Solsken och regn, rabarberpaj en ljum sensommarkväll

Mellan skurarna tittar solen fram och jag smiter ut i trädgården och plockar lite rabarber. En smulpaj med rabarber och kardemumma. När doften av kardemumman sprider sig i huset regnar det igen. Solsken och regn om vartannat.
Att hitta små guldkorn i vardagen, att skratta tillsammans, att dela varandras tankar och funderingar, att tala om att du är älskad eftersom du är just du. Eller att bara sitta i tystnad tillsammans – utan ord. Närheten till familjen och tillåtelsen att vara den man är, det ger lugn och harmoni.
Rabarberpajen är ett guldkorn, stunden tillsammans när vi pratar om allt och inget ger styrka och kärlek. Vetskapen att man är älskad ger mod och trygghet när man står inför olika utmaningar eller förändringar. Det gäller att stanna upp och ta tillvara guldkornen och njuta av dem – innan stunden är förbi.

Uppgradera drömmar

Krispig vit snö. Klarblå himmel. Solen som värmer när jag vänder upp ansiktet. Förväntan som känns när jag blickar ner över backen. Skidorter i Sverige, Norge och i Europa. Drömmar om andra backar, längre bort. Drömmar som så smått börjar planeras. De drömmarna går upp i rök när Parkinson konstateras, eller inte?

För jag vill inte ge upp mina drömmar om den vita pisten på en annan skidort. Jag älskar känslan när skidorna glider över snön, får fäste och en sväng följs av nästa och nästa …Vi sparade de här resorna som var våra drömmar. Vi tänkte att ”de tar vi när barnen är äldre”. Det var ju smart tyckte vi – då. Nu får vi tänka om eller vi uppgraderar våra drömmar till en ny version. Vilken skillnad det blir bara av ordet ”uppgradera”. Så det är precis vad jag gör, längtan i drömmen finns kvar, familjen finns där, och möjligheten att genomföra drömmen.

Jag fortsätter att sätta upp mål och ha drömmar. Jag tänker att det är som att skaka om en godispåse full av överraskningar, blunda och försiktigt smaka, njuta. Livet är fortfarande fullt av möjligheter, även när det förändras. Jag kan välja att följa med på den nya resan och påverka mitt liv eller jag kan sitta kvar och undra över vad som gick snett. Min livsresa har tagit ett spår som jag aldrig såg komma. Nu är jag nyfiken på vart den oväntade vägen bär. Att den kommer att innehålla både uppgraderade och nya drömmar, är jag helt övertygad om.

En helg i Falsterbo

Nyss hemkommen från Falsterbo. Full av intryck, inspiration och glädje. Det har varit många timmar på dressyrläktaren, fantastiska hästar och skickliga ryttare. Det har varit ett nöje att på nära håll – här i Sverige – få se några av världens bästa ryttare dansa med sina hästar. Vädret har dessutom varit på vår sida, solsken med en fläktande bris och en termometer som stått på strax över tjugo grader varje dag.

Varje dag laddade vi upp med sallad, dricka, frukt – och så skönt det var att slippa stå i matkö och trängas. Vi kunde enkelt äta när det passade i dagens program; det mådde jag bara bra av. Över lag har de här dagarna bara varit ”må-bra-dagar” inget annat.

Och min Parkinson fungerade bra i sol och värme, med många promenader och utomhus hela dagarna. Klagade inte på något sätt. Jag kan ha hittat ett förhållningssätt och ett sätt att vara som fungerar för mig just nu! Ungefär så här; jag såg fram emot de här dagarna och bestämde mig för att ta dagen som den kom, göra det jag ville. Positiv inställning. Drack mycket vätska och åt sallad till lunch. Vädret, lagom värme, gjorde nog också gott. Dessutom mycket promenerande, höll kroppen igång.

Nu laddar vi om för dotterns tävlingar; tre dagar på rad med en start om dagen. Så nu är det dags för nya utmaningar, förberedelser och livet med tävlingshäst där inget är givet ełler förutsägbart. Matsäcken packas, inklusive dricka, kaffe och bullar. Det finns många duktiga ekipage att titta på och lära av. Jag hoppas på lagom varmt väder, lite vind som fläktar och några trevliga dagar.

