Äntligen är vi igång med pingis igen

Som jag har längtat, och saknat att spela pingis med Parkinsongänget. Igår var första gången vi träffades sedan innan pandemin. Rack, bord, bollar och en hel massa spelglädje blandades med glädjen över att träffas igen. Den här gången blev framförallt mycket spel och en del prat. Det var tydligt att det fanns fler än jag som hade saknat att träffas och spela pingis tillsammans.
Det känns i kroppen idag att det blev mycket spel, kroppen som både är lite mörbultad och stel, träningsvärk…. Men framförallt känns det bra. Bra att kunna träffas igen, spela tillsammans, och få nya spelkamrater.

Så ja, jag har saknat våra speldagar med all glädje i att kunna spela tillsammans, alla skratt och de möjligheter till samtal som finns när man delar ett gemensamt intresse. Den här gången var vi tio stycken! Fantastiskt!
Efter två timmar skiljdes vi åt, svettiga och glada. Med förhoppning att ses nästa onsdag ifall inte Parkinson vill något annat.

Pingisen är en träningsform som får mig att må bra. Det märks i både kroppen och knoppen att den har en positiv inverkan på min Parkinson. För några veckor sedan var jag och en väninna och provtränade hos en bordtennisklubb. Gruppen som vi fick förmånen att träna tillsammans med tog emot oss med öppna armar. Jag kände mig så välkommen, ingen som hakar upp sig på Parkinson. Tiden passar mig perfekt, likaså upplägget på träningen. Det känns så bra att kunna träna och spela pingis vid två tillfällen i veckan. Samtidigt hoppas jag att kunna öka med minst ett tillfälle till.
Glädjen jag upplever med träningen får mig att orka mer i vardagen, ger mig energi som spiller över på allt annat. Det är en bonus som jag är oändligt tacksam för. Energi som blir till kreativitet, inspiration, motivation och en glädje över livets alla möjligheter.

17 augusti; föreläsning om boken ”Parkinson Power” hos Parkinsonföreningen i Stockholm

Känslor tumlar runt efter besöket i Stockholm. Positiva känslor. Glad, och överväldigad efter min föreläsning och presentation av boken ”Parkinson Power Tio kvinnor berättar” hos Parkinsonföreningen i Stockholm. Det var en intresserad och inspirerande åhörargrupp som visade stort intresse för både arbetet med boken och varför den är skriven. Betydelsen av att vi genom att dela våra erfarenheter och upplevelser och kan stötta och hjälpa varandra, och förändra bilden av Parkinson i samhället – från en sjukdom som drabbar äldre till ”en tuff neurologisk diagnos”.
De personliga samtalen med deltagarna efter föreläsningen underströk betydelsen av att vi ser möjligheter och att vi kan spegla oss i varandra för att må bra.
Stort tack till alla som kom och lyssnade!

Hemma igen med en ganska trött kropp och en hel del träningsvärk. Det blev fyra dagar i Stockholm. Dagar fyllda med pingis och samvaro med Parkinsonpingisgänget från hela Sverige, härliga promenader på Söder, och, som sagt, föreläsningar/presentationer av boken.
Av de tio kvinnorna som är med i boken och delar sin berättelse har jag träffat två stycken, de andra åtta är för mig okända personer. Det här gällde fram till i tisdags då det visade sig att en av dessa fantastiska, modiga kvinnor var med på föreläsningen och kom fram till mig efteråt och presenterade sig. Åh så glad jag blev! Att hon dessutom var nöjd med boken, och hur jag har tagit hand om hennes berättelse värmde mitt hjärta extra mycket. Den gåva hon skänkte mig bär jag med mig. Tack!

Mina två första presentationer av boken hölls i Stockholm. Är det värt att nämna? Ja definitivt, på grund av att anledningen till mitt besök i Stockholm var träningslägret i bordtennis som Pelle Hägglund på Spårvägens bordtennisklubb anordnade för oss ”Ping Pong Parkinson”. Flera av de som var med och tränade skall dessutom till Berlin i september och spela VM.

Efter flera veckors intensivt arbete med boken ”Parkinson Power Tio kvinnor berättar”, då jag har varit innesluten i en bokbubbla, så finns boken nu i verkligheten. Att jag åkte till Stockholm för att träna bordtennis och samtidigt föreläsa om boken blev helt perfekt, nästan som en liten minisemester. Borta från dator och skrivande kunde jag lämna bubblan och presentera boken, boken ”Parkinson Power tio kvinnor berättar” som är min bebis och givetvis lämnar jag den inte ensam utan följer med den på resan ut till läsarna.

Träningsinstruktör – utomhusträning i sommar

Efter sex veckor är jag nu diplomerad uteinstruktör. Det har varit fyra intensiva veckor med utbildning + två bonusveckor att testa olika rörelser, coacha och planera. Nu blir det fokus på utomhusträning i sommar och till hösten! Med gummiband, staket, och fokus på rörelse. Mina ledord just nu är att med hjälp av nyfikenhet flytta fokus till möjligheter, strävan och rörelseglädje.

