Kategori: Balans

De två små och Jägarn, de sprider glädje och värme

~ cicciqwinth ~ 1 kommentar

De två små, Lilla silke och Lilla sammet, det är våra kattungar, två små pälsklingar som sprider glädje omkring sig. Varje morgon när jag kommer upp möter de mig, gäspar stort som om de undrar ”Varför skall vi vakna nu, det är ju mitt i natten?”
Ändå är de där, runt mig, myser, spinner och busar. Det är knappast något storbus eller superfart på dem, det är nog lite för tidigt för det, men de är där.

Lilla silke och Lilla sammet, kryper upp hos mig i soffan och tillsammans väntar vi in den nya dagen. Det är rofyllt och fullt med ”må-bra-endorfiner”, en bra start på dagen och ett lugn fyller kroppen.
Två små som spinner, två små som är nöjda, två små som gör att den tidiga morgonen blir något bra.

Sedan har vi Jägarn eller storkatt. Det var mest för hans skull vi skaffade de två små, för att han skulle slippa vara ensam när vår älskade lille grå försvann. Storkatt var rätt tveksam till de små i början, verkade tycka att de var två onödiga monster, som gott kunde lämna honom ifred. Han morrade och de sökte kontakt. De nosade på hans svans och var nyfikna, han tröttnade och gick ut.
Storkatt var spännande och de små gav sig inte. Nu äter de tillsammans, sover tillsammans och det händer att han, vår fina storkatt, busar med de små.

Ibland får de små damp och far runt i hela huset, de jagar varandra upp och ner mellan våningarna. I de stunderna väljer Storkatt antingen att sova eller att ge busarna en trött blick och gå till lugnare platser.

Det är två små och en stor som varje morgon hjälper till att jaga bort onda drömmar, och jobbiga tankar som: ”om inte Parkinson varit hade jag fortfarande sovit.” Genom att bara finnas hjälper de mig och får mig att fokusera på positiva tankar och vad jag kan göra, i stället för vad jag har förlorat. De små ger närhet och värme, skratt och glädje, ansvar och gemenskap, får mig att flytta fokus, och ger både energi, styrka och motivation till att säga Ja till livet och inte minst att vara i nuet.

De betyder mycket för mig och just nu, när det händer både bra och tuffa saker i mitt liv är jag tacksam för deras tokerier som får mig att skratta, tacksam för att de får mig att tänka på annat, får mig att må bra.

I sällskap med Parkinson är livet ofta oförutsägbart

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Det är så knäppt. Det här att det enda jag med säkerhet kan säga är att livet med Parkinson är oförutsägbart. Det är väldigt sällan, eller t.o.m. aldrig som jag med säkerhet kan säga att ”Gör jag si, blir det så”.
Tänk bara på det här med nattsömnen. Ena natten sover jag djupt, vaknar en eller kanske två gånger för att vända mig om, och somnar snabbt om igen. Då kan jag sova tungt när jag väcks av mobillarmet och det är morgon. Har kanske sovit totalt 6-7 timmar – men det funkar.
Nästa natt kan vara helt uppåt väggarna; svårt att somna, orolig med värk i kroppen. Vaknar flera gånger under natten för att slutligen gå upp före fem på morgonen. Har i bästa fall lyckats sova 3-4 timmar.
Varför skall det behöva vara sådan skillnad?

Finns det ett enkelt svar? En lösning?

Jag tänker att här borde finnas ett enkelt svar, eller i varje fall ett som är tydligt. I första hand tänker jag att man borde kunna göra på samma sätt som innan Parkinson. Då, innan Parkinson, visste jag att dagar med aktivitet, tillsammans med ett svalt och mörkt sovrum nästan utan undantag innebar att jag sov gott. Men tyvärr, det funkar givetvis inte lika enkelt idag.
Idag kan en dag med träning och aktivitet innebära en trött kropp som värker och känns stel, en kropp som har svårt att komma till ro. Men det kan lika gärna bli tvärt om, dvs ingen värk eller stelhet och en kropp som bara längtar efter vila och återhämtning.
Inget är enkelt. En suck är säkert befogad, eller två.

Man kan säkert jaga ihjäl sig för att hitta en lösning, läsa, föra bok och analysera. Visst det är säkert bra men … jisses vad tråkigt. Det får räcka med min Parkinsondagbok. (Och om någon undrar, så japp, jag skriver i den varje dag. Jag återkommer till den i ett separat inlägg och berättar hur det går.)
Eller också bara gillar man läget.
I min värld två ytterligheter, två motsatser, att förstå och förändra eller att acceptera situationen och låta den förbli som den är.
Men kan det kanske finns en tredje väg? Tex. att välja att bara göra det som ger en fungerande livssituation? Kanske är det gott nog! Någonstans finns ju också kunskapen om att i livet med Parkinson förändras variablerna utan att man riktigt kan förstå varför.
Hur man väljer att agera, vilken väg man väljer att ta, beror säkert på vem man är och förmodligen finns det andra saker som spelar in och påverkar det beslut man tar.

