Råmanusbearbetning

Just nu känns det som att jag befinner mig i en bubbla. En skrivbubbla. Under två veckor bearbetar min redaktör, Maria, och jag råmanuset. Det är en process som jag lägger ner all min energi på. Vi började samarbetet med ett långt samtal, via zoom. Ett samtal som vi hade innan Maria hade läst manuset eftersom hon ville lära känna mig och min intention med boken. Det blev ett långt samtal, vi pratade i över en timme. Om syftet med boken. Om hur arbetsprocessen skulle gå till. Vad jag kunde vänta mig.

Sedan läste hon råmanus. Efter en knapp vecka kom ett mejl; Maria skrev att hon var berörd. Att hon hade varit tvungen att lägga ifrån sig manuset då och då. Att det är starkt. Jag kunde slappna av, lite.

Jag är tillbaka i skrivbubblan, korrigerar i texten, lägger till, förtydligar, och berörs än en gång av hur det är att vara kvinna och upptäcka att man har Parkinson. Berörs av styrkan som finns hos oss och hur alla kvinnorna i boken på olika sätt hittar en inneboende kraft. Men det är mycket arbete, och många beslut. Ibland till synes enkla som, ”Hur skall innehållsförteckningen se ut?” ”Var skall den ligga?” Sedan kommer svårare beslut som om en text skall flyttas, om ett stycke skall vävas in i ett annat, och om något skall strykas eller inte.

Nu börjar det ändå att ta form. Idag skickade jag korrigerat manus till Maria. Nu skall allt granskas igen, stavning och grammatik.

Nu börjar boken ta form, på riktigt. Det känns stort!