MBTskor – Test av kängor

Vad MBT-skorna har betytt för mig

MBT-skorna som jag testade tidigare i år har fortsatt att fungera bra för mig. De har många gånger varit min räddning, ibland till och med en förutsättning, när jag har promenerat. Jag har fortsatt att ha som målsättning att promenera varje dag, dels för att bibehålla förmågan att gå dels för att jag tycker om att promenera.
När min kropp är stel, eller hackar, påverkar det mig på olika sätt och då kan det definitivt kännas tung och vara svårt att motivera mig till att promenera. Det är, just då, lättare att välja bort promenaden. När jag känner så, att min kropp inte riktigt vill samarbeta med mig, fyller mina MBTskor verkligen en funktion. För jag vet att när jag går får jag hjälp av skorna att hitta rörelsen, att promenera. Den här vetskapen gör det lättare för mig, motiverar mig till att välja promenaden. Jag kan ärligt säga att just nu är det snarare mörkret som begränsar och det krävs att jag planerar in mina promenader när det är ljust ute.

Här hos mig har det varit en period med våta vägar, hala löv och på sista tiden en hel del snö. Det har gjort att jag har fått ställa undan mina MBTskor och välja andra skor för promenaderna. Jag har haft svårt att hitta skor som har passat och känts sköna att promenera i. Det har blivit allt tydligare för mig hur viktigt det är att skorna både sitter bra på mina fötter och hjälper till att hantera de förändringar som Parkinson erbjuder.
Därför blev jag extra glad när Marie på MBT-skor Sverige hörde av sig och berättade att de hade fått in ett par kängor som hon undrade om jag ville prova.
Det var ett lätt beslut. Kanske, förhoppningsvis, är de lösningen för mig.

Så här testar jag MBT

Precis som förra gången jag testade MBTskor kommer jag att använda de i olika sammanhang och berätta både vad jag gör och vad jag tycker om skorna. Den första testveckan handlar om att välja rätt storlek och att prova skorna inomhus – att gå och stå i dem.

Första veckan

Jag vill börja med att berätta att kängorna är små i storlekarna. Jag som normalt har storlek 39-40 valde mellan kängor i storlek 40,5 och 41,5. Det landade på den större storleken, 41,5. Den sitter bra på foten, även om de är något breda. Det tog tid för mig att välja storlek, jag fick prova, känna efter och fundera. I slutändan var det egentligen ganska enkelt – den mindre storleken var helt enkelt för liten. Men för att skorna skall fungera så bra som möjligt tycker jag att det är viktigt att man ger sig själv tid att känna efter så att passformen stämmer.

Prova skorna inne i lugn och ro

För att lära känna kängorna, hur de fungerar och hur de utmanar mig, har jag provat de inomhus under en vecka. När jag har testat skorna inomhus är det deras passform, funktionalitet och hur de påverkar mig som jag granskar. För att kunna göra det har jag använt de när har arbetat stående och sittande vid datorn, och jag har gått runt inomhus. Förutom detta har jag också provat att utmana balansen genom att stå på ett ben och göra olika rörelser med det andra.

Mitt första intryck är att de är mer stabila än mina classic, vilket känns skönt med tanke på att de skall fungera utomhus i höst och vinterväder.
Samtidigt går det inte att slappna av när man står still, utan de kräver att man är aktiv i sin core. Det här tycker jag är positivt eftersom det påminner min kropp om att den måste vara aktiv. Det är en egenskap hos mina MBTskor som jag uppskattar.
Jag tror att det är bra för mig att kroppen får den här hjälpen med tanke på att Parkinson (och de förändringar han kommer med) har en förmåga att smyga sig på så långsamt att man inte märker vad som händer.

Nästa vecka

Nästa steg blir att testa kängorna utomhus. Under den kommande veckan kommer jag att börja med promenader och de första blir på barmark eftersom all snö töade bort i natt. Så det blir fokus på hur kängorna är att gå med på kortare och längre sträckor. Underlaget kommer att vara grusväg, som är blöt och tung så här års, och asfalt.

Det här skall bli spännande. Jag ser fram emot att lära känna MBT-kängorna.

