdinnan berättade om mig, om pingis och om PPPVM som jag precis hade deltagit i. Och om hur bra pingis är för oss med Parkinson. Väninnan hade blivit så glad. Sett att det fanns ett ljus trots allt.
För mig visar det här hur viktigt det är att vi berättar för andra om både Parkinson och om Pingis. För där vi minst anar det finns det någon som behöver höra just om pingis, om hur den bromsar Parkinson, om gemenskap över gränser, och om hur roligt det är att spela med en liten vit boll.

PingPongParkinson VM 2022

~ cicciqwinth ~ 4 kommentarer

Överväldigad. Omtumlad. Två ord som beskriver min upplevelse av PPP VM 2022. Invigningen hölls i Pulas anrika Colosseum och den var, kort sagt, helt fantastisk att få vara med om. En invigning med flaggor, tal, dubbning, musik och glädje i en arena från romarriket där människor tidigare kämpat för sina liv och nu, på samma plats, knöt vi parkies vänskapsband över landsgränser. Historiens vingslag hördes den dagen. Det var mäktigt.

Det var min första internationella pingisturnering. En fem dagar lång tävling i mitten av oktober. Jag anmälde mig och deltog i turneringen med inställningen att jag behövde lära mig hur allt går till.
Det är något speciellt som händer när man lämnar leken med rack och boll, när det blir allvar och varje poäng räknas. En missad serve är en tappad poäng, precis som en boll som slås ut eller i nät. Dessutom är det en helt annan sak att möta nya, helt okända spelare. Man vet inget om hur de spelar, inget om styrkor eller svagheter.

Alla har mer eller mindre likadana förutsättningar, men med erfarenhet och rutin kommer kunskap och då finns det genast skillnader. De förutsättningar vi har hanterar vi dessutom på olika sätt och här spelar säkert tävlingsvana en stor roll.

Matchvana, hur och när skall man bolla in och värma upp, hur fungerar en turnering i praktiken, var finns information om dagens matcher, vad skall jag tänka på runtomkring, alla dessa praktiska frågor är mer än nog men ändå inte allt.
För till de kommer allt det där som rör Parkinson. Och kanske, kanske är det något av det viktigaste vi måste lära oss. Både vi som deltar och de som arrangerar. För Parkinson är med och skall hanteras. Hur mycket orkar kroppen? Hur mycket stimuli orkar knoppen? Behövs extra medicin för att jag skall kunna spela? När kan jag äta, fylla på med energi för att orka utan att det krockar med medicinerna? Var och när kan jag vila?

Ändå, trots allt detta, bara att vara här på plats och delta är en seger, en seger mot Parkinson.
1-0 till alla oss parkies mot Parkinson!

Överväldigad. Omtumlad. Full av känslor. Glädje, gemenskap, möjligheter att prata med gamla vänner och att lära känna nya. Mingel, paussamtal, möten i uppvärmningshallen, kontakter när man bollar tillsammans. ”Hej, vem är du?”…
Det väcker starka känslor när man ser glädjen i möten, glädjen över att vinna sin egen seger över Parkinson, glädjen över att bara vara på plats. Glädjen över att både ge tips och få tips av andra. Glädjen över att få vara en del i ett större sammanhang. Och mycket, mycket mer.
Det är en speciell gemenskap mellan oss, både kärleken till Pingpong och att vi lever med Parkinson. Till det kommer också viljan att sprida ordet om hur pingis kan påverka vår hälsa i en positiv riktning.

Överväldigad. Omtumlad. Är också känslor som beskriver min egen upplevelse av turneringen, matcherna. Känslan av nervositet, oro och samtidigt glädjen över att kunna delta. Frustration när jag själv gör enkla fel blandas med spelglädjen över längre, bra bollar, oavsett vem som tar poängen. Skratt, leenden, fokus och allvar. Spela en boll i taget.

När gruppspelen är avslutade är jag lätt förvirrad. Vad hände egentligen, tvåa i singelgruppen och segrare i damdubbel. Vidare till slutspel och fler matcher. Det här var definitivt inget jag hade vågat tro eller ens hoppas på.
På sista dagens prisutdelning står jag och min vän Rosie överst på prispallen som världsmästare i damdubbel – guldmedaljörer.

Överväldigad. Omtumlad. Glad. Ord som beskriver min upplevelse av de fem dagarna i oktober 2022 då PPPVM pågick

Paus, återhämtning och att hitta något nytt

~ cicciqwinth ~ 4 kommentarer

Det blev en oväntad paus för inlägg i bloggen under sommaren. Det var inte alls planerat, men jag märkte av att jag behövde vila från datorn och skärmarbete så mycket som möjligt. Dessutom har jag haft strul med mina mediciner och det har både varit svårt att hitta rätt dos, att se vad som är biverkningar och vad som är symptom. Det har påverkat mig på olika sätt och i det har inte alltid varit lätt att vara positiv. Ledorden för sommaren blev återhämtning och att våga tillåta mig själv att göra sådant som jag tycker är roligt.

