Båda mina barn räknas som unga vuxna nu. Dottern, som är yngst, har precis fyllt nitton år. Nitton år! Otroligt vad tiden går fort, det känns som om det bara var några år sedan hon var en liten tulta som hellre sprang än gick. Då, precis som nu, var de klara favoriterna katter och hästar. Då var det ridskola, idag är det egen häst med allt arbete som det innebär. Och hon fixar det.
När barnen är små är det en självklarhet att man som förälder får, och förväntas, vara delaktig i barnens aktiviteter. Det gäller allt från att packa utflyktsväskan, ställa upp ideellt i fotbollsklubben/för hockeylaget, handbollsklubben etc, till skolavslutningar, luciatåg och uppvisningar i samband med aktiviteter. När barnen blir äldre är det här inte lika självklart längre, de gör andra saker och kompisarna är ofta viktigare än föräldrarna. Det är då man kan börja sakna det som i många år har varit en naturlig del av livet som förälder.
Men det gäller som tur är inte alltid och inte allt.
Dotterns träningar är sådana tillfällen. Hon har de flesta av sina träningar i ridhus som ligger en bit bort från stallet, så hon behöver lite hjälp och delaktighet av sina föräldrar. Hästen skall trailas och hon vill gärna att träningen filmas så att hon kan se och lyssna efteråt. Så pappa hjälper till med lastning och kör, och mamma och pappa hjälps åt med att filma.
Det är riktigt roligt! Vi får både vara med och ta del av en verksamhet som är en stor del av hennes liv! Det är roligt att se hennes och hästens utveckling och eftersom vi är med lär vi oss också vad hon jobbar med och vilka utmaningar hon har. Hon kan berätta anekdoter om vad som har hänt under dagens ridpass och vi kan förstå eftersom vi är delaktiga. Det är glädje och delaktighet med en, nästan, vuxen dotter.
Mitt liv med Parkinson 