Igår var det dags för dotterns student. Hela dagen var inplanerad in i minsta detalj. Och vi hoppades på sol, åtminstonde att vi skulle slippa regn.

Vi började tidigt; uppe i ottan, redan klockan fyra på morgonen, för att locka dotterns hår. Håret fixat på ungefär 40 minuter. Klockan fem körde sambon henne till champagnefrukosten som började halv sex. Min plan var att vila/sova en timme innan sambon kom tillbaka, men det gick inte så det var bara att sätta igång med alla förberedelser. Halv elva åkte vi till operan för utspringet som började vid halv tolv. Det var fullt med glada familjer och släktingar, en hel drös med roliga studentplakat, och en hel massa paraplyer – och nu kom det duggregn. Duggregn lagom till utspring… Vi längtade nog alla efter sol och blå himmel.

På något mirakulöst sätt lyckades dottern hitta sitt plakat och oss bland alla paraplyer. Kramar och grattis, lyckönskningar, blommor och nallar till tjejen som blivit utsedd till klassens: ”Den som ser skolan som hobby och hästen som livet”. Sedan var det dags att lämna av henne för flakåkning, och nu öppnade sig himlen; regnet öste ner. Där försvann nog hoppet om sol. Nu for dottern iväg på flak; dansade, hoppade och sjöng med sina klasskamrater. Vi andra åkte hem för att duka till mottagningen.

Nu fick vi då, trots allt tänka om – regnet föll och bort flöt hoppet om sol och en mottagning ute i trädgården. Allt fick snabbt ändras och maten dukades fram inne och bord ute på verandan. Sonen hade lovat att ta hand om hästarna, så han for till stallet och fixade – skönt när de hjälper varandra.
Regnet kom och gick under eftermiddagen och kvällen, så det var verkligen skönt att vi kunde sitta under tak. En nöjd och glad dotter for iväg för att festa med klassen. Förvisso förkyld och nästan helt utan röst men precis så lycklig som man skall vara på sin studentdag.

Och ja, nu var jag trött, det var på ren vilja som jag städade undan och bara längtade efter sängen. Glad för en lyckad dag och trött, så trött. Tacksam för all hjälp jag hade fått av sonen, min mamma, min svärmor och vår extra farmor. Hjälp som visar att det går att göra saker bara man planerar väl och vågar be om hjälp – familj och gemenskap, där vi tillsammans blir starkare. Idag är en välförtjänt vilodag, en dag som är vigd för återhämtning. För dottern har en fas i livet avslutats och idag är första dagen på en ny. Kanske är det så för oss andra i familjen också?