Återhämtningsbiten har varit både lätt och tuff, tufft att acceptera att vissa dagar, ganska många om jag skall vara ärlig, har jag behövt vila både två och tre gånger under dagen. På natten har jag ändå, trots vilan, sovit gott. Samtidigt har det varit lätt att vila när jag har märkt att det fått mig att må bättre.
I normala fall skulle jag varit ute och njutit av sommarvärmen men i år tog den hårt på mig så jag fick välja ute på morgon och kväll när det var lite svalare och inne på dagen. Och vilken möjlighet som uppenbarade sig – nu fanns gott om tid för mig att måla! Jag började måla i akryl för ett knappt år sedan och har fortsatt med det under sommaren. Det har blivit en fristad där jag och Parkinson kan samarbeta.

På måndag har jag och min väninna Malin vernissage för vår första gemensamma utställning. För mig dessutom min allra första utställning. Det är nervöst och spännande. Vad skall de som tittar tycka? Målningarna är trots allt mina ”bebisar”, som jag har skapat med en tanke och känsla.
Har du vägarna förbi Kulturum i Partille så har vi vernissage på måndag 29 augusti kl 13.00-16.00, därefter hänger utställningen i september.
På mitt Instagram cqart22 lägger jag upp bilder på det jag målar då och då.


Ord om livet

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

”Det är med livet som med backlöpning; det krävs en typ styrka uppför och en helt annan nerför.”
Coach José

Kloka ord om livet, ord som beskriver något så jordnära och vardagligt som att ta sig upp och nerför en backe. Sedan en tankeswitch och orden handlar om livet. Visst är styrka något som vi ofta använder oss av för att beskriva om vi, eller andra, kommer att kunna genomföra eller prestera något vi föresatt oss. Vi använder ordet för att berömma, och för att uppmuntra till utveckling. Vi använder det ibland som förklaring till att vi själva, eller andra, inte når hela vägen fram, inte når det uppsatta målet.

Olika typer av styrka, fysisk och mental, men också praktisk kunskap om att vi behöver olika styrkor i olika sammanhang.

Behovet av olika styrkor blev tydligt för mig när livet förändrades, som det gör för oss som får Parkinson som livskamrat. Jag har beskrivit det, fast med andra ord, vid olika tillfällen. Jag tänker tex. på mitt behov av balans mellan aktivitet och återhämtning, om betydelsen för det egna välmåendet att man kan säga både ja och nej, och förmågan att se möjligheter, våga prova något nytt, eller annorlunda. (Det finns givetvis mer.)
Jag tror att det finns en styrka (hmm) i att använda ord och bildspråk som är positivt laddade för att beskriva den förändring som Parkinson för med sig.
Som att det krävs olika typer av styrka för att ta sig upp och ner för en backe. Det är lätt att förstå och applicera på livet med Parkinson; att det krävs olika styrkor i olika situationer och sammanhang.

För det kan vara så att man har mer än en styrka som räcker till i livet, även om det finns andra som sviktar. Och då är ordet styrka med sin positiva laddning och breda användningsområde bra att ta till, för styrka är ju någonting som vi har lärt oss att man kan träna och förbättra. När man tänker så kanske man inte fastnar i det man upplever som en brist eller svaghet, istället blir fokus på vilka styrkor man har och vilka man vill bygga upp eller förstärka. Då pratar vi om och tänker på utveckling och förbättring – fler positivt laddade ord.
Vår hjärna är komplex, och våra tankar besitter större kraft och påverkar oss mer än vad vi inser – ibland får man nästan en känsla av magi. Prova med att tänka positiva tankar om livet och le – det är en typ av styrka 🙂

Sorg över förlorade eller försämrade förmågor

~ cicciqwinth ~ 2 kommentarer

Härom kvällen funderade jag på sorg, sorgen över förlorade förmågor. I det här fallet gällde det min egen handstil, min förmåga att skriva med penna och papper. För Parkinson har inneburit att min handstil har blivit sämre, vissa tider på dagen är förmågan att skriva med en vanlig penna helt enkelt urkass – jag kan inte ens själv läsa vad jag har skrivit. Det här är en stor sorg för mig, hur underligt det än låter.
Handstilen eller snarare detta att kunna skriva med en penna är något som jag på många sätt alltid tagit för given. Tänk hur många skrivblock jag har förbrukat när jag har fyllt sida upp och sida ner under alla föreläsningar som studieåren innebar. Samma sak på möten både i arbetslivet och på min fritid.