Äntligen är vi igång med pingis igen

Som jag har längtat, och saknat att spela pingis med Parkinsongänget. Igår var första gången vi träffades sedan innan pandemin. Rack, bord, bollar och en hel massa spelglädje blandades med glädjen över att träffas igen. Den här gången blev framförallt mycket spel och en del prat. Det var tydligt att det fanns fler än jag som hade saknat att träffas och spela pingis tillsammans.
Det känns i kroppen idag att det blev mycket spel, kroppen som både är lite mörbultad och stel, träningsvärk…. Men framförallt känns det bra. Bra att kunna träffas igen, spela tillsammans, och få nya spelkamrater.

Så ja, jag har saknat våra speldagar med all glädje i att kunna spela tillsammans, alla skratt och de möjligheter till samtal som finns när man delar ett gemensamt intresse. Den här gången var vi tio stycken! Fantastiskt!
Efter två timmar skiljdes vi åt, svettiga och glada. Med förhoppning att ses nästa onsdag ifall inte Parkinson vill något annat.

Pingisen är en träningsform som får mig att må bra. Det märks i både kroppen och knoppen att den har en positiv inverkan på min Parkinson. För några veckor sedan var jag och en väninna och provtränade hos en bordtennisklubb. Gruppen som vi fick förmånen att träna tillsammans med tog emot oss med öppna armar. Jag kände mig så välkommen, ingen som hakar upp sig på Parkinson. Tiden passar mig perfekt, likaså upplägget på träningen. Det känns så bra att kunna träna och spela pingis vid två tillfällen i veckan. Samtidigt hoppas jag att kunna öka med minst ett tillfälle till.
Glädjen jag upplever med träningen får mig att orka mer i vardagen, ger mig energi som spiller över på allt annat. Det är en bonus som jag är oändligt tacksam för. Energi som blir till kreativitet, inspiration, motivation och en glädje över livets alla möjligheter.

En helt vanlig tisdag provar jag Dans för Parkinson

Det kom ett mejl. Ett mejl från Åsa N. Åström som bjöd in mig att delta i Dans för Parkinson.
Spännande tänkte jag, och inspirerande – givetvis ville jag gärna prova Dans för Parkinson, prova både för min egen skull och för att kunna berätta här på bloggen. Att dansklassen hölls i digital form via Zoom, gjorde mig extra nyfiken.
Sagt och gjort, en helt vanlig tisdag i juli var jag uppkopplad för mitt livs första digitala danspass och min premiär för Dans för Parkinson.

Innan dansen börjar

Det är försnack med Åsa och deltagarna trettio minuter innan själva danspasset börjar. En efter en samlas deltagarna. Det är en grupp som består av både män och kvinnor i olika åldrar. Stämningen är välkomnande, positiv – det märks tydligt att alla ser fram emot dagens danspass. Man stämmer av vad som har hänt under veckan, och alla deltagarna får ett personligt välkomnande. Åsa berättar att, om pandemin tillåter, blir det fysiska dansklasser efter sommaren.

Dansen

Klockan slår hel timme, musik- och ljudanläggning är inställda. Nu är det dags att börja klassen. Åsas glädje och kärlek till dansen märks med en gång, när hon med ett stort leende lotsar oss igenom uppvärmningen. Hennes positiva inställning till dansen, och hennes rörelseglädje går rätt igenom skärmen – jag märker att jag ler när jag gör mitt bästa för att följa med i rörelserna.

Inför varje nytt moment går Åsa igenom de olika rörelserna, vi övar utan musik och sedan med musik. Det är prestigelöst, tillåtande …
När en serie rörelser är färdig fortsätter vi med nästa. Eftersom Åsa alltid börjar med att gå igenom rörelserna utan musik, och förklarar vad vi skall göra funkar det bra även för mig som inte har varit med tidigare. Det är ett bra betyg. Ett betyg som innebär att det är en låg tröskel för att kunna delta, för att kunna prova.

På dagens klass börjar vi sittande, fortsätter stående vid en tänkt ”balettstång” – de som vill kan fortsätta sitta – och avslutar slutligen sittande. Ett vanligt upplägg i Dans för Parkinson, berättar Åsa för mig senare.

Timmen går fort. Den bjuder på både rörelse, sång, musik och många skratt. När vi är klara, har timmen swishat förbi, och nu droppar deltagarna av en efter en. Nöjda med dagens insats.

Pandemin innebar nya lösningar

Åsa berättar att innan Pandemin träffades man och tränade Dans för Parkinson tillsammans, men pandemin innebar att man var tvungna att hitta nya lösningar. Snabbt bestämde man sig för att erbjuda träning digitalt – en av de nya lösningarna.
Vi tränar tillsammans fast alla deltagare är hemma hos sig själva!
Den digitala dansen öppnar upp för nya möjligheter. Den skapar en annan typ av gemenskap – även om vi får den bästa gemenskapen när vi ses öga mot öga på riktigt. Men att dansa digitalt är mer inkluderande eftersom vem som helst kan vara med oavsett var man bor, det är billigare och tröskeln för att delta lägre; förklarar Åsa.

