Njuter av solen

Solsken i november

Att dagarna är korta nu i november, det märker jag när jag sitter i digitala möten. Det är mörkt ute när jag sätter mig vid datorn mellan halv åtta och åtta på morgonen.
Jag går igenom dagens agenda, vilka mina möten är och förbereder mig.
Det sista mötet är oftast klart vid halv fem och ja, då är det mörkt utomhus igen. Hos oss som inte har någon gatubelysning blir det väldigt mörkt, som en svart vägg utanför fönstret.
Det är nu, efter en hel dag framför datorn, som jag behöver och vill gå ut och ta en promenad eller köra ett träningspass i trädgården, men tji det är för mörkt.
Man kan tycka att jag borde passa på att gå ut mitt på dagen när jag har lunch och det är ljust utomhus men nej, jag gör ett annat val då.
Jag har en timmes lunch, och det är en lyx där jag både hinner med att äta och ta en powernap. Jag har upptäckt att efter powernapen på lunchen är jag piggare, den hjälper mig att återhämta mig. Jag kan villigt erkänna att den där vilostunden mitt på dagen, den är oftast en del av min vardag, möte eller inte möte. Jag mår helt enkelt bättre om jag får ta min powernap.

Eftersom dagens sista möte var klart lagom till lunch, så gick jag ut och tog en powerwalk. Så underbart att känna solen värma och kunna tanka på med solljus, med vind, och med rörelse. Jag njöt verkligen av min runda idag.
Fast min rutin med lunch först, efter den en powernap och sedan promenaden den gällde även idag.

Powerwalk i regn

Passar på att gå iväg tidigt, vill helst hinna med min powerwalk innan det utlovade regnet. Morgonen är mulen och ganska stilla, med lite väder i luften – det är bara skönt. Det är så underligt, när jag är inne och ser ut får jag en känsla av att det skall vara kallt och ruggigt, när jag kommer ut så är det perfekt väder för att röra sig. Tyvärr har jag en förmåga att ta på mig för mycket kläder, det märker jag när jag börjar svettas redan efter några 100 meters promenad.

Men dragkedjan går att dra ner en bit och det blir perfekt! Jag har köpt nya stavar och de kommer förhoppningsvis idag.
Nu använder jag ett par traditionella ”stela” – säger man så? – stavar, de nya är BungyPumps som fjädrar.

Att använda stavar när jag promenerar är riktigt bra. Ibland använder jag de för att jag känner mig lite yr eller påverkad i balansen, men oftast för att det blir en träningsrunda med stavarna – jag går fortare och upplever att jag tar i mer med kroppen, jag märker också att överkroppen kommer med i träningen.

Sonen frågade mig häromdagen vad jag får ut av att gå med stavarna; mer än det uppenbara stödet när jag är yr. Jag fick tänka efter, analysera vad som har hänt med kroppen. Med förvåning hörde jag mig själv svara: Hållningen har blivit bättre, jag har sträckt upp mig mer, hela min överkropp har blivit starkare i coren och jag kan promenera både raskare och längre.

Imorse när jag vaknade kom jag på en sak till; jag har fått tillbaka mitt ”träningssug”! Det kan jag tacka stavarna för som gör mina promenader till Powerwalks – det är skillnad!

Parkinson ger mig tidiga mornar

Det är becksvart ute när jag vaknar klockan halv sex idag. Jag går upp, smyger tyst ut i köket och sätter på kaffe. Storkatt kommer och gör mig sällskap. Efter lite gos äter han frukost och går ut.
Jag kryper upp i soffan med mitt kaffe, sveper en varm pläd om mig och njuter av min morgonstund.

Mörkret utanför är snart ett minne blott och ersatt av sol och en blå himmel, en härlig höstdag. Jag bestämmer mig för att passa på och gå ut, minns gårdagens blåst och ruggighet då jag höll mig inomhus större delen av dagen.

Det blir en härlig powerwalk. Jag njuter av solen, av att kunna promenera och av friheten att bo så nära naturen och under promenaden funderar jag, tänker på det här med Parkinson och de tidiga mornarna.