För egen del har jag valt den tredje vägen och det är en lösning som fungerar för mig – just nu. I nuläget betyder det att jag prioriterar träning/aktivitet och vilar mer på dagen om jag sover dåligt på natten. Det här funkar för mig eftersom min nattsömn inte påverkas. Men jag är medveten om att det är ett nuläge, och det kan förändras utan förvarning.

Paus, återhämtning och att hitta något nytt

~ cicciqwinth ~ 4 kommentarer

Det blev en oväntad paus för inlägg i bloggen under sommaren. Det var inte alls planerat, men jag märkte av att jag behövde vila från datorn och skärmarbete så mycket som möjligt. Dessutom har jag haft strul med mina mediciner och det har både varit svårt att hitta rätt dos, att se vad som är biverkningar och vad som är symptom. Det har påverkat mig på olika sätt och i det har inte alltid varit lätt att vara positiv. Ledorden för sommaren blev återhämtning och att våga tillåta mig själv att göra sådant som jag tycker är roligt.

Återhämtningsbiten har varit både lätt och tuff, tufft att acceptera att vissa dagar, ganska många om jag skall vara ärlig, har jag behövt vila både två och tre gånger under dagen. På natten har jag ändå, trots vilan, sovit gott. Samtidigt har det varit lätt att vila när jag har märkt att det fått mig att må bättre.
I normala fall skulle jag varit ute och njutit av sommarvärmen men i år tog den hårt på mig så jag fick välja ute på morgon och kväll när det var lite svalare och inne på dagen. Och vilken möjlighet som uppenbarade sig – nu fanns gott om tid för mig att måla! Jag började måla i akryl för ett knappt år sedan och har fortsatt med det under sommaren. Det har blivit en fristad där jag och Parkinson kan samarbeta.

På måndag har jag och min väninna Malin vernissage för vår första gemensamma utställning. För mig dessutom min allra första utställning. Det är nervöst och spännande. Vad skall de som tittar tycka? Målningarna är trots allt mina ”bebisar”, som jag har skapat med en tanke och känsla.
Har du vägarna förbi Kulturum i Partille så har vi vernissage på måndag 29 augusti kl 13.00-16.00, därefter hänger utställningen i september.
På mitt Instagram cqart22 lägger jag upp bilder på det jag målar då och då.


Öppet hus och styrelsemöte i Parkinsonföreningen

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Vi hade höstens första öppet hus i föreningslokalen igår, måndagen den 23 augusti. Nu hoppas vi på en höst där verksamheten skall kunna genomföras som vi planerat. Nytt för i år är att vi har kvällsöppet mellan kl. 18.00-20.00 första torsdagen varje månad.
Många aktiviteter startar upp nu i slutet av sommaren, boxningen som jag är så sugen på att testa, är redan igång. Pingisen, som fungerar bra för mig och är ett sätt att hantera min Parkinson – där får vi avvakta med uppstart eftersom vi letar lokal där vi kan vara.

Det märks att sommaren börjar övergå i höst. Det är en intensiv period med mycket planering. Jag har lätt för att ryckas med och glömma bort att den energi jag har skall räcka till. Jag behöver stanna upp och skapa struktur – ordning och reda – och komma ihåg min balans mellan aktivitet och vila, träning, mat och arbete.
Kanske skall jag börja med ”träningslarm/aktivitetsalarm”? Prova larm en gång per timme – för att jag skall röra på mig i en kvart! Vi får se, men det tål att tänkas på.

En lång dag, och orken tryter

~ cicciqwinth ~ Lämna en kommentar

Idag har det varit en sådan dag som jag helst undviker. Jag brukar planera mina dagar och jag vet att en av de saker som får mig trött är när jag inte hinner äta. Idag var planen att jag och dottern skulle på veterinärbesök med en av hästarna, efter det äta och sedan göra stallet. Nu hamnade vi i en situation där vi var tvungna att fixa för två hästar i stallet innan vi kunde åka därifrån – ingen bra lösning för mig, som blev både hungrig och trött.
Väl hemma igen vad det bara för mig att äta och sedan sova – helt utmattad.

Orken tryter och inlägget om MBT kommer först imorgon. Jag hoppas att ni som läser kan ha överseende med det. Ikväll behöver jag ta hand om mig själv och återhämta mig.