Kloka råd från framtiden till mig som nydiagnostiserad med Parkinson

En fråga som fångade mitt intresse dök upp i flödet på FB. Frågan fick mig att börja fundera och jag vill gärna dela med mig av mina tankar.
Frågan som ställdes var:

”Om du kunde ge dig själv som nydiagnostiserad några kloka råd inför framtiden, vad skulle det vara?”

Visst är det en intressant fråga? Och tankeväckande. Vilka kloka råd skulle jag ge till mig själv!

Mina första spontana tankar handlar om vad jag gjorde för att acceptera och landa i att jag drabbats av Parkinson. I tankarna går jag tillbaka till tiden då jag var nydiagnostiserad, funderar över hur jag tänkte och agerade, vad som var viktigt för mig och vilka olika val jag ställdes inför. Jag minns det som fick mig att hitta styrkan att välja livet och dess möjligheter, och att se Parkinson som en del av både nuet och framtiden. Minnen som i första hand handlar om hur jag tacklade situationen för att livet skulle fungera och för mig kanske det var den enklare delen i en svår situation.
Jag minns och känner mig ganska nöjd med mig själv; visst var jag duktig som fixade det.

Men när jag läser frågan en gång till tänker jag att det inte är det frågan handlar om, utan den lägger fokus på vad jag ser idag att jag hade behövt höra då – ett klokt råd eller två som hade hjälpt mig. Min tolkning av frågan blir då en annan, för nu handlar den om det som jag oroade mig för då, det som skapade osäkerhet och otrygghet inför en okänd framtid. De olika situationer där jag inte hade svar och där jag upplevde osäkerhet, och ovisshet inför vad som skulle komma – situationer där kloka råd från framtiden hade kunnat underlätta, hindra mig från att snubbla, och bli en hjälp på vägen.

Nu blir det genast tuffare att se tillbaka, att lyfta fram tankar och känslor om det svåra och fundera på vad jag hade behövt höra som hade varit till hjälp. Nu är det många tankar som snurrar i mitt huvud. Lösningarna som fungerade och gjorde att jag kunde hantera situationen blandas med det som var svårt. Vill jag ens i tanken tillbaka till det som var jobbigt, där kloka råd från framtiden hade gjort skillnad?

Vad som är svårt när man är nydiagnostiserad, och vilka kloka råd man behöver är givetvis olika för oss alla. För mig är det svåra förknippat med känslor främst av oro och skam, otrygghet och osäkerhet. Lösningar och hur man kan hitta möjligheter är mycket lättare att lägga fokus på och dela med sig av. Det andra, det som är tungt, det är så mycket mer personligt, ömtåligt och behöver hanteras varsamt.

Samtidigt är styrkan och oron på något sätt två sidor av samma mynt och de är svåra att separera ifrån varandra. För mig tog det sig uttryck i att jag med hjälp av drivkraften och viljan att komma vidare i livet lyckades skapa balans och en stabil grund för att hantera de känslor av oro och skam, osäkerhet och otrygghet som diagnosen förde med sig. Det var inte gjort i en handvändning och ärligt talat är det en pågående process.

Åter till frågan; för trots att jag tycker att det är lätt att fastna i det som kändes svårt, i det mörka, och bli låg lägger jag mitt fokus där för att kunna hitta mitt svar, mina kloka råd.

Resultatet av min tillbakablick blir två råd som jag skulle ge till mig själv:

  • Mitt första råd: ”skäms aldrig över din sjukdom och vad den gör med dig, inte nu och inte i framtiden.”
  • Mitt andra råd: ”Träffa andra med Parkinson, det är ett bra sätt att få en positiv bild och bara den som är drabbad vet hur det är att leva med sjukdomen.”

Andra kloka ord som jag skulle ge mig själv är snarare uppmuntran om att jag inte skall tvivla eller tveka utan fortsätta framåt. Älska livet och hitta min egen väg, att mina tankar om att det går att leva ett bra liv med Parkinson faktiskt stämmer. Det går och det finns ett spännande liv som väntar, det är bara att ge sig ut och skapa det.