Så om vi blir ett gäng som är intresserade lägger jag in ett träningstillfälle i veckan i sommar – efter att jag har tagit min andra dos vaccin. Jag återkommer med tid och plats.
Jag ser fram emot att få introducera en dynamisk träningsform.

Pingis + parkinson = bra kombo

Allt sedan pandemi gjorde att vi fick ställa in pingisen, och inte längre kunde träna och spela har jag saknat den. Vi har ju så roligt när vi tränar! Vi spelar och skrattar, vi spelar och pratar, vi spelar och tar en paus, vi byter motståndare och vi spelar både singel och dubbel. Är vi ojämnt antal deltagare då spelar vi två mot en.
Att man sedan tränar både kondition och koordination som Parkinson mår bra av, lugnar ner sig, känns ibland som en positiv bieffekt.
Det jag framförallt saknar är ändå gemenskapen, att vi som spelar har så roligt tillsammans, skrattar mycket och alla mår bra. Sedan saknar jag såklart att spela bordtennis!
Precis innan smittspridningen tog fart igen hade vi ett första träningstillfälle och hoppades att vi skulle kunna fortsätta hela hösten. Tyvärr kunde jag inte vara med vid det tillfället och såg fram emot nästa – som fick ställas in. Tillbaka på ruta ett; pandemi så ingen pingis.
Så jag har funderat på hur jag skall kunna spela igen, vilka lösningar, möjligheter som finns. Och det dök upp en möjlighet nu under Black week.

Black week, ett konstigt fenomen, men det har gjort det möjligt för mig att trots allt spela pingis igen. Ett bra pris på ett bordtennisbord för hemmabruk dök upp som ett av många erbjudanden. Jag och sambon bestämde oss, det får bli den nya leksaken!

Men själva spelandet dröjer lite till för bordtennisbordet skall monteras, och bäst som vi höll på med det visade det sig att två delar var fel. Jag hoppas att det löser sig snabbt! För nu när pingisbordet finns vill jag verkligen spela igen.

Bordtennis SM, Parkinson

Onsdag och i efterdyningarna av helgen; en helt fantastiskt rolig helg. Pingisen spelades i Stockholm, arrangerad av Bordtennisförbundet och Spårvägen. Tävlingen låg över två dagar med både dubbel och singelspel. Ett schema som visade sig vara ganska tufft, det var många av oss som kände av de långa dagarna men det uppvägdes av entusiasm och glädje. Stämningen var positiv, och det fanns en stark känsla av gemenskap.

Att sedan få möjlighet att träffa andra, allt prat, alla skratt, allt det vi delar, likheter och skillnader – bättre kan det knappast bli! På söndagen kom Petra Sörling, ordförande i Bordtennisförbundet, och var med större delen av dagen – ett styrkebesked som visar att från förbundets sida vill man mer… och jag vill gärna att det händer en del här hos oss på västkusten (mer kommer i ämnet, nu är bollen satt i rullning). Den avslutande banketten på söndagen innehöll prisutdelning och gav tid till fler möten. Undrar någon hur det gick för mig? Långt över förväntan det blev två medaljer; brons i dubbel och brons i singel.

Tåget rullade in på stationen halv tolv på natten, sonen mötte och i säng strax efter midnatt.

Ping Pong Parkinson

I onsdags spelade jag ping pong. Och, åh vad det var roligt! Jag har inte spelat sedan jag gick i mellanstadiet, så det var några år sedan. I början gick det lite si så där, jag kände mig tafatt och fumlig. Helt lätt var det inte, det blev många missade bollar! Men det blev ganska snabbt bättre och gick lättare.

Men framförallt vi spelade tillsammans och pratade, umgicks med varandra och mådde bra. Superbra träning för både kroppen och hjärnan, tänka, röra sig och prata samtidigt! Jag kan verkligen rekommendera att prova.

Pingis en gång i veckan

Jag kommer definitivt att fortsätta med pingis en gång i veckan. Och jag har turen att min lokala Parkinsonförening erbjuder pingis. Har inte din förening ping pong, fråga efter det och hör om de kan ordna något.

Har du provat ping pong? Skriv gärna en kommentar och berätta för mig vad du tyckte om det!

En stöttande familj gör livet lättare

Träning – det ger så mycket. Måndag kväll, med start kl 17.00, var det dags för 45 minuter ”Styrka och puls”. Det är ett gruppass som jag gärna deltar i. Igår blev det mjölksyraträning för ben och axlar samt en längre pulstopp. Kan säga att jag var rätt mör, slutkörd, efteråt.
Jag tog det lugnt och unnade mig en stund i bastun, det var så skönt att slappna av och njuta av värmen. Bastun gör gott för hela kroppen.
I bilen hem satt jag och funderade på middag, vad vi skulle äta, vad jag orkade laga. Kom fram till att det fick bli något enkelt, trött och mör i kroppen som jag var. Tanken slog mig att det skulle vara så skönt om maten var klar när jag kom hem, om någon redan hade lagat middag.

Jag är tacksam för att de finns och stöttar som en naturlig del av livet.