Många av de som dansade tillsammans innan pandemin har uttryckt att det de saknar i den digitala dansen är det sociala, att träffas och dansa. Den nya digitala dansen passar inte dem. De pausar dansen och väntar på att pandemin skall ta slut. Samtidigt har den digitala dansen nått nya deltagare, deltagare som tidigare har fått välja bort Dans för Parkinson på grund av saker som avstånd, möjlighet att ta sig till och från danslokalen, osäkerhet kring hur man mår…

Prova eller inte prova

Dans för Parkinson – digitalt eller fysiskt, förhoppningsvis kommer bägge varianterna att erbjudas efter pandemin.
Åsa N. Åström, som ledde klassen jag provade, är danspedagog och ämnesansvarig för Danshälsa på Folkuniversitetet, Balettakademien, och där ingår Dans för Parkinson.

Om du vill och har du möjlighet att prova på Dans för Parkinson rekommenderar jag att du gör det. Prova gärna en digital dansklass – det fungerar alldeles utmärkt och man får verkligen en känsla för dansen.
Vill du prova kan du kontakta Åsa på: asa.n.astrom@folkuniversitetet.se

En kurs kostar 700 kr för 7 tillfällen.

Lite fakta om Dans för Parkinson

Idag vet man att dans har positiva effekter för personer med Parkinson. Det finns forskning som pekar på att dans utvecklar hjärnan och kroppens motorik, och att den dessutom bygger självförtroende och livsglädje. ”Dance for Parkinsons” är utformat av Mark Morris Dance Group i New York och startade som ett ideellt samarbete mellan dem och Brooklyn Parkinson Group.

I Dans för Parkinson används fantasi, kreativitet, eget uttryck och glädje – alla ska känna sig välkomna i dansens värld! Med dansen tränar man balans, rytm, dynamik, koordination, styrka och kondition.

Balettakademien i Stockholm har haft Dans för Parkinson i sex år och har tre utbildade danspedagoger i metoden, och är certifierade att utbilda nya pedagoger i metoden. Nätverket Dans för Parkinson har grupper i hela Sverige. 

Vandring i bokskogen- jag utmanar med längre promenad

Idag tog vi oss till Guddehjelms naturreservat utanför Kungälv. Det visade sig vara en helt magisk plats, med en fantastisk bokskog, berg, klippor och mitt i allt ruiner från svunna tider. Stigarna var väl markerade. Det fanns två stycken, båda var 3,7 km och slingrade sig i den kuperade terrängen. Mjuka stigar som passade mig att gå på, samtidigt fanns där delar som var betydligt mer utmanande med stenar och rötter.
Jag njöt av promenaden. När vi var en bit in på den andra leden började det regna så smått. Vi promenerade vidare, njöt av omgivningarna, tystnaden och jag dessutom av att kunna vandra. Lycklig över resultatet av alla mina promenader. Att det regnade gjorde ingenting, luften blev bara friskare att andas.

När vi vara tillbaka på parkeringen hade vi gått drygt 7 kilometer, ett nytt rekord för i år. Jag planerar att det inom kort skall vara passé.

Jag testar MBT – tredje veckan

Med- och motgångar

När jag planerade för att testa MBT-skorna tänkte jag att det är viktigt att ta upp och skriva om både sådant som är positivt och sådant som är negativt med skorna. Att det skulle vara min subjektiva åsikt – det var jag fullt medveten om. Och, det här vill jag poängtera – det jag tänkte på var som sagt min upplevelse av att använda skorna.
Det jag inte planerade för, och inte tänkte på, var att jag själv kunde drabbas av livet eller motgång som skulle kunna påverka.
Knäppt egentligen, eftersom jag vet hur noga jag måste vara med att ta hand om mig själv. Jag har under åren lärt känna min Parkinson och vet vad som triggar. Grunden i mitt liv är fortfarande balans mellan mat, träning och sömn/återhämtning. Den här gången blev det inte bra när jag hamnade i en situation där jag fick skjuta fram lunchen. Det hände i tisdags och jag är fortfarande påverkad.

