Vi fixar hemma

Jag är glad att jag fortfarande orkar och kan fixa med saker i hemmet. Livet behöver ju bestå av olika saker och inte bara träning, mat, funderingar, informationsinsamlande och fokus på att må bra. När vi fixar med olika saker hemma är det tur är att jag har en händig sambo, så vi kan dela på uppgifterna. Han gör allt jag inte klarar av och jag gör det jag kan. Det är en arbetsfördelning som fungerar bra! Och då kan vi fixa saker tillsammans, vilket betyder väldigt mycket.

Just nu håller vi på att måla och tapetsera, vi är klara med sovrummet. Eller nästan klara, en bit taklist behöver köpas och sättas upp. Vi har låtit det ta lite tid, dels för att det är en hel del att göra och dels för att vi (läs jag) ska orka med. Sambon har fått göra allt det tunga målandet, spacklandet och slipandet. Jag har valt färger och tapeter, tvättat, sorterat och slängt. Tapetseringen gjorde vi tillsammans, jag mönsterpassade och höll i tapeten bäste sambon fäste och skar. Det är så roligt att se förändringen, det har blivit ett helt nytt rum! Jag är tacksam för att vi är två och för att vi vågar vi kan!

Parkinsonpodden – om fysisk träning

Vilket härligt väder vi bjöds på den här helgen. Det kändes verkligen som vår. Solen sken och värmde, citronfjärilar fladdrade och både Scilla och Vintergäck blommade. Mitt i all denna vår busade kissarna och var bara inne och åt innan de skulle ut till dofter och lek igen. Nu, måndag morgon, sover de som slagna hjältar.

Igår, när jag powerwalkade, lyssnade jag på Parkinsonpodden. Jag lyssnade på avsnitt 4 med Erika Franzén, som handlar om fysisk träning vid Parkinson. Erika lyfter fram att det är lika viktigt med fysisk träning som att ta sina mediciner. Hon berättar att det finns forskning som visar på att fysisk träning skjuter på utvecklingen av symptom. När jag hör det här nickar jag igenkännande för det stämmer så väl in på mig; jag tror att det är träningen som har gjort att mina symptom kom så långsamt. Erika betonar vikten av fysisk träning; att man ska träna utifrån sin egen kropp och förmåga. Träning, säger hon, hjälper inte bara kroppen utan den får oss att må bra, bli glada (endorfiner) och att sova bättre. Dessutom påverkas kognitionen, hjärnan kopplas på vid olika rörelser. Erika nämner också att fysisk träning påverkar kopplingen mellan hjärnan och musklerna, så att rörelsen sker snabbare. Spännande forskning! Jag hoppas verkligen att det kommer att forskas mer om kopplingen mellan hjärnan och fysisk träning; hur det påverkar utvecklingen av Parkinson.

Jag fortsätter med min träning, träningen får mig att må bra och jag blir glad, pigg och stark. Balansen har blivit bättre, powerwalkandet har hjälpt till med hållningen och gjort det lättare att gå, den fysiska träningen gör mig starkare och glad. Jag motiveras av mina utmaningar och motivation till träning är nyckeln till att det blir en livsstil.

Skillnaden mellan: ”Jag lever med en sjukdom” och ”Jag är sjuk”

Att lägga fokus på det friska och att lägga fokus i nuet är två mycket viktiga saker för mig. Det ihop med att drömma och planera att genomföra mina drömmar är nog själva essensen i hur jag ser på livet med herr P. och hur jag lever med en sjukdom.

Genom att lägga fokus på det friska och vad och hur jag kan göra det jag vill, lever jag ett liv där jag är positiv och glad. Jag lever i nuet och trivs med livet. Jag gör saker som gör mig glad, som får mig att skratta. Jag utmanar mig själv på olika sätt eftersom jag trivs med det. Jag tränar och det har allteftersom åren gått blivit en livsstil och är något jag gör som jag gillar – det ger dessutom bättre hälsa och välbefinnande, sömn och ork. Jag anpassar mig i stunden efter vad jag vill göra och om det behövs hur; ett exempel är mina Sketcher shape Ups som tillsammans med stavarna gör det möjligt för mig att promenera. Jag planerar och organiserar för att kunna må så bra som möjligt, de dagliga pauserna för vila och återhämtning är en viktig del i min dag, precis som fysisk träning.

Jag skapar inga hinder genom att tänka ”jag kan inte”, snarare tänker jag ”hur kan jag”, och fokuserar på hur, ett betydelsefullt förhållningssätt i livet med herr P. Ibland får jag ta mig en svängom med herr P för att hitta nya perspektiv. Min framtid vet jag (precis som alla andra) inget om, jag är mitt i livet och i nuet kan jag leva, planera och drömma. Jag kan fantisera och förverkliga det jag vill. Att jag har sällskap av herr P gör det hela än mer oförutsägbart.

Om herr P tar över i mitt liv är det bara framtiden som vet och den vet jag inget om. Så jag planerar både skidåkning och hästfest i Falsterbo och däremellan en student. Jag lägger fokus på det som jag vill göra, på hur jag kan göra det, på min familj och på mina vänner.

Paus och återhämtning

Livet kommer ibland emellan allt det där man vill göra. Nu har det varit jul, nyår, födelsedagar, sjukdom, helgstängt, stormen Alfrida…
Inget konstigt, det mesta vet man när det händer, annat hör till livet och man får hantera det när det sker och konsekvenserna.
Lite trist är det med träningen, när man ligger i fas och allt rullar på då helgstänger sportklubben och man blir lämnad åt ”egenträning”! Då gäller det att man har en plan; jag menar det händer ju varje år så hur svårt kan det vara? Någon i familjen blir sjuk och man får prioritera om, helger med allt vad det innebär och tiden räcker inte riktigt till för allt man vill göra; livet kom emellan 🙂
Många av de här sakerna gör mig både trött och stressad. och det blir extra viktigt att hitta andningshål med utrymme för återhämtning och nedvarvning. Att kunna varva ned och låta stressen rinna av. För mig är ett av de bästa sätten att åka med dottern till stallet och mysa med hästarna, titta på när hon rider. I stallet försvinner tiden och här kan man bara vara. Att känna en mule mot sin kind, en stilla snusning och ett hummande, det ger lugn och harmoni. Att klia på favoritstället och se det stora djuret slappna av, sänka ner huvudet mot marken och bara njuta – det är livskvalite och återhämtning för mig.