När jag kommer hem ser jag genom köksfönstret att sonen är i köket. Jag kommer in och där står han och lagar middag! Vilken perfekt tajming. Detta som jag önskade slog faktiskt in. Han serverade en god chili med ris, som avnjöts i avslappnad samvaro med familjen. Jag är tacksam för att de finns och stöttar som en naturlig del av livet.

Challenge, cirkelträning i grupp

Det är fredag kväll, och som avslutning på veckan och start på helgen, vad kan vara bättre än ett tufft träningspass? Vi som var i studio 1 i fredags var helt eniga om att vi var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Den här fredagen var det fokus på styrka i cirkeln och på puls mellan de två rundorna vi körde.

Kroppen och hjärnan fick helt klart bekänna färg – och jag blev påmind om hur snabbt jag tappar styrka och kondition när jag är sjuk och inte kan träna på som jag brukar. Inte lika stark, inte lika uthållig, men tack och lov lika envis. Det är skönt att viljan finns där och driver på, då orkar jag lite till.

Igår träning och idag träningsvärk – så mycket mer rätt kan det inte bli.

Äntligen i rörelse igen

Vad jag har saknat att kunna träna eller i varje fall röra på mig. Det är inte klokt hur mycket stryk kroppen tar av en förkylning eller snarare en luftvägsinfektion. Jag hostar fortfarande så än är jag inte helt frisk, men nu MÅSTE jag börja röra på mig igen.
Kroppen har börjat stelna till i leder; handleder, fotleder, nacke… men även i händerna och fingrarna känner jag av ökad stelhet. Lättare muskelvärk i ryggen – allt är en konsekvens av att jag inte har kunnat röra på mig nu när jag har varit sjuk. Jag undrar om fler känner igen sig? Blir man stelare eller sämre i sina symptom i samband med att man är eller har varit sjuk?

Igår morse tog jag min första promenad, det var så skönt att äntligen kunna röra sig igen. Jag fylldes av en stilla och mjuk lycka.
Jag började med att leda upp kroppen, snurra armarna runt åt olika håll, jag kände hur spänningarna släppte en del men det är en bit kvar. Nu får jag hoppas att jag kommer ut mellan skurarna – lite regn är okej men hällregnet, väntar jag med till dess att jag är helt frisk. Gymmet är planerat till torsdag, jag håller tummarna för att det fungerar, att kroppen orkar med ett träningspass.
Det känns så bra att vara igång igen. Nu blir det ett steg i taget till dess att jag är fullt återhämtad igen.

Förkylning, sängliggande och träningsupplägg

Så låg jag där, nerbäddad i sängen med feber, halsont, snuva… Jag var helt oförberedd, lite smårinnande näsa på kvällen, trött och seg i kroppen – ingen varningsklocka som ringde. Men sen, på natten; halsont, snuva och elände. Omöjligt att sova. På morgonen tog jag näsdroppar och ibuprofen, sedan sov jag i säkert tjugo timmar.

Nu har det vänt och går åt rätt håll, så jag håller tummarna för att jag slipper bakslag. Jag känner att rastlösheten börjar smyga sig på, trots att jag inte orkar så mycket. Här gäller det att fördela den energi jag har, att bromsa, tänka efter och ta det lugnt. Tar jag i mer än vad kroppen klarar av har jag lätt för att få lunginflammation – infektionen vandrar ner i lungorna. Så jag får helt enkelt anpassa mig, eller inte precis enkelt eftersom träningsabstinensen redan börjat ge sig till känna. För att underlätta tänkte jag göra en plan för hur jag ska göra när jag återupptar träningen. I min planering tar jag med olika träningsformer, mjukgörande övningar och har fokus på andningen.
Min plan bygger på hur kroppen mår och att jag lyssnar på den och stämmer av. Att öka pulsen kommer sist, det är dags först när andningen hänger med.

Första perioden är den längsta och lägger grunden för de övriga.
– Lugna korta promenader utan att bli andfådd.
– Lugn yoga – stretch, rörlighet och bindväv
– Hållningsträning med pinne
– Träning med fokus på koordination och rörlighet
– Foamroller och triggerboll för att lossa spänningar och muskelknutor
Andra perioden fortsatt låg belastning
– Längre promenader
– Yoga
– Enstaka pass med låg puls
Tredje perioden nu kan jag successivt lägga till mina ordinarie träningspass.
Fjärde perioden nu är jag tillbaka där jag var innan jag blev sjuk.

Det är egentligen konstigt, jag åker på en förkylning och förutsättningarna för träning ändras drastiskt. Det tar ganska hårt när träningen är en så stor och viktig del av välmående och behandlingen av Parkinsons. Om halsinfektionens efterverkningar håller i sig kan det ta en månad eller mer innan jag kommer att kunna fortsätta där jag var innan jag blev sjuk. (Just nu tänker jag onda tankar om förkylning, halsinfektion, astma och Parkinsons.) Astman gör att jag får problem med andningen och att jag har lätt för att få lunginflammation. Kunskap hur jag kan hantera min träning kopplad till astman har jag. Hur Parkinsons blir påverkad och hur det visar sig kommer jag lära mig mer om efterhand. Nu håller jag tummarna för att jag snart är på banan igen.