I lördags fick jag dessutom min andra vaccination, och jag misstänker att jag kan ha varit extra känslig på grund av den.

Det blev en oplanerad motgång.

Mitt planerade upplägg för vecka tre

För den tredje veckan hade jag planerat längre promenader och att träna ”backteknik”.

Hur det blev

Jag lyckades följa planen under hela veckan och gick längre promenader – ökade med ungefär en kilometer. Och det blev backträning i en lång, seg och brant backe. Jag följde tipset som jag hade fått om hur man skall gå i branta backar. Det var ett bra tips som passade mig. Det blev lättare.

När man går i branta backar:
”ett annat tips är om du går i branta uppförsbackar är att ”tänka” att du faktiskt går upp i en trappa, små korta steg, du behåller hållningen och ”segdrar” dej inte uppför, som man lätt gör med längre steg. själv tycker jag det är ett jätteskönt sätt att gå på, energisparande på något vis.”

Under veckan märkte jag att det inte bara tillkommit en oplanerad motgång utan även en dito medgång. Min promenadkondis har förbättrats. Det var inget jag hade tänkt på eller planerat, eftersom jag brukar röra på mig varje dag. Men givetvis enbart positivt. Jag märker att jag går raskare, om än med kortare steg. Kroppen är mer avslappnad och rörlig så jag blir inte lika trött som när jag är stel och spänner mig.
Det är en spännande utveckling som sker med min kropp bara av att använda MBT-skor.

Pga vaccination vilade jag från ansträngning under helgen och valde i stället att stå lite längre stunder med skorna. Det kräver träning men förbättras och jag upplever att det gör mig mer medveten om både min naturliga hållning och hur lätt det är att spänna axlar och armar.

Vecka fyra är igång och jag använder mina MBT…

… och mer om det berättar jag nästa vecka. Håll nu tummarna för att jag lyckas hålla mig i schack och inte ta på mig för mycket – det är min tuffaste utmaning. Men det går oftast bra, om jag tänker på konsekvenserna. En ny vecka betyder nya utmaningar och nya tag. Nästa vecka kommer den fjärde och sista rapporten och jag ser fram emot att få berätta hur det har gått under veckan. Efter det kommer en recension av skorna som också sammanfattar alla fyra veckorna. Njut av ljuset och sommaren.

Mitt upplägg under den fjärde veckan

Jag planerar att fortsätta med de längre promenaderna och backträningen.
Jag kommer att använda skorna mer i vardagen – för att se hur de fungerar där.

Jag testar MBT – andra veckan

Vecka två har bara swishat förbi. Fort. Min testplanering har varit tydlig: att jag skall utmana mig med att stå, med promenader som är längre och kortare, med och utan stavar. Under veckan har jag fastat. Jag funderade igenom innan fastan började om och hur den skulle kunna påverka min planering för veckan. Jag kom fram till att det bästa för mig är att lägga fokus på promenaderna eftersom det är skönt att röra sig lugnt när man fastar.

Vädret har definitivt varit på min sida, som gjort för långa promenader. Och det har varit underbart att öppna dörren, och direkt höra fågelkvitter, känna värmen från solen och kunna njuta av försommaren. Promenera i shorts och linne – inga jackor som är i vägen; mycket bättre kan det inte bli.

Hur det blev

Den här veckan har jag varvat promenader och powerwalking, fem kilometer varje dag. Jag har varierat mig genom att gå lite olika sträckor och vid olika tidpunkter på dagen. Jag märker att jag trivs bättre och bättre i skorna. Min hållning har blivit bättre, mer naturlig både när jag står och går utan att använda skorna. Faktiskt också när jag sitter! Helt oväntat. Jag känner mig mer rörlig och nu känns det som att armarna pendlar mer naturligt, att jag inte behöver tänka på det. Jag upplever också att axlar och skuldror är mer avslappnade både när jag går, står och sitter – de åker inte upp till öronen, jag kommer inte på mig själv med att tänka: ”slappna av”, med låsta axlar.

  • Kan det här vara ett resultat av skorna?

Att stå i skorna var också en del av veckans utmaning. Jag fick så bra råd av min kontakt på MBT. Hon skrev till mig:

”Att stå är helt klart det jobbigaste om man är ovan, och är du
någonstans där du måste stå så är det ok att gunga lite för avlastning,
bara inte ”hänga” på en sida, det är inte bra.
Gunga dej lite fram och tillbaka tills du hittar balanspunkten rakt
under dej, behåll din hållning och var helt avslappnad i överkroppen, du
kan även prova att böja på knäna lite.”