Regn och solsken – och känslan när man kan röja i förrådet

I söndags öste regnet ner hos oss. Ganska skönt, trots alla mulna dagar har vi inte fått mycket regn så det behövdes verkligen. Det blev en dag med thé. slappa och korsord – en bra chans att träna hjärnan. Igår, måndag, var solen tillbaka igen. Allt var lite extra grönt utomhus och sträckte sig emot solen. En perfekt dag att röja i förrådet.
Det känns så skönt att kunna hugga i och bära, lyfta, strukturera, skapa ordning. Släpet fylldes med gamla leksaker, uttjänad elektronik och annat smått och gott. Nästa steg blir att få upp nya hyllor där det behövs, och kanske slänga lite till… Sambon har många ”bra-att-ha” saker i förrådet, jag tycker att en hel del är skräp och onödiga att spara; så en genomgång till skadar inte.
Först skall släpet besöka tippen och tömmas, sedan kan vi fylla det igen. Tänk vad ljus och värme hjälper till för att man skall få energi till att göra saker! Kanske var dagen med regn och vila nödvändig också, för att kunna samla kraft och planera för röjningen. Planering, att ha en tänkt struktur (eller nedskriven), typ: ”Vad skall göras?”, ”Vilket är syftet?” o.s.v. gör stor skillnad för min hjärntrötthet. Att jag sedan måste äta regelbundet och ta en vilopaus eller två för att inte krascha, det har jag lärt mig är nödvändigt. När jag väljer att inte göra det, väljer att avstå vilopauserna, då kommer både den fysiska tröttheten och hjärntröttheten samma dag/kväll och ibland är jag kraftigt påverkad av trötthet även dagen därpå.
Jag lär mig och allt eftersom jag lär mig är det jag som väljer.

Trött och glad

Igår var det dags för dotterns student. Hela dagen var inplanerad in i minsta detalj. Och vi hoppades på sol, åtminstonde att vi skulle slippa regn.

Vi började tidigt; uppe i ottan, redan klockan fyra på morgonen, för att locka dotterns hår. Håret fixat på ungefär 40 minuter. Klockan fem körde sambon henne till champagnefrukosten som började halv sex. Min plan var att vila/sova en timme innan sambon kom tillbaka, men det gick inte så det var bara att sätta igång med alla förberedelser. Halv elva åkte vi till operan för utspringet som började vid halv tolv. Det var fullt med glada familjer och släktingar, en hel drös med roliga studentplakat, och en hel massa paraplyer – och nu kom det duggregn. Duggregn lagom till utspring… Vi längtade nog alla efter sol och blå himmel.

På något mirakulöst sätt lyckades dottern hitta sitt plakat och oss bland alla paraplyer. Kramar och grattis, lyckönskningar, blommor och nallar till tjejen som blivit utsedd till klassens: ”Den som ser skolan som hobby och hästen som livet”. Sedan var det dags att lämna av henne för flakåkning, och nu öppnade sig himlen; regnet öste ner. Där försvann nog hoppet om sol. Nu for dottern iväg på flak; dansade, hoppade och sjöng med sina klasskamrater. Vi andra åkte hem för att duka till mottagningen.

Nu fick vi då, trots allt tänka om – regnet föll och bort flöt hoppet om sol och en mottagning ute i trädgården. Allt fick snabbt ändras och maten dukades fram inne och bord ute på verandan. Sonen hade lovat att ta hand om hästarna, så han for till stallet och fixade – skönt när de hjälper varandra.
Regnet kom och gick under eftermiddagen och kvällen, så det var verkligen skönt att vi kunde sitta under tak. En nöjd och glad dotter for iväg för att festa med klassen. Förvisso förkyld och nästan helt utan röst men precis så lycklig som man skall vara på sin studentdag.