Jag har inte bara skrivit under utbildning och arbete, utan den glädje som vackert skrivna ord har gett mig har också inneburit att jag gärna har tagit på mig att skriva texter i olika sammanhang. Dessutom en del brev och gratulationskort. Men nu avböjer jag de flesta gånger och ber någon annan att skriva, och känner sorg över en förmåga som Parkinson tagit ifrån mig. För rent krasst är det så att sjukdomen är boven.
Jag tänker också på alla de gratulationskort, och olika hälsningar som jag har skrivit och gett bort som sedan med största sannolikhet har hamnat i runda arkivet hos mottagaren. För på ett sätt är det självklart och enkelt att skriva, och jag är fullt medveten om att den här sorgen över en förlorad förmåga inte går att förstå om man inte själv varit med om det.

Nu går mina tankar till tiden då jag växte upp, till min mormor Helga och min farmor Svea. Två starka och drivkraftiga kvinnor, som jag har kommit att beundra mer och mer med den kunskap som livet ger. Som jag minns det var både mormor och farmor noga med att gratulera i samband med olika högtidsdagar. och vi fick alltid ett brev eller ett kort med en hälsning. Den var självklart skriven för hand med en vacker handstil, i den skrivstil som jag själv aldrig fick lära mig.
Med åren blev de skrivna orden allt färre och handstilen allt mer darrig, förmågan att skriva blev sämre. Båda två uttryckte sorg över sin förlorade förmåga, en förlust som de allt fler levnadsåren hade lett till. För dessa båda kvinnor var det åldrandet som ledde till en försämrad förmåga att skriva vackert, men sorgen över förlusten fanns där.

När de pratade om det, om sorgen över sin förlorade handstil, tänkte jag som ung att det måste vara jobbigt när man blir äldre och inte längre kan göra sådant som man har kunnat förut. Jag tänkte också ungefär så här: ”Okej, det är väl naturens gång, eller en naturlig del av åldrandet. Något som vi alla kommer att få uppleva.”

Idag får jag nog förlåta mig själv de tankarna med ord som att jag var både ung och naiv. För redan nu är det min tur, och jag känner samma sorg som de gjorde. Men det finns trots allt skillnader, både positiva och negativa. En positiv skillnad är att vissa tider är min handstil fortfarande hyfsad. En negativ att ibland går det inte alls. En annan positiv är att jag har både dator och telefon. En negativ att det ibland är svårt att använda tangentbordet…

På något sätt förstår jag min mormor och farmor bättre nu när jag ser hur vi påverkas på samma sätt av en gemensam upplevelse, trots alla år som skiljer i tid. Det blir ett minne som både är en blick bakåt och framåt; som säger att vissa saker hade förmodligen hänt ändå.
Det gör mig mer ödmjuk mot min Parkinson och vad han ställer till med i mitt liv. Kanske gör det mig också snällare mot mig själv.


Lite upp och lite ned

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Ibland står tiden stilla, ibland rusar den och dagarna känns korta, tiden räcker inte till. Konstigt nog är det inte heller givet att upplevelsen av tidens flyktighet hänger ihop med vad man gör under dagen, det verkar vara annat som styr eller påverkar. Ibland, önskar man kanske att man kunde påverka upplevelsen, eller känslan. Jag vet inte, en tanke bara när jag ser tillbaka på hur dagarna snabbt fylls, och tiden inte finns för allt jag vill hinna med.

Eftersom mitt fokus i år är att jag skall satsa på mig själv och min hälsa för att må så bra som möjligt, så är det några saker som får ett större utrymme än tidigare. Här har pingisen sin givna plats och det känns att den är bra för mig. Till pingisen kommer rehab för mitt knä, här hoppas jag att min envishet kommer att vara till hjälp för att det skall bli bättre, och inte bara skapa besvär för mig. TYP:
Med rehab varje dag har det gått åt rätt håll, eller gick åt rätt håll fram till dess att någon (läs jag) bestämde sig för att köra ett par skottkärror med jord. Smärtan i knäet kom givetvis som ett resultat. En smart person överlåter nu skottkärran åt andra familjemedlemmar, men nej. Nästa dag kommer och den inte så smarta personen (dvs jag) tyckte att en kärra med sten fixar jag. Det gjorde jag men inte knäet. Lite vila och mer rehab, men det skall nog lösa sig…