Jag har testat hennes tips och det blev genast mycket lättare att stå stilla. Både ute när jag väntar eller tar foton. Men också inne framför datorn. Så, ja, den här veckan fick skorna även vara med inomhus.

Utveckling/statusrapport

Det här med plus och minus den här veckan blir svårt. Jag är helt uppriktig när jag skriver att det har bara varit plus, lättare att gå med skorna eftersom jag har blivit mer van och börjat hitta tekniken. Roligare och mer motiverande att promenera och powerwalka eftersom jag märker av effekt även när jag inte använder skorna. Inspirerande med utmaningen att stå och känna hur jag hittar tekniken.
Glädje när människor runt omkring mig spontant uppmärksammar att jag rör mig på ett mer naturligt sätt!

Mitt planerade upplägg för vecka tre

Den här veckan planerar jag för längre promenader och att träna ”backteknik” – min MBT-kontakt har tipsat mig om hur man skall tänka när man går i backe.

Lite kommentarer och tips från min MBT-kontakt

Jag har en kontaktperson på MBT som jag ställer frågor till när det är något som jag funderar på eller behöver tips om. Hon har dessutom kommenterat det jag skriver om hur det går för mig när jag använder skorna. Jag vill gärna dela med mig av hennes kloka ord:

När man går i branta backar:
”ett annat tips är om du går i branta uppförsbackar är att ”tänka” att du faktiskt går upp i en trappa, små korta steg, du behåller hållningen och ”segdrar” dej inte uppför, som man lätt gör med längre steg. själv tycker jag det är ett jätteskönt sätt att gå på, energisparande på något vis.”

Om att bli yr:
En annan sak som många upplever, är att dom blir yra, det finns det en enkel förklaring till. dina ögon ser ett plant underlag och sänder dom signalerna till hjärnan, men under fötterna är det inte stabilt med MBT, men man vänjer sig
snabbt.

Om att stå:
Att stå är helt klart det jobbigaste om man är ovan, och är du någonstans där du måste stå så är det ok att gunga lite för avlastning, bara inte ”hänga” på en sida, det är inte bra. Gunga dej lite fram och tillbaka tills du hittar balanspunkten rakt
under dej, behåll din hållning och var helt avslappnad i överkroppen, du kan även prova att böja på knäna lite.

Om att gå i backe:
…du måste prova gå i ”trappa tanken”, du ska nästan osynligt göra små små lyft som om du går uppför en trappa, prova dej fram.

Ny vecka

Nu börjar en ny vecka, nya utmaningar och nya tag. Jag ser fram emot att få berätta hur det går. Njut av ljuset och sommaren.

En vecka med smått och gott

Lördag lunch, vilken härlig vecka jag har haft. Inspirerande, motiverande men ändå tid för både eftertanke och återhämtning.
Veckan började med en kursstart. Måndagen den 12 april var första tillfället. Nyfiken och peppad drog jag igång datorn redan före åtta på morgonen och allt material för första veckan fanns på plats. Läste , tittade, provade och före lunch körde jag igenom flera övningar ute i trädgården. Gummibandet fanns på plats, tillsammans med pinnen. IPT – Inspirerande träningsinstruktör – det är en rolig och utmanade kurs kring träningstänk, och olika övningar som utmanar balans, hållning och styrka.
Och hjärnan – suverän träning för oss med Parkinson.
Familjen har fått prova på flera av övningarna. Jag har guidat de genom grundpositioner och sedan utmanat – med ett mycket positivt resultat.
Under veckan har jag hållt igång min träning och använt gummiband och pinnen. Utmanande och roligt!

Resten av veckan har varvats med möten och presentationer, eget arbete med min hemsida. och träning, reflektioner, planering och prova-på-tester.

Veckan avslutades med första mötet med min redaktör som jag skall samarbeta med kring boken. Ett suveränt möte som lovade gott. och gav mersmak. På måndag börjar hon sitt arbete och allteftersom skickar hon till mig.

Mitt i allt detta har jag planerat för dotterns födelsedagsfrukost. Hon, vår yngsta, som nu är 21 år. Tänk vad tiden har gått fort. Jag är ändå lyckligt lottad som har henne boendes i närheten.

Nu skall jag försöka ta helg. Men det blir svårt att pausa när det händer så mycket roligt!