Jag skulle också berätta för mig själv vad åren med Parkinson har lärt mig:

  • att aldrig ge upp
  • att jag är jag och Parkinson är en sjukdom
  • att aldrig låta Parkinson ta ifrån mig något
  • att leva i nuet
  • att det finns en hel massa fantastiska människor runt om i världen som lever med Parkinson och tack vare min diagnos har jag en möjlighet att lära känna dem

Det här är mina tankar kring kloka råd till mig själv som nydiagnostiserad, de är givetvis grundade på mina erfarenheter och på mitt liv med och utan Parkinson.
Som sagt, jag tycker att det är en intressant fråga och är övertygad om att de svar som frågeställaren får både kommer att skilja sig en hel del åt och vara samstämmiga – för precis så är det med Parkinson.

Reflektioner och tankar om livet med Parkinson, med hälsningar från Cecilia

Ibland sker under!

Det känns som ett under, ett mirakel, eller det är ett under och något fantastiskt att få vara med om.
Det är lilla Silke som först märker honom. Sedan hör jag jamanden; ”Släpp in mig!”
Det som sker är ett under, något jag inte trodde kunde hända. Det kom ingen förvarning, utan plötsligt bara hände det.

Jamandet. Jag känner igen det bestämda jamandet, tonläget, men vågar inte riktigt lita på det; kan det verkligen vara så? Är det möjligt? Öppnar, hoppas, och in kommer en lurvig, nästan svart liten katt. Det är han, vår lille grå. Han är större och mörkare, med en hel massa tjock päls, men det är han.

Det har passerat drygt fyra månader sedan jag såg honom senast. Då, den tionde juni, hade sommaren kommit med värme och grönska. Nu, i oktober har vi haft flera frostnätter, sommaren har passerat, det är höst, mulet och regnrusk.

Trots alla dagar och veckor som blev till månader slutade vi aldrig hoppas, hoppas att han skulle komma hem, hoppas att han fanns någonstans där ute i världen. Att han levde det vilda skogslivet, eller tog sig ett strövtåg. Kanske hade han blivit bortjagad från hemmet och vågade sig inte tillbaka, eller att han hade gömt sig i en bil och nu fanns lång borta – längtade hem.

Då och då har det dykt upp solskenshistorier på FB om katter som hittat hem igen efter att de varit borta länge, försvunna i månader t.o.m. år. De här historierna har fått mig att våga hoppas, att inte ge upp. Berättelser som värmt och gjort att jag vågat tänka; ”det händer ibland att de kommer hem efter lång tid, så fantastiskt om han, vår lille grå, är en sådan solskenshistoria”.

Nu är han det, vår egen solskenshistoria. För det var han, den där morgonen, det var vår lille katt som kom hem. Mager, trött, hungrig och törstig, vår saknade lille katt som fattats oss så länge. Nu är han en mörkare liten grå som sover mycket, och vill ha massor av gos och närhet.

Vad han har varit med om kan vi bara gissa. Att allt inte har varit bra är tydligt, lika tydligt är det att han är nöjd över att vara hemma. Precis som vi är nöjda, glada och lättade över att han är hos oss igen.

Lille Grå, så välkommen hem!

De två små och Jägarn, de sprider glädje och värme

De två små, Lilla silke och Lilla sammet, det är våra kattungar, två små pälsklingar som sprider glädje omkring sig. Varje morgon när jag kommer upp möter de mig, gäspar stort som om de undrar ”Varför skall vi vakna nu, det är ju mitt i natten?”
Ändå är de där, runt mig, myser, spinner och busar. Det är knappast något storbus eller superfart på dem, det är nog lite för tidigt för det, men de är där.

