Glädjen i förberedelser eller planering som strategi för att må bra/bättre när man har Parkinson

Kanske behöver fler än jag tänka till en extra gång nu inför helgerna som kommer. Planera och fatta beslut som underlättar i vardagen och helgen. Då kanske man slipper krascha och sitta, eller ligga, helt utmattad när alla andra orkar umgås. Och jag vill vara ärlig mot mig själv. Min Parkinson blir sämre av stress. Jag gillar inte när det dyker upp olika saker som jag förväntas ta tag i eller genomföra. Framförallt inte när det krockar med med min balans mellan aktivitet och återhämtning. Det här låter supertråkigt när jag läser vad jag har skrivit. Som om det inte finns utrymme för att vara spontan, och hjälpsam. Men det finns det definitivt, men kanske inte i hur stor utsträckning som helst, och ibland till priset av att min Parkinson blir sämre. Därför föredrar jag att planera. Det ger mig möjlighet att skapa utrymme för det där som dyker upp.

Så när jag hör och läser om glädjen i alla förberedelser inför advent, jul och nyår, allt det där om bak, mat, paket, städ, puts, fejande… Ja ni vet, allt det som både är roligt, tråkigt, kanske jobbigt, men definitivt tidskrävande tänker jag på hur mycket kraft och energi jag kan spara genom planering. Planera och förbereda i min egen takt. Fatta beslut och välja vad jag vill, kan och orkar genomföra. Det är inte givet att det jag vill och det jag i slutändan orkar överensstämmer med varandra.

Här finns en klar strategi för hur jag hanterar december i samspel med min Parkinson. För att göra det är listor bra, liksom tydlighet och god framförhållning. Då blir också förberedelserna roliga, där delaktigheten är en del av målet.
Jag tänker på sådant som att jag föredrar att slå in julklappar i lugn och ro. Ge mig själv möjlighet till att göra ett vackert paket, gärna med ett klurigt rim. Då kan jag njuta av stunden och må bra.
Det är samma sak för mig med det julbak jag gör. De övriga i familjen får önska vad de vill att jag bakar, oftast blir det lussekatter och pepparkakor. Inget överflöd. Inga mängder. Och oftast tillsammans. Där och då kan vi njuta av gemenskap, familjetid och ingen stress.
Det viktigaste beslutet tog vi i familjen för några år sedan och det är fortfarande det som gäller:
Vi gör det vi vill, orkar och hinner med. Det finns inga måsten. Att vi kan umgås, vara tillsammans och att alla mår bra är det som betyder något.

1:a advent

28 november 2021, 1:a advent. Snön började falla redan igår och det har blivit vitt utomhus. Ett mjukt täcke av snö bäddar in omgivningarna. Det ger mig en känsla av att vi har lämnat hösten. Vi är på väg in i december, med högtider, mingel och olika avslutningar. Avslut, tid för reflektion, men också tid att se framåt och fundera och planera för det som skall komma.
Under min morgonpromenad fortsätter snön att singla ner. Jag njuter av kylan som biter i kinderna, och av det speciella ljuset som snön för med sig. Jag låter tankarna flyga fritt under promenaden, de hakar i varandra och tar ibland helt oväntade språng.

2021 har varit ett helt fantastiskt år för mig. Det har burit med sig så mycket, på gott och ont. Ibland har tiden inte räckt till, vid andra tillfällen har det känts som om den har stått helt stilla.
Jag har funderat mycket kring min Parkinson under året, reflekterat över både sjukdomen, olika symptom, läkemedels vara eller inte vara, och vad jag kan påverka själv. Det här året har gjort mig övertygad om att det finns olika möjligheter att påverka hur jag mår, och när jag lyckas känns det som mirakel.

Ett mirakel som betyder mycket för mig är att jag lyckades återerövra min förmåga att promenera. Det visar för mig att det finns val som kan leda till förändring, och i bästa fall dit man vill. Det är inte alltid enkla val, och vägen till målet är inte alltid lätt utan den kan vara kantad av olika svårigheter. Min väg innehöll bland annat en process som omfattade både det mentala och det fysiska. Jag bearbetade känslor, min bild av mig själv, bilden av sjukdomen och min förmåga att hantera den. I den här processen fanns många pusselbitar som ledde fram till medvetna beslut.

Min intention är att formulera både min tankar och reflektioner kring Parkinson och dela med mig av dem tillsammans med mer konkreta, handfasta saker som jag har gjort under året som gått. Men inga löften…

Min morgonpromenad idag var en del av en av det mer konkreta jag gör som påverkar min Parkinson positivt – varje söndag håller jag ett träningspass med dynamisk träning. Träning som förbättrar styrka, rörlighet, balans, koordination m.m. varje träningspass avslutas med en promenad.
Det här träningspasset innebär tre saker som jag upplever är av betydelse för att hantera min Parkinson och det delar jag gärna med andra:
– träning som motverkar symptomen, och bygger styrka
– rutin, träningen sker vid samma tid och dag varje vecka
– återskapandet av kroppens rörelsemönster när man promenerar

Dessutom, när vi gör saker tillsammans har vi närmare till glädje och skratt och det gör alltid livet ljusare.

Trevlig första advent.