Och ja, nu var jag trött, det var på ren vilja som jag städade undan och bara längtade efter sängen. Glad för en lyckad dag och trött, så trött. Tacksam för all hjälp jag hade fått av sonen, min mamma, min svärmor och vår extra farmor. Hjälp som visar att det går att göra saker bara man planerar väl och vågar be om hjälp – familj och gemenskap, där vi tillsammans blir starkare. Idag är en välförtjänt vilodag, en dag som är vigd för återhämtning. För dottern har en fas i livet avslutats och idag är första dagen på en ny. Kanske är det så för oss andra i familjen också?

Studenttider!

Hos oss är det studenttider. Det är yngsta barnet som tar studenten i år. Vi har planerat för en intensiv vår med olika studentaktiviteter, tufft skolarbete, bal och slutligen själva studentdagen. Nu är vi inne på upploppet. Bal sjätte juni, och allt på den checklistan är avbockat. Trots det är jag förberedd på att något oförutsett kan dyka upp, man vet aldrig vad…

Studentdagen är den tolfte juni. Skor, kläder, mössa och allt annat till vår student är fixat. Nu är det allt kring utspring och mottagning som ska handlas, lagas, ställas i ordning och styras upp. Det är rätt mycket, och det är en viktig dag.

Givetvis hade allt varit mycket enklare utan att mitt i allt detta också ha den oförutsägbara Parkinson. Stresskänsligheten och tröttheten finns där hela tiden och det måste jag ta hänsyn till, utan paus och återhämtning så ställer de till med problem. Jag måste också planera in tid för träning och promenader. Det skulle vara så enkelt att skala bort de rutiner som jag har för att hålla Parkinson nöjd och bara fokusera på allt som jag vill ha gjort. Om jag gör det skulle priset bli mer symptom, sämre ork osv. Inget bra resultat! Så det blir till att planera, strukturera och vända synsätt dvs välja att skala bort annat istället.

Just nu känns det bra att ha en plan, en struktur som fungerar i teorin. Nu är det bara att ta en dag i taget och bocka av på listan.

Food prep – en enklare vardag?

Med Parkinson som en del av vardagspusslet, och en minst sagt oförutsägbar del, har parametrarna för att få allt att fungera smidigt förändrats ordentligt. Vi är fyra i familjen som jobbar, studerar, tränar och har en aktiv fritid. Det som har blivit den största utmaningen är maten, läs lunch och middag. Inte nog med att vi väldigt sällan under veckan är hemma samtidigt som det är normal middagstid, 17.00-18.00, utan oftast ska minst en iväg och träna och vill vänta med maten till efter träningen. Jag tycker själv att det är tråkigt att laga middag till alla, äta ensam, och sedan ställa in maten i kylen.

Så jag tänkte att kanske kan food prep vara en lösning värd att prova. Nu tänker jag food prep för lunch och middag. Färdiga lådor i kylen med protein, kolhydrater och grönsaker. Bara att äta när det passar in i dagens schema. Det låter enkelt och smidigt men maten ska planeras och handlas, efter det ska den lagas och läggas i lådor. När maten väl är lagad är det enkelt, ta fram en låda och ät maten hemma eller ta den med dig.

När man food preppar lagar man en rejäl laddning med mat på en gång, sexton till tjugo portioner blir fyra eller fem middagar för oss. Det räcker mao. i fyra eller fem dagar, självklart färre om lådorna också äts som lunch. För att det inte ska bli för enformigt tänker jag variera med olika grönsaker och kolhydrater. Jag har laddat upp med kalkon och kyckling, svart ris och quinoa, squash, paprika, svamp och kål. När maten är tillagad fyller jag lådorna lite olika så att det blir variation.

Pusselbiten Parkinson ändrar form och påverkan, man vet aldrig riktigt hur det blir. Framförallt gillar min Parkinson trötthet, och jag lovar att när den tröttheten kommer då orkar man inte laga mat då vill man bara ligga ner och vila. En annan sak min Parkinson gillar är träning, då blir både kroppen och hjärnan glad och pigg, så någon form av träning måste jag få till varje dag – då orkar jag mer och mår bättre. Jag hoppas att food prep kommer att fungera och göra vardagen lite lättare, åtminstone under en period. Livet förändras och nya utmaningar kommer att dyka upp.