Lilla silke och Lilla sammet, kryper upp hos mig i soffan och tillsammans väntar vi in den nya dagen. Det är rofyllt och fullt med ”må-bra-endorfiner”, en bra start på dagen och ett lugn fyller kroppen.
Två små som spinner, två små som är nöjda, två små som gör att den tidiga morgonen blir något bra.

Sedan har vi Jägarn eller storkatt. Det var mest för hans skull vi skaffade de två små, för att han skulle slippa vara ensam när vår älskade lille grå försvann. Storkatt var rätt tveksam till de små i början, verkade tycka att de var två onödiga monster, som gott kunde lämna honom ifred. Han morrade och de sökte kontakt. De nosade på hans svans och var nyfikna, han tröttnade och gick ut.
Storkatt var spännande och de små gav sig inte. Nu äter de tillsammans, sover tillsammans och det händer att han, vår fina storkatt, busar med de små.

Ibland får de små damp och far runt i hela huset, de jagar varandra upp och ner mellan våningarna. I de stunderna väljer Storkatt antingen att sova eller att ge busarna en trött blick och gå till lugnare platser.

Det är två små och en stor som varje morgon hjälper till att jaga bort onda drömmar, och jobbiga tankar som: ”om inte Parkinson varit hade jag fortfarande sovit.” Genom att bara finnas hjälper de mig och får mig att fokusera på positiva tankar och vad jag kan göra, i stället för vad jag har förlorat. De små ger närhet och värme, skratt och glädje, ansvar och gemenskap, får mig att flytta fokus, och ger både energi, styrka och motivation till att säga Ja till livet och inte minst att vara i nuet.

De betyder mycket för mig och just nu, när det händer både bra och tuffa saker i mitt liv är jag tacksam för deras tokerier som får mig att skratta, tacksam för att de får mig att tänka på annat, får mig att må bra.

Lördag och lite familjehäng

Vi funderar på att skaffa höns. Åsikterna om antal går lite isär, från fyra-fem stycken till åtta eller nio. Jag håller på fem stycken, plus en tupp. Det skall tydligen vara bra med en tupp i hönsflocken, han håller ordning på hönsen. Ett litet hönshus, gärna mobilt så att man kan flytta runt det i trädgården. Jag tänker att det kunde vara smart att hönsen får prova på att bo på olika ställen, att det skulle hjälpa oss att hitta den plats där de trivs bäst.

Men även hönshusets storlek och placering har vi lite skilda åsikter om, trädgården är ganska stor så det finns att välja på.
Jag tror att det skulle vara lite mysigt med hönor som går och sprätter i köksträdgården. Pickar efter mask, äter gräs och lägger ägg. Lite Petterson och Findus-känsla. Och en tupp, som kan gala tillsammans med grannarnas tuppar. Visst låter det trevligt?

Det bästa är nog att få egna, närodlade, ekologiska ägg. Det värsta är nog räven, för det finns minst en räv och han gillar ju höns. Så hönsen måste tas om hand, hönshus och hönsgård rävsäkras. Det är mer som kommer i paketet än att bara skaffa höns.

Men än så länge är det bara något som vi pratar om, och lite löst funderar på. Något som alla tycker skulle vara roligt men alla är också medvetna om att det kommer att innebära en hel del arbete och ansvar.
Men roligt om vi kan göra det som ett gemensamt projekt i familjen.

Det här med höns är något vi har pratat om från och till under flera år. Man skulle kunna säga att det är en dröm. Och kanske är vi nu ett steg närmare att förverkliga den. Vi bor trots allt på en gård och har förutsättningarna som krävs för att ha höns.

Det är lätt att sluta drömma när man lever med Parkinson, lätt att tänka att det inte är värt det eftersom man inte vet hur framtiden kommer bli. Man vet inte hur länge man orkar eller kan genomföra eller leva sin dröm. Men jag tror att man måste ha drömmar och dessutom behöver man tillåta sig att förverkliga en del av dem. Jag tror att det är viktigt för drömmar ger livsglädje, och man skall både drömma stort och smått. Dessutom behöver man ha både drömmar som man förverkligar och drömmar som finns men kanske aldrig blir uppfyllda. Drömmar som glittrar och skimrar och ger välmående.