Är det Parkinson eller är det medicinerna eller är det kombinationen av de två som ger mig morgonstunden? Visst har jag alltid varit en morgonmänniska och mått bra av att komma upp tidigt. När min inre skalmanklocka har fått bestämma har jag vaknat runt sju och halv åtta har varit sovmorgon. Men nu är det helt annorlunda. Sovmorgon är det de dagar då jag vaknar klockan sex. Att sova till halv sex, som idag, är ovanligt – och ja, jag sover gott på nätterna, även om jag vaknar ibland så har jag inga problem med att somna om. Fast en del dagar vaknar jag redan vid fyra och Parkinson säger till min hjärna att ”Nu har du sovit klart, dags att går upp”.
Inte mycket annat att göra de dagarna. Det känns tufft, det känns fel, det känns konstigt, att vakna före fem och känna att kroppen är helt okej med att det är morgon.

De här tidiga mornarna har blivit min morgonstund och jag är faktiskt glad över de. Jag njuter av morgonkaffet, lyssnar på en bok, handarbetar, ritar … Myser med katterna och får en bra start på dagen. Så Parkinson har gett mig en morgonstund där jag mår bra och kan starta dagen i min egen takt.
Inte så illa trots allt, när man väl tänker på det 🙂

Promenad – med musik i lurarna

Solen skiner. Himlen är blå. En kylig vind blåser. I lä, med solen i ansiktet är det fantastiskt skönt. Jag väljer ändå att ge mig ut i blåsten, att ta en promenad och röra på mig. Jag stoppar lurar i öronen, öppnar Spotify och väljer en lista med musik i varierande takt och tempo.
Det är musiken som gör att jag kan slappna av och låta kroppen hitta en takt som driver mig framåt. Under den timme jag promenerar varierar känslan i kroppen, det hackar ibland – hackar kallar jag det när kroppen blir stel och inte riktigt vill, då lyssnar jag på musiken och fokuserar på rytmen. Att fokusera på rytmen i musiken fungerar och kroppen slappnar av, drivet kommer tillbaka – känslan när det fungerar, när rörelsen vill framåt och kroppen bara följer med; det är frihet!
Just idag känner jag mig så fruktansvärt frustrerad över att jag till följd av Covid-19 har valt bort att träna på gymmet. MEN jag har bara att ta till mig och inse vad det innebär att jag tillhör riskgruppen – med astma, allergi och Parkinson.
En annan insikt är att det här kan bli långdraget. Långdraget betyder mer än en vecka eller två borta från den träning som jag har blivit mer eller mindre beroende av, som har varit en del av min vardag, min livsstil, i många år!

Men jag har en plan! Med pinne, kettlebell, gummiband, handduk och boll kommer man hur långt som helst. Det är bara fantasin som sätter gränser – och mitt trilskande knä såklart! Det får bli nästa utmaning, att hålla igång träningen hemma och lyckas utmana mig själv – träningsutmaning vår 2020.

Powerwalk! eller promenad med stavar

Jag har funderat på hur jag kommer att klara av en powerwalk – hur det är att gå med stavarna nu när jag promenerar varje dag. Igår eftermiddag blev det av. Upplevelsen var intressant. Stavarna gjorde att jag kom igång snabbare trots att jag var stel och snubblade till då och då, stelheten släppte och höfterna blev rörligare. Den rörlighet jag brukar känna i slutet av promenaden, när jag gått ungefär fyra kilometer kom nu redan efter 500 m! Jag upptäckte också att när jag går med stavar märker jag snabbare om och när jag blir framåtlutad i hållningen, och kan korrigera det. Jag korrigerar genom att sträcka upp mig – bak med axlar, ned med skulderbladen – och få fram höften i korrekt position.


Jag provade också att gå fortare än jag normalt gör och det fungerade – stavarna stöttade mig när det kändes vingligt!

När jag promenerar brukar jag pendla med armarna, det var svårt med stavarna som begränsade rörelsen bakåt för mig. Jag blev stel i axlarna och bröstpartiet. Jag kom på att jag kunde minska stelheten genom att dels sätta ner stavarna längre fram och skapa en rotation i axel/bröst och dels genom att helt enkelt promenera kortare sträckor utan stavarna.

Det var riktigt positivt att så tydligt uppleva att mina promenader ger resultat och att det finns möjlighet till ytterligare förbättring.

Stegutmaningen går mot sitt slut

Nu är jag inne på sluttampen av min stegutmaning. Tänk vad fort veckorna gått! Jag startade stegutmaningen i början av mars och har midsommarveckan som slut. Mitt mål med utmaningen är att jag ska klara av att gå 10 000 steg om dagen. Det har varit en spännande resa och det har hänt en hel del under veckorna som gått. Jag har loggat mina steg och hittat olika strategier för att nå dagens mål.

