Det är märkligt hur livet förändras, hur snabbt det kan gå. Jag fick en gång lära mig att man alltid kan se på händelser från olika håll – att något som händer, ur ena synvinkeln kan vara negativt, men att det ur en annan kan vara något positivt. Det här livsperspektivet har ofta hjälpt mig att hantera jobbiga saker som händer, helt enkelt gjort det möjligt för mig att ändra perspektiv.
Det hjälper mig i livet med Parkinson, och när något förändras snabbt, oväntat.
… men ibland känns livet frustrerande orättvist! Dottern valde att satsa fullt ut på sin ridning, satte upp mål och delmål. Sedan kom covid och tävlingarna ställdes in. I år kom tävlingssäsongen igång först i somras, om än i mindre skala. Trots situationen, satte hon sina kval; och lyckades riktigt bra. Då kändes det ändå okey att säsongen försenats.
Till helgen skulle hon startat i nästa klass. Skulle gjort men det blir inget av, den älskade hästen har råkat illa ut. Han har blivit sparkad och veterinären säger om skadan: ”här talar vi om grader i helvetet.” Så i värsta fall operation och konvalescent i ett år, i bästa fall mjukdelsskada och vila i 10 dgr, det troligaste är vila i 4-5 månader.
Vi hoppas på de 10 dagarna, och förbereder oss för det näst värsta – det räcker just nu.
Mitt liv med Parkinson 
Hej Cissi!
Såå Ledsamt!!
Hoppas innerligt på det bästa och att skadan inte är så allvarlig!
Ibland blir det bara för mkt….
Håller tummarna så att det går bra!!!
Tänker på er!🌺
Vänl Hälsn till dig och dottern från Katarina i Ängelholm🌸
GillaGillad av 1 person
Hej! Alltid fint att läsa dina texter där du generöst bjuder in oss i din vardag som exempel för att lyfta mer generella dilemman. För det här med perspektiv är ju verkligen intressant, och kopplat till att det är hur vi tänker som avgör hur vi upplever situationer blir det verkligen intressant. Med vilket perspektiv jag ser på den situation som Corona-pandemin försatt mig i t ex. För egen del började jag rätt självömkande: ”Nej vad orättvist, jag som har Parkinson ska jag nu bli sjuk i svår influensa också!” Sedan var det ju rädslan innan man fick fakta, en period när man gav sig hän åt allehanda fantasier och värsta-scenarion. Så småningom insåg man mer av vad som hänt, att det är globalt, att många, många forskare jobbar med att ta fram vaccin osv. Då började också perspektivet vridas mot ett mer användbart håll, från fasa och problemfokusering mot möjligheter och problemlösning. Och i alla fall två goda ting har jag funnit att den här märkliga perioden fört med sig för min del.
Då jag bor i Stockholm har det här med mycket människor gjort att man alltid fått haft i åtanke var man kan vara utan att komma inpå varandra. Vi har då upptäckt den amfiteater som vi har i ”skogen”(läs litet obebyggt område med träd😉) intill vår bostad. Där finns bänkplatser för i alla fall ett par hundra personer. Perfekt ställe att träffa vänner på! Man kan hålla avstånd och man kan duka upp med mat och dryck och umgås och ha trevligt. Här vistas olika gruppkonstellationer utan att trängas: barnkalas, släktkalas, vänner, yngre och äldre. Framme på scenytan har spelande och sjungande människor växlats med träningsgrupper från områdets gym.
Den andra ”möjligheten” som pandemin fört med sig för min del är att jag fått stöd i hemmet genom att maken varit ”hemarbetande”. Det har t ex inneburit att vi kunnat hjälpas åt med matlagning och andra vardagsnära ting. Jag har haft någon med mig så jag har kunnat ta mig ut även obalanserade dagar. Och framförallt har det för mig haft en stort värde att han kunnat skjutsa mig till t ex träff med vänner, läkarbesök, rehab mm. Jag hade annars fått avstå då varken tunnelbana, buss eller färdtjänst fungerat när det gäller smittskydd.
Jag förstår att många blivit hårdare drabbade av pandemin, och säkert är det så att ju tuffare situation man sitter i desto svårare Är det att få syn på det möjliga perspektivskiftet. Men om man kan och orkar då blir nya perspektiv ett mycket användbart redskap att bära med sig och plocka fram i olika situationer; små och vardagliga, såväl som stora och oförutsägbara.
Ursäkta att svaret blev så långt – men jag blev så engagerad!😊
Vänliga hälsningar
Ann-Sofie Tyrenberg
Skickat från min iPhone
GillaGilla
Hej
Tack för din reflektion och att du delar med dig av hur mina tankar och min berättelse får dig att tänka och fundera; att du bjuder in mig att ta del av dina tankar och ditt liv. Det värmer! Och betyder mycket för mig.
Kram
Cicci
GillaGilla