Så fortsätt dröm, fortsätt skapa glädjeämnen i livet, det tänker jag göra. Jag vet inte om det kommer att bli några höns eller om det kommer att fortsätta vara en dröm, men det gör inget. Det som betyder något är att drömma, att ha mål i livet, att våga planera och se framåt.

Hur slår man knut på sig själv och orkar träna…

…fast både knoppen och kroppen säger ”Nej” med emfas. Det låter alltid så enkelt när man hör alla råd från olika träningsgurus. Och visst, jag håller med om mycket kring hur man skall hitta sin motivation och inte tappa sugen. Förutom alla bra tips så vet jag hur viktigt det är med träning när man lever med Parkinson. Allt detta tillsammans borde ge mig en stark motivation till att hålla igång.  
Och oftast stämmer det.
Jag har mina olika ”stationer” (som jag kallar det) hemma. Använder mina hantlar, lägger in olika rörelser i de dagliga göromålen. Jag spelar pingis och rehabtränar.

Men trots det, när vintermörkret lägger sig och man knappt ser dagsljus på hela dagen, kan det vara svårt med motivationen. Det som oftast ryker för mig är de dagliga promenaderna. Trots att jag vet hur betydelsefulla de är för att jag skall bibehålla förmågan att gå. Men regn, mörker och grusväg utan belysning är inte inspirerande någonstans.
Det här ändras så fort det bli kallt, fryser och kanske t.o.m. snöar, då blir allt mycket lättare! Då är det härligt att vara ute och promenera. Så bäst att passa på!

När det stämmer, och motivationen till träning finns är det lätt. När det inte stämmer, när man får gräva djupt för att hitta motivationen till träning då är det inte lika lätt. Trots alla råd. Trots att man vet hur träningen påverkar Parkinson. Då när det är råkallt och man bara fryser, då när kroppen är stel och värker, då när det tar emot överallt. Och typiskt nog är det DÅ, som man behöver sin träning som allra mest.

Det är Nu det är dags att slå knut på sig själv och träna ändå. Eller inte direkt slå knut på sig, inte tvinga sig till träning utan att man hittar en djupare motivation. Hittar något annat än själva träningen som blir den drivande motivationen. När man gör det blir kanske du, precis som jag, medveten om hur komplext det här med motivation till träning är, att det kan behöva finnas något mer. Och att detta ”något mer” förmodligen är unikt för var och en av oss.
För mig är det glädjen och gemenskapen med andra när jag spelar pingis, och den positiva påverkan som värmen i vattnet har när jag rehabtränar. Dessutom vetskapen om att det blir det lättare att röra sig när min kropp är van vid rörelse.

TILLÄGG

Jag skrev det här inlägget den 25 januari, redan dagen efter sken solen från en klarblå himmel och med den var motivationen plötsligt på topp. Jag har med glädje promenerat och passat på att vända ansiktet mot vårsolen och njuta..

Reflektera och summera det gångna året

Vi närmar oss slutet av 2022, och nu, inför det nya, känns det bra att reflektera över det gångna året. Reflektera och kanske summera. Avsluta och stänga det som varit, känna sig tacksam och nöjd, fundera över vad man skall ta med sig och vad man har för tankar, planer och önskemål på livet det kommande året.

Min reflektion över 2022

2022 var året då jag skulle satsa på mig själv. Säga ja till sådant som jag ville göra och skapa förutsättningar för att kunna genomföra det. Hitta balansen mellan aktivitet och återhämtning, fokusera på roligt eftersom det får mig att må bättre.
Satsa på mig själv och sådant som får mig att må bättre innebar pingis och träning; träning inomhus, utomhus och i bassäng. Det har varit bra för både min kropp och knopp. Pingisen är så mycket mer än bara träning. Det är gemenskap, samhörighet, nya vänner, glädje och skratt. Den har också lett till både träningsläger och tävlingar och till min stora glädje en guldmedalj i VM.