Ny hemmaträning – boxning i garaget

I veckan träffade jag fysioterapeuten i mitt neuroteam. Det var bra för mig att hon hörde av sig, att få lite vägledning och råd för hur jag kan träna upp styrkan i mitt knä var precis vad jag behövde just nu, och puls, förslag på rolig pulsträning trots knäet.
Förslaget kom snabbt (hon känner mig rätt bra nu):
”Gillar du boxning? Det är bra pulsträning och du kan sitta ner och avlasta knäet.”

Boxning, slå på en säck – det har jag aldrig gjort, men för några år sedan tränade jag Bodycombat och det var mitt favoritpass alla kategorier inräknat! En combo av boxning, karate, taekwondo m.m. slag och sparkar.
Så Ja jag gillar boxning.
Vi gick igenom hur jag skulle tänka för att inte provocera mitt knä.

Sedan några dagar hänger min boxningssäck i garaget, ett blocketfynd – snabbt hittad, köpt, hämtad och upphängd. Eftersom handskar i min storlek ingick i köpet har jag kommit igång med träningen direkt.
Boxningen har blivit min nya bästa och roligaste träning! Man kan lugnt säga att jag svettas floder samtidigt som jag jabbar, slår crossslag och hawkar på säcken. Jag slår till och med några av de slagserier som vi tränade på bodycombat-passen. Ett och annat högt knä blir det också.
Jag kan ärligt erkänna att min teknik inte sitter men jag har roligt! och jag tränar definitivt både puls, styrka, rörlighet och koordination.

Att kunna kombinera boxningen med pinnen, styrka och yoga gör att all träning hänger ihop – det är motiverande för mig. Mao jag ”hänger” i garaget varje dag just nu!

Äntligen! På promenad igen.

Och det känns verkligen som äntligen eller snarare ÄNTLIGEN med stora bokstäver. Sedan i höstas när läkaren ändrade mina mediciner – vi minskade en del och ökade en annan för att försöka minimera en del biverkningar som jag hade – har jag haft problem med att mitt högra knä översträcker sig bakåt, med en känsla av att det inte finns något stopp i leden och benet kommer att vika sig bakåt. Under några månader har jag haft allt svårare att röra mig, både i vardagssituationer i hemmet och för att inte tala om promenader.
Jag har hållt igång och rört på mig, tränat, i så stor utsträckning som möjligt. I början av april fick jag självklart ont i vänster höft eftersom jag avlastade högerbenet och det opålitliga knät.
I maj fick jag tid hos ortopedtekniska och provade ut ett knästöd. Och vilken lättnad det var när jag satte på mig det. Jag insåg med ens hur mycket jag hade spänt mig för att bara kunna stå upp! Nu med ortosen kunde jag slappna av i benen och börja röra mig på ett normalt sätt. Lugnt och metodiskt har jag arbetat för att minska smärtan i höften, och nu har jag Äntligen kunnat promenera min femkilometersrunda i normalt tempo (Knappt 50 minuter) utan att få ont och med stöd för det svajiga knät.

Vilken lycka! Tänk att så lite kan göra så stor skillnad, och tänk vad viktigt det är att inte ge upp utan fortsätta att prova sig fram efter en lösning som fungerar.
Och, om nu någon undrar, så är problemet med mitt knä en biverkan av mina mediciner. Tyvärr så finns samma tendenser i det vänstra knät men i en mer hanterbar form. Så mitt mål är att fortsätta röra på mig och träna ben, rumpa, core och på så sätt stärka muskulaturen och bromsa den negativa tendensen.

Fysiskt aktiva kan ha en ”motorreserv”…

…som skjuter upp insjuknandet i Parkinsons sjukdom.

Den senaste nyheten från Neuro Parkinson. Det är en grupp forskare vi Lunds och Uppsalas universitet som har jämfört ungefär 200 000 personer som har åkt Vasaloppet med ungefär lika många ur den övriga befolkningen. Ett av resultaten som sticker ut gör att forskarna tror att de som är fysiskt aktiva (Vasaloppsåkare) kan ha en ”motorreserv” som skjuter upp insjuknandet.

Intressant och viktigt. Resultatet understryker hur viktigt det är med träning. Fortsätt träna, det är bra för dig och tänk om det har en fortsatt bromsande effekt? Du som inte tränar – börja träna och gör det du kan, för alla kan vara fysiskt aktiva på sin nivå!
Vet du inte hur eller vad, kontakta en fysioterapeut och be om ett anpassat träningsprogram.