Det var två saker som är för min hälsa. Det finns en tredje men den handlar mer om återhämtning och avkoppling – jag har plockat fram färger, dukar och penslar, tillåter mig själv att måla. Det är roligt, gör mig glad och jag mår bra av att leka med färg och form. För mig är det abstrakta eller intuitiva måleriet det som passar bäst. Kravlöst, meditativt, återhämtande. Om någon är intresserad lägger jag ut en del bilder på det jag målar på instagram: cqart2022

Fortsättning följer, för livet har ofta både uppsida och nersida. Min envishet kan ge mig problem, men skall sanningen fram är den också en styrka, den ger mig drivkraft och får mig att inte ge upp. Det är definitivt den drivkraft jag behöver i det här eviga lotteriet med läkemedel och biverkningar. Vid förra medicinuttaget blev det, som så ofta, nytt varumärke på fungerande läkemedel. Trist, för något är annorlunda, givetvis inte den verksamma substansen, men bindemedel kanske eller något annat. Det betyder att den inte längre fungerar lika bra, den ger biverkningar och andra små hyss som jag gladeligen skulle klara mig utan.

Och boken: Tack till alla er som har köpt och läst. Tack till er som hör av er och berättar vad den har betytt för er.
Till er som ännu inte läst Parkinson Power Tio kvinnor berättar – Efter all återkoppling jag fått från läsare kan jag stolt säga: Läs boken!
Du kan enkelt Beställa den här.

Återhämtning och den svåra konsten att säga nej

~ cicciqwinth ~ 2 kommentarer

Här har jag planerat för återhämtning, blockat måndag och tisdag för att i lugn och ro bara vara hemma och göra, typ, ingenting. Göra ingenting lät bra, kändes bra, innebörden av det var: besök hos fysioterapeuten, och lite vårjobb i trädgården – rensa ogräs, klippa grenar, så lite frö, bära undan…
Nu blev det inte riktigt så. Det började med att jag tänkte att – jag skall bar fixa undan det här pappersjobbet. Borde ta ungefär max en halvtimme. Det visade sig att pappersarbetet krävde en del telefonsamtal och efterföljande mejlkorrespondens och vips hade tre timmar gått.
Mitt i allt kom ett trevligt telefonsamtal som ledde till att tisdagen fick ändras och plötsligt var halva den dagen uppbokad.
Så gick det med den inplanerade återhämtningen.

Jag får väl erkänna jag var rätt trött igår när jag kom hem – trött men glad. Jag hade definitivt behövt återhämtningen. Men ångrade absolut inte mitt beslut. Det som fick mig att ändra min tisdag och boka upp halva dagen var ett samtal från en väninna.
Samtalet ledde till fika på stan, planering av en gemensam utställning och bokning på ett café för utställningen.
I oktober blir det av.
En månad kommer tavlorna att hänga.
Känns stort.
Känns skönt att vi är två.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och tur är väl det! Ibland…

Majornas bokmässa i Sjömanskyrkan

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Vilken fantastisk dag det blev igår. En mässa i bokens tecken, med författare, förlag, tidskrifter, workshops och föreläsningar. Ljusa lokaler, mycket folk, spännande möten och intressanta samtal med besökare och förförfattarkollegor.
Det blev många tillfällen under dagen att prata om boken Parkinson Power, om kvinnorna som delar sina berättelser och varför jag har skrivit den. En del av samtalen kom att handla om kroniska sjukdomar, andra om händelser som radikalt förändrar livet, några om hur man kan hitta styrka när det är som tuffast och om betydelsen av att veta att man inte är ensam.

Tack till er som kom och lyssnade på min föreläsning, med ert deltagande gjorde ni den till en av dagens höjdpunkter. Och tack till alla er som kom förbi under dagen, ert engagemang betyder mycket för mig.

Trots allt intressant och roligt som mässdeltagandet förde med sig var det givetvis en ansträngande dag, men jag tror på betydelsen av att stötta varandra, och ett sätt att göra det är att vara en röst och ett ansikte för vår sjukdom

Idag och imorgon är uppbokade för återhämtning i min kalender. Träning, vila och god mat gör förhoppningsvis underverk.

Välkomna på Majornas Bokmässa idag, 15 maj, 10-17

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Den här veckan har jag haft fullt fokus på dagens bokmässa. Jag finns på plats med boken Parkinson Power Tio kvinnor berättar. Första gången jag deltar som författare på en bokmässa. Det känns stort. Spännande.

Mässan är i Sjömanskyrkan, mitt emot Gathenhielmska huset. Öppet mellan 10.00 och 17.00, fri entre.
Vill ni lyssna på en kort föreläsning om ”Parkinson Power – Tio kvinnor berättar”, är det bara att ta plats i Sjömanskyrkans föreläsningslokal Skeppet kl 12.00.

Jag hoppas att vi ses.
Varmt välkomna!