Satsa på mig själv ledde också till att jag deltog i en målarkurs, och under några fantastiska dagar i somras helt kunde gå upp i färg och form.

Satsa på mig själv har också fått mig att fundera mer på att Parkinson ger mig ett flertal olika symptom som begränsar mig i tillvaron. Att jag accepterar att jag måste välja bort, att jag bara har en begränsad mängd med kapacitet. Den här insikten har jag haft i några år och den underlättar mitt liv på olika sätt; det är den som får mig att söka nya vägar, leta efter möjligheter…att inte ge upp.

Året har också fört med sig sådant som har varit mindre bra – då tänker jag på sommaren och hur jag påverkades av min medicin när jag av misstag fick generika istället för original. Tufft, slitigt, ingen ork. Lärdomar som jag tar med mig.

Summering av 2022

När jag summerar 2022 är det första jag tänker på att det har varit ett händelserikt år. Det har hänt mycket, både bra saker och sämre, det har funnits toppar och dalar. Det är ett år som har gett mig nya vänner och fört med sig händelser som jag aldrig glömmer. Det har också gett mig mer kunskap om mitt liv med Parkinson.

Tankar inför 2023

Jag tar med mig intentionen för 2022 till 2023, då den visade sig vara positiv för både mig och mina närstående – jag fortsätter att satsa på mig själv.
Vad det här innebär i praktiken och vad det för med sig, är idag bara lösa planer, men att säga ja till livet och till att ta ansvar för min hälsa är det som jag vill ge mig själv under 2023.

Gott slut och Gott Nytt år!!

Vill du reflektera och summera 2022?

Här är några frågor att starta med:

Vad är du tacksam för

Vad är du stolt över

 Vad vill du utveckla

 Vad vill du lämna bakom dig

 Vad vill du ta med dig till 2023

Vad önskar du av 2023

 Vad vill du ge dig själv under 2023

Kanske kommer du också att uppleva att det är meningsfullt att titta tillbaka på det gångna året, och sedan titta framåt på det kommande året, och på vad du önskar och vill.
Vill du får du gärna dela dina tankar med mig.
Lycka till!

Besök utställningen i Torslanda senast 3 december

Är du nyfiken på mina tavlor kan du se ett urval av dem fram t.o.m. den 3 december i Torslanda bibliotek (Kulturhuset Vingen i Torslanda).

Öppet i veckan
Onsdag 30/11
10.00-19.00
Torsdag 1/12
10.00-19.00
Fredag 2/12
10.00-17.00
Lördag 3/12
11.00-15.00

Lördagen den 3 december
Klockan 13.00-14.30 – Finissage
Vi bjuder på något adventsinspirerat och du får gärna köpa ett konstverk av de som är till salu.

Varmt välkomna!

Att måla – mitt andningshål

Att rita och måla, att skapa, och vara kreativ, har varit en del av mig så länge jag kan minnas. Skapandet, själva processen och glädjen som finns i den får mig att hamna i en bubbla. En bubbla där jag fokuserar helt på det jag gör, på färger och former, på lek och glädje. I stunden, i nuet.

Kanske är det därför som måleriet har blivit mitt andningshål, och en möjlighet till återhämtning, till att hitta glädje och livslust. Det får mig att må bra och jag vill också glädja andra med det jag målar.

Men jag lever med Parkinson och givetvis, har denne herre påverkat mig. Tvärtemot vad man skulle kunna tro har min Parkinson lett till att jag har motiverats till att utvecklas och lära mig nytt. Till att jag har hittat nya inspirationskällor, nya uttryck och botaniserat bland olika typer av material. Det har inneburit lek och utveckling, och Parkinson är också ett skäl till att jag visar mina tavlor.