I början av utmaningen fick jag peppa mig själv att ta de promenader som jag behövde för att nå mitt veckomål. Jag underlättade för mig själv genom att använda skor med rundad sula och stavar. Jag ökade antalet steg med 500 per dag över två veckor för att ge mig själv tid att befästa det nya antalet steg. Det fungerade bra.

De sista veckorna har flera saker ändrats – jag har längtat efter mina promenader, jag går lika gärna i vanliga skor och utan stavar som med, jag har blivit uppmärksam på hur mycket jag rör mig och jag utmanar mig att gå till och från olika platser.
Jag har fått ut så mycket mer av stegutmaningen än att gå ett visst antal steg varje dag. Nu handlar det mer om att återupptäcka glädjen i att promenera och att bli medveten om hur lätt det är att inte röra på sig. Det handlar om alla de där vardagssituationerna där man kan välja att röra på sig mer eller mindre, det handlar också om att våga prova och inte begränsa sig. Jag har nått mitt mål att gå mina 10 000 steg om dagen och fortsätter utmaningen för att befästa både mina promenader och mina strategier.

Hur bra kan man må?

Kan man påverka hur man mår? Kan man må bra i kroppen? Vad är det som krävs för att man ska kunna må bra? Att det inte finns någon Quick fix utan att det krävs ett långsiktigt dagligt arbete för att skapa sitt eget välmående är jag övertygad om. För mig är vägen till att må bra allsidig träning, mat och sömn ( läkemedel och kosttillskott).

Att leva med Parkinson är oftast ett slitjobb. Man kämpar varje dag och ändå vet man inte vilket resultat man får. Det enda man kan vara säker på är att Parkinson finns där och ställer till det, oftast när man minst anar det. Det är så lätt att kunskapen om Parkinsons påverkan gör att man ger upp, skapar begränsningar och låter bli att träna kropp och hjärna.

Den senaste veckan har jag lagt fullt fokus på min hälsa – på allsidig träning, promenader, kost och sömn. Jag har gjort mycket mer än vad jag trodde var möjligt och mår oförskämt bra. Jag har lämnat stavarna hemma och gått powerwalks utan dem. Jag har använt min triggerboll varje dag för att hjälpa kroppen.

Jag har promenerat mellan sex kilometer och 1,5 mil varje dag – utan stavar. Jag har fokuserat på träningen och varvat funktionell träning, kondition och rörlighet. Kroppen har svarat helt fantastiskt och blivit mjukare, rörligare och starkare. Jag har tränat axelrotationer och stretchat både axlar och bröst, resultatet har blivit en mycket bättre hållning.

Hur bra kan man må? Just nu mår jag oförskämt bra och känner att det går att bli starkare och rörligare. När jag ger mig själv förutsättningar att utvecklas och vågar ta i utan att begränsa mig själv bromsar jag Parkinsons påverkan på min kropp. Jag tom förbättrar den! Jag är inte unik, det finns forskning som styrker träningens effekt på kroppen och hjärnan när man lever med Parkinson.

Bromsen för vad och hur man vågar träna sitter helt klart i huvudet och gör att man förväntar sig att det inte går. Man kan mer än vad man tror och det är allt för enkelt att begränsa sig själv med ett ”det där kan inte jag göra”. Den här veckan har jag medvetet bestämt mig för att göra allt som jag skulle gjort utan diagnos och det har fungerat. Jag har arbetat med att synliggöra för mig själv vilka begränsningar som jag skapar utifrån mina förväntningar på vad jag inte borde kunna göra. Jag väljer aktivt i mitt liv och ser mig själv utifrån att jag kan, jag vill och jag vågar.

En investering i mig själv och mitt välmående som har gett resultat och visar hur bra man kan må.

PW i morgonsolen

Idag vaknar jag tidigt, redan halv sex är jag uppe och brygger morgonkaffe. Jag ser hur solen går upp och njuter av tystnaden och stillheten; bara jag, mitt kaffe och lille fluffen. Solen skiner från en klarblå himmel och jag bestämmer mig för att ta en PW i morgonsolen. Ute är det friskt, det var minusgrader i natt, men solen värmer skönt och jag går med ljudbok i örat och solen i ansiktet. Det blir en kortare PW på c:a 2 kilometer och det är verkligen en njutning att kunna promenera. Jag tänker på förra våren då var det en kamp bara att gå kortare sträckor och nu, nu kan jag ta en PW i morgonsolen – vilken lycka! Livet förändras och just idag njuter jag av sol, krispig luft och en tidig PW; ett litet guldkorn i min vardag.