Glädjen i att få vara delaktig

Båda mina barn räknas som unga vuxna nu. Dottern, som är yngst, har precis fyllt nitton år. Nitton år! Otroligt vad tiden går fort, det känns som om det bara var några år sedan hon var en liten tulta som hellre sprang än gick. Då, precis som nu, var de klara favoriterna katter och hästar. Då var det ridskola, idag är det egen häst med allt arbete som det innebär. Och hon fixar det.
När barnen är små är det en självklarhet att man som förälder får, och förväntas, vara delaktig i barnens aktiviteter. Det gäller allt från att packa utflyktsväskan, ställa upp ideellt i fotbollsklubben/för hockeylaget, handbollsklubben etc, till skolavslutningar, luciatåg och uppvisningar i samband med aktiviteter. När barnen blir äldre är det här inte lika självklart längre, de gör andra saker och kompisarna är ofta viktigare än föräldrarna. Det är då man kan börja sakna det som i många år har varit en naturlig del av livet som förälder.
Men det gäller som tur är inte alltid och inte allt.

Dotterns träningar är sådana tillfällen. Hon har de flesta av sina träningar i ridhus som ligger en bit bort från stallet, så hon behöver lite hjälp och delaktighet av sina föräldrar. Hästen skall trailas och hon vill gärna att träningen filmas så att hon kan se och lyssna efteråt. Så pappa hjälper till med lastning och kör, och mamma och pappa hjälps åt med att filma.
Det är riktigt roligt! Vi får både vara med och ta del av en verksamhet som är en stor del av hennes liv! Det är roligt att se hennes och hästens utveckling och eftersom vi är med lär vi oss också vad hon jobbar med och vilka utmaningar hon har. Hon kan berätta anekdoter om vad som har hänt under dagens ridpass och vi kan förstå eftersom vi är delaktiga. Det är glädje och delaktighet med en, nästan, vuxen dotter.

Vi fixar hemma

Jag är glad att jag fortfarande orkar och kan fixa med saker i hemmet. Livet behöver ju bestå av olika saker och inte bara träning, mat, funderingar, informationsinsamlande och fokus på att må bra. När vi fixar med olika saker hemma är det tur är att jag har en händig sambo, så vi kan dela på uppgifterna. Han gör allt jag inte klarar av och jag gör det jag kan. Det är en arbetsfördelning som fungerar bra! Och då kan vi fixa saker tillsammans, vilket betyder väldigt mycket.

Just nu håller vi på att måla och tapetsera, vi är klara med sovrummet. Eller nästan klara, en bit taklist behöver köpas och sättas upp. Vi har låtit det ta lite tid, dels för att det är en hel del att göra och dels för att vi (läs jag) ska orka med. Sambon har fått göra allt det tunga målandet, spacklandet och slipandet. Jag har valt färger och tapeter, tvättat, sorterat och slängt. Tapetseringen gjorde vi tillsammans, jag mönsterpassade och höll i tapeten bäste sambon fäste och skar. Det är så roligt att se förändringen, det har blivit ett helt nytt rum! Jag är tacksam för att vi är två och för att vi vågar vi kan!

Butter chicken – tar lite tid men så gott!

Jag gillar indisk mat och provar gärna nya recept. Nu senast letade jag efter ett recept utan kokosmjölk och grädde. Jag vill också att det ska vara med olika kryddor och inte de där färdiga påsarna man kan köpa. Jag hittade ett recept på Butter chicken som uppfyllde mina önskemål. Det är ett enkelt recept tycker jag, lätt att följa och inte så många moment. Det som tar tid är såsen, som ska koka ihop i en timme innan man lägger i kycklingen. Det är väl värt att vänta på, resultatet blir suveränt! Jag använde en hel röd chili och ett kryddmått superstarka chiliflakes – men krydda efter egen smak. Jag kommer definitivt att laga den här kycklingen fler gånger. Jag hittade receptet här.Och ja, alla åt med god aptit!

Jag har bakat glutenfria naan som vi har ätit till maten. Jag har dels bakat på mjölmix och dels på den mix man kan blanda ihop själv. Jag rekommenderar att man bakar med färdig mjölmix; både smak och konsistens blir bättre. Receptet hittade jag på mitt kök, naan.