Jag hoppas och önskar att alla som lever med Parkinson har eller kan hitta sitt eget andningshål. Hitta något man tycker om att göra och som gör att man glömmer tid och rum. Som ger återhämtning och glädje på samma sätt som måleriet och skapandet ger mig.

Ord om livet

”Det är med livet som med backlöpning; det krävs en typ styrka uppför och en helt annan nerför.”
Coach José

Kloka ord om livet, ord som beskriver något så jordnära och vardagligt som att ta sig upp och nerför en backe. Sedan en tankeswitch och orden handlar om livet. Visst är styrka något som vi ofta använder oss av för att beskriva om vi, eller andra, kommer att kunna genomföra eller prestera något vi föresatt oss. Vi använder ordet för att berömma, och för att uppmuntra till utveckling. Vi använder det ibland som förklaring till att vi själva, eller andra, inte når hela vägen fram, inte når det uppsatta målet.

Olika typer av styrka, fysisk och mental, men också praktisk kunskap om att vi behöver olika styrkor i olika sammanhang.

Behovet av olika styrkor blev tydligt för mig när livet förändrades, som det gör för oss som får Parkinson som livskamrat. Jag har beskrivit det, fast med andra ord, vid olika tillfällen. Jag tänker tex. på mitt behov av balans mellan aktivitet och återhämtning, om betydelsen för det egna välmåendet att man kan säga både ja och nej, och förmågan att se möjligheter, våga prova något nytt, eller annorlunda. (Det finns givetvis mer.)
Jag tror att det finns en styrka (hmm) i att använda ord och bildspråk som är positivt laddade för att beskriva den förändring som Parkinson för med sig.
Som att det krävs olika typer av styrka för att ta sig upp och ner för en backe. Det är lätt att förstå och applicera på livet med Parkinson; att det krävs olika styrkor i olika situationer och sammanhang.

För det kan vara så att man har mer än en styrka som räcker till i livet, även om det finns andra som sviktar. Och då är ordet styrka med sin positiva laddning och breda användningsområde bra att ta till, för styrka är ju någonting som vi har lärt oss att man kan träna och förbättra. När man tänker så kanske man inte fastnar i det man upplever som en brist eller svaghet, istället blir fokus på vilka styrkor man har och vilka man vill bygga upp eller förstärka. Då pratar vi om och tänker på utveckling och förbättring – fler positivt laddade ord.
Vår hjärna är komplex, och våra tankar besitter större kraft och påverkar oss mer än vad vi inser – ibland får man nästan en känsla av magi. Prova med att tänka positiva tankar om livet och le – det är en typ av styrka 🙂

Sorg över förlorade eller försämrade förmågor

Härom kvällen funderade jag på sorg, sorgen över förlorade förmågor. I det här fallet gällde det min egen handstil, min förmåga att skriva med penna och papper. För Parkinson har inneburit att min handstil har blivit sämre, vissa tider på dagen är förmågan att skriva med en vanlig penna helt enkelt urkass – jag kan inte ens själv läsa vad jag har skrivit. Det här är en stor sorg för mig, hur underligt det än låter.
Handstilen eller snarare detta att kunna skriva med en penna är något som jag på många sätt alltid tagit för given. Tänk hur många skrivblock jag har förbrukat när jag har fyllt sida upp och sida ner under alla föreläsningar som studieåren innebar. Samma sak på möten både i arbetslivet och på min fritid.

Jag har inte bara skrivit under utbildning och arbete, utan den glädje som vackert skrivna ord har gett mig har också inneburit att jag gärna har tagit på mig att skriva texter i olika sammanhang. Dessutom en del brev och gratulationskort. Men nu avböjer jag de flesta gånger och ber någon annan att skriva, och känner sorg över en förmåga som Parkinson tagit ifrån mig. För rent krasst är det så att sjukdomen är boven.
Jag tänker också på alla de gratulationskort, och olika hälsningar som jag har skrivit och gett bort som sedan med största sannolikhet har hamnat i runda arkivet hos mottagaren. För på ett sätt är det självklart och enkelt att skriva, och jag är fullt medveten om att den här sorgen över en förlorad förmåga inte går att förstå om man inte själv varit med om det.

