Gästkrönikör – Cilla Hiort

Idag är det VärldsParkinsondagen 2021.

Min andra sen jag, 53 år gammal, fick diagnosen.
Vad betyder den för mig? Inget alls fram tills nu faktiskt.

Men efter två år, när jag något så när landat i sjukdomen och fått ordning på medicinering, så träder två ord fram. 
Medvetenhet och mod. De går hand i hand.

Medvetenhet för vår omgivning, vänner, arbetsgivare, grannen, gemene man som man möter på stan. Det kan vi alla hjälpas åt med att skapa genom Mod.

Mod att säga ”Ursäkta att jag är långsam, jag har Parkinson” när man fumlar med kort och plånbok i kassan.
Mod att säga till sina vänner ”Jag är fortfarande jag. Bara inte i samma takt.”

Mod att säga ”Jag är inte full, jag har Parkinson” när man bli nekad på krogen.
Mod att våga prata med sin arbetsgivare, för att kunna jobba så länge det går.

Medvetenheten skapar vi också genom att våga ta den platsen och synas i samhället.

Inte skämmas, inte gömma sig i ett hörn, inte avstå från sociala sammanhang.

Man vill i och för sig inte bara vara sin diagnos.
Men sanningen är ju också den att vi aldrig slipper ifrån vår ovälkomna hyresgäst.

Nu för tiden är alla vana googlare och fler och fler hittar den digitala världen med dans, chattrum och Facebook-grupper. Ändå känns det som vi sitter på egna små öar runt om i landet och det kan kännas svårt att vara modig.

I stort är därför VärldsParkinsondagen viktigt del i att göra oss ännu mer sedda.

I smått försöker jag vara vardagsmodig.

Medvetenhet.