Nu går mina tankar till tiden då jag växte upp, till min mormor Helga och min farmor Svea. Två starka och drivkraftiga kvinnor, som jag har kommit att beundra mer och mer med den kunskap som livet ger. Som jag minns det var både mormor och farmor noga med att gratulera i samband med olika högtidsdagar. och vi fick alltid ett brev eller ett kort med en hälsning. Den var självklart skriven för hand med en vacker handstil, i den skrivstil som jag själv aldrig fick lära mig.
Med åren blev de skrivna orden allt färre och handstilen allt mer darrig, förmågan att skriva blev sämre. Båda två uttryckte sorg över sin förlorade förmåga, en förlust som de allt fler levnadsåren hade lett till. För dessa båda kvinnor var det åldrandet som ledde till en försämrad förmåga att skriva vackert, men sorgen över förlusten fanns där.

När de pratade om det, om sorgen över sin förlorade handstil, tänkte jag som ung att det måste vara jobbigt när man blir äldre och inte längre kan göra sådant som man har kunnat förut. Jag tänkte också ungefär så här: ”Okej, det är väl naturens gång, eller en naturlig del av åldrandet. Något som vi alla kommer att få uppleva.”

Idag får jag nog förlåta mig själv de tankarna med ord som att jag var både ung och naiv. För redan nu är det min tur, och jag känner samma sorg som de gjorde. Men det finns trots allt skillnader, både positiva och negativa. En positiv skillnad är att vissa tider är min handstil fortfarande hyfsad. En negativ att ibland går det inte alls. En annan positiv är att jag har både dator och telefon. En negativ att det ibland är svårt att använda tangentbordet…

På något sätt förstår jag min mormor och farmor bättre nu när jag ser hur vi påverkas på samma sätt av en gemensam upplevelse, trots alla år som skiljer i tid. Det blir ett minne som både är en blick bakåt och framåt; som säger att vissa saker hade förmodligen hänt ändå.
Det gör mig mer ödmjuk mot min Parkinson och vad han ställer till med i mitt liv. Kanske gör det mig också snällare mot mig själv.


Återhämtning och den svåra konsten att säga nej

Här har jag planerat för återhämtning, blockat måndag och tisdag för att i lugn och ro bara vara hemma och göra, typ, ingenting. Göra ingenting lät bra, kändes bra, innebörden av det var: besök hos fysioterapeuten, och lite vårjobb i trädgården – rensa ogräs, klippa grenar, så lite frö, bära undan…
Nu blev det inte riktigt så. Det började med att jag tänkte att – jag skall bar fixa undan det här pappersjobbet. Borde ta ungefär max en halvtimme. Det visade sig att pappersarbetet krävde en del telefonsamtal och efterföljande mejlkorrespondens och vips hade tre timmar gått.
Mitt i allt kom ett trevligt telefonsamtal som ledde till att tisdagen fick ändras och plötsligt var halva den dagen uppbokad.
Så gick det med den inplanerade återhämtningen.

Jag får väl erkänna jag var rätt trött igår när jag kom hem – trött men glad. Jag hade definitivt behövt återhämtningen. Men ångrade absolut inte mitt beslut. Det som fick mig att ändra min tisdag och boka upp halva dagen var ett samtal från en väninna.
Samtalet ledde till fika på stan, planering av en gemensam utställning och bokning på ett café för utställningen.
I oktober blir det av.
En månad kommer tavlorna att hänga.
Känns stort.
Känns skönt att vi är två.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och tur är väl det! Ibland…